”Vid Vägs Ände”

Den smala grusvägen, som Veronica promenerat på, slutade vid en ensligt belägen gård. Hon stannade vid grinden och funderade över huruvida hon skulle öppna grinden och kliva in, eller vända om och gå tillbaka.

En blick bort mot den röda stugan avgjorde saken. Vant öppnade hon den gamla grinden, som gnällde osmort, gick in och stängde den efter sig och började gå uppför grusgången.

Att ingen hade bott i huset på länge, var lätt att räkna ut av den igenvuxna grusgången och alla rabatter som knappt syntes för det höga gräset. Timotej, rödklöver och kvickrot vajade i den svaga vinden. – Det doftade sommar. Ett par nässelfjärilar och en humla kretsade runt en rödklöverblomma, som växte på kanten av grusgången. Det  såg ut som om humlan – i sin randiga overall – skulle bli den vinnande parten. Majestätiskt slog den sig ner på klöverblomman och lade vingarna konstfärdigt tillrätta över den guldbruna ryggen. Stack ner sitt sugrör och började förse sig att blommans nektar.

– Här har ingen lie gått fram på länge, sa Veronica för sig själv.

Hon släppte blicken på det frodiga gräset och fixerade den istället på en rosenbuske lite längre bort.

– Kristinarosor … brukade mamma kalla dem, sa hon med en uppgiven suck.

Busken var översållad av dubbla, skära rosor. Grenarna böjdes av tyngden.

På moderns namnsdag – ”Kristina”, brukade det gå att plocka de första utslagna rosorna. Vid minnet av den sötaktiga doften invaderades Veronica av en melankolisk ensamhetskänsla. Så längesedan det var hon sprang barfota här bland bärbuskar och äppelträd. – Den här gången hördes ingen hund skälla, som det alltid brukade göra förr när hon kom hem. Hon lät blicken gå dit bort där Jack hade haft sin löplina. Men där stod det ingen hund, och hundkojan fanns inte kvar.

Inga glada röster av lekande barn eller allvarstyngda resonemang från vuxna bars fram med vinden. Det var tyst sånär som på det lilla prassel sommarbrisen åstadkom i aplarnas spretiga kronor. De knotiga och vresiga, gamla stammarna stod liksom hukande här och var på tomten. Draperade av grå lav här och var. Gamla aplar som burit frukt under många år. Beskurna på många ställen. Ledsamt att se alla vattenskott och torra grenar, som borde ha varit bortkapade för längesedan.

Lätet från en björktrast hördes från raden av vinbärsbuskar. En trast, som suttit i den närmaste busken skrämdes av Veronicas steg, och flög upp från de bärtyngda grenarna, som vajade en bra stund innan allt åter blev lugnt.

På långt håll såg hon, att en ungbjörk hade växt upp genom trappans gallerkonstruktion. Sorgligt. Konstig nog hängde det fortfarande gardiner i fönstren. Så om inte gårdsbacken varit så igenvuxen, skulle huset ha sett bebott ut. Med undantag för björkslyet, som trängt sig upp genom trappans andra steg. Alla fönsterrutor på den här sidan verkade hela och färgen på stugan var fortfarande Faluröd. Knutarnas gamla linoljefärg hade bestått vädergudarnas många prov, och lyste fortfarande vita.

Veronica stod stilla framför trappan ett tag, men gick sedan bort mot fönstret, som vette mot köket.

– Men titta…! Här växer ju de där höga, blå stormhattarna, precis som de gjorde när jag var barn. Vilka majestätiska växter. Nu liksom då, är stänglarna nästan högre än mig.

Hon gick fram till fönsteret, tryckte ansiktet mot rutan och skyggade med händerna på ömse sidor för att se bättre.

– Så konstigt, viskade hon för sig själv. Det ser nästan ut som om köket nyss varit använt. Fast så kan det ju inte vara, för det är ju ingen som använder stugan numera.

En kastrull stod på vedspisens ena kant, en kaffepanna bortom den, och luckan till vedskrubben stod på glänt. Det fanns kluven ved inne i skrubben.

En hel del odiskade kärl stod på bänken. Sådant borde väl inte finnas i ett hus som stått obebott i massor av år?

Veronica visste att dörren var reglad, men tryckte ändå ner handtaget.

Uthyrd … Nää… – Inte kunde stugan vara uthyrd…? Det hade i varje fall inte hon hört talas om. Hon fortsatte runt knuten och kikade in i det som en gång varit vardagsrum. En del möbler fanns kvar, men inte så rummet kunde anses möblerat. Ett rangligt bord, som hon aldrig sett. Soffan var densamma. En tv-apparat – av den tjocka modellen – stod i ett hörn. Med en huvudskakning lämnade hon fönstret och begav sig till husets baksida.

Vid det fönstret var gardinerna fördragna. Lite märkligt. Hon försökte kika in. I det rummet, verkade det finnas mer grejer … nästan som om någon bodde där. En säng stod intill väggen, men om det låg någon i den gick inte att se för den tjocka gardinenes skull. Men i glipan vid gardinens nederkant, såg hon att det låg en bok på golvet. Ett vattenglas stod bredvid. En massa tidningar låg lite längre in på golvet, men gardinen hindrade vidare insyn.

Veronica kände sig nedstämd efter inspektionsrundan av barndomshemmet, och slog sig modfälld ner på en mossbelupen sten och lät blicken gå ner mot sjön.

Där nere vid stranden hade ekan legat förtöjd. Med den hade de rott ut på sjön. Lagt ut nät eller rott drag i hopp om att få upp någon gädda. Mindre sällan hade ekan används för badutflykter vid skäret. Det hade varit bråda dagar på det lilla jordbruket och familjen var stor. Gården låg avlägset. Vid ”Vägs Ände”, som både präst och doktor brukade säga, när de – någon gång ­– varit kallade dit.

Sex syskon hade de varit från början, men nu var inte alla kvar i livet. Ingen bror hade det blivit. Kanske det var just det som varit felet… eller orsaken till, att det blivit sådan osämja mellan systrarna.

Trots att mor och far försökte medla rättvist, och gjuta olja på vågorna, bestod osämjan mellan syskonen ända upp i deras vuxna liv.

Från sjöns glittrande vatten gled blicken vidare längs stranden, bort till den närmsta slåttervallen. Där ståtade nu små julgranar i sällskap av frodigt björksly.

Högt uppe bland sommarhimlens vita vaddtussar seglade en fiskgjuse. Var det samma gjuse som när hon var barn? Den som bott i en toppbruten tall uppe på höjden? Nej, det kunde det givetvis inte vara. Så gamla blir inte fåglar. Förresten så hade boet blivit raserat, och en gjuse hade legat död nerom den stora tallen. Vad för slags hastigt elände den råkat ut för, var inte lätt att veta.

Där var det alltså en gjuse som blivit änka eller änkeman. Tragedier hände även i djurens värld. – När hon lämnade de mörka trädtopparna, observerade hon, att en tegelpanna på hustaket verkade ligga snett. Detta föranledde henne att resa sig upp och gå en bit längre bort för att få bättre insyn över takets skick.

– Men va… sjutton…, en stege står upprest mot trappfönstret … Det kan väl ändå inte vara rätt? sa hon och glömde taket och dess beskaffenhet och skyndade bort till gaveln.

Jo-jo-men-san. Där stod det en stege. Trappfönstret var utslaget. Det hade alltså varit inbrott. Kanske hade någon bott i huset, precis som hon tyckt att det sett ut som? – Vad borde hon göra åt den här upptäckten? Att kontakta något av de andra syskonen, hade väl varit naturligast. Men nej… Veronica hade inte längre någon kontakt med dem som var kvar.

När föräldrarna dog klarade inte syskonen av att samsas om barndomshemmet. Osämjan jäste, tonen dem emellan var hätsk och intrigerna både många och tarvliga. Veronica valde därför att avstå från sin del, och flyttade istället utomlands.

Resterande syskon gjorde upp scheman över när… och vem som skulle använda huset på de olika tiderna. Under de första åren verkade det fungera bra och gårdens förfall dröjde.  Åkrarna växte inte igen eftersom ägorna betades av hästar och kåken blev eldad och slapp stå kall om vintrarna.

Tyvärr, blev de resterande syskonen oense om det mesta vad beträffar gården. Många blev tvisterna om vem som gjort den ena eller andra förbättringen eller vem som bekostat vad… – Även oenighet om vilka tider de skulle vistas på gården uppstod. Kanske på grund av att en del bytte veckor med varandra och gav vissa veckor till något speciellt utvalt syskon. På så vis blev det alltid någon som kände sig förfördelad, och utpetad.

Till sist utbröt inbördeskriget på allvar. Ingen av systrarna kunde längre enas om något. Stugan blev stående obebodd. Åkrar och ängar blev lagda för fäfot och växte igen. Lador och uthus fick förfalla. Rösterna tystnade och under ödsligt vakuum blev gården liggande till ingens glädje att förfalla.

Veronica anade att det var osämjan som var orsak till att ingen såg till vad som hände med gården.

***

Veronica hade ingen egen nyckel till det igenbommade barndomshemmet. Bättre fly än illa fäkta, hade hon tänkt och gett nyckeln till en av systrarna. Hon hade suttit en lång stund på den vassa ståltrappan och grävt i gamla minnen. Även gråtit en skvätt. Men så fick hon som en inre uppenbarelse.

– Nej, jag ska inte klaga! hörde hon plötsligt sig själv säga med sträng röst. – Jag har det bra! Förbaskat bra. Om jag inte brutit med de som gjorde mig illa, hade jag aldrig nått mitt mål. Alltså borde jag tacka mina plågoandar, som drev mig till att bryta all kontakt, och ge mig bort från alltsammans. På så vis har jag fått lära mig, att ta hand om både mig själv och andra och det har gått bra. Nu har jag nått många av mina drömmars mål och jag mår bra. Nu ska jag inte älta det gamla längre, sa hon och ryckte av ett uppstickande kvickrotstrå ur trappkonstruktionen.

I ett nafs var de mörka skyarna från förr nästan borta. Vemodet efter de bortgångna föräldrarna och hunden, Jack, kvarstod dock, men ingen får ha kvar allt i evighet.

Veronica höjde blicken, när hon mer kände än såg, att någon iakttog henne.

Borta vid rosenbusken stod en yngling och spanade på henne. Vad ville han och varifrån hade han kommit? Hon hade inte hört något motorbuller från varken moped eller bil.

Ynglingen tog ett par steg till i hennes riktning när han märkte, att hon såg honom. Han höll båda händerna bakom ryggen … Var han möjligen beväpnad?

– Vem är du …? – Och varifrån kommer du? frågade Veronica skarpt.

– Förlåt, stammade ynglingen, och tog några steg till. Men jag har…

Så tystnade han och gick ända fram till henne och stannade en bit från trappan, morsade med ena handen vid tinningen som en militär.

Han var lång och gänglig, dåligt klädd, men ren. Hans gympadojor hade sett sina bästa dagar. Så rik var han nog inte. Halvlångt hår, men det behövde ju inte bero på bristande ekonomi. En del män hade ju långt hår.

– Har du gått vilse borta på storskogen? frågade Veronica.

Hon mindes, att på den tiden när hon var barn och bodde här, brukade en del svamp- och bärplockare förirra sig ner till gården.

– Nej, nej, jag har inte gått vilse. Jag har letat upp just den här ödegården för att ha någonstans att bo.

– Du Store! – Min Gud, vad är det du säger, pojk, utbrast Veronica bestört. Att bo … Någonstans att bo, säger du … Det måtte väl finnas moderna lägenheter centralt, var som helst i landet, utan att du ska behöva bo i ett ödehus långt bort i åvävla, som den här gården ligger …

Där tystnade hon för att låta pojken komma till tals.

Det hon fick veta var inte främmande för henne, men ledsamt att höra. Människor kunde tydligen, även nu i dessa tider, hamna utanför gemenskapen. Den här killen hade tidigt kommit på sned och hamnat i felaktiga kretsar. Det gjorde han ingen hemlighet av. Han var åtminstone ingen gammal återfallsförbrytare, som rymt från kåken, och det tyckte Veronica kändes tryggt. – Grabben verkar vek, tänkte hon, det är just sådana människor som ofta kommer i underläge i livets stora villervalla, och det är för det mesta dessa som blir förlorarna.

Hon lyssnade till pojkens berättelse medan den kyliga kvällen alltmer trängde sig på. Månen visade sig som en blek skära borta vid skogskanten. Fåglarna hade tystnat. Myggen, däremot, började bli besvärliga, och hon blev glad när pojken sa:

– Hör på mig ett tag: Jag har ingen nyckel till det här huset och inga lagliga rättigheter att vistas i det … Du har inte heller någon nyckel, men du har åtminstone full laglig rätt att vistas här. Då tycker jag, att vi två klättrar uppför stegen och går in via det trasiga fönstret. Det är inte jag som slagit sönder det. Jag tyckte bara att det var bättre att använda en redan öppen ingång – därför hämtade jag en stege från uthusen och klättrade in.

– Jahaa… – Kan man verkligen göra så? Klättra in…, menar jag … och sova där…, sa Veronica dröjande och gjorde en gest med handen mot huset.

Det var två kilometer till den plats, där hon parkerat bilen, och kvällen var rå och kylig. Hon var både frusen och hungrig. Trött också. Nog skulle det bli skönt att komma in från myggen.

– Jag kan koka te eller kaffe åt dig, när jag har gjort upp fyr i spisen, sa pojken. Vi kan bre varsin smörgås. Jag har ryggsäcken där borta vid rosenbusken. Jag har handlat, så du kan få en färsk limpsmörgås med äkta smör. Jag ställde ryggsäcken ifrån mig där när jag fick se att det satt någon på trappan.

Det var rent rörande, tyckte Veronica. Den här grabben… Kanske var han arton år på sin höjd, stod här och tog hand om henne, som snart skulle gå i pension och hade egna uppvuxna och utflugna barn.

– Jag kan bädda åt mig på soffan, så får du ta sängen, sa Kennet, som pojken hette.

– Tack ska du ha, sa Veronica och reste sig från trappan, och så följdes de åt till stegen. Pojken klättrade in före. Tanken var att då kunde han hjälpa henne in, om det behövdes.

© Ingbritt Wik