"Vid vägs ände"

Veronica stannade nere på den enskilda vägen, den som lett henne fram till gården och funderade över hur hon skulle göra. Om hon skulle öppna grinden och gå in. Eller om hon skulle vända om… Utan att…

Men så avbröt hon sitt funderande och öppnade hastigt grinden, som gnällde osmort, gick in och stängde den efter sig och började gå uppför grusgången. Att ingen hade bott i huset på länge, var lätt att räkna ut av den igenvuxna grusgången och alla rabatter som knappt syntes för det höga gräset, som växte över hela tomten. Timotej, rödklöver och kvickrot vajade i den svaga vinden. – Det doftade sommar från alla växter som fanns bland gräset. Ett par fjärilar kretsade runt en röd klöverblomma som växte på kanten av grusgången. Fast nog såg det ut som om humlan – som surrade runt och slutligen slog sig ner på klöverblomman – skulle bli den vinnande parten.

– Här har ingen lie gått fram på länge, sa hon suckande och släppte blicken på det frodiga gräset och fixerade i stället blicken lite längre bort på en rosenbuske med skära, tunga, dubbla rosor. Kristinarosor …

Så brukade hennes mor kalla dessa rosor. För på moderns namnsdag – ”Kristina”, kunde man plocka de första utslagna, ljuvligt doftande, skära rosorna, mindes hon.

Veronica genomfors av en melankolisk ensamhetskänsla, där hon promenerade och hörde det frasande ljudet av sina egna fotsteg mot gruset. Nu hördes ingen hund skälla, som det alltid brukade göra förr, när man kom hem. Hon lät blicken gå bort dit där Jack hade haft sin löplina och koja. Men där stod ingen hund och inget fanns kvar av kojan. Nej, inget är beständigt, tänkte hon.

Inga glada röster av lekande barn eller allvarstyngda resonemang från vuxna bars fram med vinden. Det var tyst sånär som på det lilla prassel sommarbrisen åstadkom i trädens yviga kronor. Hon såg på de knotiga, vresiga, gamla stammarna, som stod liksom hukande här och var på tomten. Det var äppelträd. Gamla träd som burit frukt under många år. Beskurna på många ställen. En del hårt beskurna. Det gick att se. Men nu var träden fulla av vattenskott och större grenar som borde ha varit bortkapade för längesedan.

En och annan björktrast hördes från stället där borta där vinbärsbuskarna växte. En fågel skrämdes av Veronicas steg, och flög upp så häftigt, att grenarna på den närmaste vinbärsbusken vajade en bra stund efter att hon gått förbi.

På långt håll såg hon, att en ungbjörk hade växt upp genom trappans gallerkonstruktion. Sorgligt, tänkte hon och lät blicken vandra till fönstren där det fortfarande hängde gardiner, så om inte tomten varit så igenvuxen, skulle huset fortfarande ha sett bebott ut. Ja, med undantag för björkslyet som trängt upp genom trappans andra steg, förstås. Alla fönsterrutor på den här sidan verkade vara hela och färgen på stugan var fortfarande Faluröd. Kanske lite avmattad på sina ställen. Knutarnas vita linoljefärg var ganska intakt. Huset måtte ha klarat sig ganska bra utan underhåll, tänkte hon.

Veronica stod stilla vid trappan ett tag, men gick sedan bort mot det välkända fönstret, som vette mot köket. Där växte de höga, blå stormhattarna majestätiskt, precis som de hade gjort när hon var barn. Nu liksom då, var blomstänglarna nästan högre än henne själv.

Hon gick ända fram till fönsteret och tryckte ansiktet mot rutan och skyggade med händerna på båda sidor, för att se bättre.

Så konstigt. Det såg nästan ut som om köket nyss varit använt. Fast så kunde det ju inte vara, för det var ju ingen som använde stugan numera, det visste hon säkert. Men likväl stod det en kastrull på vedspisens ena kant och en kaffepanna bortom den och luckan till vedskrubben stod på glänt och det fanns kluven ved där inne i skrubben, kunde hon se.

En hel del disk såg ut att stå på diskbänken och sådant borde väl inte finnas om huset stått öde och obebott så länge som vad hon hade fått uppgift om?

Hon visste att dörren var reglad, för hon hade gått upp på trappan och känt på dörrhandtaget, och även sett i dörrspringan att låsregeln var förfälld. Så det kunde ju inte finnas någon där.

Uthyrd … Nej, det var ingen som kunde ha hand om någon uthyrning, så den gissningen kunde hon skippa omgående.

Nå, hur som helst så var det ju inget att bråka om, ansåg hon, och fortsatte runt knuten och kikade in i det som en gång varit vardagsrum. Det stod en del möbler kvar, men inte så det kunde anses möblerat. En soffa och ett rangligt bord, som hon aldrig förr hade sett. Soffan var densamma och så stod det en tv-apparat – av den tjocka modellen – i ett hörn. Ja, sådana är det ju inget värde i numera, tänkte hon och lämnade fönstret för att bege sig till husets baksida och titta genom ett annat fönster.

Där var gardinerna fördragna, fick hon se. Så märkligt. Varför? Hon försökte ändå att kika in. Där, i det rummet, verkade det finnas mer grejer … nästan som om någon bodde där. Det stod en säng intill väggen, kunde hon se, men om det låg någon i den gick inte att urskilja för den tjocka gardinenes skull. Men i glipan vid gardinens nederkant, kunde hon se, att på golvet låg det en bok och det stod även ett vattenglas där. En massa tidningar låg lite längre in på golvet, men gardinen hindrade vidare sikt.

Hon kände sig vemodig och satte sig på en sten där på baksidan av stugan och såg ner mot sjön, medan hon fortsatte att filosofera över tider som flytt.

Där nere vid stranden hade det legat en träeka förtöjd. Med den hade de rott ut på sjön och lagt ut nät eller rott drag ibland, för att få upp någon gädda då och då, för familjen var relativt stor.  Mindre sällan hade ekan fått användas för att ro ut till skäret för att bada. Det hade varit bråda dagar på det lilla jordbruket. Jordbruket som låg så avlägset beläget, så det låg vid ”Vägs Ände”, som både präst och doktor brukade säga, när de – någon gång ­– varit kallade till gården för ett besök.

Det hade varit sex syskon från början, men nu var inte alla kvar i livet. Ingen bror hade det blivit. Kanske det var just det som varit felet… Felet att det blivit sådan osämja mellan syskonen.

Trots att mor och far försökte medla rättvist, och gjuta olja på vågorna, så bestod osämjan mellan syskonen ända upp i deras vuxna liv.

Veronica hade ganska snart blivit utsedd till syskonens hackkyckling. Den mobbningen som bedrevs inom hemmets väggar, följde liksom en smitta med till byskolan, där den smittade ner övriga elever och det hade blivit en del år som varit svåra att genomleva för Veronicas del.

Hon flyttade blicken från sjön, som glittrade i eftermiddagens solsken och lät den vandra ut över stranden och bort till den närmsta slåttervallen. Där ståtade nu små julgranar i sällskap av björkslyet som växte frodigt och högt.

Uppe i skyn kom en fiskgjuse flygande. Var det samma gjuse som när hon var barn? Den som bott i en toppbruten tall uppe på höjden…? Nej, det kunde det givetvis inte vara, tillrättavisade hon sig. Så gamla blir inte fiskgjusar. Förresten så hade boet blivit raserat och en gjuse hade legat död nerom den stora tallen. Vad för slags hastigt elände den råkat ut för, var inte lätt att veta. – Det hade familjen länge undrat över, utan att få svar på mystiken över gjusens död.

Där var det alltså en gjuse som blivit änka eller änkeman. Tragedier hörde tydligen hemma även i djurens värld. – Ledsamt, tänkte Veronica vid minnet av dessa stora fåglar.

När hon lämnade de mörka trädtopparna där uppe på höjden och lät blicken gå ner till gården igen, observerade hon att en tegelpanna på boningshuset verkade ligga snett. Detta föranledde henne att resa sig upp från stenen och gå en bit längre bort för att få bättre insyn över takets beskaffenhet.

– Men va sjutton…, där bortom den andra gavelväggen ser det ut att stå en stege upprest mot trappfönstret … Det kan väl ändå inte vara rätt? sa hon och glömde taket och dess beskaffenhet och skyndade iväg till södergaveln.

Jo-jomen-san. Där stod det en stege upprest mot det trasiga trappfönstret. Det hade alltså varit inbrott och någon kanske hade bott i huset, precis som hon tyckt att det hade sett ut som. – Vad hon nu skulle ta sig till, visste hon inte. Att kontakta något av de andra syskonen, hade väl varit den naturligaste saken, men Veronica hade lämnat samtliga syskon och levt sitt liv utan kontakt med de andra flickorna i syskonskaran. Det hade varit det enda sättet för att klara sig undan deras avundsjuka, missunnsamhet och andra elakheter.

När föräldrarna dog, och syskonen skulle samsas om barndomshemmet blev osämjan så hemsk, och tonen så hätsk, att Veronica till sist valde att avstå från sin del i huset och flyttade från orten. Detta hade till en början sett ut att vara lösningen på de övriga syskonens stridigheter om samägandet av barndomshemmet.

Systrarna gjorde upp scheman över när… och vem som skulle använda huset på de olika tiderna. Under de första åren verkade det fungera bra och gårdens förfall dröjde.  Åkrarna växte inte igen eftersom ägorna betades av hästar och kåken blev eldad och slapp stå kall om vintrarna.

Tyvärr, så blev de resterande fem syskonen så småningom oense om skötseln. Tvistade om vem som hade gjort den eller den förbättringen och vem som bekostat vad… – och om vilka tider de skulle vara i stugan, blev de också oense, eftersom en del bytte veckor med varandra och gav vissa veckor till någon speciellt utvald av de övriga. På så vis blev det alltid någon som tyckte att ett annat syskon fick favörer framför ett annat och det blev någon som kände sig förfördelad och utpetad.

Till sist utbröt inbördeskriget på allvar i syskonkretsen, så ingen av systrarna längre kunde enas om något i barndomshemmet. Stugan blev stående obebodd och åkrar och ängar blev lagda för fäfot att växa igen. Lador och uthus fick förfalla. Rösterna tystnade och under ödsligt vakuum blev gården liggande till ingens glädje att förfalla.

Det var antagligen därför som ingen längre såg till vad som hände på den lilla gården, anade Veronica. Så då var det inte stor idé att kontakta något av syskonen, beträffande det här inbrottet, som hon nu upptäckte. – Och vem skulle hon i så fall ha valt att ringa till? Samtliga systrar var ju emot just henne, Veronica.

***

När Veronica – tillräckligt länge – hade grävt i alla gamla minnen och även gråtit en skvätt, där hon satt på den vassa ståltrappan till det igenbommade barndomshemmet, som hon inte hade någon nyckel till, fick hon som en inre uppenbarelse. Visserligen hade Veronica frånsagt sig rättigheten att vara i barndomshemmet och lämnat sin nyckel till den äldsta systern. Hon mindes det, som om det varit i går. Bättre fly än illa fäkta, hade hon tänkt och gett nyckeln till systern.

– Nej, jag ska inte klaga! Hörde plötsligt Veronica sig själv säga med sträng röst. – Jag har det bra. Förbaskat bra. Om jag inte brutit med de som gjorde mig illa, hade jag aldrig nått mitt mål. Alltså borde jag tacka mina plågoandar, som drev mig till att bryta all kontakt, och ge mig bort från alltsammans. På så vis har jag fått lära mig, att ta hand om både mig själv och andra och det har gått bra. Nu har jag det yrke som jag ville ha och jag mår bra.

I ett nafs var de mörka skyarna från förr så gott som borta. Vemodet efter de bortgångna föräldrarna och hunden, Jack, kvarstod dock, men ingen får ha kvar allt i evighet, så det så, tänkte Veronica och höjde blicken, när hon mer kände än såg att någon iakttog henne.

Borta vid rosenbusken stod en yngling och spanade på henne. Vad ville han och varifrån hade han kommit? Hon hade inte hört något motorbuller av varken moped eller bil.

Ynglingen tog ett par steg till i hennes riktning, när han upptäckte att hon såg honom. Han höll båda händerna bakom ryggen … Var han möjligen beväpnad?

– Vem är du …? – Och varifrån kommer du? frågade Veronica skarpt.

– Förlåt, stammade ynglingen, och tog några steg till mot henne. Men jag har…

Så tystnade han och gick ända fram till henne och stannade en bit från trappan, morsade med ena handen vid tinningen som en militär.

Han var lång och gänglig, dåligt klädd, men ren, noterade hon. Hans gympadojor hade sett sina bästa dagar. Så rik var han nog inte. Halvlångt hår, men det behövde ju inte bero på brist på pengar, för en del män hade ju långt hår, bara för ro skull.

– Har du gått vilse borta på storskogen? frågade Veronica, för det brukade förirra sig svamp- och bärplockare ner till gården, på den tiden när hon var barn och bodde här.

– Nej, nej, jag har inte gått vilse. Jag har letat upp just den här ödegården för att ha någonstans att bo.

– Du Store! – Min Gud, vad är det du säger, pojk, sa Veronica bestört. Att bo … Någonstans att bo, säger du … Det måtte väl finnas moderna lägenheter centralt, var som helst i landet, utan att du ska behöva bo i ett ödehus långt bort i åvävla, som den här gården ligger …

Där tystnade hon för att låta pojken komma till tals.

Det hon fick veta var inte främmande för henne, men ledsamt att människor även nu för tiden hamnade utanför gemenskapen och blev mobbade och trakasserade. Till sist förstod Veronica, att man även kunde hamna utanför samhällets rättvisenormer. Och att den här pojken tidigt hade kommit på sned och hamnat i felaktiga kretsar. Det gjorde han ingen hemlighet av. Men han var åtminstone ingen gammal, skäggig återfallsförbrytare som rymt från kåken, och det tyckte Veronica kändes tryggt. – Han ser vek och snäll ut och det är typiskt, att det verkar vara just dessa människor som kommer i underläge i livets stora villervalla och för det mesta blir förlorarna, tänkte Veronica, där hon satt och såg på pojkens veka ansiktsdrag.

Hon lyssnade till pojkens berättelse medan den kyliga kvällen alltmer trängde sig på. Månen visade sig som en blek skära på himlen, där borta där skogen tog vid, och fåglarna hade tystnat. Myggen, däremot, började bli besvärliga, och hon blev glad när pojken sa:

– Hör på mig ett tag: Jag har ingen nyckel till det här huset och inga lagliga rättigheter att vistas i det … Du har ingen nyckel heller, men du har åtminstone full laglig rätt att vistas här. Då tycker jag, att du och jag klättrar uppför stegen och går in via det trasiga fönstret. Det som inte jag har slagit sönder. Jag tyckte bara att det var bättre att använda en redan öppen ingång – därför hämtade jag en stege från uthusen och klättrade in.

– Jahaa… – Kan man verkligen göra så, klättra in och sova där… menar jag, sa Veronica dröjande och gjorde en gest med handen mot huset.

Hon visste att hon hade två kilometer att gå, för att komma tillbaka till sin bil och kvällen var rå och kylig. Hon var både frusen och hungrig. Trött också, kände hon. Så nog skulle det bli skönt att komma in från myggen.

– Jag kan koka te eller kaffe åt dig, när jag har gjort upp fyr i spisen, och vi kan bre varsin smörgås. Jag har ryggsäcken där borta vid rosenbusken. Jag har handlat, så du kan få en färsk limpsmörgås med äkta smör. Jag ställde ryggsäcken ifrån mig där, när jag kom och fick se att det satt någon på trappan, förstår du.

Det var rent rörande, tyckte Veronica. Den här grabben… Kanske var han arton år på sin höjd, stod här och tog hand om henne, som snart skulle gå i pension och hade egna uppvuxna och utflugna barn.

– Jag kan bädda åt mig på soffan, så får du ta sängen, sa Kennet, som pojken hette.

– Tack ska du ha, sa Veronica och reste sig från trappan, och så följdes de åt till stegen och pojken började klättra in före henne, för att eventuellt kunna hjälpa henne in genom det smala trappfönstret.

© Ingbritt Wik