Vinnare Eller Förlorare

Per försökte hålla sin fru borta från vidareutveckling inom sitt gebit. Han bromsade även hennes fritidsaktiviteter.

De hade gift sig unga och när de fått sitt första barn, ansåg de båda två att lyckan var fullständig.

Det andra barnet kom inte långt efter det första. Därför var Linda rätt mycket mammaledig under de första åren. Per hade ett intressant arbete, så han ville inte utnyttja sina möjligheter att vara hemma med barnen. I stället vidareutbildade han sig och fick ett mer ansvarsfullt arbete med högre lön, vilket gjorde att Linda inte behövde ut på arbetsmarknaden lika snabbt. Hon satsade därför på att läsa på distans under tiden som hon var hemma med barnen.

Ett yrke som Linda drömt om allt sedan hon var en liten flicka, var att bli författare. Den tanken ogillade Per. Framför allt avskydde han att hon skrev när han var ledig. ”Den där bokstavsleken kan du hålla på med när du är ensam med barnen”, brukade han säga. Det var tråkigt att höra hans ointresse för det som hon själv brann för.

Trots att Per hade gott självförtroende och hög utbildning, verkade det som om han hade lätt för att känna sig åsidosatt när Linda sysslade med något, där han inte hade insyn eller kunde medverka. Även tendenser till svartsjuka hade hon märkt om de någon gång var på fest tillsammans. Vilket var ytterst sällan. Det var för det mesta Per som ensam gick på fest, sådana fester som jobbet anordnade och som han för det mesta glömde att anmäla sin fru till.

På så vis blev Linda verkligen bortkopplad från det sociala livet. ”Umgänget med yttervärlden får vi ta igen när barnen har vuxit upp”, var alltid Pers kommentar när Linda ville att de skulle göra något tillsammans.

***

Så kom den där dagen när Per talade om att han blivit erbjuden ett annat jobb inom samma firma. Han skulle arbeta utomlands ett år. – Båda barnen gick nu i skolan, så om det funnits ett arbete, kunde Linda ha jobbat utom hemmet när barnen var i skolan. Men det fanns inga lediga jobb.

Att bli lämnad ensam ett helt år, om hon inte hade en stadig och fast inkomst kändes otryggt, menade Linda. Hon ade lätt för att tänka djupt och se faror både i tid och i otid … Tänk om barnen blev sjuka. Läkemedel och vård kostade. Hon själv kunde bli sjuk … och hur skulle det gå då? Någon släkt hade hon inte. Inte ens syskon. Vem skulle ställa upp om inte maken var anträffbar?

– Så där onödiga bekymmer ska du inte ta dig, sa Per. Jag skickar pengar så ni klarar er här hemma.

***  

Mot Lindas vilda protester, reste Per. Han ville pröva det där nya jobbet till varje pris. Linda blev ensam med allt, både barn, hund och trasiga bilar och ekonomi som inte gärna gick ihop innan Per skickade sitt bidrag.

Det första halvåret kändes det inte bara tomt. Ensamheten påminde, i sin karaktär, mer om att ha blivit änka. Hon kände sig ensam och övergiven. Oälskad!  Det var inte många telefonsamtal hon fick från Per. Han skyllde på allt möjligt som anledning till att han inte ringde; Tidsbrist, sammanträden, trötthet. Ville hon prata med honom, fick hon ringa upp honom själv. Linda bad honom försöka komma hem innan det överenskomna året var till ända. Det kändes så hopplöst, tyckte hon. Det enda som var bra med Pers utlandsvistelse, var väl att hon nu kunde börja skriva på allvar.

Att sluta innan året hade gått till ända, det gick inte, förklarade Per. – Det som däremot inte var omöjligt, det var att i stället öka på tiden med ett halvår. Per förklarade, att han skulle tjäna så mycket mer. De skulle kunna köpa ett hus när han kom tillbaka hem – och det lät ju bra. Linda satte upp det nya huset som ett mål för att orka med allt och barnen invigdes också i detta med att få flytta till ett större och bättre hus med egna rum. 

 Det första året kom Per hem lagom till jul och då var han, som han själv kallade det, utschasad och behövde vila. Linda och barnen fick ta hänsyn till familjens överansträngda överhuvud. De fick ta hunden med sig och hitta på saker, för att det skulle bli tyst i huset största delen av dagen. Per var så medtagen av sitt nya arbete, att han knappt orkade älska under julhelgen, så tala om att tröttheten gått på djupet.

 Linda började tala om att hela familjen borde flytta till England, för annars skulle ju deras familj helt trasas sönder. Där blev det protester från Per; det var ingen idé att rotrycka barnen  för bara ett halvår extra, menade han, och det kunde han ha rätt i. Språket skulle ju bli nytt. Barnen läste visserligen engelska i skolan, men än behövde de läsa i många år till, innan de kunde tala språket.

Skulle Linda och barnen fortsätta sitt ensamma liv här hemma i Sverige? Var det så maken ville ha det? Barnen fick ju på det här viset ingen eller ytterst liten kontakt med sin pappa. Vad kunde det leda till i långa loppet?

Linda kunde inte förneka det faktum, att hon kände sig ganska fri i sitt upplägg av arbete med barn och hem när Per var borta. Hon hade även full frihet i valet beträffande sina vidare studier. Hon behövde numera aldrig fråga någon till råds. Hon gjorde vad hon ville, när helst det var något hon ville göra eller ändra på. Praktiskt! När Per bodde tillsammans med dem, hade det alltid varit han som bestämde i både stort som smått. Till och med barnen hade reagerat för den förändring som blivit hemma.  Största flickan, Sara, hade sagt att det var mycket lugnare i huset när pappa inte var hemma. Linda hade varit på vippen att hålla med, men erinrade sig i tid och bet sig i läppen.

*** 

Per tog alla förändringar i små etapper, så Linda såg inte riktigt klart hur saker och ting förändrades. Varje halvår kallades alltid för avslutning på pågående forskning, som han inte kunde neka firman att utföra, eftersom det var han som visste hur jobbet fungerade. Han var den ende som utsetts till det här speciella arbetet. Så hon kunde ju känna sig stolt hon, hans fru, menade han. Linda, som hade en man med en sådan framåtanda …

Efter fyra sönderhackade år, kände Linda sig inte längre stolt över Per.

– Nej, det gör mig rakt det samma, ska jag säga dig, svarade hon Per, för nu har jag själv en ganska hög befattning och behöver inte sola mig i skuggan från någon annan. – Så det så!

Den här sista gången när Per skyllde på att han absolut var tvungen att förlänga vistelsen med ett halvår, beslöt sig Linda för att tiga och inte argumentera. Linda grunnade på att ta barnen med sig och åka och hälsa på sin man. Hon hade adressen och hon hade även pengar. Linda hade sålt sin första bok som hon skapat på sina lediga stunder, och den hade gått över förväntan bra. Så den här lilla trippen kunde hon kosta på sig och barnen, utan att vara tvungen att göra inskränkningar på något annat under kommande månader.

I god tid före avresan ordnade hon med allt som hörde till deras lilla semestertripp. Barnen som tjatat om örhängen fick göra hål i öronen, så de kunde göra sig riktigt fina i de där örhängena som de ville köpa för sina sparpengar.

Linda själv köpte sig en dyr halskedja och skaffade nya kläder och hela familjen såg finputsad ut!

***

Efter att de klivit ur taxin på en av Londons gator, betvivlade Linda att chauffören släppt av dem vid rätt adress. Hon försökte samla ihop bagaget och gav barnen en del att bära. Hon såg bort mot porten… Det stod rätt nummer, men på den lilla gårdsplanen, som var framför port 129 såg det ut att bo en familj och ingen ungkarl, men Per kanske bodde inackorderad, utan att hon hade uppfattat det. Vid sandlådan satt ett gossebarn på cirka 3 – 4 år och grävde, och på altanen upptäckte Linda att det stod en barnvagn. Bredvid den stod en kvinna och skakade på en skallra. Antagligen hade barnet skrikit och hon hade väl fått babyn att somna om på så vis.

Linda gick fram till kvinnan och frågade om hon hade någon inneboende med namnet Per Bergström.

Kvinnan höjde på ögonbrynen och såg ut att fundera och sa först:

– No, no…, no inherent with this name… Per Berg…

Men så ljusnade kvinnan, som om hon först då kände igen namnet, när hon själv fått säga det högt. – Nej, ingen inneboende med det namnet. Däremot kanske det var hennes man som ”Ladyn från Sverige” menade. Han hette Per Bergström.

I det samma kom Per utklivande på altanen med en nappflaska i högsta hugg. Det där sammanträffandet kunde man kalla dubbelchock.

Vem som blev mest paff, var nog svårt att veta, men Per började stamma på svenska, utan att vare sig Linda eller barnen fattade vad han ville säga.

Linda hade fått någon slags blockad och kunde varken ta in svenska eller engelska ord för tillfället. Det blev barnen som fick översätta vad de två vuxna på altanen försökte säga medan babyn, som vaknat, skrek allt vad den förmådde, så det blev svårt att uppfatta vad som sades.

Äldsta flickan ryckte i Lindas arm och sa:

– Farsan har ju begått bigami. Det är ju hans unge, både den som sitter i sandlådan och den som ligger och skriker i vagnen. Han är inte alls inneboende som du mamma tror. Han har skaffat sig en familj till. Fatta att han har övergett oss… Han skiter i både dig och oss, mamma. Så är det bara. Han har ju nya ungar nu med den där andra tanten. Här är inte vi välkomna. Vi drar, sa Sara och tog tag i sin yngre systers hand och försökte lotsa både modern och Saga med sig bort från altanen.

Linda samlade sig och styrde iväg med båda barnen till en trädgårdsbänk i skuggan av ett träd. Där sjönk hon ner och letade i väskan efter en näsduk.

Per tog barnvagnen och började gå bort mot Linda och barnen. Den engelska kvinnan sprang bredvid och smågnällde som en hundvalp. – Den andra kvinnan, verkade minst sagt vara lika överrumplad som Linda.  

Linda hörde att Per tilltalade kvinnan med namnet Rosie och hon hörde hur Rosie högljutt klagande sa:

– Hur ska det bli nu då? Är de här också din familj … Varför har du aldrig sagt något om att du hade en före detta familj i Sverige och vad vill de dig nu?

Per stod mitt framför Linda, vänd mot Rosie, när han lade handen på Rosies axel och sa:

– Lugn, gumman! Det där är min före detta familj. Den som jag levde tillsammans med, innan jag flyttade hit. Barnen vill väl bara hälsa på, förstår du.

– Jaha … du, inflikade Linda. Synd att du inte talade om det för oss också, så vi hade kunnat uppträda som seden kräver. Vi visste nämligen inte, att vi var din före detta familj, lyckades Linda krysta fram.

Per strök sig om hakan, där han nu hade ett prydligt skägg anlagt. Han såg från den ena av kvinnorna till den andra, så sa han:

– Ni får prata med varandra, ni kvinnor. – Jag drar mig tillbaka en stund. Jag behöver tänka.

Med de orden avlägsnade han sig och försvann in i huset. De båda kvinnorna satt först helt tysta bredvid varandra på bänken. Så sa Rosie:

– Jag har aldrig hört talas om er. Jag visste inte att ni fanns. Per har sagt att han inte ville tala om sitt förflutna. Det enda som han har nämnt lite om är sina sjuka föräldrar. Dem som han har skickat pengar till varje månad.

– Sjuka föräldrar … härmade Linda. Det var väl oss han menade, för han har inga levande föräldrar.

Rosie såg ut som om hon trodde att Linda ljög, men frågade om det var till sin familj som Per hade åkt varje gång som han hade sagt, att hans mor eller far blivit så dålig att han ville resa hem och hälsa på, medan de var i livet.

– Så klart att det var till oss han åkte, svarade Linda med en snyftning.

De båda bedragna kvinnorna, hade inget att vinna på att träta med varandra. Här gällde det i stället att försöka göra något vettigt av en galen situation.

Den lille grabben som suttit i sandlådan kom nu fram och kröp förskräckt upp i sin mammas knä. Rosie strök pojken över de blonda lockarna och började gråta. Hon lutade in sitt ansikte vid pojkens halsveck och nästan jämrade sig.

Den här situationen hade inte Linda kunnat ens fantisera om, att hon skulle kunna hamna i. Hon satt tyst bredvid sina barn, som också var tysta.

Linda hade ju levt ensam i fyra år redan, utan vetskap om att Per, förmodligen från sin allra första dag i England, planerat att skaffa en ny familj. Hur han hade inbillat sig att det skulle kunna fungera i långa loppet med två familjer, det fick han väl förklara själv, när det blev tillfälle.

När Linda funderat en stund, frågade hon barnen, om de ville stanna hos sina småsyskon och bekanta sig med dem, medan hon ensam tog in på ett hotell. Linda kände att hon skulle behöva vara ensam med sina funderingar ett tag.

Jo, visst kunde de stanna och hjälpa Rosie med småsyskonen. Det var ju någon nytt som avbröt från det vanliga, och Rosie verkade nöjd med beslutet.

*** 

Under den kommande, ensamma hotellnatten, sov inte Linda många timmar. Hon drack svart kaffe och funderade. Det som hon såg utan att behöva tänka var; att det var Rosie, som behövde Per bäst. Hon verkade skör och lättstyrd och det lilla som de båda pratat med varandra om, hade gett Linda intrycket av att det var Per som bestämde i det förhållandet. Det var ju så han hade velat ha det även i deras relation, men med Linda hade han inte lyckats.

Nu kunde Linda göra en tillbakablick över sitt äktenskap och se hur det skulle ha kunnat vara, om inte Per fått det här jobbet utomlands; hon skulle ha varit rejält kuvad om inte Per blivit tvungen att börja arbeta utomlands. Det förstod hon.

Författardrömmen skulle hon aldrig ha nått, om hon inte blivit ensam med allt. Hon började se mer och mer av allt positivt som kommit ut av just detta, att hon lämnats ensam. På det här viset hade hon blivit tvungen att lära sig ta hand om både sig själv, barn och husdjuren och få det att fungera. – Nu hade hon både arbete och fritidssysselsättning som hon trivdes med, och hon tjänade bra. Snart skulle hennes andra bok komma ut. Linda hade nått sina drömmars mål. Kanske kunde hon så småningom satsa på skrivandet som den enda näringen. Sara och Saga var ur småbarnsåren, vilket inte Rosies barn var.

När morgonen grydde var Linda säker på hur hon skulle agera. – Hon skulle hämta sina barn, och passa på att önska Rosie lycka till i livet tillsammans med både Per och de små barnen. Själv skulle hon och barnen åka tillbaka till Sverige efter att de sett sig om lite. Därefter skulle hon lägga in om skilsmässa, så Rosie kunde få gifta sig, vilket Per hade varit helt emot.

Linda hade råd att önska både Per och Rosie lycka till i livet. Linda förstod nu, att hon inte var förloraren – utan helt enkelt: vinnaren i livets spel.

© Ingbritt Wik