Förord:

Biografier i all ära. Jag brukar inte skriva i den genren, det är alldeles för riskabelt att lämna ut personer i en text. Men den här berättelsen är trots min motvilja för biografier en sann berättelse, så tillvida att jag bytt ut vissa namn och även platser. Jag har även ändrat känsliga partier så de blir svårare att känna igen för berörda. Jag har skrivit i ett sådant perspektiv att det inte är solklart vem som är vare sig huvudkaraktär eller på annat vis är inblandad i min berättelse. En viss fiktion finns inlagd för att göra det lite mer spännande. Så jag vill kalla denna berättelse för en korsning mellan biografi och roman … En intressant genre.

Men jag kan tala om att miljön är tagen direkt från mitt barndomshem. Jag föddes faktiskt på gården Berg 1943. Gården, som ligger mycket avlägset i Bergslagens djupaste skogar, är i dag en fin hästgård. Helt modern med farbar väg ända fram. Jag tycker att det är underbart att min barndomsgård fick en plats på kartan.

Allt som står om gården Berg är sant. Intressant läsning för den som vill veta hur det var att leva och bo på en avsides belägen gård under 1900-talet – när det varken fanns elektrisk ström, telefon eller farbar väg fram till gården. Vintertid när jag och min yngre syster skulle till skolan färdades vi över en frusen sjö. Andra årstider blev det förstås landvägen med alla branta backar.

På den tiden var den vägen enbart framkomlig med hästskjuts, cykel eller de omtalade apostlahästarna.

Jag misstänker att den som läser den här berättelsen kommer att tro, att det här är för minst 200 år sedan, men så är det inte.

 

Fotnot:

Författaren Algot Duvsäter, samt den kvinnliga rollinnehavaren, Marja, är fiktiva personer, som jag har lagt in för att väva samman mina egna minnen från barndom och uppväxt på gården Berg.

 

Prolog:

Nya tider möter gamla när Marja hyr en stuga i Bergslagen. Hon hittar gamla brev på vinden. Träffar en granne som bor ensam i en stuga på andra sidan sjön. Av honom får hon veta lite mer om hur folket på den här avsides belägna gården har levt. Hur de har rest milor och kolat. Gjort smidesarbeten i smedjan, där Algot som liten grabb pumpat den otäcka blåsbälgen, som stod likt en drake i smedjans mörkaste hörn.

Marja går vilse när hon ger sig ut för att plocka bär. Vad Marja är helt ovetande om, är alla gamla dagbrott som står gapande och vattenfyllda efter avslutad malmbrytning – helt utan varningsskyltar. Det var Limonit, som bröts för längesedan.

Frågan är om Marja kommer att hittas levande i denna tajga, som den gamla urskogen liknar.

 

***

Kapitel 1

Allra först lite fakta om gården Berg.

Egendomliga sammanträffande.

Enligt släktforskning skulle min mormors mor vara en av nybyggarna på gården Berg. Efter att ha bott där några år sålde familjen gården och flyttade därifrån. En annan familj köpte stället och bodde där en del år, men även de gav upp. Sedan köpte Karl Jonsson gården 1900. Han som kom att bli min och mina syskons far-far.

 

Det är märkligt att min egen mor inte visste att hennes mormor hade bott i Berg. Hon hade fött barn och såpskurat samma golvtiljor ett sekel innan min egen mamma tog borsten och skurade samma golvbräder. Men det fanns inte telefoner och postgången var nog usel. Dessutom umgicks inte folk med varandra på samma vis som nu, eftersom avstånden gjorde det omöjligt att umgås med fler än de allra närmaste. Bilar fanns inte. Det var hästskjuts, cykel eller sparkstötting som gällde när folk skulle förflytta sig.

 

År 1900 köpte min farfar gården Berg, där jag och mina syskon föddes och växte upp. (Det var den mannen, Karl Jonsson, som blev far till den son i ordningen som kristnades till Hjalmar, och som kom att bli Vivi Dahls make och min och mina syskons far.)

Hjalmar föddes på gården 1902. Han var yngst av 6 barn. När han växte upp blev han bekant med Vivi Dahl, som blev min och mina syskons mor. Hon arbetade som piga i Månstad, en av dåtidens större bondgårdar, som var belägen på andra sidan ”Höjden”, som man sa: en brant skogshöjd, som skiljer Ölme slättland från det bergiga och otillgängliga skogsområdet på västra sidan om Markvattnet och Lövåssjön.

Min mor-mors mor: (Kristins mor) var bara sju år när familjen flyttade från Berg till Varnum; en ort någon mil utanför Kristinehamn. Efter mina släktingars avflyttning från gården, kom det en annan familj, som bebodde stället ända fram till 1900 då min farfar köpte Berg och flyttade dit med sin familj. Enligt släktforskningsprotokoll levde och födde familjen som bebodde gården – tiden mellan min mors släktband – många barn. Familjen drog sig förmodligen fram på skogsavverkning och det lilla som kunde produseras på jordbruksdelen.

Livsbetingelserna var svåra under den tiden och många av de födda barnen dog i späd ålder. Det var nödår i Sverige och kanske dåligt med både mat och kläder. Farsoter och epidemier härjade, och dödade skoningslöst. Framförallt barnen. Läkarvård existerade nog knappast. Kanske blev det mest kloka gummors råd. Om den saken vet jag för lite för att ens våga gissa. Att den familjen levde under ringa ekonomiska omständigheter är nog ingen felaktid gissning.

Att familjerna som försökte bo och driva gården Berg gav upp och flyttade, gissar jag berodde på att det var alltför besvärligt att få den gården att bära sig. Läget var alltför omöjligt. Utan elektrisk ström, telefon, väg och andra nödvändigheter, måste det ha varit hart när omöjligt för människor att bo och leva där. Långt till affär. Inga skolor. Långt till doktor och sjukhus. Långt till allt. Beundransvärt att folk klarade av att bo så.

Inte vill jag påstå att det blev mycket bättre för nästa jordbrukare: Familjen Hjalmar och Vivvi Karlsson. Inte förrän någon gång in på 2000-talet när gården till sist övertogs av en familj som hade det rätta kapitalet för att – så att säga – sätta gården på kartan. Nu är det en fin liten hästgård, med både el-ström, telefon, fiber till dator och bred väg med nerschaktade backar. En riktig pärla vid Markvattnet, mitt i villande urskog.

Eftersom detta inte ska bli någon biografi, kommer jag att hoppa över de flesta årtal och verkliga boplatser. Jag bygger min roman-svit på mina egna minnen utan att ange fakta över almanackans år. 

 

Skogsbolaget Vänerskog gick i konkurs

 

Far hade under alla år avverkat skogen själv. Men när han inte längre orkade beslöt han att anlita ett skogsbolag för en stor avverkning. Då skulle deras ålderdom vara ekonomiskt tryggad. Mina föräldrar hade levt sparsamt, för att inte säga rent ut: fattigt i hela sitt liva. Allt sedan far föddes på gården 1902 gällde det att vara försiktig med ekonomin. Skogen var det som de livnärde sig på. Men för en ensam person med endast timmersvans och yxa, att ta ner större mängder fullmogna timmerträd, var inte möjligt. Allt skulle köras ut med häst. Men om den saken kommer jag att skriva lite mer i kommande kapitel.

Det var rätt stor skogsareal med mogen fin skog. Tall och gran, som Vänerskog blev erbjuden att avverka. Vänerskog nappade som en uthungrad mört på förslaget att få avverka så fin skog.

Det dröjde inte förrän de körde igång avverkningen långt bort i södra delen av skogen. Vad de sysslade med vet inte jag – men de vrålande processorerna hördes långt efter att det mörknat. Även om det var mycket virke som skulle tas ner, så gick det förvånansvärt fort. Utkörningen av så mycket timmer, blev inget problem för Vänerskog. Nej, då … Skogsbolagen hade varit förutseende och byggt en fin väg över västerhöjden ner till slättlandet i Ölme. Inte ens väg fick mina föräldrar som tack för ”STÖLDEN”.

För den som inte är insatt i hur Vänerskog hanterade sina leverantörer, kan jag tala om, att bolaget gjorde konkurs precis efter att de gjort avverkningen på mina föräldrars skog. Det var flera hundra tusen som mina föräldrar aldrig fick. På 80-talet var detta nästan fantasisummor. Säkert visste bolaget att de var konkursmässiga. Det var nog därför det var så bråttom att köra igång avverkningen. Det är inte bara jag som misstänker det. Kanske var det så fult de bar sig åt när de visste att de inte hade med något ilsken leverantör att göra. Hj. Karlsson var en hygglig och aktad person.

Kanske var mina föräldrar alldeles för snälla som inte bråkade, men finns det något att göra när ett bolag går i konkurs? Det kanske det gjorde – trots allt – för storpamparna som bodde nere på slättlandet, och som hade stora skogar i ungefär samma område som mina föräldrar – de fick sina pengar. Eller om det bara var en viss del. Jag vet inte. Men mina föräldrar Hjalmar och Vivi Karlsson, kom ingen vart med Vänerskogs Skogsbolag.

Man undrar var rättvisan finns i en sådan händelse.

Här stämmer ett bibelstycke. Det står så här: ”Åt den som redan har, skall det givas. Från den som intet har, skall det tagas, även det lilla den har.”

 

 

Kapitel 2  Marja går ut i skogen för att plocka bär.

 

Marja har hyrt en stuga uppe i Bergslagen. Långt från Katrineholm och alla dystra minnen. Vistelsen hann knappt börja, när den blev allt annat än vad hon hade hoppats på.

Borta i nordväst – ovanför skogen – började de mörka, hotfulla molnen dra ihop sig. Hon såg det, men struntade i vad det kunde innebära.

Hon hade hyrt stugan i hopp om att koppla av från alla bekymmer och kanske rent av lösa några. I varje fall var inte stugan hyrd för att sitta instängd i för att deppa och älta det som hänt. Då hade hon lika gärna kunnat stanna hemma.

Nu skulle hon dra till skogs för att plocka bär. Här fanns det hyggen och stora fällen lite varstans. Bär brukade det finnas i markerna, bara inte vintern varit för hård eller sommartorkan för svår.

Stugan låg vackert belägen vid en sjö. Tyvärr på sjöns västra sida, så den stora höjden i väster kapade den sena eftermiddagssolen. Det retade henne ibland att se hur fint solen lyste på sjöns östra strand. Om hon gjorde sig omaket att ro över till den sidan, kunde hon få njuta några timmar till av solsken.

På västra sidan sträckte sig milsvida skogar som var både täta och mörka. Det hade med åren blivit många hyggen, där det fanns bär. Åldern på fället fick inte vara för färsk, för då fanns det inte bär, inte för gammalt heller, för då var risken stor att ormbunkar och sly tagit över den öppna marken.

Marja hade hyrt stugan många gånger förr, så hon kände till platsen ganska bra. Men skogarna var dåligt utforskade. Det fanns gamla timmervägar och många djurstigar att följa. På den här platsen kände sig Marja som om hon hörde hemma. Som om hon var bland sina egna bortgångna anhöriga … Lite konstigt, men … precis så var det hon kände det.

Marja försökte verkligen snappa upp allt om den här gården, och om hur folk levat en gång i tiden. Levt nästan som i ett helt annat århundrade. Mycket hade hon fått veta genom Algot Duvsäter, en författare, som bodde på den här trakten och som hon var bekant med.

Den här dagen hade Marja klätt sig i sina snygga, nyinköpta stretchjeans och hade den sköna, urtvättade, ljusblå jeansskjortan på sig. Framstyckena hade hon knutit i en djärv knut fram på mellangärdet. Men knuten hade lösts upp, så skjortan hängde löst utanpå. Stövlar hade hon för säkerhets skull tagit på sig. Byxbenen var rejält nerstoppade i stövelskaften. Koftan var av äkta ull. Den hade hon slängt över axlarna ifall det skulle bli kyligt framåt kvällen.

Hon vände sig hastigt om där hon gick uppför den gamla Vallgatan, och stannade för att vila. Det var stark uppförslut. Medan hon vilade sig efter den hastiga gångmarschen från stugan, lät hon blicken vandra över gården. Bostadshuset låg fint där nere i dalen med sjön som bakgrund. Dess vatten glittrade i solskenet och måsarna kretsade skriande över Måsskäret, där de förmodligen hade ungar.

Fruktträden stod i rader och liksom vaktade huset. Den flera hundra år gamla eken vid stallet såg majestätisk ut med sin massiva bladmassa och den enormt omfångsrika stammen. Alltsammans utgjorde en mjuk och fin inramning åt gården.

Marja visste att här hade det en gång i tiden bott en familj som haft både barn och djur. Nästan lite konstigt att tänka sig, att folk hade bott så här avsides och långt bort från alla moderniteter. Långt från all ära och redlighet. Knappt farbar väg.

Elektrisk ström fram till gården, hade det blivit först på de senare åren. Hur hade människorna levt här, de som haft den här lantegendomen som sin inkomstkälla? Eller rättare sagt; de som hade haft gården, och dess skötsel, som sin livsuppgift.

Medan Marja stod där i Vallgatan och vilade en stund, lät hon blicken svepa över gården och den majestätiska eken. Då kom hon ihåg att Algot Duvsäter, som var författare höll på med en bygdeberättelse. I hans första kapitel i manuset till den kommande boken hade han skrivit att det funnits en ishög vid foten av den enorma eken som växte vid stallet.

Berättelsen var skriven ur en av gårdens döttrars perspektiv, men han hade fått löfte om att föra in den i sitt manus.

 

Ett blött och kallt arbete – farligt också

Det måste ha varit slitigt att leva under tidigare delen av

1900-talet. Givetvis var det inte mindre strävsamt att leva ännu tidigare. Elektrisk ström fanns inte fram till gårdarna på den tiden. Inte farbar väg häller för den delen. Det gällde att vara uppfinningsrik, ifall man bodde på en sådan gård.

Hur håller man den uppdragna gäddan någorlunda färsk under varma sommardagar, utan att vara ägare till kylskåp eller frysboxar? Den frågan kan jag besvara.

Alldeles invid den stora eken, vars stam hade ett omfång på mer än metern, var ishögen belägen. Förmodligen inte placerad där av en slump. Trädets enormt yviga krona gav effektiv skugga merparten av dagen.

En fyrkantig ram av bräder var snickrad och placerad på marken i skuggan av den många hundra år gamla eken. Undrar om marken där ramen ställdes grävdes ur en bit först, så isen kom under marknivå. Vid sidan om själva platsen där isen skulle läggas, låg en stor hög med sågspån. Förmodligen hämtad, med häst och vagn, nere vid sågen, som låg en halvmil hemifrån och som drevs av en granne. (Lund hette han i efternamn).

På hösten skulle det rensas i bingen där isblocken så småningom skulle placeras. Sågspån skulle läggas i botten av bingen där sedan isblocken skulle travas på varandra. Över och runt kanterna skulle det täckas rejält med sågspån.

När så gäddan var fångad eller vad det nu kunde vara som behövde kylas under sommaren, fick man gräva ett hål i spånet så man kom ner till isen och kunde lägga ner det som skulle kylas. Man fick lov att vara noga med att krafsa över spån ingen, så det inte började tina.

Isupptagningen tillgick på så vis, att min far och grannen Gustav Andersson på andra sidan sjön gjorde arbetsbyte. Först tog de upp is vid den enes gård och därefter vid den andres. Isen skulle tas upp på senvintern, men innan det började bli tö. Det var den glatta genomskinliga isen som var värdefull. Far kallade den isen för ”tanare”, men själv kan jag inte hitta någon förklaring till uttrycket, varken i ordbok eller på Internet. Men det var den där hårda, klara isen han menade.

Den här kylanordningen kallade vi hemma enbart för ”ishög”, men på senare år har jag sett benämningen: ”Isdös”. Så här kunde min mor säga till mig när jag var liten flicka och lillpiga: ”Var snäll och gå till ishögen och hämta, vad det nu kunde vara …, eller gå dit och lägg ner…!” Den hjälpen brukade jag ge min mor, som alltid hade mycket för händer.

Det var intressant att se på när far och grannen sågade sönder isen i lämpligt stora block. De hade en speciell såg som de kallade, just för issåg. Vad som var karakteristiskt för en sådan, vet jag inte. Karlarna använde en jättestor sax av järn, (issax) något i stil med timmersaxen, fast större, för att flytta de stora isblocken. Det var inga småsaker, de där blocken. Bortåt halvmetern tjock kärnis var det på den tiden, somliga år ända upp emot 60 centimeter. Men då var det kanske så, att kärnisen låg på ca 50 cm, för det fanns alltid med en rand av en annan slags is också. En is som inte alls var genomskinlig utan som låg som en grå ogenomskinlig rand överst på isblocket. På värmländska kallades den (”stôp-is”)

Hade det varit många yr och eländigt väder var den isen tjock. Barvintrar fanns inte på den tiden, så det fanns alltid någon decimeter med sådan grå is. Den isen hade alltså tillkommit under många snöyr, blandat med växelvis lenväder och kanske regn. När det sedan frös på, mellan varven, så blev ju givetvis även denna sörja is. Men den isen var av mindre god kvalitet, sa min far. Den isen var porösare, mer lättsmält, mindre tålig mot värme. Kärnisen, som var rent fruset vatten var bättre. Men nu fryser väl sjöarna knappt aldrig till så hårt längre.

Issaxen sattes om blocken när dessa skulle baxas upp ur vaken. Iskrokar var något annat slag av verktyg som användes. Dessa enorma block skulle upp på en släde. En lång läm och några bräder var rättade mot släden så det gick att dra upp blocken på släddonet, som stod redo bredvid vaken. Sedan var det ardennerhästen Bläsens sak att forsla upp lasten till ishögen vid eken.

Det var inget lättsamt arbete, och jag har funderat på hur det överhuvudtaget kunde gå att baxa upp dessa enorma isblock ur vaken, utan att någon ramlade i. Fast vad vet jag om sådana tillbud. Om sådant talades det säkerligen tyst.

Enbuskar sattes runt kanterna på den öppna vaken när isupptagningen var klar. Men för en oinvigd som kanske kom i full fart på en sparkstötting när föret tillät, var sådana här otäcka hål farliga. Helt klart.

Bara några tiotal meter från ishögen vid en berghäll, hade far eller om det var farfar byggt en rökkur. Där röktes fisk och fläsk. Så folk förr gjorde vad de kunde för att klara livhanken på sin familj när det inte fanns affär i närheten. Det gällde att så långt som möjligt vara självförsörjande. En eloge vill jag ge åt alla som känner igen sig i denna berättelse.

 

 

***

 

– Nej, här får jag inte stå längre, jag måste fortsätta, sa Marja och började gå igen upp över det som en gång varit vallgata när kreaturen skulle vallas ut på skogen på bete.

Hon kände ett hugg av besvikelse. Här skulle hon inte ha behövt gå helt ensam om inte … Nej, nu fick det vara nog med att älta alla frågor om varför. Nu var det som det var, inget mer att göra åt …

Hon ruskade på huvudet och försökte på nytt sluta tänka.

Längre upp i Vallgatan mot skogskanten till, satt en stor kråka och liksom vaktade på något. Alldeles blick stilla satt den. Marja undrade om hon kanske kom och störde. Men fortsatte sin makliga vandring i värmen som nästan var besvärande.

Det kändes som om alla självförebråelser höll på att fräta upp henne invärtes – som om hjärnan var på väg att bli en härdsmälta. Om jag hade gjort så istället för så … då hade det … Nej! Det hade inte alls varit bra då, fyllde hon i sina egna avbrutna tankegångar.

– Nu får det vara slut! Slutgrubblat!

Hon sa det högt, liksom för att befästa, att hon började på ny kula.

– Hoppsan lille vän! Se dig för! sa Marja när en liten groda, hoppade fram ur det höga gräset och landade mitt framför hennes fötter, där hon gick i Vallgatans relativt höga gräs på väg mot skogen. Hon höll nästan på att trampa på den lilla varelsen. Måste vara en årsunge, tänkte hon och tittade på den lilla ljusbruna kroppen med dess teckningar i mörkare brunt. En lång stund satt grodan helt stilla, innan den makade sig ur vägen. Ingen brådska där inte … Helt stressbefriad. Är man nyfödd så är man. Då har man ju all tid i världen. All tid ligger just då framför en, tänkte Marja.

Det där med att se i backspegeln och tro att allt skulle ha varit bättre om man bara hade gjort på ett annat vis – hur mycket sanning låg det i det? Annorlunda skulle det ha varit, naturligtvis – men kanske inte bra, kanske inte ens bättre, filosoferade hon.

Ett visst handlingssätt i en viss situation, ger givetvis ett visst resultat – det var vist och sant. Men att det skulle ha blivit bättre eller rent av bra – det kunde man aldrig veta. Inte förrän man hade testat andra varianter också. Fast vem kan testa retroaktivt? I Marjas fall var det i alla fall för sent. De var skilda sedan länge, hon och Björn.

 

***

 

Marja var inne i skogen. Där var det svalt i jämförelse med hur det var där inga träd skuggade. Hon följde en gammal körväg. Den skulle fortsätta en bra bit till, men sedan skulle hon få klara sig på egen hand.

Hon gick där i uppförslutet på den gamla körvägen upp mot höjden; Västerhöjden som den allmänt kallades. Vägen var urgröpt i mitten av både regn och många snösmältningars vårfloder. Stundvis fick hon gå balansgång på vägens kanter, för mittremsan liknade en uttorkad bäckfåra och där låg det massor av fina kullerstenar. Sådana kullerstenar låg det runt om blomrundeln nere på gården. De stenarna var hämtade här uppifrån bäckfåran, det visste hon.

Marjas tankar gick tillbaka till breven som hon hittat på vinden i stugan. Anledningen till att hon hade gett sig upp på vinden, var en del ljud som hon hörde ibland. Flera gånger hade hon hört skrapningar och små lätta dunsar där uppifrån. Hon ansåg att det var hennes ansvar att se efter vad det var.

När hon väl var uppe på vinden och drog undan en gammal byrå för att titta bakom den, upptäckte hon en stor gammal amerikakoffert som stod längst in mot väggen.

Hon blev nyfiken och dristade sig till att öppna locket och titta i den. Där fanns gamla skolböcker. Läseboken ”Sörgården” med sina röda pärmar, skriven av Elsa Beskow, låg nästan överst och under några dagstidningar hittade hon en del brev och andra anteckningar. Samt en sliten dagbok. En massa skönlitterära böcker – skrivna av allehanda olika författare – låg i travar.

Marja satte sig ner på en gammal halvtrasig stol och började läsa brev och samlade skrifter. Ganska snart gick det att få en god inblick i hur folket på den här gården hade levt förr i tiden.

Därför visste Marja att på den här körvägen där hon nu gick, där hade bonden kört ut timmer med sin häst. Det hade fått bli enbart några stockar i taget, för terrängen var otroligt kuperad och hästen var ingen unghäst. Även det hade gått att utläsa av en del anteckningar.

De stora träden hade sågats ner för hand med en fogsvans eller timmersvans. Sedan hade de blivit kvistade med en vanlig yxa och uppmätta och kapade i rätta längder. Därtill kom arbetet att ensam få upp stockarna på lunnardoningen, så att det gick att dra fram dem till uppläggningsplatsen vid körvägen. Marja visste att den siste bonden i Berg inte hade haft några söner, som kunde hugga i och hjälpa till med de tunga tagen. Hj. Karlssons far Karl Jonsson som köpte gården 1900 hade haft flera söner. Men alla valde andra yrken och det blev Hjalmar som blev den som övertog gården.

Från upplagsplatsen där timret lades upp skulle det sedan fraktas ända ner till gården med getdoningen spänd efter hästen. Då gällde det att lasset var rejält björnat så inte stockarna gled ur sitt läge, för då blev det besvärligt. Till sist skulle allt timret ligga prydligt staplat i vältor nere vid sjöstranden, redo för ytterligare en hästtransport över en frusen sjö till Sättra. Där skulle timret slutligen mätas in för transport till sågverk och massafabriker.

En del år skulle stockarna även barkas, innan de togs emot av uppköparen. Barkningen skedde givetvis för hand med en barkspade. Det var mycket som skulle göras innan stockarna var helt klara, så det dög åt skogsbolagen som skulle köpa in virket. Det var ruskigt mycket arbete för en skogsbonde, innan han tjänat de där kronorna som han kunde få för sin avverkade skog, det fattade Marja.

Marja hade läst i anteckningarna att familjen ofta fick begära förskott på timmerleveransen. Slutlikviden för avverkningen kunde dröja till långt in på sommaren. Det var nämligen inte så lätt för de stora timmerbilarna att ta sig fram på den allmänna landsvägen när tjällossningen var som värst. Vägarna kunde, på sina ställen, vara nästan avskurna av vårfloden som spolade bort grus och jord. Ofta var vägen dålig långt framemot midsommar, innan den torkade upp och blev fast igen.

För övrigt kan väl sägas att vägunderhållet på den tiden var mycket dåligt och landsvägarna hade dålig bärighet. De var inte byggda för så tunga fordon med så enorma laster som timmerbilarna hade.

Många gånger var det så gott som omöjliga att ta sig fram på grusvägarna innan det torkade upp så pass, att det lönade sig att börja laga de värsta hålen. I sämsta fall kom inte timmerutkörningen igång förrän vid midsommartiden. Då gällde det för bonden att hans hustru Vivi hade hushållat bra, ifall de skulle få vänta ända till sommaren på slutlikviden från skogsbolagen. Det var kärva tider, det begrep Marja. Familjen fick vända på vartenda öre, för att få det att gå ihop.

 

***

 

Kapitel 3

 

Marja hade läst en del intressanta kapitel i manuset till Algot Duvsäters kommande bok. Där stod det en hel del om hur människor hade levt i Berg för längesedan. Han hade försökt forska lite i hur köpet av Berg gick till, men det var inte lätt att få alla bitar på plats, så han gjorde en egen version. Det fanns nämligen inga då levande människor som kunde berätta om hur det verkligen gick till. Därför begagnade han sig av fiktiva namn på både platser och personer där han gjorde egna fiktiva inlägg för att storyn skulle kunna återges så det blev ett vettigt sammanhang.

 

Karl och Sofie Jonsson

Deras barn:

            Sigfrid …

            Ludvig …

            Selma …           

            Otilia …

            Hjalmar … 

            Anna …(dog sex år gammal)

 

År 1900 …

Karl Jonssons tankar på en egen odlingstorva

           

Lite fakta om gården när Karl Jonsson stod i begrepp att skaffa en egen gård. Han hade börjat tröttna på att arbeta som dräng på en gård i Lungsund. Han hade drömt om att en gång i livet bli ägare till en ett eget ställe, men hur skulle han få råd till det …? Det var just det som var själva problemet. Han tillhörde en händig valonsläkt, så nog skulle han klara av att bli egen företagare. Men vad hjälpte det när han inte hade pengar för att köpa ett eget hemman.

Hans bror Anders Jonsson hade köpt gården Suttertjärn; en gård som låg på östra sidan av Markvattensjön. Även den gården låg bortom väg och moderniteter. Väglöst land så att säga. Det var Anders som tipsade sin bror Karl om att gården Berg var till salu. Den var belägen vid Markvattensjöns västra strand. Dåvarande ägare till Stenåsen hade visserligen tagit ner all mogen skog, så det var ingen vinst som gick att ta ur skogen, men i gengälld skulle inte gården bli så dyr, hade Karl fått veta genom brodern.

Idén om en gård var född. Men född var också Ludvig, en son till Karl. Den pojken visade sig vara född med ett svårt hjärtfel. Egentligen var det kanske mest på grund av sonens sjuklighet, som Karl gjorde slag i saken och köpte en avsides belägen gård. Om han blev ägare till ett eget hemman, kunde Ludvig hjälpa till på gården och slippa göra långa dagsverken hos bönder, som ofta krävde mer av sina drängar, än vad de mäktade med.

Här börjar en berättelse som författaren fick sköta vid här och där som fakta fattades. Ingen nu levande var med när gården Berg inköptes av Karl och Sofie Jonsson.

Karl och Sofie tog en tur till Berg för att bese gården som Karl ivrade för att köpa. De fick ställa sina cyklar på Sättra. Att cykla fram till gården gick inte. Det blev istället en skön skogspromenad på ett par kilometer.

En slingrig stig löpte utmed sjön, men lika ofta försvann den in i mörka granskogspartier. Upp över höga backar och ner igen i djupa dalar. Branta bergstup gick i dagen här och var, så det var en kuperad terräng.

Karl gissade att anledningen till vägens egendomliga dragning kunde bero på många olika faktorer. Eller ska man säga stigens dragning, för den var endast framkomlig med hästskjuts eller egna apostlahästar. Först och främst berodde det på, att utfarten följde redan befintliga och väl upptrampade djurstigar. Dessutom hade det tagits hänsyn till andra ägares skogsskiften. Försök hade troligtvis gjorts att hålla sig inom det egna råmärket, så långt det var möjligt. Det var ju brukligt att göra så. Det största beviset på den hänsynen, var den hemska backen vid Sättra.

Varför vägen prompt skulle gå upp över den vassa alptoppen, var ju rent galet, och helt oförklarligt. Men de som vet har berättat, att berodde på en markägare som med bestämdhet satte klövarna i marken och nekat ny-bonden Karl att dra vägen nerom sätern. Synd att Jonsson & senare Karlsson var så fogliga. Om de velat bråka, hade vägen gått nerom sätern eller som den gör i dag: över den hemska ALPTOPPEN, som den nye ägaren till hästgården Berg såg till, att med egen caterpillar schaktade ner, innan någon visste vad som hände. Bravo, måste sägas.

En vrång markägare hade hela tiden varit stoppklossen. En som inte gav tillstånd att låta vägen bli dragen på rätt ställe. Det hade ju varit bättre på alla vis, om den fått gå längs bäcken – på slät mark – nerom sätern. Dessutom hade den blivit rak och mycket kortare. Men som sagt; Så bra blev det inte. Om det var något som en dotter i Berg mindes, så var det den besvärliga vägen till och från skolan.

 

***

 

När Karl och Sofie gått halvvägs löpte vägen upp på en liten ås, strax intill sjön. På den lilla udden växte endast några stora tallar, lite blåbärsris och någon vindpinad enbuske, så utsikten över sjön var fri. Utan svårighet gick det att se, att på andra sidan sjön fanns det ett stort tvåvåningshus. Rödfärgat och grant låg det uppe på den andra strandens solbelysta sluttning.

Det som skulle visa sig bli en stor nackdel med Berg, det var att den gården låg på sjöns västra sida, och där kapade Västerhöjden solen mycket tidigare. Östra sidan var definitivt en bättre plats att bo på. Både med tanke på väg och kommunikationer med stad, lanthandel och skolor. Krasst uttalat, kan man säga att Berg låg, från allra första början, på fel sidan om sjön.

Karl slog sig ner på ett stenblock som istiden hade kastat ut.

– Titta Karl, sa Sofie drömmande. Vilket fint läge den där gården har! Fin utsikt över sjön från det huset. Tänk om man var ägare till det.

Sofie vågade knappt se på maken. En sådan gård var ju en utopi att skaffa.

Karl klappade på stenen bredvid sig och sa skämtsamt:

– Kom och sätt dig här bredvid den blivande godsägaren.

Sofie skakade på huvudet åt hans prat, men slog sig ner bredvid.

– Titta, Sofie! Sjön ligger nästan spegelblank. Riktigt vackert. När det blir vinter, och isen lagt sig, kan vi ploga bort snön från isen, och på så vis få den allra finaste vinterväg över sjön. Och nästa år, ifall vi köper gården i år, kanske vi har fått råd att köpa en häst. Bli sin egen herre och kunna börja plöja och harva. Tänk att få så egna grödor. Det ska bli bra det här Sofie.

Han drog Sofie lite närmare sig och gav henne en puss på kinden i samma stund som han sa:

– Lita på mig Sofie! Pojkarna växer och kan snart hjälpa till med en hel del och Ludvig … Han behöver inte hunsas av illvilliga storbönder. Han kan bli min dräng. Även jag behöver ha en sådan, förstår du, gumman, sa han och log fryntligt och klappade sin hustru på knäet.

– Det skulle vara för pojkens skull … i så fall, sa Sofie lite dröjande. För jag tycker att stället ligger på tok för långt bort. Ända borta i Tjotahejti, om någon skulle fråga mig.

Visst såg Sofie fram emot att bli delägare i en egen gård, och få möjlighet att arbeta sida vid sida med Karl och sina söner, men hon kände sig rädd inför det isolerade läget. Det hjälpte föga att det var en förunderligt vacker natur.

Att man kunde jaga på ägornas skog, lät ju bra, men hur lätt var det att bli egenförsörjare, när de flyttade dit med nästan två tomma händer. Men kanske jag bara är feg och ser nackdelarna framför fördelarna, tänkte Sofie, och försökte ändra sitt tänkesätt.

– Om man bara bryter upp några stubbar och lägger en dynamitladdning under de värsta och största stenbumlingarna, så kan det nog bli en skaplig landväg också, sa Karl.

– Jo, men det är ju mycket arbete och pojkarna är inte så stora än.

– Nog ska det gå att få till en väg som är så pass slät att det ska gå att ta sig fram med häst och vagn, sa Karl och såg på sin Sofie, som var mer bekymrad än glad över Karls påhitt att köpa en gård, som låg långt bortom all ära och redlighet, som hon tryckte att Berg gjorde.

– Förivra dig inte, käraste! Vi har inte sett gården än. Halva vägen är kvar och det är sannerligen en minst sagt oländig terräng.

Karl bara ryckte på axlarna åt hennes oro och motsträvighet. Karl var eld och lågor och såg mest bara fördelarna med ett eget hemman.  Vad hade Sofie att sätta emot. Carl var en bestämd ordning, när han satte den sidan till. Humör hade han också, även om han tyglade det för det mesta.

– Nej, vi lär fortsätta, sa Karl, reste sig upp och spottade ut snusprillan bland ljungris och fjolårskottar som låg på den tallbarrsbeströdda pinnmon.

Han fick upp snusdosan ur fickan och lade in en ny pris. Stoppade dosan tillbaka i fickan och torkade av fingrarna på vadmalsbyxan och tog ett par steg bort till körvägen.

De gick ett stycke till. När skogen glesnade, så de kunde skymta gården, stannade de i skydd av en kastvedsstapel.

Där framme låg den; gården som de kanske skulle bli ägare till. En hund stod bunden vid ett träd inte långt ett skjul som kanske var fårhus eller liknande pörte. Hunden gafflade och skällde, så den måtte väl ha fått upp vittringen endera på räv eller kanske rent av på Karl och Sofie.

– Prima björkved, sa Karl och drog loss en bit näver från ett kastvedsträ. Synd att det redan har avverkats så mycket av den granna skogen. Det dröjer innan det kan göras någon större avverkning här. Han gjorde en gest med handen bort över hagmarken, där stubbarna stod tätt och var många. Men hur skogen ser ut på södersidan om gården vet vi ju inte än. Kanske den är bättre där.

 

***  

 

Gården bestod av en liten stuga. Helt grå som en vanlig säterstuga. Lagården var byggd av sinner-sten. Den såg relativt stabil ut. Men något stall fanns inte. Fast varför skulle det ha behövts finnas ett stall, när det inte fanns någon häst på gården. Ett enkelt fårhus eller fähus som den dåvarande ägaren kallade den skrangliga byggnaden fanns en bit från lagården. Det skjulet kunde kanske tillsvidare härbergera en häst. Det fanns en tom spilta där inne, så någon gång hade kanske byggnaden används för att ge tak över huvudet åt en kuse.

Fogad till lagården fanns en svankig uthusbyggnad som inrymde lada och loge. Ett litet påbygge längst bort mot den så kallade Vallgatan fanns. Det visade sig vara en vedbod i kombination med vagnsskjul, och förvaring av jordbruks­redskap. En gammal plog och en harv fanns där inne. En lie och lite andra redskap för slåtter och skogsbruk hängde längs ena ytterväggen.

Förmodligen hade kanske den dåvarande bonden lånat häst vid de tillfällen när det skulle plöjas och harvas. Det var inte ovanligt, att man gjorde så.

Det fanns några stycken bräkande invånare i fårhuset. Fåren skulle få följa med i köpet fick Carl och Sofie veta. Men korna var sålda, så ladugården var tom. Utöver dessa byggnader fanns det en lada som stod längre bort på ett gärde, den så kallade Lyckan. En åker som låg lite för sig själv bortom hagen närmast sjön. En bäck rann fram från höjden. Den var det mycket vatten i konstaterade Karl när han och Sofie gick över den bräckliga kavelbron, strax hitom gården.

Gott om fisk fick de veta, att det fanns i sjön. För den som var intresserad av att dra upp den kunde det bli ett värdefullt tillskott i hushållet. Svamp och bär fanns det gott om i skogen.

– Kor kan man köpa på någon bondauktion, sa Karl när han lite senare diskuterade det förestående köpet med Sofie.

– Jo, det är kanske ingen omöjlighet. Ett par mjölkkor måste vi givetvis ha.

– En bättre plog än den som fanns i vangsskjulet är nog också överkomligt på en sådan auktion, småpratade Karl och såg koncentrerad ut.

Sofie och Karl hade redan mist ett barn, en liten flicka. (Lilla Anna). Inte konstigt att de var ängsliga över hur det skulle gå med Ludvig. De vågade nog inte ta in tanken på hur hemskt det skulle kännas om det gick på tok med den hjärtsjuke Ludde. Men om han fick växa upp på ett ställe där han kunde arbeta med djur och jordbruk i den takt han orkade, hade Karl gott hopp om att det skulle gå bra. Det var huvud på pojken, så om han ville och om de kunde få råd, kanske han kunde läsa vidare. Att ödet hade andra planer var det nog tur att inte föräldrarna kände till. ”Herren ger och Herren tar”, var en tes som folk brukade lära in tidigt, då förr i tiden. Huruvida det var den Alsmäktige Guden som utmätte en varelses livslängd, eller något helt annat. Därom tvistar nog de lärde än i dag.

Karl och Sofie gick runt ägorna tillsammans med dåvarande ägaren. Att en av Carls söner, Hjalmar, (vid köpet av Berg var han ännu inte född) så småningom skulle svetsas samman med en kvinna med gener från en tidigare ägare till Berg, hade Karl givetvis ingen aning om. Och att den kvinnan, efter vigseln, skulle bli Karls och Sofies sonhustru. Att den kvinnan (Vivi), liksom sin mormor, fick börja såpskura samma golv som mormodern skurat inemot hundra år tidigare, skulle Vivi Dahl aldrig få veta. Det skulle uppdagas, i en släktforskning, först långt efter Vivis bortgång.  

 

***

 

Kapitel 4   Karl och Sofie köper Berg

 

Köpet av Berg blev av. Familjen bestod då av icke mindre än fyra barn och två vuxna, samt en hund och fyra katter. De två getterna fick också följa med från Lungsund, där familjen bott innan. Det var Ludde som ömmade för dem. De gav ju faktiskt lite mjölk ibland. Getterna hette Sten och Stanly, men Stanly var visserligen ett hondjur, men det spelade ingen roll. Stanly gav fin mjölk när hon hade killingar. Dessutom är inte getter hårdfödda. De kan livnära sig på mycket magert bete. På Bergs gård kunde de användas som en perfekt gräsklippare på inägor. Korna fick givetvis släppas på utägorna, eller skogen som man sa. Kinkigare var det med hästar. De var mycket känsligare.

Skolgången för barn som var minderåriga, skulle gå att ordna, men man kan inte påstå att skolvägen var enkel och säker. Nej, raka motsatsen. Många gånger livsfarlig. Den som skulle lära sig läskonstens A, B, C och matematikens grundregler, fick ta sig till skolan bäst den kunde. För den som bodde på västra sidan om sjön, blev det till att åka spark, över frusen sjö vintertid. På vår och höst fick eleven ro över vattnet. Värst var det givetvis när isen varken bar eller brast. Höst och vår blev det en kort period när naturlagarna lade hinder i vägen för skolgången. Då blev det lovdagar.

Det kunde vara en tjusning, att stå ute en kall månskensklar natt under ett glittrande stjärnbaner, och höra hur isen råmade. Karl fick förklara för sina barn, vad det var för ett otäckt ljud, som hördes från sjön under vintrarna. Det lät ju som ilskna bestars bröl. Rena varulvsvrålet liknade det.

Så här löd Karls tes: ”När lufttryck eller temperatur ändras, blir det spänningar i isen. Den anpassar sig då genom sprickbildning. Främst hör man dessa ljud när det slår om till kallare väder. Då krymper isen och spricker för att lägga sig bättre tillrätta över sjöns vatten. Men även sättningar i landmassan eller minskning av vattennivån, ger givetvis orsak till sprickbildning i isen. Man kan stå och lyssna och höra hur ljudet fortplantar sig från sprickans början och vidare över isen, och hur en ny spricka tar över konserten och ger upphov till ytterligare sprickor, som i sin tur ger ljud ifrån sig på grund av resonans i isen. För den som aldrig har hört det kan det te sig mycket skrämmande, enär man aldrig hört någon levande varelse låta på det viset”

Så förklarade Karl isens ljud för sina barn när de stod ute den där kvällen när sjön råmade eller sjöng som en del hellre vill kalla fenomenet.

 

***

 

Matematikens tal och välskrivningens bokstäver präntades med krita på en griffeltavla.

Det där med pappersbok och bläckhorn, pennskaft och stålstift, var inget som användes i vanliga folkskolor på den tiden. (Men även dessa material skulle ersättas med modernare grejer, och till sist bli bärbara datorer och smartfoner)

Det kan vara svårt att föreställa sig hur det kunde vara att skriva med gåspenna och bläck … Men när författaren till den här berättelsen började skolan var gåspennan utbytt mot en stiftpenna med rött skaft. Året var 1950. Författaren till den här storyn, doppade själv bläckpennas enkla stålstift i bläckhornet. Tappra försök att medelst ett läskpapper suga upp överflödet av bläck – för att undvika plumpar i skrivboken – gjordes … men ofta förgäves. Det blev i alla fall bassning av en sträng fröken när hon rättade uppsatsboken. Det var Alice  Jändel i Persbols skola som var den blivande författarens lärarinna (Ingbritt f. Karlsson, senar Wik) Ibland fick ”författaren” stå upp bredvid bänken och skämmas, medan fröken spydde sin galla över glömda streck över T eller annat nymodigt, som lärarinnan ville införa eller ändra på; sådant som gick stick i stäv med det redan inlärda. Knorren över T:et skulle bort, ersättas med ett rakt streck. Eleven fick aldrig lyfta pennan förrän ordet var klart: därefter skulle det sättas över. Streck över alla t, och raka, ej vågiga streck över Ä och Ö. Efter denna procedur kunde många gånger texten bli svårläst, Det blev ofta fel: Å, blev A, – Ä, blev givetvis också ett A. Det där Ö-et, blev för det mesta ett O. Man skulle sluta luta stilen åt höger. Den skulle vara upprätt och det blev bokstavligen smäll på fingrarna, för den elev som lade boken snett på pulpeten. Boken skulle ligga kant i kant med bänklockets nederkant. RAAAKT, alltså.

 

 

***

 

Kapitel 5  Karl skaffar kreatur till gården

 

Efter att Karl köpt gården Berg åkte han på flera auktioner. En häst och ett par kor var han tvungen att få tag i. Kor var inte svårt att hitta. Men att få tag på en häst som inte var alltför gammal var värre. Att åldersbestämma en häst var inte lätt för en vanlig människa, som inte var van att handla med sådana djur. Karl hade hört att man skulle titta på hästens tänder. Genom tändernas slitage skulle man kunna bedöma åldern. Men det lät mest som latin i Karls öron. Han hade även hört att en häst inte fick vara svankryggig som en damcykel. För då var den gammal och sliten.

Det fanns många hästskojare bland dem som sålde kreatur på marknader och större auktioner. Frågan var vem man kunde lite på. Karl hade hört talas om hästskojare som gav hästen en lagom dos arsenik innan de gav sig i väg till auktionen. En sådan drog piggade tydligen upp en sliten häst, så den blev så att säga örhög och såg fräsch ut.

Om man lurades köpa en preparerad häst, hade man skaffat sig problem. Risken var då stor att köparen skulle få sitt livs chock när han kom ut i stallet dagen därpå. Om hästen överhuvudtaget levde …, så var den inte på långa vägar lika pigg, som den kusen som inköptes på marknaden dagen innan. I spiltan stod en mer eller mindre uppgiven häst, som mötte den nye ägaren med trött blick. Ett sådant köp gick sällan att få rättelse på.

Det blev svårt att få raka plogfåror med en utsliten häst. Och att ha en häst för ro skull att rida på eller som prydnad i hagen, var inte ens en dröm som någon närde på den tiden.

 

***

 

På en av de större gårdarna nere på Ölmeslätten, köpte Karl ett par kor som redan var dräktiga. Han vallade hem dem över Västerhöjden. Om kalvningen gick bra och det blev kvigkalvar, kunde kanske en kalv läggas på, så kobeståndet utökades till tre kor. Ungefär vad ladugården var stor för. En fjärde kossa fanns det plats för, men det var inte värt att förhäva sig, så där i början.

”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, brukade Sofie säga för att få Karl att se realistiskt på uppkomna situationer. Men man fick ju inte vara för rädd heller, för då hakade genast ett annat ordspråk tag i problemet: ”Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig ha vågat spänna en båge.” Hela livet gick ut på att göra rätt val i en uppkommen situation. Blev det fel på ett ställe, kunde man få dras med återverkningarna, under lång tid. Det var bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Det var Karls resonemang. Aldrig ge upp!

En spädgris var familjen lovad att få köpa av en bonde nere på Ölmeslätten. Den bonden hade en sugga som skulle grisa. Men problemet låg i att den suggan kunde bita ihjäl sina små, om man inte höll uppsikt på förlossningen. Gick allt vägen skulle det inte dröja förrän en gris införlivades med det övriga menageriet i Berg. Karl var ingen räddhågsen person. Han ville gärna utöka djurbeståndet. Frågan var om han inte rent ut sagt var lite fåfäng, för han drömde om att sätta upp ett skapligt sortiment av fjäderfä. En gammal dröm var att äga en påfågel och några smäckra pärlhöns. Men det där låg i en oviss framtid. (Författaren kan tala om att det finns fotografier på en grann påfågel. Pärlhöns blev det också. Dessa höns var små vackra fåglar som värpte små gulliga ägg, som författaren fick plocka in och ge till mor Vivi under 40-talet.

 

***

 

Först och främst var Karl tvungen att hitta en lämplig häst. En pålitlig dragare, som var både ung, stark och frisk, var det svårt att hitta.

Strax före första snöstormen blev Karl ägare till Vega. En grinig märr som han hittade på en höstmarknad i närheten av Filipstad. Några märkvärdiga stampapper följde givetvis inte med köpet på den tiden. Det blev till att lyssna på vad man fick veta via muntligt berättande av den som sålde. Vega var ingen ung fåle, men hon var nog inte vare sig lastgammal eller arsenik­­-preparerad. Hon var grinig ändå. Men kanske stark och frisk, precis som ägaren sagt, och det var huvudsaken, ansåg Karl. ”Lite kitslig, men envis och stark”, var ord som ägaren fällt över stoet.

Nu skulle Karl snickra en snöplog, medan han väntade på att isen skulle lägga sig över sjön, så det gick att ploga upp en vinterväg. Sedan skulle det bli en fin körväg över sjön.

Ett par sparkstöttingar fanns redan med i flyttlasset från det gamla stället. Dessa åkdon skulle familjemedlemmarna försöka samsas om. Bobben den där hemsnickrade, klumpiga kälken gick ju att dra ved på.

 

***

 

Kapitel 6

(Detta är en fiktion berättelse som författaren lägger in för att lätta upp stämningen)

 

Kyrkfärden som blev ett spektakel

(Fingerade namn)

Carl tillfrågades om han kunde åta sig en slädskjuts med Göte Arns fina stadsfrämmande. De två medelålders fröknarna hade äntligen kommit sig för att hälsa på sin släkting långt ute på vischan. De ville gärna övervara en adventsgudstjänst i Ölme kyrka under första adventssöndagen.

Till kyrkan var det en resa på en dryg mil. Det var inte så många som ägde en ryss-släde, men Carl hade kommit över en sådan på en av sina många auktioner som han brukade vara iväg på. Det var en ryss-släde av finaste sort som han hade ropat in på en auktion vid en herrgård. En välgjort videkonstruktion omslöt sittplatserna, som var gjorda för att passa fyra vuxna personer. Ryggstöd både vid främre och bakre sittplatserna. Dessutom armstöd av järnkonstruktion på sittbänkarnas ytterkanter. Svartmålat karmvirke och järnskodda medar. Ett prima åkdon när man skulle till kyrkan. Eller hämta doktorn när sjukbesök behövde göras.

Det var så oturligt att Carl, som trott att han genomlidit alla barnsjukdomarna och lite till, insjuknade i mässlingen, just lagom till att den där kyrkfärden skulle gå av stapeln. Men ett löfte var ett löfte, så hustrun Sofie tog sig en sparktur över sjön och resonerade med Petterson på Moon om det uppkomna problemet.

Sin egen märr, Vega, lånade inte Carl ut. Hon hade ju ord om sig att vara lite grinig, och med en ny kusk kanske det var dumt att ta onödiga risker. Men Petter Pettersson på Moon, var en sansad karl, och brukade ha god hand med kreatur oavsett sort. Han hade en häst inlånad från regementet inne i staden. A9 var regementets beteckning, om man ska vara noga. Det var brukligt att man gjorde så, lånade ut hästar, under fredstid. Då slapp ju regementet hålla kusarna med foder. Så det var kanske inte enbart av snällhet, denna givmildhet kom att tillämpas.

Första världskriget var just överståndet, och Petter hade ganska nyligen fått sig en lånehäst tilldelad. Men någon ryss-släde ägde han inte. Därför gav han sig iväg till Carl på Stenåsen för att låna hans släde. Ryss-släden kunde Carl tänka sig att låna ut. Så bekymret med kyrkbesöket skulle nog ordna sig.

Adventssöndagen kom med lite lagom kyla, inte bitande, men kännbar. Snö var det gott om på den tiden. Ett lagom lager pudersnö för att piffa upp träden hade det lyckosamt kommit under natten. Allt var vitt och fräscht när Petterson selade stoet och knallade bort till Berg för att spänna märren för schäsen och plocka upp de prominenta damerna hos Göte Arn vid hans lilla tjäll, som var ett arrenderat torp, men som åtminstone låg vid farbar väg. Vilket var ett stort värde i sig.

Petter slängde ut en tapp hö framför Silva, så hon skulle ha något att sysselsätta sig med, under tiden han hjälpte damerna upp i släden. Den här märren var lite nervös hon också. Kanske värre än Carls Vega. Petter brukade säga att det alldeles säkert var en krigsskada märren ådragit sig. Men i krig hade hon inte deltagit, men att vara militärhäst och bli inkallade till övningar emellanåt var säkert ingen sinekur för någon häst.

Arns damer var klädda i rejäla fårskinnspälsar och knäppkängor. En av damerna använde en pälsbrämad muff istället för vantar. Så det var fint värre.

Petter lyfte på Silvas hösäck och drog åt sig ett par extra fårskinn som han tagit med i reserv. Han kastade fram dem till damerna när de slagit sig ner på sätet. Hans tanke var att det kunde vara behövligt med något över benen under färden, kyligt som det var.

”Usch-shya-määäj! så dammiga de här skinnen var”, frustade den ena damen, snörpte på munnen och skakade boss och höstrån från sin lekamen, men tryckte, till yttermera visso, ner fårskinnet över benen.

En olycka kommer sällan ensam, brukade Petter säga. Till råga på allt; just som damerna hade satt sig till rätta på första parkett i schäsen och Petter klivit upp i bakre delen av släden, lyfte Silva på svansen och släppte ut överflödig ånga som ett vitt moln i kylan. Det både lät och luktade. Detta höll på att bli för mycket för den ena fisförnäma damen, som ojade sig värre än värst och viftade med sin vantbeklädda hand framför sitt luktorgan.

Nå…, resan fick lov att ta sin början, och Petter hade gett Silva en dos av morotsbitar och några russin och smackade igång henne. Hon klippte lite med öronen, kanske på grund av damernas ojande över den där lilla fisen. Men för övrigt tycktes hon inte ha något emot en slädtur med kvittrande damer bakefter sig. Eller så var det just det hon hade, eller om det var något annat som skrämde henne. För färden ökade så småningom abrupt hastigheten.

Till att börja med verkade allt lugnt och fridfullt. Det var en fin morgon. Solen hade just tagit sig upp över trädgränsen och lade ut ett skimmer över den nyfallna snön. Björkarnas skira grenar var täckta av frost och nysnö, och de annars så dystra granarna stod i givakt, likt vita brudar längs vägens kanter. Helt vindstilla var det. Landskapet påminde om ett vackert julkort. Men nu var det ingen julotta de var på väg till, och någon pingla i selens framkant hade inte Silva, för Petter hade tagit bort den. Inga onödiga ljud, var hans enda motivering när han ställde bjällran på farstubron hos Carl Jonsson, innan han for därifrån.

Högmässan skulle inte börja förrän klockan elva, så de var ute i god tid. Men Silva verkade nästan dra benen efter sig. Men mana på henne ville inte Petter göra. Han hade beslutat sig för att försöka göra ett harmoniskt sto av den här lite överkänsliga märren.

De passerade Västertorpet och vinkade åt Edla som just kom ut från ladugården med mjölkspannen. Nästa gård var Haga, där stod den svarta schäfern och gläfste, men det tog inte Silva någon notis om. Det var först vid Lindalen olyckan var framme. Om det var ett skogsrå, som visade sig, eller om det möjligen var en uppflygande tjäder … hann aldrig Petter notera. Men det låter ju en hel del när en tjäder flyger upp mellan täta granar. Orsaken fick aldrig Petter klart för sig. – Men något skrämde märren.

Silva fick i ordets rätta bemärkelse fötter under sig. Hon skenade med hela sällskapet. Att Petter drog allt han orkade i tömmarna tycktes inte bekomma märren. Att damerna skrek som stuckna grisar förbättrade inte saken. Silva drog iväg, så snön yrde om hovarna. Det rasslade under medarna och skramlade i slädens konstruktion. Den svarta manen fladdrade som en gardin, och den yviga svansen stod rakt ut bakefter märren.

Det var med ett gnägg i falsett och en stegring – så Silva nära nog kunnat falla baklänges över schäsen – som märren startade färden med högsta växeln ilagd redan från start.

Till att börja med höll hon sig på vägen, även om det bar iväg upp i snöplogkanterna emellanåt. Men när hon kom till kröken strax bortom Bäckaskog, genade hon rejält i kurvan, och där blev hon fri schäsen och de skrikande damerna. Petter tappade tömmarna och skaklarna lossnade från åkryssen när en hög stubbrot kilade sig in mellan släden och skaklarna. Det skramlade till och Silva gav till ett nytt gnägg, och ökade den redan vidunderliga farten ytterligare.

Släden blev liggande på sidan, men den välte tack och lov inte helt. Damerna kastades utan pardon ur schäsen när det tog mer eller mindre tvärstopp. En av damerna fick Petter dra fram ur ett tätt snår av unggranar, efter att han själv kravlat sig upp ur den djupa snön.

Medan Petter hjälpte dam nummer ett upp, irriterade han sig över att hon hela tiden skrek; uff, uff, uff … uuuf…! som om det skulle hjälpa.

Den andra damen låg någon meter längre bort från den omkullvälta släden. Det var bara en bit av aktern som Petter såg allra först när han började söka efter den andra passageraren. Den damen hade tuppat av, det märkte han när han krafsat fram henne ur snön. Hon var blek som lärft, och alldeles lealös, och sa inte ett pip och det var i sig skönt, men hur får man liv i en nippertippa …? rann det genom Petters skrämda hjärnvindlingar. Bevis på att hon inte var vid medvetande hade han fått. Hon hade åtminstone landat mjukt. Han såg inga yttre skavanker. Petter formligen skakade liv i tanten. När han till sist, åtminstone fått hjälplig kontakt med henne, satte han ner henne på en lämplig kulle, kanske var det en översnöad sten. Därefter fick han försöka ta reda på vad dam nummer ett yrade om. Hon satt fortfarande och uffade … och pekade in mot granbeståndet som han nyligen dragit ut henne ur. Han tittade ditåt hon pekade, och visst där låg det tydligen något mörkbrunt hårbeklätt … vad nu det var. Hade de haft turen eller oturen att landa mitt på en sovande mårdhund?

Petter pulsade bort till granbeståndet och sparkade undan lite snö, och fick tag i pälsen på djuret. Höll upp tingesten och skärskådade den. Då förstod han, att det var ju tantens handbeklädnad. Det var tydligen muff … hon sagt hela tiden. Inte lätt för en man som Petter att veta det. Hans hustru, ägde inget annat än vanliga vantar att sticka händerna i när det var kallt.

Det hade kunnat sluta mycket värre, var vad Petter tänkte när han fått liv i den halvdöda tanten, och kunde konstatera att båda passagerarna var vid liv och konstigt nog oskadda.

Petter själv hade lite ont mellan skulderbladen och ena vristen, men det kände han inte just då i sitt chockade tillstånd. Det skulle han komma att bli mer medveten om dagen efter den våldsamma vurpan.

Nu gällde det att få tag i märren och se efter hur det hade gått med den lånade schäsen. Damernas upprörda gnäll fäste han sig inte så mycket vid. Det var ju åtminstone ett tecken på att de levde. Damerna fick hitta hem själva. Nu hade de nått ändstationen på mer än ett vis. Det var märren som Petter bekymrade sig mest för. Vart den tokan hade tagit vägen, var inte lätt att veta.

Vid Björnfallet blev det stopp för den svettiga Silva. Detta endast tack vare att Uno var på väg att hämta hö vid en lada som stod på ett gärde nära vägen. Hans egen fjording stod i godan ro en bit från ladan och tuggade på ett fint klöverhö.

Det var nog inte sällskapet av fjordingen som lockade Silva att göra halt. Mer troligt att det var doften av fint klöverhö, som Uno höll på att vräka ut ur ladan just när Silva kom rännande i full karriär. Klöverhöet gjorde henne intresserad. Det såg lockande ut för en trött och sugen märr, så hon bromsade in och lunkade fram till Uno, som fick tag i en töm och gjorde fast henne vid en vildapel och slängde till henne en hötapp.

”Se här, låt dig väl smaka”, sa Uno och höll upp en tapp fint hö under mulen på stoet. ”Men säg mig: från vilken planet kommer du”, frågade han märren.

Något svar fick han inte mer än ett frustande, för nu var springaren rejält andfådd. Uno kände igen stoet. Han visste var den här Nordsvenske rymmaren hörde hemma. Dessutom hade hon ett väl synligt nummer på ena skinkan. Alla hästar som var militärhästar blev tilldelade ett nummer. Håret rakades bort i sifferkombinationerna, så bara skinnet lyste fram i pälsen. På så vis syntes numret bra, även om hästen blev smutsig. 1131 betydde att det var en militärhäst. Fast en häst som kommer flängande i terrängen med endast skaklar efter sig, och tömmarna släpande, väcker ju både ett visst uppseende och ser minst sagt lite komiskt ut. För att inte tala om förundringen över vart någonstans ekipaget kunde ha blivit av. Att det var något som inte följde gängse regler var det ingen tvekan om. – Vad som hänt, och vad som var orsaken till att en märr – löddrig efter galoppen – kom som skjuten ut ur skogen mitt på en första adventssöndag; det svaret fick Uno försöka vänta in medan han lastade hö på sin egen skrinda.

Strax innan Uno lagt de sista höstråna tillrätta och kört ner högaffeln i höet som stöd för lasset, kom Petter linkande, även han andfådd.

Han svor och spottade ut snusen innan han ens hade i tanken att förklara för Uno vad som hänt.

”Du haltar gosse”, sa Uno när Petter kom linkande ner till ladan.

”Jo, jag landade kanske lite snett, men det gick förhållandevis bra ändå, tror jag”, svarade Petter.  ”Jasså, jahaa … det tog stopp här för Silva. Bra att hon stannade till hos dig, Uno. Nå… Då så … Jag trodde att den tokan kanske tänkte fortsätta ända in till A9. Det är ju därifrån jag fått henne.”

Uno skrattade till och satte rätt krimmermössan, såg på Petter när han sa:

”Jag har svårt att föreställa mig att märren längtar tillbaka till kaserngården. Det måste väl ha varit något annat som flugit i henne som gjort att hon gått i sken.”

”Hon är lite nervig den här damen”, förklarade Petter. ”Det behövs inte mycket förrän hon tappar förnuftet. Men tur att hon stannade här.”

 ”Förmodligen tog det slut på märrens bränsle, och när hon såg mitt fina hö, tyckte hon kanske att hon borde fylla på reserverna lite”, sa Uno och räckte fram näven till hälsning.

”Ja, ursäkta … jag glömde ju alldeles bort att hälsa. Och stort tack ska du ha, för du tog hand om’na”, sa Petter.

När Uno fått klart för sig vad som hade hänt, lovade han att följa med bort till katastrofplatsen. Men först skulle han köra hem hölasset till gården.

Kanske det skulle gå att bristfälligt laga schäsen så Petter kunde få hem åkryssen. Den var inte helt kvaddad, för skaklarna hade turligt nog släppt just när det tog stopp mot stubben. Tvärslån på skaklarna hade brustit när det tog stopp, men Uno trodde att han hade ett par hela skaklar, som Petter kunde få låna. Det gällde att se efter hur det såg ut vid fästet mot slädens framkant. Hur pass sönderryckt det var i framänden på den.

Eftersom Petter var tvungen att ta reda på vart märren tagit vägen, fick damerna försöka ta sig tillbaka till utgångspunkten för egen maskin. De fick alltså promenera hem, skräckslagna och modstulna. Det hade blivit en ytterst snöplig adventsgudstjänst. Ingen psalmsång. Istället hade de blivit tvungna att lyssna till Petters egna upplästa verser, och det var minsann inga granna epistlar. Det handlade mestadels om satan och hans anhang. Föga uppbyggligt på en adventssöndag alltså.

 

***

 

Kapitel 7  Ludvig

 

Åren gick och det strävsamma livet i Berg började ge resultat. Från år 1900 när Karl köpte gården och fram till sin död på tidigt 40-tal hade gården fått en rejäl ansiktslyftning. 

Karl hade ju sina söner: Sigfrid, Ludvig och Hjalmar till hjälp.

Stugan hade blivit rödfärgad. Uthusen förbättrade och tillbyggda. Ett vattenhjul var konstruerat och byggt, och ett tröskverk inköpt. En spånmaskin hade uppfunnits och med den hade takspån tillverkats både för eget bruk och kanske även en del såldes. Tröskverket och spånmaskinen drevs av bäckens vatten som satte fart på skovelhjulet som Karl och sönerna tillverkat och som var placerat uppe vid västerhöjdens kant där bäcken rann fram från den branta höjden. 

Milor hade rests och en smedja byggdes för egentillverkning av smidesgrejer och förbättringar av järnredskap. Fint träkol från milorna såldes till Sj. i Kristinehamn.

Djur av alla slag hade anskaffats. Kor, häst, får och fjäderfä. Både pärlhöns och en grann påfågel, som varit Karls dröm, hade blivit verklighet.

Fruktträd hade inköpts och planterats. Kanske var dessa träd från början kärnor som Karls hade satt, och som senare ympats. Äppelträden stod i prydliga rader. En hästkastanj planterades vid husets södra gavel. En lönn fick en fin plats på husets framsida. Bärbuskar fanns också. Röda och svarta vinbär och även krusbär.

Döttrarna Selma och Ottilia hjälpte Sofie med hushållssysslorna, samt tvätt och byk.

Karl blev änkeman när Sofie lämnade det jordiska.

Till gruppen av kvinnlig arbetskraft fördes ytterligare en skicklig och kunnig kvinna när Hjalmar blev vuxen och gifte sig med Vivi Dahl. Även hon kommen från samma vallon-ätt (enligt släktforskning). Valloner från den fransktalande delen av Belgien importerades till Sverige när järnbruken behövde kunnig arbetskraft.

 

***

 

Ludvigs hjärtfel var inte av den art att det växte bort. Men tiden gick och han arbetade med det han förmådde. Eftersom Karl och Sofie hade köpt Berg och Karls bror Anders redan bodde på andra sidan Markvattensjön på gården Suttertjärn, så fanns det möjligheter för Ludvig att vara dräng på båda ställena. Sigfrid, som var Ludvigs äldste bror köpte Suttertjärn av sin farbror Anders Jonsson och brukade det under några år. Sigfrid såg ganska snart omöjligheten i att kunna försökra sig och en eventuell familj på en gård som låg så långt från civilisationen. Han gav upp och utbildade sig till murare och fick arbete i Norge. Där hittade han sin hustru. Men när kriget bröt ut fick inte utländsk arbetskraft vara kvar i landet. Då flyttade Sigfrid med sin Anna till Sverige och bosatte sig i Norrköping.

Suttertjärn blev skola när Lövåsskolan lades ner. Så långt bort i väglöst land var det tvunget att finnas personal dygnet runt – om inte skolbarnen skulle bli tvungna att sköta sig själva.

Karin Larsson från Kristinehamn blev lärarinna. Att vara lärare i Suttertjärn när det var 3 mil till Kristinehamn, krävde att hon bodde kvar på samma ställe som hon arbetade. Det blev köket på andra våningen i skolhuset som fick bli Karins nya hem. Men det behövdes mer personal. En hushållerska fick lov att anställas. Någon var tvungen att sköta hushållet. Det blev Selma Karlsson dotter till Karl och Sofie Jonsson. Selma hade en son som hon ensam hade vårdnaden om, eftersom fadern – enligt vad som ryktades – inte var något att ha. Pojken hette Fred och skulle just börja skolan när Suttertjärn så lägligt blivit skola. Men det där med att hugga ved, och sköta det övriga på gården Suttertjärn behövdes det också folk till. Då fick Ludvig tjänsten som skolvaktmästare och alltiallo. På så vis bodde Karin, Selma med sonen Fred samt Ludvig i skolhuset. Huset var stort, och skolsalen var på andra våningsplanet vid sidan om lärarinnans bostad.

På det här viset gick det bra att hålla skola i Suttertjärn. Gruppen av anställda kände ju varandra väl och skötte sina åligganden utan klagan.

 

***

 

Säg den glädje som varar!

Den där dagen som började med klart väder, oskyldigt blå himmel och solblänk i Markvattensjön, blev mycket annorlunda innan solen kröp ner bortom Västerhöjden och gården Berg.

Selma hade mjölkat kossan Tärna och dukat frukostbordet i Suttertjärns kök. Sonen Fred satt och lekte med några träleksaker som Ludvig snidat åt honom. Karin kom ner för att äta frukost. Selma dukade fram det som huset förmådde bjuda på: En ostbit på en assiett med hyveln lagd ovanpå, ställde hon mitt på bordet. Smör som Vivi, Hjalmars hustru, hade kärnat, fanns i en lerkruka som Selma ställde bredvid osten. Smörknivarna hade Ludvig snidat av doftande eneträ. Hemgjort messmör och lite rökt fläsk till pålägg fanns också. Hårt bröd stod i en näverkorg. Mjukt rågbröd som Selma bakat lade hon upp på ett annat brödfat. Gröten var rågmjölsgröt och lingonsylten fanns i en vit liten kruka. Lingonen, till sylten, hade Selma och Karin plockat på lediga stunder. Mjölken till gröten hade kossan Tärna, som fanns ute i ladugården bidragit med.

Kaffet, under kristiden, var blandat med surrogat. För det mesta bestod surret av rostad råg.

Karin småpratade lite med Selma, som rörde i grötgrytan.

– Gröten är klar nu, sa hon och lyfte grytan från elden som flammade upp och gav lite os av rök. Kvickt satte Selma den sotiga kaffepannan över elden.

Selma gick till vedskrubben och hämtade ett par vedträn, lade in i spisen.

– Så där, nu kanske kaffepettern snart kokar upp, sa hon och stängde spisluckan.

Sedan vände hon sig om och sa till Fred:

– Säg till Ludvig att frukosten står på bordet.

– Var är han, då?

– Han är ute i vedskjulet och hugger ved. Spring iväg! Gröten är klar.

Fred åtlydde ordern och lade leksakerna ifrån sig och kilade iväg.

När alla var samlade runt bordet blev det lite småprat om den kommande dagens upplägg. Samtalet avbröts när den tickande väggklockan, som hängde inne i vardagsrummet, slog sju metalliska slag. Karin som var lärare sa:

– Oj, är klockan så mycket, då kommer snart skolbarnen.

Utan minsta förvarning föll Ludvig ihop över sin tallrik.

Selma skrek till, för hon misstänkte att det hon varit rädd för länge hade hänt. Hon reste sig upp från sin plats, gick fram till Ludvik, försökte känna på halsen efter pulsslag, men kände inte minsta rörelse.

Andades han? Nej … Det gjorde han inte.

Att det blev en viss turbulens och förvirring behöver inte beskrivas. Ludvig var död!

Karin som var lärarinna fick nog försöka ta tag i denna förskräckliga dag och möta skolbarnen så lugnt hon förmådde. Barnen hade kommit långväga ifrån och kunde inte skickas hem i ogjort ärende, så Karin började med undervisningen.

Det blev Selma som fick ta tag i det som var tvungen att göras. Hon rodde över till Berg där Ludvigs far och bror fanns. Hon var tvungen att meddela vad som hänt och be någon om hjälp. Karl, Ludvigs far hade nyligen brutit lårbenshalsen och förmådde inte bistå med hjälp. Men Hjalmar följde med Selma tillbaka i ekan för att göra vad han kunde. Sigfrid, var tvungen att kontaktas. Det gällde att få tag på en telefon och ringa till den äldste broder och meddela att Ludvig lämnat dem.

I Björndalen och Persbol fanns det folk som hade telefon. Dit skulle Hjalmar åka för att ringa.

Det var mycket som var tvunget att ordnas med. Dödsattest, präst och mycket, mycket annat.

 

En kista fick lov att skaffas, och planer över hur begravningen skulle gå till.

Kistan skulle fraktas till Ölme kyrka, men på vad sätt?

Det beslöts att likfärden skulle gå sjövägen. Hjalmar och Sigfrid klädde en eka invändigt med granris, och kistan ställdes i båten. Det blev ett storstilat begravningsfölje, som faktiskt kunde påminna om ”Karons rodd över floden Styx till Hades”. En eka kopplades framför ekan med kistan och så gick likfärden över den långa sjön till Markvattnet där en planvagn med häst väntade för fortsatt transport till Ölme kyrka.

Karl som hade oerhört svår att gå på grund av den nyopererade höften fick stå på stranden och vinka farväl till sonen när begravningståget roddes förbi. Karl vinkade och viskade ett farväl till pojken, som visserligen var en man, men ändå hans barn.

Att följa sitt eget barn till den sista vilan är nog det ohyggligaste en förälder kan råka ut för.

 

***

 

Kapitel  8

Dammbygge o Harpa

 

När Marja hade gått en stund inne i den täta skogen upptäckte hon att det rann en bäck vid sidan om timmervägen. Det var ju den som hon skulle följa en bit uppåt höjden. Fanns det vatten kvar i den? Det hade inte regnat på länge. Den bäcken måste det vara som hon läst om i en del papper, som hon hittade uppe på stugvinden.

Hon stannade och tog upp en sten. Kastade den neråt bäcken och hörde att det plumsade till. Det fanns alltså vatten i den. Då ställde hon ifrån sig bärhinken på stigen och klev iväg nerför vägslänten. Med eleganta skutt hoppade hon vidare på stenarna ner till bäcken. Hon stod en stund och betraktade vattnet hur det slingrade sig förbi tuvor som växte efter kanterna. Förbi större stenar och på sina ställen hade det bildats små vattenfall. Där fallet var tillräckligt högt, hade det till sist blivit fint vitt skum, som såg ut som vispgrädde.

Det såg riktigt roligt ut. Barnet inom Marja vaknade och hon slängde av sig koftan och klev ner i bäcken. Hon hade ju hela gummistövlar så blöt skulle hon inte bli om fötterna. Hon tog loss en sten så det blev lite mer fart på vattnet och lade samma sten på ett annat ställe längre ner.

Med en torr grangren som hon bröt av till lämplig längd, plöjde hon rent bottnen från skräp, så det blev en större damm. Hon krafsade bort starrgräs och tuvor av ljusgrön ven. Sedan var det bara att lyfta på den stora stenen som fungerat som stämbord och släppa iväg vattnet nedströms till det ställe där hon ökat vattenfallets höjd med ett par decimeter.

Oj, så det rann, skvatt och skummade. Marja glömde nästan bort tiden. Så här kunde hon ju inte få hålla på att leka … Vuxna människan. Men kul var det.

Det var lika roligt att dämma i bäcken i dag, som när hon var barn. Så skulle hon ha svarat om det funnits någon som hade frågat, men nu var hon helt allena där i urskogen och hon kände att myggen började bitas. Det var ju skuggigt där vid bäcken.

Så där hade hon lekt vid en annan bäck, för länge sedan på ett helt annat ställe. Vid sina morföräldrars stuga. Den här platsen var så lik den lilla gården som hennes morföräldrar hade haft. Det var nog mycket därför som hon hyrt den här stugan så många gånger. Barnen och även maken, Björn, hade också varit med hit ibland, på den tiden som Marja hade en familj att måna om och att älska. Även de hade trivts på platsen och tyckt att den påminde mycket om Marjas morföräldrars gård som nu var såld.

Det måste vara den här bäcken som rann ner till dammen vid gården – ner till damm-gärdet som det kallades. Ett gärde som låg lämpligt till för att använda som insjö- eller damm-botten när det behövdes dämmas upp och sparas vatten för att använda till tröskning. Eftersom åkern låg mellan ett par bergmassiv, utan annan dränering än bäcken, var det svårt att odla där. Det ansågs därför inte som någon lyx att låta åkern stå under vatten emellanåt, medan det tröskades eller hyvlades takspån till förbättring eller nyläggning av spåntak.

Mellan de gångerna som gärdet inte användes till uppdämning av vatten, odlades det upp. Oftast såddes grönfoder just på den åkern, eftersom den grödan tålde den fuktiga marken och det odränerade och skuggiga läge det fick från västerhöjden.

Vattenhjulshuset stod på höjden ovanför gårdens övriga uthus, men – vid den här tiden – illa åtgånget. Tänk att den uppfinningen hade Karl Jonsson och hans söner gjort och hjälpts åt att uppföra. 

Efter att Marja hittat gamla brev och anteckningar från äldre tider, blev gården ännu mer intressant. Hon tyckte nästan, att hon kunde se de gamla människorna som en gång byggt det enormt stora vattenhjulet inne i det som allmänt kallades vattenhjulshuset. Hon visste att gårdens ägare använde sig av vattnets kraft, vid tröskning och när det skulle hyvlas takspån. Spånmaskinen brukade stå vid sidan om vattenhjulshuset. Det hade hon sett i anteckningar och även sett på bilder i ett album. En samling glasplåtar fanns också på vinden. Hjalmar Karlsson var en så skicklig fotograf. Det visste hon genom Algot Duvsäter. Det fanns bilder på familjen, släktingar och många bilder på grannar och deras gårdar, men även på husdjur och mycket annat. 

Marja hade blivit bekant med grannen Algot Duvsäter, som bodde på Åshult. En gård som låg på andra sidan om sjön. Honom hade Marja träffat några gånger under de år som hon hyrt stugan. Algot hade berättat om det där jättestora vattenhjulet och att han brukade hälsa på i granngården när han var en liten pojke. Det var Karl Jonsson, som köpt gården och med hjälp av sin yngste son byggt upp gården till det den var idag.

Ende medhjälparen som Karl hade var den yngste sonen som var kvar på gården och som gifte sig med en arbetsam och duktig piga, från andra sidan höjden. (Nerifrån socknen som man sade.) De två skulle en gång bli de som skulle ta över fädernegården.

Grannpojken, Algot, berättade för Marja, att han hade blivit skickad till Berg för att hämta råmjölk åt sin mor. Fruarna brukade passa på att göra kalvost eller kalvdans (som en del sa) av den mjölken som de fick från korna allra först efter att de hade kalvat. Fruarna brukade ge varandra råmjöl varannan gång. Och den här gången var det en kossa i Berg som hade kalvat.

När Algot kom till gården den här gången, höll karlarna som bäst på att tröska inne på logen. Algots föräldrar hade inte något så modernt som vattenkraft som kunde driva ett tröskverk. Därför hade Algot aldrig sett något liknande arbete. Dessutom med en så konstig maskin som det där stora tröskverket. Det såg ju nästan ut som ett stort lokomotiv och lät gjorde det också, fast lite annorlunda. Det rasslade, pep och fräste. Hela det stora vidundret riktigt skakade till emellanåt som om det tänkte flytta på sig.

Algot hade fått löfte om att stanna i Berg den här dagen för att se på när karlarna tröskade. Senare på dagen skulle det även harpas om det hanns med.

Tröskverket stod mitt inne på loggolvet och väsnades. Det vibrerade i de grova golvtiljorna. Algot stod en bra bit ifrån tröskverket och åsåg detta konstiga arbete. Allra först blev han lite rädd för det där långa, stora vidundret som det stoppades in delar av en kärve i och som sedan spottade ut den som ett stort trassel en bra bit längre fram. Där framme stod en av karlarna och tog emot och öste undan halmen.

Algot höll andan varje gång som en av karlarna tog upp täljkniven och skar av ett nekband och bredde ut en ny nek på fronten av tröskverket – och hur kärven – i etapper – matades in i det där gapet med alla de sylvassa tänderna. Tänk om någon skulle få in en arm där … Uj, uj, uj, så hemskt …

Det nästan svartnade för ögonen en stund, när Algot tänkte så. Men det var för intressant att titta på, så han blundade inte någon längre stund.

Det fick inte matas in för mycket på en gång, för då kunde det bli stopp och det fick det inte bli. Algot tyckte att det såg farligt ut när tröskverkets rovgiriga och sylvassa ståltänder nafsade åt sig toppen på nek-tussen och så följde resten med utan pardon. Sluuurp … så var det dags att nafsa tag i nästa tuss och nästa och nästa …

När en av karlarna lagt upp ett lager kärvar (kärve = nek) vid sidan om den som matade, så gick denne bort till bortändan av det långa verket och sprätte undan halmen. På golvet under den tuggade halmen samlades säden i en stor hög. När högen av korn blev nog stor östes den tröskade säden upp i jutesäckar och ställdes åt sidan. Den säden innehöll både ogräsfrön och små undermåliga sädeskorn och boss av avbruten halm. Detta avlägsnades sedan tillsammans med agnarna vid harpningen.

Algot var intresserad av det där med vattenkraften. Han tittade därför lite extra på de där två kraftiga vajrarna som kom uppifrån vattenhjulshuset och som gick över gärdet, och därefter försvann in på logen. Han såg hur vajrarna spändes och ömsom slakades och lyssnade till rasslet.

Inne på logen var det också intressant. Algot var nästan rädd att remskivan som drev tröskverket skulle kastas av från drivhjulet i den vilda dansen. Sådana gånger när det såg kritiskt ut med remmen backade Algot, för han visste inte hur stor riskan var att det verkligen skulle hända att den for av.

Att få den grova remskivan i huvudet i den farten, kunde nog slå ihjäl vem som helst. Han hade blivit ombedd av Karlsson att hålla sig på avstånd. Hur vajrarna var kopplade till tröskverket var han inte säker på, men han såg att en drivrem från tröskverket gick bort till någon slags transformering, där som vajrarna från vattenhjulet kom in genom logväggen.

När tröskningen var klar och karlarna satte sig och tog en paus, pratade de om att det skulle ha varit kalas om de haft ett lite modernare tröskverk: ”Ett sådant där så kallat reningsverk.” Det var ett modernare tröskverk än det här stiftverket som Karlsson hade. Den nyare varianten av stiftverk var med inbyggd harpa. Då kunde man sätta fast säckarna på sidan av tröskverket och när tröskningen var avslutad, fanns säden i säckarna harpad och klar. Fantastiskt. Halmen kom ut ur verket som vanligt.

Ett sådant tröskverk skulle man ha, resonerade karlarna sinsemellan. Det var ett arbetsbesparande tröskverk, men det kostade pengar. Så det gamla stiftverket fick nog gå några år till. Även det hade kostat pengar när det inköptes.

– Drömma kan man ju alltid göra, sa Karlsson och satte rätt vegamössan och spottade ut snusen.

– Jo, visst det skulle vara grejer, med ett sådant nymodernt tröskverk, höll Emanuel med om, men att drömma är inte förbjudet.

Emanuel Lundberg var en man som brukade göra dagsverken hos bönderna och i dag var han hos Karlsson. Farfadern Karl Jonsa var borta sedan några år.

Karlarna skulle passa på att harpa också. Det blev ett arbete som inte gick med vattenkraft. Harpan drogs för hand och det slet på ryggen.

 

***

 

Den blåmålade harpan flyttades ut på loggolvet och säckarna med den tröskade säden ställdes vid sidan om harpan. Ett öskar placerades ovanpå en sädessäck, så det gick att ösa upp tröskad säd ur säckarna.

Nu fick kornen ge sig ut på ytterligare en utflykt. Emanuel började med att ösa säd i harpan, medan Karlsson drog harpan. Sedan skulle de bytas av. Det blev vasst för ryggen att stå och dra harpans vev alltför länge i taget. 

I denna märkliga maskin kastades kornen fram och åter på olika grova såll. Nu skulle alltför små korn och ogräsfrön och boss sållas bort. Agnar och stickor och avbrutna strån skulle blåsas bort. Ut genom ett hål på harpans ena sida for agnar och skräp, och blev liggande i en stor luftig hög. De rena kornen föll ner ur harpans framdel och blev liggande i en hög på det blankslitna loggolvet.

Algot tänkte på det som han läst i kristendomsboken i skolan: ”Agnarna skola skiljas från vetet!”

Karlarna byttes av att dra harpan och ömsom ösa säden tillbaka i jutesäckarna som nu ställdes i ett annat hörn av logen, för att senare, när tillfälle gavs, köras till kvarnen. Där skulle säden malas till mjöl.

När det blev dags att fara till kvarnen med säckarna, spände Karlsson hästen framför planvagnen som säckarna lastats upp på. Kvarnen låg en dryg halvmil från gården.

 

***

 

Kapitel 9

 

Algot Duvsäter skriver i sin bygdeberättelse  om hur han kom till Berg någon gång på 1950-talet när Hjalmar och Vivvi Karlson höll på att tröska. Vattenkraften var avvecklad. Men i stället hade de investerat i en tändkulemotor. Men den rackaren uppförde sig inte alltid som man kunde önska.

 

När tändkulemotorn fick frispel

hette ett av hans kapitel, som Marja hade läst och även skrattat åt.

 

Bäst som Marja grunnade fram och tillbaka mellan olika minnen från den gamla gården, Berg, dök ett speciellt minne upp. Minnet av hur det blev den gången när tändkulemotorn fick frispel och sånär som skrämde slag på både tuppen och Algot Duvsäter. Båda hade stått som åskådare inför starten av tändkulemotorn, som Karlsson skulle ge sig till med. Sådana där pjäser kunde vara svåra att starta. Vresiga och svårflörtade var nog ord som de flesta tändkulemotor hade om sig. Inte bara det här exemplaret som stod uppe vid logen.

Det hör till saken att den stora besten till motor som stod på logbacken, endast befann sig ett par meter från hönsgården. För att det inte skulle bli för mycket folk just på den platsen där Karlsson skulle arbeta, beslöt Algot sig för att stå inne i hönsgården och åse starten av motorn. Maskorna i hönsnätet störde inte utsikten nämnvärt. 

Allra först skulle blåslampan tändas. Det tillgick så att Karlsson hällde rödsprit i den där lilla behållaren, strax under blåslampans brännare och så fyrade han på med en tändsticka. Fluff…, sa det och så brann rödspriten med blåaktig lite susande låga och lukten av både spriten och röken från den tända lågan nådde dem som stod och såg på.

Efter en stund pumpade han upp trycket i lampans behållare, där det fanns fotogen. Så öppnade han en skruv vid lampans brännare, så fotogenångorna fick möjlighet att ta sig ut. När ångorna mötte den brinnande röspritens blå låga antändes fotogenångorna.  Trycket i lampan pumpades upp allt eftersom det behövdes, på samma sätt som ett spritkök. Nu var lampan klar att använda för att värma glödkulan på motorn.

Följet gick med Karlsson i spetsen bort till den väldiga besten som stod fast förankrad på två grova stockar. Det såg ut som två jättestora fötter. Motorn stod fastskruvad på dessa grova stockar med rejält tilltagna skruvar som var lika svarta som allt annat på motorn. Sot eller spillolja eller en blandning av de nämnda ingredienserna. Hela motorn var svart som en sotare och högre än Karlsson själv.

Blåslampan sprutade nu ut en blågnistrande eld under ett obehagligt fräsande oljud. Det såg hett ut … verkligen.  Lampan placerades nu i hållaren framför tändkulan som i sin tur var innesluten i en svartsotig jänhuva längst uppe på motorn. Nu skulle blåslampans blålila låga, ilsket få fräsa och slicka glödkulan tills den glödde röd, innan några statförsök påbörjades. Det kunde ta lite tid. Mellan en kvart och tjugo minuter.

Det var efter den tiden som spänningen började stiga, hos både tuppen och Algot Duvsäter, men allra först skulle remskivan krängas på motorns drivhjul, fast remmen fick inte vara för spänd.

När Karlsson drog på sig arbetshandskarna och stegade fram till det stora svänghjulet och började veva igång det stora svänghjulet … Då … Ja, då steg spänningen hos alla: Skulle motorn starta eller skulle den inte ge en suck ifrån sig? Eller skulle den ge ett rejält bakslag, som den också kunde göra ibland.  Det var denna spänning som alla hölls i några minuter.

Remmen från motorn till tröskverket, var som sagt på plats men Karlsson slakade remmen lite till för säkerhetens skull… för att inte göra starten onödigt trög. Samt för att minska risken för att remmen skulle ryckas av när motorn startade. Den risken fanns också, det visste Karlsson. Han hade varit med förr – när motorn fått frispel.

Det var nu som Algot gick och ställde sig inne i hönsgården som var motorns närmsta granne och där hade han god utsikt över vad som hände på logbacken.

På motorns överdel fanns ett rör som gick rakt upp i luften en bra bit. Det var skorstenen och på den hade det hängts en treliters aluminiumburk som skulle skydda så det inte regnade ner i röret. Att den hängde där på röret, även när motorn startade, var det ingen som observerade, för motorn i sig var högre än Karlsson, så överdelen på röret befann sig alltså ganska högt upp. Ända dit upp var det ingen som hade tid att titta i dessa spännande minuter. Alla inriktade sig på vad Karlsson gjorde.

Nu var starten nära … Karlsson började dra det stora svänghjulet runt, runt, runt – och rätt vad det var kom den första tändningen eller ska man säga smällen … Det blev en smäll som från en kanonkula …

Schpooof­ff- - -  pooofff - - pooff - - - poff, poff, poff … allra först och motorn tog ett stort hopp. Burken som hade hängt över röret puschades iväg upp i luften av den rejäla smällen och burken efterföljandes av en blåsvart rök. Den första katastrofala smällen efterföljdes av nya oregelbundna explosioner. Därefter kom de oregelbundna smällarna allt tätare och tätare i ordningsföljd. Rökringar slungades med kraft ut ur röret och följde den svaga vinden. Varje rökring växte i diameter och upplöstes till sist i en blågrå rök strax bortom taket på stallet. Andra efterföljande ringar tog givetvis samma väg och upplöstes i tur och ordning efter vartannat i en lång ringlande rad av blågrå rökringar, ända tills motorn lugnade ner sig, så rökutvecklingen blev normal.

Medan allt detta pågick, hade aluminiumhinken tagit sin egen väg … Först rakt upp med en rejäl blåsvart rök som svans. Därefter tog burken en vid sväng i höjd med logens vindskivor. Där svängde den in över hönsgården där Algot och tuppen stod. Algot såg vad som skulle hända och hoppande undan med ena handen tryckt över vegamössan för säkerhetens skull.

Så slog burken ner i hönsgården med ett rejält skrammel från grepen och studsade ett par gånger och rullade i väg i utförslutningen ända ner mot hönsens snäckskalsbalja och blev stilla just i hörnet vid en tuva brännässlor. Tuppen både gol och flaxade med vingarna samtidigt, och hönorna kaklade och trätte och skyndade sig in i hönshuset. Nu var ” själva satan” lös, kaklade den bästa ligghönan till ”fröken Svensson med de onda benen”. För detta det var något som hönsen inte ville vara med om att åse följderna av. ”Jordens undergång”, gol tuppen och stod på ett ben, utan att vara säker på – om han någon gång mer, skulle våga sätta ner det andra benet.

Vad som tilldrog sig på logbacken, hade nog inte vare sig tuppen eller Algot stor aning om, men just i den stunden när hinken landade inne i hönsgården, hade motorn stånkat i gång där borta på logbacken. Den gick till att börja med mycket ojämnt och gjorde till att börja med ett par rejäla kast emellanåt, som om den ämnade rymma eller försökte ta sig loss från tröskverket. Trots att motorn var en enormt stor klump, flyttade den sig nära halvmetern i sina vansinneskast. – Sträckte remmen och drog i gång tröskverket med en rejäl rivstart.  Just som tröskverket smattrade igång inne på logen, kom fru Vivi Karlsson utspringande, med en högaffel i högsta hugg och ropade till maken: Hej … heej … heeijddaaa dej, Hjalmar! – Trösk … tröskverket är på väg ut …!

Ja, det var det verkligen. Det var det sannaste frun kunde rapportera  till maken. För tröskverket närmade sig med stormsteg bort mot den höga stocken som låg som tröskel och hur skulle det gå där …

Men just i den stunden som frun kom utspringande på logbacken, åkte även remmens lediga del av motorns drivhjul och for i väg ut i det fria. Uppe i luften i jämnhöjd med logtaket, vred sig remmen nästan som en åtta och vände sedan iväg ner …

En sådan rem är grov, hård och tung och kommer den med den farten så bör ingen stå  för nära – den hade ju sånär som kunnat slå ihjäl både Algot och tuppen, om inte Algot hade sett vad som varit på gång och sprungit med tuppen före sig för att ta skydd. Remmen landade över stängslet till hönsgården.

Karlsson lyckades i alla fall få motorn att gå normalt till sist. Så när alle man inklusive tuppen kunde andas ut, och tröskningen hade kunnat påbörjas … då hängde ju remskivan över hönsgårdens stängsel och tröskverket var draget ända fram till logens tröskel. Fast nu gick motorn fint. Precis så som den skulle gå.

Motorn såg ut att ha haft stora planer på att hälsa på hästen i stallet. För dit hade den varit på god väg, innan Karlsson lyckades hejda den.

 

 

***

 

Kapitel 10   Marjas funderingar

 

Där Marja gick var det uppförslut hela vägen. Hon var ju på väg uppför höjden. Det var kvavt, så det tog på krafterna. Hon satte sig på en stubbe för att vila och funderade över hur Algot Duvsäter kunde ha det nu för tiden. Han var författare. Han höll på att dokumentera en del om gården och de människor som levt och verkat i den här bergsbygden. Han ville beskriva för eftervärlden, hur de kämpat mot väder och vind och omoderna redskap. Utan väg och även utan elektrisk ström och långt till grannar som hade telefon.

Hur tappert de kämpat mot själva ödet på denna karga plats som verkade vara utan Guds beskydd, som Algot valt att uttrycka sig. Hans mor brukade faktiskt säga att dessa gårdar som låg så illa till bland bergen mellan sjöarna var en gudsförgäten plats. Det var han benägen att hålla med om.

Även Algots föräldrar hade slitit och arbetat på samma sätt, som folket på den här sidan om sjön.

Efter att Algots mor gått bort, hade han bott ensam med sin far på gården Åshult. Marja visste att nu var även fadern död, så då var Algot helt ensam. Om han bodde kvar vill sägas. Det kunde hon ju inte vara säker på.

Frågan var om Algot verkligen bodde kvar här i avkroken fortfarande. Han hade inte ens några syskon kvar i livet. Han bodde och levde som en eremit där borta på andra sidan sjön och på den här sidan om sjön levde Marja … även hon levde som en eremit, utan att någon hade en aning om var hon befann sig. Det var skönt att gömma sig för världen ibland, men för jämnan … Nej, det skulle nog bli trist.

Hur gammal kan Algot vara nu? undrade Marja. Bra mycket äldre än jag är han väl … men inte för gammal för att ha som vän, blev fortsättningen av hennes eget svar. En fin vän kunde han bli, men han verkade alltid vara på sin vakt, eller om han kanske bara var blyg. Han hade ju levt alldeles för ensamt i den här avkroken. Han hade ju levt här i hela sitt liv. På så vis hade han ingen vana att umgås – kanske inte ens lust att träffa andra människor. Han hade i alla fall skrotat sin gamla skrivmaskin av märket Halda och skaffat sig en dator. 

Mer än som vän, har inte jag intresse av att bli med en man igen, tänkte Marja. Algot kanske inte ens är lagd åt det heterosexuella hållet. Vem vet? Förresten, desto bättre, i så fall. Jag vill inte ha någon ny man, bara en kamrat, fortsatte Marja att fundera medan hon satt där utan att veta om hon skulle gå dit näsan pekade eller välja den motsatta riktningen. Marja var tvungen att mot sin vilja erkänna att hon kände sig vilsen i den här stora urskogen.

Vid den här vistelsen i Berg, hade hon ännu inte träffat Algot. Hon hade haft planer på att åka runt sjön och hälsa på honom, men det hade inte blivit av. Så han visste inte att hon var här i år också. Därför fanns det inte ens hopp om att Algot skulle sakna henne i fall hon aldrig skulle komma levande ur det här strapatsrika äventyret. Att gå vilse i den här tajgan kan bli ödesdiger, tänkte hon och svepte undan några närgångna flugor med en lövruska som hon brutit av ett björksly.

Ibland hade Algot frågat hur Marja hade det med spökena där borta i Berg. Hon hade trott att han skämtat eller i värsta fall slängt ut frågan för att se om hon blev rädd. Hon hade inte tänkt så mycket på det där yttrandet, förrän nu i år, när hon kom hit. Det hördes ofta krafsande ljud och små dunsar från vinden. Hon hade inte funnit någon vettig förklaring till de mystiska ljuden. Det var därför som hon hade begett sig upp på vinden för att undersöka vad det kunde vara. Undersöka så det inte var något djur som kommit in på något vis, men som sedan gått bet på att ta sig ut. Ibland hade hon varit rent ut sagt skraj.

Härom kvällen hade hon hört knackningar, och trott att det var någon som knackat på ytterdörren. Hon hade gått för att öppna, men utanför fanns inte en kotte. Det enda som hördes var suset från den stora lönnen som stod utanför på gården.

 

***

 

Uppe på vinden hade hon inte kunnat se något konstigt. Hon hade samlat allt sitt mot, öppnade vindsdörren och gick upp för den smala, knarrande trappan.

Oj, så mycket grejer det var där uppe eller kallades det kanske bråte eller skräp, när det stod en massa saker på en mörk vind? Det fanns ett fönster vid varje gavel. Bägge var hela och kunde släppa in solen i den mån den sken. Spindelvävar var det gott om och ett stort nät fanns runt söderfönstret. Såg ut som en tunn gardinslöja. Dammets små partiklar dansade i strimman från en solstråle som letat sig in.

En liten mus kilade ut på golvet, men vände kvickt och tog skydd under ett par gamla pjäxor eller om den rent av gömde sig inne i pjäxan. Jo, så var det nog, för efter några sekunder stack den ut sin lilla nos och vädrade i luften. Mustascheran fladdrade och de små öronen var på helspänn. Pepparkornsögonen riktigt rullade i den lilla gråludna och bekymrade muspannan. Men så gjorde den helt om och försvann in i pjäxan igen. Den bodde nog där. Kanske hade den familj.

Marja tänkte inte störa den. Det kunde knappast vara den lilla varelsen som gav så fasligt höga skrapljud ifrån sig, så att hon kunde höra det ända ner under kvällar och nätter. Ibland hörde hon ljuden även på dagarna, men hon var ju för det mesta utomhus då, så det led hon inte av. Det var tvunget att vara något större kräk, men hur skulle det kunna ta sig in på vinden?

 

***

 

Livet är orättvist, tänkte Marja när hon tänkte på hur folk hade haft det förr. Genom samtal med Algot – men även genom de brev och anteckningar som hon hittat på vinden – visste hon att väg och ström inte kommit till den här delen av trakten förrän de bofasta gett upp … Avlidit av ålder och slitsamt arbete, eller flyttat för att de insett det hopplösa i att fortsätta med ett arbete som inte gick att försörja sig på.

Efter det att urinnevånarna; de bofasta, gett upp och trakten blev stående avfolkad, hittade de rikare människorna till den här delen av världen. Ödegårdarna blev inköpta av affärsmän och välbärgade individer som skulle använda gårdarna som sitt sommarresidens.

Nybyggarna hade pengar och gick samman och drog fram vägar och även elektriciteten kom. Allt blev helt plötsligt modernt och lättarbetat för de människor som bara skulle vara där för att semestra och koppla av. Man undrar allt …, tänkte Marja och kände sig vemodig å förfädernas vägnar.

 

 

***

 

Kapitel 11

 

Här lägger författaren in ett eget kapitel och använder sig av sin egen fria fantasi om hur en älgjakt i skogarna runt Berg, Markvattnet, Suttertjärn, Bovik och Lövås kan gå till. Håll i er!

 

Älgjaktens offer

 

Precis som uttrycket försöker belysa, blir det en del offer under älgjakten. Det är inte alltid det blir en tolvtaggare. Ibland kan det bli en drevkarl, dennes hund eller en annan jaktkamrat, som av okänd anledning irrat sig ut på skogen i något ärende.

Älgpasset som Eje blivit tilldelad låg på andra sidan sjön. Men han hade en gammal eka, så det var kanske lika bra att ta det där passet – som ingen ville ha – utan att bråka. Varför ingen nerifrån slättlandet kunnat ta det oländigt placerade passet var svårbegripligt, tyckte han. De flesta jägarna ville ha pass vid Blötmyren eller Svart-tjärn. Där som lingon­plockare ofta sett älg tidigare under hösten.

Under en jaktvecka när det jagades älg, var det säkrast för småbönderna i trakten, att inte ha kor gående på skogen. De levde i så fall farligt och betade på egen risk.

Kanske bör det tilläggas, att den här jakten skulle gå av stapeln, många år innan det krävdes jaktprov, för att få ge sig ut och jaga älg. Vem som helst som ägde en bössa kunde gå ut i skogen och sätta sig på pass och kanske knäppa en älg.

Bella, pigan vid Boviks gård, den gården som låg på hitsidan om sjön, där många jägare parkerade sina lättviktare, cyklar eller fyrhjulingar, hade ett gott öga till en av älgjägarna. Oskar från Moon, mannen med den nyaste älgstudsaren, keps och pipskägg, samt en begagnad tvåtaktssaab. Hon hade sett honom många gånger på sommarens lövade logdanser, men få var de gånger han bjudit upp henne till en svängom. Hela sommaren hade hon vurmat för den mannen. Lång och stilig var han. Bella var hemligt förälskad. Idag hade han viskat till henne att han ville bjuda henne på en åktur i sin bil när han kom tillbaka från skogen.

Bellas hjärta hade klappat både hastigt och ojämnt hela dagen. Inget är som väntans tider.  

Månntro … skulle det kanhända bli han, Oskar, som fällde skogens konung… den här hösten? grunnade Bella där hon gick och donade med sina dagliga sysslor. Tittade på klockan titt som tätt och svepte med blicken ut genom något fönster för att se som Oskar inte stod och väntade på henne.

 Fast det där med jakt tilltalade henne inte alls. Hon var djurvän i allra högsta grad och hade gärna avskaffat älgjakten, om hon bara hade haft något att säga till om.

 

***

 

Det hade hörts skott från västra sidan om sjön under den här första jaktdagen. Så något borde karlarna ha fått fatt på, om det inte var bom eller vådaskott, resonerade folket på gården. Hemmansägare Emilsson var inte med och jagade, det fick andra göra som hade både tid och lust och bättre vapen för ändamålet. Söner hade han inga, så han hade upplåtit sin skogsareal åt jaktlaget. 

Jägmästare Franz Ljunghed hade beordrat att efter jakten skulle samtliga jägare samlas vid Boviks ladugård, klockan 15.00. Men alla mannar dök inte upp. Det fattades en.

Klockan gick men en av älgjägarna lyste fortfarande med sin frånvaro när jaktlaget väntat inemot trekvart.

– Vart har Oskar från Moon tagit vägen? sa Franz Ljunghed och såg från den ene till den andre av jägarna?

Han fick inget svar, så han gick bort till sin ryggsäck och lösgjorde jakthornet. Blåste ett par kraftiga tag så Oskar skulle höra var de befann sig.

– Det blir ju mörkt fort på hösten, sa han och hängde tillbaka hornet vid ryggsäckens ena axelrem. Kan han ha gått vilse?

– Ah…, nää … Det är måndag, sa en av drevkarlarna, Oskar har väl somnat på sitt pass.

Nu vaknade Nils i Backa till och kom med ett annat förslag:

– Eller så har han tömt pluntan i ren skräck för de stora djuren, och blivit på pickalurven och irrar runt bland ko-soppar och kossor där ute på tajgan.

Ett par av jaktlagets yngre förmågor, flabbade åt kommentaren, för den var nog ganska sann. Oskar brukade ha flytande matsäck med sig när han skulle jaga de stora villebråden. Han skröt ofta om sin duglighet som skytt. Men för det mesta var det bara tomt prat att han lagt ner stora älgtjurar.

– Det må vara hur det vill med den saken, bet jägmästaren av. Vem av er var det som sköt ett par skott tidigare i dag?

Ingen svarade på frågan. Samtliga närvarande ruskade på huvudet, och såg prövande på varandra. Ingen hade avlossat några skott. Det hade inte behövts eftersom ingen sett så mycket som skymten av en älg på hela dagen.

– Då måste det vara Oskar, som fått korn på något, vad det nu må vara, sa jägmästaren. Måste vara han som skjutit, mumlade han mer för sig själv.

Han tog några steg på måfå, rev sig i nackhåret och tog ytterligare några planlösa steg på ladugårdsbacken i samma stund som han satte rätt den skogsgröna hatten.

Det var jägmästare Franz Ljunghed som ansvarade för att jaktlaget var fulltaligt efter en dag i skogen.

– Märkligt, sa han och lösgjorde hornet igen och blåste ett par gånger i hopp om att Oskar skulle fatta att de väntade på honom.

En av mannarna, som brukade vara drevkarl, stegade fram och sa:

– Det där tutandet tycks inte hjälpa. Jag har en annan idé. Jag går in till Emilssons och hör efter om jag kan få låna deras gråhund. Om jag får låna den ska jag nog snart leta rätt på grabben. Död eller levande. Emilssons gråhund går inte av för hackor, det vet jag sen gammalt.

– Måtte han inte ha vänt bössan fel och skjutit sig själv, spånade Eje.

– Det vore ju inget vidare, svarade jägmästaren, utan att verka road. Men det kanske vi snart får svar på, tillade han och nickade åt drevkarlen som kommit upp med den goda idén att låna en hund av gårdsfolket.

Bella försökte dölja sin oro. Oskar passade bättre på dansgolvet än i en urskog, det begrep hon, och kände ångest inför det där karlarna pratade om; att han skulle ha kunnat skjuta sig själv. Låg det något i det? undrade hon utan att våga fråga Eje vad han menade. Hon var kär och hoppades att Oskar inte gått vilse eller vådaskjutit sig, som hon hörde att gubbarna spånade om.

 

***

 

Drevkarlen Kurt fick låna gråhunden och begav sig till skogs igen. Denna gång för att söka efter Oskar. Till att börja med höll han hunden i koppel. Just kommen ut på storskogen, flög en tjäder upp med ett brak. Det var så Kurt knäade till av det hastigt påkomna ljudet i en i övrigt tyst skog. Hunden gnydde till och stretade lite extra i kopplet.

En korp hördes kraxa från en klippavsats strax hitom Svart-tjärn.

– Tig med dig, mumlade han och sparkade till en stor ko-sopp som växte intill en murken stubbe.

De där olycksbådande korpskiken klarade han sig bättre utan just en sådan här dag, när han inte visste huruvida en jaktkamrat fallit offer för sina egna skott eller om han gått vilse. Kurt var faktiskt en aning skrockfull. 

Efter ytterligare någon kilometer tvärstannade Kurt och undrade om han såg i syne, eller om det verkligen var en stor älg som stod och gnuggade hornkronan mot ett träd. Som genom ett trollslag vände älgen sig om och började gå rakt mot Kurt. Raskt gjorde han loss hunden, själv gick han bakom en grov frötall för att ta skydd.

Älgen slog med frambenen så mossa och ris flög när hunden ställde sig och skällde på den.

– Tänk så passande, muttrade Kurt där han stod och kikade fram vid sidan av den grova tallstammen. Älgjakt och en älg kommer spatserande rakt emot jägaren. Tala om att ”det regnar manna från himmelen ned, när den fattige inte har någon sked…” Förargligt, så det förslår, sa Kurt, som inte hade bössan med sig, han skulle ju bara leta reda på jaktkamraten.

Den här episoden blir ju rena jakthistorien, tänkte Kurt, när han fick syn på något grått som satt fastklamrat uppe i en grenklyka lite längre fram … Oskar…??? Visst var det väl en människa som satt och dinglade på en grov gren, just där älgtjuren nyss stått och gnott sin hornkrona.

– Oskar … Osk…

– Ja, halloj… – här är jag … Mer behöver jag väl inte säga. Om du inte haft jycken med dig, hade du också fått kränga dig upp i ett träd. Han är inte att leka med, den där besten.

– Hur har det här gått till? undrade Kurt, när han kommit inom hörhåll för Oskar, som satt uppkrupen i just det där trädet där älgen stått när Kurt fick syn på den.

– Fråga inte så dumt, du som nyss stått gömd bakom en tallstamm. Jag sköt bom … – Missade två gånger och sen tog jag till schappen.

– Sköt bom … på så nära håll, skämtar du?

– Nej, det är dagens sanning och älgen blev förbannad, så här sitter jag nu.

Kurt bara nickade. Han hade ju inte så mycket han kunde förebrå Oskar. Inget att förebrå älgen heller för den delen. För man har väl rätt att försvara sig, när man bli hotade till livet, även om man är en älg.

Vad Bella kunde ha att säga om sin charmige älgjägare, när denne kom tillbaks till bygden återstod att se eller rättare sagt höra.

 

***

 

Kapitel  12   Bykgryta och tvätt.

 

Eftersom Marja gått vilse och inte visste vartåt hon skulle gå, blev hon sittande och grunna över hur folk hade haft det i Berg för länge sedan. Det var skönt att vandra bort i egna tankar. Fundera, fantisera och begrunda vad hon själv hade upplevt under de här intensiva semesterveckorna i Berg.

Till hjälp för sina fantasier hade hon alla brev, anteckningar och även den gamla trasiga dagboken. Allt som hon hade hittat i den gamla kistan på den mörka vinden, spann trådar till varandra och hon kunde få en fin helhetsbild genom dessa upphittade anteckningar, när hon lade dem intill allt som Algot berättat genom åren.

Hon fann att mycket av det som Algot Duvsäter hade berättat stämde mycket väl överens med vad hon funnit ut av sina studiebesök uppe på vinden. Ett stort fotoalbum hade hon också funnit. Enligt tidsangivelser som skrivits med bläckskrift under en del av fotografierna, låg ju inte dessa människors liv och leverne längre tillbaka i tiden än hon själv mycket väl hade kunnat vara en av familjen Karlssons döttrar … Nästan kusligt att tänka så … Deras anhöriga kunde ju leva fortfarande. Hon själv levde ju. Var hon en av dem …? Så jag fantiserar, tänkte Marja och slog med björkslyet åt några närgångna skogsflugor.

Hur kunde det ha varit att bo där på gården, Berg? Medan de bofasta var kvar på trakten, fanns det varken ström eller farbar väg på den här trakten av Bergslagen, det hade Algot Duvsäter berättat. Han var barnfödd på gården Åshult.

– Eller får man säga att Algot är en fornlämning från flydda tider, ironiserade Marja högt för sig själv och blev tvungen att skratta, när hon tänkte på Algot Duvsäter som en fornlämning.

Fast nog liknade han en fornlämning, med sitt långa helskägg som skiftade i grått. Det liknade nästan den där laven som växte som grå skäggtussar på gamla granars grenar. Hästsvansen hophållen av ett gulnat bomullsband. Han liknade verkligen det gängse skrå han tillhörde. Författare och konstnär som han var. Han gjorde skäl för namnet … Fornlämning … Men han kunde både skriva och måla … Det hade Marja sett. Hans tavlor var så verkliga och hade ofta tyngre motiv. Han var nog en intelligent man, det hade hon aldrig betvivlat.

 Tråkigt att tiderna hade varit så bistra förr. Vilket elände det behöva leva under så. Enormt slitsamt måste det ha varit.

 Att vara husfru eller skolbarn på den tiden var nog inte lättare än att vara husbonde, tänkte Marja. Inga bilar, bara hästskjuts och knappt väg. Sparkstötting eller trampcykel …

Algot hade berättat att när Hjalmar gick i skolan fick han ro över sjön till Suttertjärn. Hur var det han hade sagt? Hade han först gått i skola i Lövås och sedan i Suttertjärn när Lövåsskolan blev nerlagd, eller var det tvärs om. Det skulle hon fråga Algot om nästa gång hon träffade honom. Griffeltavla och kritor lärde de sig skriva och räkna på.

Tänk så märkligt … Man skulle ju kunna tro att det är flera hundra år sedan, men det är det inte för Hjalmar föddes 1902 så det måste ha varit omkring 1909 som han började skolan. När isen på sjön varken bar eller brast fick han vara hemma från skolan. Men stava och räkna det kunde den mannen hade Algot sagt.

Marja nästan skämdes. Hon som hade hyrt stugan, bara för att lata sig och koppla av. Ligga och läsa och ha det skönt. Sitta och sola sig vid söderväggen eller bada nere vid bryggan. Det var sådant som människorna före henne, bara hade kunnat drömma om.

– Jag har det förbaskat bra, även om jag klagar, sa Marja och petade med baksidan av lövruskan i myrstigen som slingrade sig förbi stubben som hon satt på.

Bryggan nere vid stranden fanns inte heller förrän för några år sedan. Den hade tillkommit under Marjas tid här i stugan. Folket på gården hade fått klara sig utan. De som verkligen skulle ha behövt ha en rejäl brygga.

Marja hade inte svårt med de empatiska känslorna. Utan svårighet kunde hon – i sin föreställningsvärld – lätt sätta sig in i hur en arbetsdag på gården hade varit – för gemene man på den tiden.

Hon tänkte på hur skamlöst hon brukade breda ut filten och badlakanet på stranden efter badet. Hur hon ibland somnade där medan solen fick smeka hennes kropp. Hon kunde föreställa sig att hon låg och solade just på den platsen där frun på gården hade haft den trebenta järngrytan stående för att koka vita lakan och babylindor i Vita-Björns lutflingor, som tvättmedlet kallades (den plåtburken som hon hade sett i sin dröm)

Efter att plaggen kokats i luten, fick den arma människan skölja tvätten i sjön.

Marja kände det nästan som om hon gjorde något fel … Något riktigt syndfullt som njöt och vilade sig, på samma plats där som människor före henne slitit och arbetat i sitt anletes svett.

Men så kunde hon väl inte behöva tänka!? Hon kunde ju inte rå för att …

Hon kunde ju inte hjälpa att folk – före henne – hade haft det så eländigt på det här stället, en gång i tiden. Det hade ju varit deras val, försökte hon intala sig för att få tyst på samvetets tirader, som bombarderade henne så fort hon försökte koppla av från sina egna bekymmer och tillkortakommanden i sin egen epok.

Det är nära nog en utopi att få samvetsfrid på det här stället, tänkte Marja förtretat. Kanske borde jag spara pengar och resa till en söderhavsö, som folk brukade göra när de ville befria sig från både sig själva och sina trista minnen av vardagsverkligheten.

 Marja kunde inte släppa den där egendomlig drömmen, som hon hade haft en eftermiddag när hon lagt sig ner på filten som hon brett ut på stranden. Hon hade placerat sig alldeles bredvid den där flata stenhällen, som var upplagt på ett par rejäla gråstenar i lagom höjd för att ställa en avskäring med tvätt i.

Marja hade ju bläddrat i fotoalbumet, så hon visste att just den stenhällen var det som frun i Berg, hade haft en stor avskäring i trä stående på. I den hade hon haft kulörta plagg som hon skrubbade för hand mot tvättbrädan. På ett foto hade hon sett en kvinna med kläde om håret, iförd ett förkläde stå lutad över ett tvättbräde och handskrubba tvätt, just vid den här flata stenhällen vid sjöstranden. 

Alla fotografier som Marja tittat på, samt texter i brev och anteckningar som hon läst, rördes kanske ihop i hennes hjärna den där eftermiddagen när hon somnade i solen.

Marja hade känt sig ängslig och ganska trött den där eftermiddagen, när hon beslutade sig för att ta ett bad och sedan försöka vila och slappna av en stund i solen. Hon hade brett ut en filt på gräset och efter badet slängde hon badlakanet ovanpå den och la sig ner för att sola en stund. Hon hade lagt sig alldeles bredvid den där stora flata stenhällen. Hon skulle bara sola en liten stund, var det tänkt, men hon hade somnat.

I drömmen fick hon se den flata stenhällen, den som hon sett på fotografiet. Där stod en kvinna och skubbade tvätt. En bit därifrån stod en trebent svart järngryta över en eld som var uppgjord direkt på marken. Hon såg hur lågorna slickade den svarta järngrytans botten och sidor.

I drömmen fick Marja se hur kvinnan – allra först – kom ner till stranden med ett stort fång ved, som hon släppte ner på marken. Sedan gjorde hon upp eld under järngrytan som var fylld med vatten. I vattnet hällde hon ner en försvarlig mängd lutflingor och rörde om med en käpp. ”Detta är livsfarliga flingor, hör du det Vivan? Inte röra den här burken, lova mamma det.” Sedan vred kvinnan blötläggnings­vattnet ur kläder som låg i en rund avskäring som stod bredvid stenhällen.. Hon lade ett plagg i taget ner i den kokande luten och rörde om med träkäppen mellan varje plagg.

Om det var vårbyk eller höstbyk som kvinnan höll på med framgick inte av drömmen. Inte just då.

Det såg ut som om kvinnan lade ner både stora lakan och småplagg och lindor, som till en baby, i den där kokande luten som blivit gulbrun till färgen. Vit och ren skulle i alla fall tvätten bli. Gång på gång rörde och tryckte kvinnan i den kokande tvätten med käppen. Det ångade ur grytan.

Marja som aldrig någonsin sett något liknande i verkligheten, kunde inte förstå vad det var hon hade sett i drömmen. En så egendomlig procedur. Så alldeles förskräckligt konstigt, tyckte Marja, när hon vaknade. Att det hon hade sett, var verkligheten för längesedan, kunde hon knappast förstå, just då, även om hon hade sett fotografierna av kvinnan som skrubbade tvätt.

I drömmen hade Marja även hört hur kvinnan pratade med ett litet barn som sprang omkring och lekte med några träleksaker och ett par burklock. Kvinnan bad barnet att gå upp till farfadern i stugan och hämta klädnyporna som stod i en korg på kökssoffan. Kvinnan kallade barnet vid namnet Vivan hela tiden och barnet hade tilltalat kvinnan som mor Vivi.

På så vis hade Marja fått ett namn även på kvinnan. Ett namn som stämde överens med de personer som bodde i Berg vid den tiden, när Algot var liten pojke och brukade hälsa på Karlssons i Berg. Den här drömmen var rent av kuslig, nästen för verklig för att vara en dröm, tycke Marja. Hon ville kalla det för en film från gamla tider, för så väl hängde alla händelser ihop.

Marja såg i sin dröm hur Vivi tog upp den heta tvätten ur grytan. Såg hur hon lät den rinna av över en stör som var lutad mot stenhällen. Där fick den heta luten rinna av, innan hon lyfte över tvätten i de emaljerade mjölkstävorna. Sedan bar hon en stäva i taget ner till sjökanten där ekan låg förtöjd. Hon ställde hinkarna med tvätten i båten. Marja såg hur kvinnan mödosamt klev i ekans såphala botten och gick försiktigt prövande med tvätt-hinken mot ekans akterparti.

Kvinnan fick inta en rysligt obekväm ställning i båtens bakre del. Hon stod på knä på sätet och sköljde plagg efter plagg i sjön och vred ur. Marja kunde förstå att det litade på ryggen, för ibland försökte kvinnan sätta sig ner på sätet och skölja vid sidan av ekan. Det var svårt att skölja tvätt i den sjön utan en rejäl brygga, för stränderna var inga sandstränder. Sjön hade dybotten och det växte sjögräs vid strandkanterna. Kom man emot strandväxterna fläckades tvätten, det var inte svårt att förstå.

Hade det inte kunnat gå att ordna detta med tvätten lite bekvämare, tänkte Marja inne i sin dröm. Redan där i drömmen försökte Marja protestera mot en så ohygglig arbetsbörda. Marja upplevde det som om även hon var med inne i drömmen, men konstigt nog kunde hon tänka på sitt vanliga vakna sätt, när hon som åskådare såg allt som de medverkande i drömmen gjorde.

Mycket egendomligt, tänkte Marja. Den här dimensionen som jag blev uppkopplad till under sömnen, måste vara den som folk allmänt kallar för ”Det Okända”. Hur nu det hängde ihop. Detta kunde inte Marja förklara, när hon till sist var helt vaken.  

Marja visste att det var svårt att komma ner i vattnet utan att bli nersmutsad av nate och andra strandväxter när hon skulle bada. Det gällde att komma ut på djupare vatten, utan att sjunka flera mil ner i bottnens gyttja, som var lös och som det bubblade upp metangas ur om man klev ner på bottnen. Sumpgas kallade en del den där gasen som bubblade upp om man råkade kliva bredvid stenen och rakt ner i gyttjan. Det gällde att försöka pricka rätt på stenar när man klev i och sedan kasta sig i vattnet när man kommit ut en bit.

Marja gick tillbaka till drömmen – där hon såg Vivi skölja all tvätten. Med den sköljda och klara tvätten i hinkarna, gick hon en bit upp på stranden. Där fanns det streck uppsatta. Där skulle hon hänga upp tvätten till tork. Strecket var spänt mellan störar. För att spara stör, gick linan ett varv runtom den stora hängbjörken som stod nere vid stranden och sedan vidare till ett annat träd och därifrån tillbaka till den första stören. (I sitt vakna tillstånd hade Marja gått iväg till ett av träden som hon sett i drömmen … och visst, där satt det en bit gammal tvättlina kvar runt omkring en stam). Den stumpen tvättlina borgade ju för att drömmen var en sanndröm från gångna tider. Marja rös till vid upptäckten av den fransade tvättlinan runt björken. Linan hade börjat äta sig in i den vita björkbarken, så den hade suttit runt stammen länge.

Flickan, Vivan, hade kommit kånkande på korgen med alla klädnyporna som modern hade bett henne hämta. Flickan satte ner korgen på marken bredvid modern.

Marja såg hur Vivi började hänga upp de stora lakanen. Vinden fick dem så småningom att bölja lite hit och dit.

Vivan hade ett kryptiskt meddelande med sig när hon kom med klädnypskorgen. Hon sa:

– Fafaa sa, att jag skulle säga till Vivi, att hon skulle skynda sig. Lillan är vaken.

– Oj, då. Ja, då får vi skynda på, svarade Vivi och satte nypor i tvätten. Det började konstigt nog blåsa kraftigt så lakanen började röra sig ordentligt. De fladdrade stundtals rejält i vinden.

– Det blir fin klädtork, du Vivan, sa Vivi och log mot flickan.

– Den har jag beställt åt dig, mamma, svarade flickan och såg troskyldigt på sin mor.

– Ja, jag skulle nästan kunna tro dig, svarade Vivi och började nästan skratta åt sammanträffandet, för det hade varit kav lugnt när hon började tvätta.

Det hade till och med varit lugnt när hon, bara för en liten stund sedan, började sköljde tvätten. Vivi ruskade på huvudet, där hon klev omkring och hängde upp de sista plaggen och såg hur lakanen böljade och fladdrade, så det riktig small till när de gjorde sina akrobatiska krumbukter och kast i den kraftiga vinden, som nästan började likna storm.

– Du måtte ha tumme med vädergudarna du, Vivan, sa Vivi och strök flickan över håret.

– Han är ingen vädergud … det är Gud-som-haver-barnen-kär-Guden, som jag pratade med, svarade Vivan rättframt och såg på sin mamma som verkade vara förvånad och glad över det hastigt uppdykande blåsvädret.

– Kom nu, tösen min, så går vi upp till Fafaa och Lillan. Fafaa blir så grinig, om han inte får mat och kaffe på rätt tid.

– Lillan också blir grinig, sa Vivan så förnumstigt.

– Ja, det är alldeles sant, höll modern med flickan om. Tror du att pappa har kommit tillbaka från skogen än? Han är vid milan i dag och kommer nog hem ganska sotsvart. Som sotaren, sa Vivi. Han är en kolargubbe i dag.

– Kolargubbe, härmade barnet och repade av några löv från en odonbuske som växte på stranden. Bäret som följt med stoppade hon i munnen och smackade ljudligt. 

Så där småpratade Vivi med flickan när de gick uppför stigen på åkerrenen. Vivan böjde sig flera gånger och tog upp något från dikesrenen. Kunde det vara smultron kanske, eller någon blomma? (Det måste ha varit  en blomma, för om fadern höll på att kola den dagen, så måste detta vara på hösten rättade Marja sin dröm i sitt vakna tillstånd). Milor restes bara på hösten. Fast i drömmen kunde kanske flickan plocka smultron på dikesrenen även på hösten för drömmar var ju drömmar …

Marja själv hade plockat smultron på den där dikesrenen, så om det var säsong så nog fanns det smultorn.

En mycket konstig dröm. Namnen kände hon igen från det som Algot Duvsäter hade berättat. Men kanske var det bara därför, att hon bodde på det här stället just nu som människorna i hennes dröm fått just de namnen som Algot berättat att de hade haft här i Berg? Inte lätt att veta. Marja själv ville kalla den här drömmen för en uppenbarelse från förgången tid. Hon var ju så intresserad av hur människorna hade haft det. 

I drömmen kom en hund springande och mötte Vivi och flickan just som de hade passerat krikonträdet där i kröken. I drömmen kände Marja doften av balsampopplarna som växte i stor mängd i den blöta sänkan söder om stugan. Hunden var en ramsvart schäferhane och kallades Björn. Det hörde Marja – i drömmen – att Vivan hade ropat.

– Hej, vovve hade tösen sagt och slagit båda armarna om hunden. Björn hade viftat på svansen och slickat Vivan i ansiktet, så tösen blev tvungen att ta tröjärmen och torka sig om munnen efter den kärvänliga pussen.

Efter hälsningen sprang hunden tillbaka mot stugan.

Där hade drömmen slutat med att det kom ut en äldre vithårig karl på gårdsbacken. Han stödde sig på en kryckkäpp. Så konstig den käppen såg ut. En likadan käpp, visste Marja, att hon hade sett uppe på vinden. Exakt samma käpp, det kunde hon ha svurit på.

– Tänk så man kan blanda ihop begreppen, sa Marja för sig själv. Att man kan drömma om en så konstig käpp är ju lustigt.

Det var ingen köpt promenadkäpp, utan en käpp som måste ha tagits ur växtriket. Den verkade vara putsad med sandpapper så den var alldeles slät och fin. Nästan som polerad. Bara det att just den käppen skulle komma upp i drömmen och vara placerade i en gammal mans hand, tyckte Marja nästan kändes kusligt. I drömmen hade käppen tagit kommandot och spelat en större roll än själva gubben som höll i den. Som om käppen ville förmedla Marja något värdefullt, men vad skulle en käpp kunna ha för budskap till henne? Den kunde ju på sin höjd meddela att den fortfarande fanns där uppe å vinden. Fast det var ju svar nog om man tänkte efter …

Marja var ju medveten om, att hon hade somnat där på underlägget i solskenet, men drömmen kändes mer som om hon hade legat i en lustig slummer och sett in genom en springa och iakttagit en gammal film som spelades upp utanför hennes medvetande.

Marja hade vaknat till av att hon frös. Solen hade gått för moln och det hade börjat blåsa. Det susade tungt och vemodigt i den stora hängbjörkens lövmassa och de långa grenarna sveptes hit och dit som långa, viljelösa fransar i luften. Vädret i verkligheten hade blivit likt det som Marja sett och upplevt alldeles nyss i drömmen.

– Ja, men så konstigt! Jag tyckte att himlen var helt klar när jag la mig här … men nu snart är det väl storm kan jag tro. Kanske blir det åska. Då kan vädret svänga om i en hast.

Marja frös liksom inne i märgen och drog till sig koftan men hon fortsatte frysa i alla fall.

Nästa gång som hon träffade Algot Duvsäter, skulle hon prata med honom om den här konstiga drömmen. Han verkade känna den här familjen mycket väl. Han hade till och med berättat att Vivi var ett gott författarämne. Han som själv skrev var ju rätt man att bedöma den saken. Vivi hade en blå skrivbok som hon skrev både dikter och noveller i berättade han. Men den trodde han att hon bränt. Och det var otroligt synd.

Förra året hade Marja hittat en skrivbok där Vivi hade skrivit en fin novell. Den boken låg i chiffonjén. Hon hittade den när hon letade efter en duk att lägga på köksbordet. Algot hade fått låna skrivboken. Han hade läst novellen och blivit berörd. Han hade till planer på att föra in novell i sin kommande bok. Det var den enda skrift som fanns kvar efter Vivis död. Hur hon hunnit skriva när hon hade så mycket att sköta och ta hand om, det är helt ofattbart.

 

***

 

Kapitel 13      Gäddräddning

 

När Marja ändå hade Algot Duvsäter i tankarna kom hon ihåg att han hade berättat om en episod som roat honom. De yngsta flickorna i Berg hade räddat gäddor som blivit instängda i bäcken vid Sättra. Den berättelsen hade han tagit med i sin bok och den hade Marja fått läsa. Det var en sann godnattsaga som Ingbritt – som var författare – hade skrivit till sina barnbarn och gett Algot löfte att få införa i sin bygdeberättelse för att lätta upp stämingen mellan ett par tunga kapitel.

 

Den Stora Gäddräddningen

 

Det var sommar och mycket varmt. En del somrar blir så varma och torra, att både växtlighet och djur får lida. Detta händer ju ofta utomlands, det kan man läsa om i tidningar och även höra talas om på radio eller teve ... Nödår... på grund av torka eller översvämning. Det hör man ofta.

Nå ... Detta var väl inget nödår, men varmt och torrt var det. Regnet lät vänta på sig. Det var sommarlovsväder med andra ord och alla barn var skollediga. Året var nog 1954 eller kanske det var 1955, och Gabriellas farmor var då bara en liten flicka.

Eftersom barnen var skollediga var det inte varje dag som syskonen Vanja och Ingbritt – traskade mellan Berg och Sättra. Det var inte heller så vanligt att barnen på landet hälsade på varandra. Det fanns inte tid för föräldrarna att hämta eller lämna sina barn på än det ena eller det andra stället för att få dem sociala och tuffa. På landet utan bilar och andra bra färdsätt fick barnen lov att stanna hemma och umgås och leka med sina egna syskon.

Hur det nu än bar sig, blev just det här torråret lite annorlunda och mycket roligare än vanliga sommarlov. För skolkamraten Ann-Kathrin fick besök av sina släktingar från Karlskoga. Det var kusinerna Wendel som kom till henne på besök. Jan-Erik var jämngammal med Ann-Kathrin och mig. (Farmor Ingbritt) Den här killen Jan- Erik var en ganska tuff kille, med mina och min systers ögon sett, men just den här sommaren var han perfekt. Just den här dagen var han inte det minsta tuff eller råbarkad. Den här dagen när den stora GÄDDRÄDDNINGEN gick av stapeln, var han ju den starkaste av oss. Det var han som orkade bära hinkar med både vatten och gäddbarn. Han var en ren trygghet, tyckte vi då.

Av någon anledning som jag inte minns, hade Vanja och jag ett ärende åt Sättra. När vi gick över bron nedanför Sättrabacken, upptäckte vi att det rörde sig nere i bäcken, just precis under bron, där det var lite djupare och där vattnet blivit kvar. Jag minns givetvis inte vem som först fick se den där rörelsen i vattnet ... den där rörelsen som det kan bli ett PLASK av ... Därför får jag fantisera lite om vad som sades och gjordes. Så här skriver jag att det var:

– Ingbritt! Kom och titta, ropade Vanja. Det rör sig i vattnet, kan det vara en orm tror du?

– Nä ... men inte kan det väl vara en orm, det där ...! Den ser lite kort ut! Tycker du inte dä, va?

– Jooo, men oj ... Odjuret har ju ett gäddhuvud ... Titta!

– Ja, sannerligen är det inte en gädda! sa Ingbritt och tittade frågande på sin syster. Men hur skulle den ha kunnat komma hit?

– Simmat förstås, svarade den yngre systern, Vanja, utan att så noga bry sig om varifrån den simmat.

Jo, men visst! Syskonen enades om att den måste ha kommit från sjön, även om vägen från sjön varit både lång och besvärlig. De kom underfund med att gäddan förmodligen hade tyckt att det var färre faror som lurade i en bäck än i sjön. Fast den såg verkligen liten och ämlig ut den här gäddkraken. Det måste nog vara ett gäddbarn.

Lilla Vanja skuttade iväg bort över några tuvor och råkade kliva ner i kanten av en vattensamling. Det rörde sig i vattnet så hon klev baklänges ett steg och försökte se vad det var som åstadkom den konstiga rörelsen bland vattenväxterna.

– Ingbritt kom! Titta ...! Gäddbebisar i mängder eller är det något annat?

Ingbritt skyndade till systerns undsättning. Allra först petade de försiktigt med en liten gren i vattnet, men sedan stack de ner händerna för att ta upp något av dessa djur till påseende. De var ju tvungna att ta reda på vad detta var för något konstigt. Det gick jättebra att mota in de smala ålliknande fiskarna mot bäckens kant.

– Jag tycker det liknar en samling bläckfiskar, titta det är ju som små armar åt alla möjliga håll. Titta! Vanja, sa Ingbritt.

Det var inte lätt att säga vad detta var för något slags sjöodjur. Så tätt – så tätt – så att det nästan var omöjligt att se vad det var, stod dessa små gäddbebisar sida vid sida i den nästan helt uttorkade bäcken nedanför ödehuset Sättra. Det var inte konstigt att det såg ut som bläckfiskar, för de mörka ryggarna såg ju nästan ut som smala armar, och vart de hörde var svårt att se eftersom alla fiskarna försökte röra sig samtidigt.

– Gud vad ska vi göra, Vanja? hojtade Ingbritt upprört. Vad ska vi göra, de kommer ju att svälta ihjäl eller kvävas? För de andas ju vatten och det finns ju något i det där vattnet som även finns i luften! Vad heter det nu ...? Vad är det vi andas in för något, Vanja?

– Jag andas luft, det vet jag, svarade Vanja, men något mer är det väl inte?

– Ja, skit samma! Luft kan vi säga, för det är det ju. Fast jag tror att fröken i skolan sa att luften i vattnet kallades för något annat.

Så där småpratade syskonen med varandra en bra stund. De skulle ju möta Ann-Kathrin och Jan-Erik på Sättra den här eftermiddagen. Kanske de kunde ha något bra förslag, om hur man hjälper instängda gäddbarn, tröstade syskonen varandra medan de väntade på kamraterna.

När så kompisarna infunnit sig bestämdes det att de skulle cykla hem till Berg och där skulle de rådgöra med Vivi och Hjalmar som var föräldrar till syskonparet.

När det fastslagits att gäddorna var instängda i bäcken, och att det inte fanns någon förbindelse kvar till sjön, blev det bestämt att räddningsaktionen skulle inledas omgående.

Räddningspatrullen försågs med några hinkar och så bar det av till Sättra där hinkarna fylldes med vatten allra först. Därefter sparkade barnen av sig sina skodon – pojkar som flickor ... – och alla klev de barfota ner i bäcken och började rota i slammet och fiskade upp den ena fisken efter den andra. Det var gäddor långa och smala. Korta och smala och framför allt SMALA.

Dessa stackars gäddor hade nog inte fått någon mat på fruktansvärt länge. De var så små och jätterädda. Barnen inklusive en modig och tuff stadsgrabb från rena gangsterstaden Karlskoga, tog så ömt och försiktigt i dessa förskräckta små fiskar.

Ann-Kathrins bror som på den tiden var rena vilden enligt Bergsyskonens åsikt – blev som ett lugnt lamm nu när han såg att det fanns små varelser som verkligen behövde hans hjälp.

Den här räddningspatrullen var outtröttlig. De kämpade som de tappra små människor de var. Plockade upp gädda efter gädda och släppte ner i de vattenfyllda hinkarna som stod på bron.

När de hade så många gäddor som gick att ha i varje hink, började transporten bort till sjön och det öppna vattnet. Barnen bar dessa tunga hinkar ända bort till ”OLLES EKA ...” som platsen alltid kallats. Där befriades gäddbebisarna från sin plågade instängdhet och fick nu friskt vatten att simma i. Mat ... hur det skulle bli med det, fick de uthungrade småfiskarna ta ansvaret för själva. Fast kanske det fanns något ätbart i stora sjön ... Jo, det gjorde det säkert. Alla smågäddor har väl någon slags mat som de lätt kan komma åt.

Den här räddningspatrullen gav sig inte förrän de var helt säkra på att absolut ALLA gäddbarn hade fått flytta från detta elände som de blivit instängda i.

 © Ingbritt Wik

 

***

 

Kapitel   14

Dämma i bäcken, tankar om barnen

 

Under tiden som Marja lekte vid bäcken hade hon låtit tankarna gå tillbaka i livet, men nu var det hög tid att fortsätta vandringen uppför den gamla urgröpta timmervägen. Hon skulle försöka ge akt på bäcken så hon hela tiden hade den som en ledsagare på vänster sida om vägen. Än så länge var hon säker på att hon var på rätt väg, även om hon nyss känt sig ganska vilsen. Det fanns många nyavverkade hyggen som gjorde att skogen bytt utseende. Men om hon följde bäcken skulle hon så småningom komma upp till rätt fälle, där hon varit förr.

Tråkigt nog hade Marja gått i för många egna tankar, och även om hon bestämt sig för att skärpa uppmärksamheten, hade hon tydligen någonstans tagit miste i någon vägkorsning. Hon hade gått längs den kuperade körvägen, och lämnat den där hon trodde, att hon skulle avvika för att komma rätt. Men där hade hon, efter allt att döma, följt en annan djurstig. Så nu var hon rejält vilsen. Hon hade försökt orientera sig enbart genom minnen, men förstod att hon trots allt gått fel och det blev inte bättre av att hon irrade vidare i terrängen.

Marja trodde inte att hon längre var på väg upp mot det där stora kalhygget, det som hon ämnat gå till. Hon såg sig om åt alla håll innan hon fortsatte sin vangring i uppförslutet, men inget var sig likt. Det fanns stora klippor, som hon aldrig tidigare hade sett. Höjden var onödigt brant.

Men det bär ju i alla fall fortfarande uppför, försökte hon trösta sig.

Marja kom att tänka på något som hon hade läst om i en dagboksanteckning, när hon suttit på vinden i den hyrda stugan. Hon hade bläddrat bland brev, anteckningar och dagböcker. Hon hade läst om att Algot hade fått vara med som kofösare när kossan Hjärtros skulle gå över just den här Västerhöjden och ner på den andra sidan till Månsta för att betäckas av deras tjur Alfons. Det måste ju ha varit en heldagsvandring – att gå där hon gick nu. Dessutom att gå lite längre än vad hon tänkte göra – och med en kossa.

Den Algot som jag läser om i gamla anteckningar, måste väl vara Algot Duvsäter, även om jag inte har sett något efternamn i anteckningarna, tänkte hon.

Marja tyckte att hon gått flera mil utan att komma fram till något kalhygge. Det var sommar så hon skulle inte frysa ihjäl om hon blev kvar i skogen. Matsäck hade hon med sig i en påse i bärhinken, så om det skulle ta lite längre tid att komma hem så var hon inte bergtagen än i alla fall.

Hennes blick föll på en gammal stubbe på stigens högersida. Den var sönderkrafsad ... Bitar av murket brunrött trä från stubbens innandöme låg utsprättade runt om. Det såg nästan ut som ett slaktat byte. Kanske var det räven som letat efter myror … – för björn … Nej, inte fanns det så stora djur här, de höll nog till lite längre norr ut. Det trodde hon i alla fall. Fast varg. Jo, det visste hon att folk hade pratat om att de hade sett i dessa bergiga områden. Någon varg ville hon inte träffa. 

Marja blev så irriterad på de där småflugorna. De var så många och så närgångna – de var värre än vanliga flugor. Dessa små insekter kröp in överallt, speciellt i ögonen. Även näsan och munnen var ställen som de antas­tade. Slå åt dem, hjälpte föga.

Bara jag kommer ut ur skogen och fram till kalhygget, där det fläktar lite blir det bättre, tänkte hon och viftade runt ansiktet med den där lövruskan, som hon brutit tidigare.

Marja skulle stanna och dricka lite saft när hon nådde hygget. Det kunde inte vara så värst långt kvar dit ifall hon, trots allt, var rätt. Hon hade pendlat mellan att hon var rätt och mellan farhågorna att hon hade gått vilse. Hur det var med den saken skulle hon väl snart upptäcka. Hon hade ju gått i en halv evighet. Hon började bli trött. Men här kunde hon inte stanna. Hon var tvungen att fortsätta sin planlösa vandring:

– Nej, det här är inte rätt. Det var väl de där förbannade tankarna som gjorde mig ouppmärksam, muttrade hon. Fast där …

Hon skärpte blicken …

– Där är väl den där gamla tallen som åskan slagit ner i eller är den bara vindknäckt …?

Ibland tyckte Marja att hon kände igen vissa bergsluttningar och stigar, men allt var så olikt sig eftersom skog tagits ner och nya trät hunnit växa så de var större nu än förr. Men … Vart hade bäcken tagit vägen?

Den hade hon ämnat ha som hjälp vid orienteringen. Nu var den inte bara torr. Den var borta … Den hördes inte skvala längre, om hon ställde sig alldeles stilla för att lyssna.

Jag tror att hjärnan tar skada av allt tänkande – hör du det lille vän? Jaa, just du där uppe!

Det var inte till Gud Fader hon hade ställt den där frågan – den om skadlig inverkan på hjärnan av för mycket grubblerier – utan till en ekorre som stressade runt uppe bland granarnas täta grenverk.

Grubblerier led nog inte ekorrar av. De hade säkert fullt upp av bekymren för den dagliga födan. ”Vårt dagliga bröd”, var nog ingen självklarhet för dem. ”Vår dagliga kotte … giv oss i dag …”, tänkte hon och tittade upp mot det lilla djuret som frambringade så lustiga smackljud. Var det möjligen varningsljud åt sina barn, eller vad betydde det?

Hur Marja än gick så fann hon varken bäck eller hygge. Hon satte sig ner på en murken trädstam som fått ge vika för snötyngder eller ålder. Tog upp en gråmurken gren, bröt av den bara för att ha något för händer. Med grenen ritade hon ränder bland mossa och barr under tiden som hon satt och tänkte. Vem skulle sakna henne? När… i så fall? Ingen … var svaret. Det var ingen som visste, att hon begett sig ut i en okänd skog! Hon hade tre veckors semester. Bekanta i Katrineholm visste inget om var hon höll hus.

Visst! Marja hade tre barn, men de var vuxna och alla hade sitt, som det hette.

– Är man verkligen vuxen om man … – om man ger faen i sin egen mor? De vet så innerligt väl att jag är absolut ensam.

Inte en enda släkting har jag kvar i livet.. Ska de verkligen kallas vuxna då? frågade hon själva ”Allmakten”.

Den frågan bar med sig sitt eget svar: Vuxen är man först när man är kapabel, att ta an­svar för någon mer än sig själv. Det var hennes kloka mormors, ord som genljöd inne bland alla mikroceller i hennes överansträngda och trötta hjärna.

Tvillingpojkarna var mer att klandra än Felicia. Tvillingarna Bjarne och Benny hade haft en lugnare tonårstid än Felicia. Pojkarna hade hon ensam lotsat genom tonåren. Det hade inte varit lätt alla gånger, men det hade gått bra – trots allt. Gnisslat, det hade det väl gjort ibland, mindes hon.

– Gnissla … det ska det göra! Annars är det inte alls som det ska vara – då är det helt enkelt inte normalt, sa Marja högt. En viss rebellisk läggning måste finnas i en frisk tonåring. Annars är det risk för att den är menlös och det är sämre.

Felicias tonår hade varit tråkigare än tvillingarnas. Den tiden väckte samvetsförebråelser inom Marja. Flickebarnet hade så ofta kommit i kläm mellan hennes och Björns olika åsikter om allt. Det Marja förbjöd, det tillät Björn och tvärs om. Det ledde till gräl och hårda ord, helt i onödan. Marja mindes hur hon många gånger krävt att Felicia skulle lära sig hjälpa till i hemmet. Grabbarna slapp ju, bara för att de var så mycket yngre än Felicia. Det var inte ens hela sanningen, för Felicia hade inte – i grabbarnas ålder – fått springa som en löshäst så värst mycket. Grabbarna hade inte fått lika höga krav på sig.

– Gud! Så mycket det är man ångrar, suckade Marja där hon satt på trädstammen och slog med pinnen i markan, och gick igenom sitt liv. Bit för bit, rämnade förlåten. Den som hon hade spunnit in det förgångna i. Nu så här utan täckmantel, tyckte Marja att hon varit en hemsk mor. För krävande och kanske även orättvis.

– Ja, just det, suckade Marja. Jag ville så mycket … Så mycket bra, men det blev ändå inte som jag bestämt att det skulle bli. Det mesta av min fina och kärleksfulla uppfostran, kvävdes i sin linda. Det blev oenighet mellan oss, Björn och mig. Det var det som var den stora haken. Orsaken till att allt blev så fel … Så annorlunda. Dessutom min släkt… som drog i mig, jämt och ständigt. Var det inte det ena, så var det det andra. Och hjälp ville de ha, för jag hade ju tid … som hade en liten familj… Det var skillnad … de som hade både fem och sex ungar … hade att stå i … Ja, så sa de, sa Marja argt.

Felicia hade fått klara sig alldeles för mycket själv. Åh, vad Marja klandrade sig själv, nu så här efteråt. Om ändå Felicia kunde förstå hur livet för mig var just då, funderade Marja och drog med ena handen längs kinden för att torka bort en tår. Men Felicia hade nog ingen aning om hur turbulent mitt eget liv var då. Hon ville kanske inte ens förstå.

Visserligen hade Marja försökt resonera med Felicia ibland, men orden liksom fastnade på halva vägen. Hon älskade Felicia så det värkte i hennes inre. Hon hade aldrig fått tillfälle att ge all den kärlek, som hon ville ge till sin flicka. Det var som om självaste Hin Håle stod och motade undan – henne som mor – när hon ville ägna sig åt tösen. Så hade det alltid varit …

Varför …? Jo … så här var det; alltid skulle Marja DELA sig mellan flickan och någon annan människa. Var det inte maken, så var det hennes egna systrar eller någon annan människa som inte alls hade rätt att kräva något av henne – men som ändå krävde Marjas uppmärksamhet och hennes insats. Någon utomstående, som Marja hade för stor respekt för… Någon som hon helt enkelt inte vågade komma på kant med (ifall hon sa nej). Det fanns mycket sådant i Marjas liv. Sådant som hon av olika anledningar inte var i stånd att rå på själv. Tragiskt! Men omöjligt att ändra på.

Men en sak som barnen borde tänka på så här efter att de blivit vuxna, var att Marjas stränga uppfostran – i slutändan – hade gagnat dem. Hennes tjat om att inte vara ute med kompisar för länge och att komma hem och sköta skolarbetet hade gett dem möjlighet till vidare studier. Men att fortsätta sitta på skolbänken när redan skolledan infunnit sig var inte roligt. Det fattade Marja. Men hon visste även att utan högre studier kom man ingen vart. Hon själv hade velat läsa vidare, men till en sådan sak fanns det inte ekonomiska möjligheter när hon var barn. Inte var det vanligt heller på den tiden. Som mor vill man för mycket ibland. Man vill så gärna att barnen ska få ett bättre liv än det man fått själv. Men som barn är det nog svårt att se saken från det perspektivet. Men när de blivit vuxna vore de roligt om de kunde förlåta att man ibland varit sträng.

Att fortsätta läsa efter grundskola var tröttsamt och inte det minsta populärt. Men Marjas protester mot att låta barnen hoppa av skolor och musikutbildningar gav dem i slutänden en god grund att stå på. Kanske en bättre grund än den de kunnat få, om de fått följa pappa Björns förespråkande för fri uppfostran. Han ansåg att barn borde slippa ha bestämda tider för att komma hem när de varit ute med kompisar. Björn propagerade för att barn mognade och tog eget ansvar om de fick pröva sig fram på egen hand i livet och ta egna beslut. Lära av misstagen. ”Dessutom, blir det lugnare hemma när de är ute,” sa han. 

Marja överfölls av en hastig gråt där hon satt, vilsen och ensam och tänkte tillbaka på hur ensam hon hade varit när det krisat sig med Felicia. ”Låt flickan göra som hon vill”, var det enda råd hon fick av Björn. ”Vill hon flytta hemifrån till den där killen och strunta i skolan, så låt henne göra det.”

Marja kastade ifrån sig pinnen som hon ristat i marken med och sparkade till en liten sten som så lämpligt låg alldeles framför fötterna. Hon knöt händerna i maktlöshet och gråten var som en strömmande uppdämd fors. Hon hade för längesedan försökt bli tuffare och sluta lipa för allt och inget, men nu … Nu satt hon långt bort från all ära och redlighet. Endas Gud Fader och ekorren kunde se och höra. Förresten … det spelade inte någon roll, vem som såg eller hörde. Eller som inte gjorde det.

– Gud Fader hade kunnat ingripa för länge sedan, snyftade hon. Nu har jag hädat också, så nu har jag ingen hjälp att vänta från universumshållet heller, suckade hon och drog upp en pappersnäsduk ur jeansen och snöt sig.

 

 ***

 

Kapitel   15 Milan

 

Medan Marja satt på den fallna stocken tänkte hon tillbaka på den där eftermiddagen när hon gjort ett strövtåg till uthusen i Berg.

Borta i vagnsskjulen, i en kont av flätad vide, hittade hon grillkol. Kunde det göra så mycket om hon tog bara lite grand och gjorde upp en grilleld. Hon tyckte att det skulle vara en skön avkoppling att sitta nere vid bryggan vid en eld. Hon kunde ju grilla några korvar?

Sagt och gjort hon hällde över lite kol i en påse. När hon hittade den här konten med kol, kom hon ihåg hur Algot hade berättat för henne om hur karlarna i Berg hade kolat uppe i skogen. Kanske var det här kol från en sådan mila … Annars skulle det väl inte ha funnits träkol ute i vagnslidret.

Karlarna reste en mila på hösten. Inte enbart för att ha tillgång till träkol för eget bruk, utan mest för att få större inkomst av skogsbruket. Kolet skulle säljas till Kristinehamn. Ångloken vid Statens Järnvägar drevs med träkol. På det öppna gärdet utanför lokstallarna och stationshuset, låg det stora svarta högar av inköpt träkol. 

Smedjan som fanns i Berg krävde fint kol. Kol helst från björk, hade Algot berättat.

Den eftermiddagen hade Marja suttit nere vid sjön och grillat och sett hur måsarna oroligt flugit av och an borta vid Måsskäret. Hade höken visat sig kanske och hotat de små liven? Måsarna hade bo där ute på skäret. Hon skulle låna ekan någon dag och ro ut för att titta om hon kunde se ungarna. Bara titta på avstånd inte att skrämma dem.

 

***

 

Marja reste sig upp från stocken hon satt på och stäckte lite på sig. Nu skulle hon fortsätta att gå i hopp om att finna det där kalhygget som hon letade efter i flera timmar. Hade hon tur kunde hon ju komma fram till det, även om hon kom dit via helt fel väg.

Hon gick på måfå, medan hon hade Algots berättelse om milan i huvudet. Det kvittade vart hon gick nu – för hon var helt vilsen. Det var inte längre något tvivel om den saken. Vad som var det mest rätta hållet att satsa på, var helt omöjligt att veta. Medan hon gick återvände tankarna till Algot och hon ångrade att hon inte hade tagit kontakt med honom omedelbart när hon kom till gården. Om hon hade gjort det, hade det åtminstone funnits en människa som skulle ha kunnat sakna henne, om hon inte kom tillbaka från det här äventyret som hon nu var ute på.

Marjas tankar återgick till funderingarna om hur träkol blev till. Algot Duvsäter visste att Hj. Karlsson och hans farfar Karl Jonsson brukade resa en mila på hösten och kola ända fram till någon gång inemot jul. Ibland kom även ett par av Hjalmars äldre bröder och hjälpte till när en mila skulle resas, hade hon hört berättas.

Det var ju en hel del skog som skulle huggas ner. Det gick åt en hel del till en mila. Farfadern brukade använda sig av blandskog, men bästa och varmaste kolen blev det av björk. Virket skulle huggas vintern före det att milan skulle resas. Det fick i varje fall inte vara så att saven gått i träden när de fälldes, för då ansågs det vara ett olämpligt virke. Ett gammalt märke var att träden skulle fällas före ”Dymmelonsdagen”. Annars hade dymmeln gått i virket. Kunde dymmeln vara saven …? gissade Marja.

I förra veckan hade Marja fått för sig att leta upp det där stället i skogen som kallades för Kolbotten. Det var där som det hade kolats för inte så rysligt längesedan. Den platsen hade Algot beskrivit noggrant för henne. Det här året hade hon tagit sig en eftermiddag och letat reda på var platsen fanns. Hon lyckades hitta dit och fann resterna efter kolarkojans murstock. En eldstad var det tvunget att finnas vid varje anständig mila. Vad var då en anständig mila? Jo, en sådan skulle helst var 2 till 2,5 meter hög och åtminstone 3 meter bred, hade Algot reda på.  

Hur en kolarkoja byggdes hade han också vetskap om. Han hade beskrivet för Marja att mot den grova murstocken som var gjord av gråstensblock, var kojan byggd. Karlarna hade gjort en rejäl koja i skogen en liten bit från milan. Där kunde de sova och även laga sin egen mat och koka kaffe över öppen eld. Fast där kojan hade stått, växte nu stora träd. Hon visste genom Algot att kojan hade gjorts av långa slanor som ställts emot vartannat, ungefär enligt samma teknik som lappkåtor. Sedan hade det lagts granris utanpå slanorna. Slutligen skottades torv och jord upp över riset så kojan blev tät.

Inne i kojan var det stampat jordgolv, ofta var golvet nersänkt en bit under marknivå. Varför visste inte Algot. Bara att det var vanligt att göra så.

Ett par rejäla britsar skulle alltid finnas i en kolarkoja. De var tillyxades av slanor och byggda på plats, en dryg halvmeter över golvets nivå, så draget inte kom åt. På den britsen lades först granris. Om det inte var nödår, kunde halm läggas överst som madrass. Några fårskinnsfällar fick kanske tjänstgöra som sängkläder, om det var så att det fanns får på gården och det gjorde det i Berg.

Att kola var ett arbete som få behärskade vid den här tiden när Marja hyrde stugan i Berg. Algot hade berättat mycket för henne under årens lopp när hon varit i stugan.

Algot berättade att när han var grabb, hade han en gång besökt Karl och Hjalmar borta vid milan och sett kolarkojan med egna ögon. Det var den gången när Algot kom till Berg i ett ärende som hans mor sänt honom i. Just då hade fru Vivi  gjort i ordning mat åt kolargubbarna och bad Algot om hjälp: ”Å, du Algot, som är ung och har raska ben och har lätt för att springa … är du snäll och kilar iväg till gubbarna där borta vid milan och ger dem den här matkorgen.”

Vivi hade gett honom några mynt som lön för mödan.

Det var klart att Algot ställde upp på det. Frun i huset hade barnen och mycket annat som hon var tvungen att uträtta när hon var alldeles själv på gården. Algot tyckte att det skulle bli skoj att få möjlighet att se hur en sådan sak som en mila såg ut. Kanske även få höra vad karlarna hade att berätta om livet som kolare långt borta i urskogen, så han blev riktigt glad över att Vivi bett honom gå iväg med matkorgen. 

Visserligen låg inte kolarkojan längre bort än en knapp kilometer från gården, så Algot kilade glad i hågen iväg bort över skogen i sitt ärende och var snart framme vid milan utan att ha gått det minsta vilse. Det gick ju enkörväg dit, så risken att han skulle villa bort sig var minimal.

Han stannade en stund hos gubbarna och tittade på milan och lyssnade till vad den äldre farbrodern hade att berätta. Den gången var det Sigfrid som var med i kolargänget och han kunde berätta en märklig händelse för Algot. Det var ingen skröna, utan helt självupplevt. Fast även skrönor och andra berättelser drogs när karlarna pustade.

Den här berättelsen som Sigfrid drog var alldeles sann – påstod han i alla fall.  Berättelsen om den ”osynlige hjälparen” den som väckte honom innan milan tog eld på fullt allvar.

– Jo, du, grabben. Den berättelsen är absolut sann, betonade farfadern och myste när han såg Algots uppspärrade ögon.

Så här var det:

Karlarna brukade bytas av att hålla vakt vid kolmilan. En mila fick inte lämnas åt slumpen. Någon var tvungen att hålla vakt. Natt som dag, så inte milan började brinna. För om en sådan sak inträffade, då var det bråttom. Då gällde det att klubba den så fort som möjligt. Det tillgick så, att det kastades upp kolstybb, sand och jord, ovanpå stället där milan brustit, och så slogs den tät med hjälp av en speciell långskaftad klubba.

Farfadern berättade att folk som var orädda, kunde ta sig för med att gå upp på milan när de höll på att klubba ett ställe (täta ett ställe som varit nära att brista). Ett sådant arbete var ett riskabelt tilltag. Det hade hänt – mer än en gång – att personer fallit igenom en brinnande mila och fastnat och på så vis blivit lågornas rov. ”Det är alltså inget ofarligt jobb att vara kolare,” förklarade farfadern.

Det fanns alltid en stege som stod lutad mot milan. Via den kunde man komma upp en bit och på så vis nå att klubba milan. Farfadern hade många hemska skrönor och berättelser om hur det var att vara kolare när en mila brann. Hur många troll och sattyg hade han inte sett bakom trädstammar och under eller bakom stora stenar. Ja, det fanns så att säga mycket oknytt och ockult i skogen när man drog igång en så stor brasa, som en mila kunde bli, om den började brinna. Det var mycket skog som gick upp i rök på kort tid sådana gånger.

Kol var en värdefull egendom. I Berg användes det till att elda i smedjan med. Men det mesta kördes till Sj:s lokstallar i Kristinehamn.

Det var ingen kort väg som hästen var tvungen att dra kollassen. Tre mil var det till Kristinehamn. Det var en bra bit för en häst att dra en stor och tungt lastad kolryss med kusk och allt.

”Ja, du pojkvasker, det gällde att inte slumra till alltför hårt frampå vargtimmen, när man var kolare,” hade farfadern sagt och sett med forskande blick på Algot.

Men trots all visshet om hur farligt det var att somna när man passade en kolmila, hade Sigfrid ändå nickat till och somnat när han hade vaktpasset. Han hade råkat somna och sovit djupt och länge. Efter vad han själv sa, hade han bara tänkt luta sig ner på britsen inne i kolarkojan och ta igen sig lite. Han hade dragit över sig den stora fårskinnspälsen. Det blev varmt och skönt under fårskinnet. Sådana pälsar brukade kuskar använda på vintrarna, när de körde hästsläden med folk till kyrkan eller åt annat håll. Ibland var det doktorn som var tvungen att hämtas vid allfarvägen om någon i grannskapet eller i den egna familjen blev sjuk.

Just den här natten hade Sigfrid tyckt att Hjalmar och farfadern kunde gå hem till gården. Han kunde säkert klara milan själv under natten. Den hade ju skött sig länge, så det skulle den väl fortsätta att göra även den här natten. Men nej … Det gjorde den tyvärr inte:

Så här blev det:

Trots att Sigfrid inte alls hade tänkt sig att somna, gjorde han det i alla fall. Hur länge han sovit, visste han inte själv, när han vaknade av att en röst – tydlig och klar och pockande sa, alldeles nära honom: ”Se vad det lyser … Se vad det lyser!” Han blev illa kvickt vaken och slog sömndrucken upp ögonen, men såg givetvis inget. För fönster på en kolarkoja var enligt farfaderns mening, bara rikemansidéer och helt överflödigt.

Sigfrid kastade av sig fårskinnspälsen och kravlade sig ur slafen och puttade upp dörren och kikade ut och se …

Milan brann … Det som absolut inte fick hända hade hänt, och just i natt när han var ensam om allt.

Algot kom inte ihåg hur berättelsen slutade, men att milan blev släckt, eller klubbad som det kallades, det visste han att den blivit. Fast om Sigfrid klubbade den ensam eller om han hämtade hjälp, kom inte Algot ihåg. Det var så många berättelser som han hade lyssnat till den där gången.

Vad farfadern hade sagt om sådana händelser när en mila tagit eld, var att då var det bråttom att klubba milan. ”Ingen tid att förlora.” Kanske gick det till så här: Att Sigfrid kastade upp kolstybb och klubbade så gott det gick alldeles ensam och senare när den mest överhängande faran var över, gick han kanske efter Hjalmar. Kanske gick karlarna gemensamt runt milan och såg över och förbättrade där så behövdes.

Algot nästan frös, trots det fina höstvädret när han gick tillbaka från kolmilan ner till gården.

En sådan gissning verkar logisk, hade Algot sagt till Marja när han återberättade anekdoten om milan.

Algot berättade att det tog 21 dagar för en mila att ”kola ut”. Sedan skulle milan rivas och kolet skulle köras i kolryssen efter häst och släde ner till gården eller längre om det skulle säljas. 

Kolryssen stod fortfarande kvar i vagnsskjulet, det hade Marja sett när hon hämtade kol till sin grilleld. Kolryssen var en stor korg av flätade videgrenar. Den hade träbotten och ställdes på en släde som drogs av häst vintertid. Skulle kolryssen köras sommartid ställdes den på en vagn med hjul.

Algot hade berättat för Marja, att om hon ville veta hur en kolryss såg ut, kunde hon titta i ett av de olåsta vagnsskjulen i Berg. För där visste Algot att det stod en sådan.

Det stämmer bra det Algot har berättat, tänkte Marja.

 

***

 

Kapitel  16

 

Enligt Algot Duvsäters manus till bygdeberättelsen förekom det en del tjuvjakt i trakterna. Men det var nog inte för ro skull, utan mer för att hålla svälten från dörren, men så här skrev han i ett kapitel. Sanningshalten står det inget om.

 

Orre och tjäderjakt.

 

Jakten på orre och tjäder var tillåten från början av november och ända till slutet av januari. Fast det där med jakttider, var det inte så många som brydde sig om. Inte Emil-Oskar. Han laddade bössan när det blev tomt i skåpet, och det kunde reta gallfeber på andra som ville hålla sig lite mer till ordningsreglerna i skogen.

Både orre och tjäder trivdes i tysta blandskogar där det även fanns myrmarker.

Den här hösten skylde Emil på sitt stora naturintresse. Han hade ett brinnande intresse för fågelskådning. Han satte upp ett gammalt fläckigt och halvtrasigt tält som gömsle ute på Lövåsmossen, där han ofta sett orrar och även tjädrar slå sig ner bland martallar och dvärgbjörkar. För säkerhetens skull tog han givetvis med sig bössan. Om någon frågade, kunde han skylla på att han ville knäppa någon harpalt. Om det ville sig så, att någon vilsekommen sådan kom för nära hans gömsle.

Även på den gamla goda tiden fanns det glin eller kanske det kallades buspojkar. Det där nya som benämndes  ADHD var fortfarande inte uppfunnet av läkarvetenskapen. Men både Nisse och Tage hade svårt att låta bli det där som kallades ofog. Att spela hartsfiol på någons fönster var ett sant nöje, som lockade fler än dessa två homosapiens. Framförallt att spela för någon ensam änka mörka höstkvällar, gav bra resultat och kunde fylla kvoten på nöjeslistan för lång tid framåt. Att dessa förmågor var ungkarlar och ägde all tid i världen för att ställa till med förtret för vanligt folk behöver knappast tilläggas.

Grabbarna visste att många retade sig på Emils nödlögner om fågelskådning, som alltid sammanföll med hans tjyvskytte-fasoner.

Dessa båda ungtuppar Tage och Nisse var som fyrtornet och släpvagnen. De ville ytterst gärna ge Emil en rejäl läxa. Men en sak fick de akta sig för: det var att gå i spårsnö, för Tage var född med en missbildning som gjorde att hans ena ben och fot var närapå vänd bakochfram. Så folk burkade säga att när det gällde att döma av spår i snö, var det svårt att se åt vilket håll Tage hade gått. Fast riktigt så illa var det inte. Men vems spåren var … Om det  var däremot inte svårt att sia.

Emil hade i god tid på hösten satt ut sitt gömsle på Lövåsmossen. Lika bra att sätta upp det tidigt så fåglarna hinner vänja sig, var hans tanke. Sedan gällde det att gå till gömslet i tid innan det ljusnade. I annat fall kunde fåglarna ana argan list.

Att sätta fram en helstekt orre eller tjäder på bordet var något som Emil gärna skröt med inför sina kumpaner. Men att han även tillredde orre eller tjäder under tider då det inte var jaktsäsong teg han om.

Den här hösten hade Emil ögonen på sig, men inte med sig, kan man krasst uttrycka det.

Emil var ingen åldrad man som tog det försiktigt i svängarna. Han var en medelålders karl som var ytterst vig och ville göra det mesta kvickt. Därför gick han raskt ut på mossen den här arla september-morgonen. Ett fårskinn att sitta på, bar han under armen och bössan hängde över axeln. Vadmalsbyxor med långkalsonger under, mot kylan. Termoskannan låg i unikaboxen bredvid ett par smörgåsar. Extra ammunition hade han också med sig. Det skulle bli en fin dag, för det var inte mulet. Kanske solen skulle titta fram så småningom.

Det var stilla och lugnt så här på ottan. En aning kyligt, men ingen frost. Daggens droppar vilade över spindelvävarna i det övermogna gräset. Emil drog in ett djupt andetag av den fuktiga skogsluften. Den medicinliknande doften av pors och skvattram kändes friskt välgörande. En räv skällde någonstans bortåt Nolåstorp, och en uggla hoade någonstans i närheten av Fickudden. Där borta på den udden hade han knäppt ett rådjur för inte så längesedan. Men det höll han tyst om inför sina bekanta. Det var nämligen det ena av två kid.

Sjön hade inte frusit än, så han kunde kanske lägga ut ett nät och fånga en gädda. Fast nät var mer för att fånga lekande gäddor. Ro drag var kanske bättre, men han var inte ägare till någon eka. Men tjyvlåna en båt var han inte främmande för att göra. Det hade han gjort förr, och det trodde han inte att någon hade märkt. Bara man ställe iordning efter sig, brukade han tänka, så går det bra att hålla sig vid sidan av alla dumma lagar.

Så där gick Emil och funderade när han var på väg bort till sitt gömsle. Det låg fortfarande lite dimma över mossen, så att se om det var några fåglar som slagit sig ner i närheten av gömslet gick inte att se på så långt håll.

Det skulle snart ljusna. Tillstymmelse till soluppgång fanns långt där borta i öster, vid mossens kant, just där skogen tog vid fanns ett ljusare stråk.

Skumt som det var lyfte han bara undan förhänget lite grann, slängde in unikaboxen och bössan och kastade sig efter in i tältet, som så många gånger förr. Men det skulle han aldrig ha gjort just den här ottan. För tältet var flyttat. Någon ”företagsam person” hade flyttat tältet lite längre bort. Den som gjort det hade varit så listig så den placerat det mitt över ett öppet gungfly.

Efter att Emil kastat sig in i tältet hördes till att börja med endast ett ödesdigert plums och ett vilt plaskande. Efter en stund kom en radda gurglande svordomar, som de skyldiga gärningsmännen gärna lyssnade till. Men snart nog kunde de ana den genomblöta och gyttjiga gestalten i öppningen till gömslet. Andäktiga stod de i skydd vid mossens kant och såg hur Emil dyig från topp till tå, kravlade sig ut på mossen i det gryende morgonljuset. Ungkarlarna gjorde tecken åt varandra att nu kunde de lämna platsen. För nu hade ju Emil klarat sig upp ur det sugande flyet. Ett riktigt gungfly är inget att leka med. Det suger, så det är mer än svårt att ta sig upp utan hjälp. Alla vet hur svårt det är att få upp en stöverklädd fot, om man trampat ner i ett dyigt dike. Det suger, så det är bättre att man drar foten ur stöveln och drar upp den för hand.

Att individen – som kom hukande över mossen från gömslet – föreställde den modige Emil, var nästan svårt att tro. Han var oigenkännlig. Minst sagt slokörad. Med bössan i ett fast grepp såg han sig om över axeln ett par gånger, liksom för att förvissa sig om att ingen stod redo för att applådera hans nederlag.

Han var förhoppningsvis inte på väg hem enbart för att rigga om till torra kläder. Utan för att tänka över, vad det var han höll på med. Att jaga orre och tjäder med livet som insats kanske var något han behövde överväga.

Kanske skulle det bli tyst på hans skryt om helstekt orre och tjäder ett tag framöver; Det var så som de som gillrat fällan resonerade.

Vem, eller vilka det var som var upphovsmännen till den här dramatiska orrjakten, hoppades de skyldiga, att Emil inte skulle lyckas få reda på.

 

***

 

Kapitel 17

 

Algot Duvsäters nästa kapitel ligger i ungefär samma tidsepok som tjuvjakten. Omkring 1940.

 

Skogshuggarens sabla fasoner.

 

En kulen höstdag knackade skogvaktare Granpvist på dörren i Berg. Han ville höra med husfolket om de möjligtvis kunde ge en skogshuggare inkvartering över vintern.

En sådan uppoffring var inget som Hjalmar och Vivi var så värst intresserade av att binda upp sig för. Men det skulle vara en behjärtansvärd insats, betonade skogvaktaren. Skogsbolaget behövde göra en avverkning, långt bortom Bergs skogsareal, och de hade hittat en villig skogsarbetare, men han bodde dessvärre i grannsocknen. Färdvägen till hygget skulle bli för lång för att det skulle gå att färdas fram och tillbaka mellan hemmet och skogen varje dag. En sådan transportsträcka var omänsklig. Därför hoppades skogvaktaren att folket i Berg, kunde öppna sin dörr för den här skogshuggaren, som var villig att ta sig an avverkningen.

Det fanns ingen mer stuga på västra sidan om Markvatten-sjön, än Berg. Jo, Nolåstorp och Sandviken, förstås, men de gårdarna låg på tok för långt söder ut, och dit gick det ingen väg. Dessutom låg de åt fel håll med tanke på bolagsskogen och den planerade avverkningen, förklarade skogvaktaren.

Detta utspelade sig när Hjalmar och Vivi bara hade två barn, så att upplåta ett rum till en skogshuggare för en tid, var ingen omöjlighet. Det gjordes upp så att skogshuggaren kunde få använda ett rum på övervåningen över vintern. Det skulle utgå en viss ersättning för mat och husrum, och det lät väl bra. Det var knapert nog ändå under andra världskrigets senare skede. Ransoneringskuponger på det mesta.

Skogvaktaren tackade för vänligt bemötande och gott kaffe, som han blivit bjuden på, och lämnade gården med sitt besked till huggaren, om att denne skulle få bo hos familjen i Berg under arbetsveckorna. På den tiden var det inga lediga lördagar, om inte huggaren själv såg till att ta ut någon ledig dag emellanåt. Ibland behövde ju ärenden göras inne staden. Kanske en resa in till bolaget eller att införskaffa färsk snus eller tobak. Men det fanns givetvis andra uträddningar som påkallade nödvändig ledighet.

Det som Vivi ganska snart kom underfund med, det var en olat, som hon både rasade och äcklades över. Den inkvarterade uslingen var en lat förmåga. Istället för att kliva i morgontofflorna och gå en sväng utanför väggen för att lätta på trycket, öppnade han fönstret och pinkade rakt ut i geografin.

Att Vivi fick reda på att han brukade göra så, kom sig av att allra första gången det hände, trodde hon att det regnade, trots att det var minusgrader ute, när hon gick och lade sig. Hon och maken hade sitt sovrum på nedre våningen, rakt under huggarens rum. 

Vivi knuffade på sin sömnige make och sa:

– Så konstigt … Hör du, Hjalmar, vad det slår på fönstret. Men så knepigt … Det måsta ha slagit om tvärt, eller såg jag fel på termometern? Men visst var det minus …

Men skuren var kort, och strax därpå hörde hon hur huggaren stängde fönstret på ovanvåningen, och då förstod hon, att termometern var det nog inget fel på.

Att utfärda pinkförbud, vågade hon inte. Men det skulle nog varit till föga hjälp. ”Det är lika svårt att lära gubbar pinka på rätt ställe, som att uppfostra icke kastrerade hankatter att pinka på angiven plats”, sa kvinnlig bekant till Vivi. Men Vivi ville inte ha fönstret nerpissat, var och varannan kväll. Det var hon som skulle hålla rutorna rena. Så det där som huggarna höll på med, var ett sabla oskick som hon ville ha slut på, men hur skulle det gå till? Den rebusen var svår att knäcka.

Därför blev det på så vis att Vivi ondgjorde sig inför Anna Ekberg, som var hushållerska åt en änkeman på gården Svartbäcken, som låg på andra sidan sjön. Anna skakade bara på huvudet till att börja med.

– Gubbar är gubbar och envisa som synden, det är sällan man får en sådan rumsren.

Min så lyste hon upp och tillade:

– Riktigt oförskämt, faktiskt, att pinka rakt ut i din fina rabatt, men det blir ju gödning förstås. Du får väl tänka så!

– Om det vore så väl; men snälla du, han har för kort pitt och för svag stråle för att komma så långt utanför fönsterkarmen. Pisset rinner längsmed rutorna på första våningens fönster, så de är alldeles randiga av gubbpiss. Och pisset får jag ta hand om när jag ska putsa fönstren, för jag har inte hunnit sätta in innanfönstren än.

– Aj, då! Tråkigt med gubbar som inte är utrustade med rejäla apparater. Men hör du Vivi … Gör tvärt om istället. Se till att få dit innanfönstren på ovanvåningen. Allra först sätter du in innanfönstren i huggarens rum, så han blir bet att få upp fönstret, menar jag. På så vis kommer han att sluta med sitt fönsterskvättande. Gubbar måste man ta med list, förstår du! Annars kommer man ingenvart. Fråga en som vet, sa hon och skrattade till. Jag hushållar ju för en riktig vrångbock, vet du.

Vivi bara suckade.

Men så visslade Anna till och såg finurlig ut.

– Annars får du väl skaffa en förlängningsslang, till huggarens organ, sa Anna och himlade med ögonen, men tillade: Men det är ransoneringskuponger även på innerslangar till cyklar, så du får kanske fråga Hjalmar, om han har någon gammal slang med punka på ute i något skjul. Klipp en bit av en sådan och ge till den där slashasen till ouppfostrad barkborre, som ni tydligen fått in i stugan.

 

***

 

Kapitel 18

 

Under tiden som Marja gick på djupet i sina tankar och ältade sina egna personliga bekymmer, hade hon även dragit sig till minnes vad Algot Duvsäter berättat om gården. Och om det som han hade varit med om att uppleva tillsammans med folket där. På så vis fick hon det mesta som hon läst om i brev, dagböcker och andra texter bekräftat av det som Algot berättat att han hade varit med om. För det måste ju vara samma Algot det handlade om i skrifterna på vinden, även om hon ännu inte sett namnet Duvsäter skrivet någonstans. 

Så styrde minnet iväg till hennes egna föräldrar och hon kunde höra sin egen mor fråga:

– Hur är det med dig Marja?

Den frågan ställer aldrig någon till mig längre. Nej, nu för tiden är det aldrig någon som undrar hur jag mår, eller hur jag har det, tänkte hon.

Det kändes bittert.

Det var Marjas far och mor som kunde ställa en sådan fråga ibland, men de var för länge sedan borta båda två. Döda och begravda.

Gråten var nära och känslan av övergivenhet och hopplöshet var omöjlig att skaka av sig.

Den där sista frågan om varför ingen brydde sig om henne, den frågan hade hon nog ställt till någon flitig myra. För det var de enda krypen hon kunde se framför sina fötter. Anledning­en till det var att hon hade satt sig ner och hängt koftan som ett parasoll över huvudet. Det var enda sättet att få vara ifred för småflugorna. Marja var vilsen och kände sig ensam och modstulen. Hon hade gått och klivit högt över kvistar och ibland även blivit tvungen att klättra över omkullfallna stammar. Här på ett ställe hade skogen verkat väldigt vildvuxen och dåligt skött. Flugorna hade plågat henne. Visserligen hade hon brutit av en ny björkruska och slagit med den runt axlarna, men hon orkade inte slå åt dem längre, så hon kastade kvisten ifrån sig.

– Jädrans kräk …! sa hon och vevade ett varv
i luften med koftan, men slutade tvärt att vifta med den och skärpte blicken så mycket hon kunde.

Vad var det hon såg där … Långt där borta mellan trädstammarna, skymtade hon något. Vad var det? Var det ett hus … Eller …? En lada … kanske det var. Men – lador mitt ute i skogen – kunde man väl ändå inte ha? Nej, det kanske bara var en virkesvälta … Att det fanns lador på gärden långt från gårdar och byar, det visste hon, men här fanns verkligen inga åkermarker. Inga mossar heller som hon kände till. För där – på mossar – visste hon att de brukade snickra provisoriska lador som de lade upp bruten torv i. Fast enligt de kartor hon tittat på fanns det bara små kärr och myrar, inga stora mossar, vad hon kunde dra sig till minnes.

Snabbt som ögat reste hon sig upp från sin viloplats och började gå mot gläntan i skogskanten. Nu fick hon liksom ny kraft. Kanske …

Marja hade inte sett, att skogen verkade glesna längre bort. Inte förrän nu. Dessutom hade hon tyckt sig se en skymt av någon slags byggnad långt bort. Tidigare hade hon väl haft ögonen fulla av flugor och tårar, så hon inte kunnat se. Tankarna hade ju varit lika efterhängsna som de svarta flygfäna, som hon vid det här laget var innerligt trött på.

Hon blev tvungen att kliva över en fallen torrgran. Grenarna spretade åt alla håll och hon fick stanna och ta loss koftan som fastnade på en spretig torr gren där barren helt fallit av.

Flera stora håligheter i marken fanns längs gläntans kanter. De groparna hade uppstått när träden blåst omkull. Träden hade tagit både jord, sten och rötter med sig upp ur marken vid fallet. Nästan märkligt att tänka sig en så hård storm. Det var mest frötallar som råkat illa ut och tappat taget. Det var kanske inte så konstigt. Att vara tall på ett kalhygge när stormen snor så det viner och tar i … Det måste kännas ödsligt och skräckinjagande, det kunde hon förstå, när hon såg ut över alla rotvältorna som låg här och var. Såg nästan ut som stupade soldater i krig. Nej, vad hade träden haft att sätta emot. Efter avverkningen hade de inte längre varit någon enad armé när stormen kom farande.

När ovädret startade krig hade träden stått för långt ifrån varandra för att vara till stöd för varandra. Ingen kunde täcka upp för den andre. Det hade nog varit precis som i ett krig med stormakter. Den enskilde och minsta fick stryka på foten, om det inte gick att göra reträtt. Och det hade givetvis varit omöjligt att göra, om man var en tall på ett kalhygge.

Så där metaforiska tankar lekte Marja med när hon klev omkring bland hålor, stora sten och stormfällda trädstammar.

Den närmaste rotvältan hade tagit med sig stora jordstycken och även mindre stenar upp från marken, när trädet blåste omkull. En stor sten satt inkilad och hölls fast bland trädets kraftigt hopslingrade rötter. Det fanns även ljungväxter kvar som följt med markbiten upp. Allt befann sig mer än metern upp i luften. Det såg märkligt ut. Som ett litet miniatyrlandskap högt uppe i luften.

Hon mindes sin fars varningsord: ”Gå aldrig för nära en rotvälta! Om stammen är bortsågad och oturen är framme, kan hela rotklumpen falla tillbaka och man blir levande begravd under jordmassorna.”

Där trädet stått var det nu bara ett stort hål. Det var till och med lite vatten längst ner på bottnen i gropen, trots torkan. 

 

***

 

När Marja äntligen var borta vid glipan i skogen, såg hon ett råmärke och förstod att det förmodligen var två olika markägare till skogen just där. Det var tydligen två olika markägare som avverkat skog alldeles intill varandra. Det hade tydligen blivit en remsa skog kvar mellan deras skiften. Kanske för att ägarna inte ville riskera att gå in på den andres mark, spekulerade Marja.

Hon hade blivit stående bredvid rågångs-stenen en lång stund, men vaknade till av att en korp kraxade olycksbådande alldeles i närheten. Hon vände sig om mot ljudet och fick se den svarta fågeln sitta på en toppbruten torrgran ganska nära.

– Tyst med dig, sa hon, men korpen svarade bara med ett nytt olyckssaligt rop.

Först när hon började gå mot det stället där den satt, lyfte den majestätiskt och gav sig av.

Marja blev förvånad över att hon tog så illa vid sig av att korpen kraxade. Fast eftersom hon hade gått vilse, så tog hon väl onödigt illa vid sig. Det där skrocket om att korpars skrik förebådade ond bråd död, skulle väl inte ha bekommit henne om hon varit vid stugan och hört en korp. Det blev ju annorlunda nu när hon gått timme efter timme, så hon kände sig riktigt förbi … Det är klart att då kändes väl skrock och skrönor obehagligare.

– Kära nån så stora avverkningar som har gjorts här, sa Marja förvånat och lät blicken gå ut över stora och små stubbar. En del träd var kapade på mitten och det såg förskräckligt ut. Men hon visste att även det var gjort med mening … för djur och växters skulle hade någon förklarat.

De där skogsmaskinerna förstörde ju marken. Stora diken som hon fick försöka hoppa över och en massa ris och smågranar som inte dugt att ta vara på låg kvar. På det viset såg det aldrig efter avverkningar som den äldre generationen gjort på sina skogar, det visste Marja. Men allt skulle rationaliseras. Bära sig.

En stor rotvälta blockerade hennes tilltänkta väg, så hon fick göra en stor omväg.

När hon väl var framme i det nya fället, visade det sig att det stod en barack lite längre upp på hygget.

En skogshuggarbarack … var det nog. Det började Marja förstå, när hon kom fram till byggnaden. Det stod en dunk med bensin vid sidan av trappan. Hon lyfte på dunken, skakade lätt på den. Det skvalpade , så det var nog bränsle till motorsågar.

Då borde det finnas någon mänsklig varelse någonstans i närheten, resonerade Marja. Hon såg sig om, men kunde inte se en mänsklig rörelse någonstans. Hon klev upp på trappan och knackade på dörren. Inget svar, men hade hon räknat med det? Nej, det är klart att en skogshuggare inte låg inne och latade sig mitt på dagen. En skogshuggare höll väl som bäst på med att arbeta i skogen. Hon kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst, så hon öppnade den och tog ett steg över tröskeln. Hon stannade inne i farstun.

– Hallå, hallå! Finns det någon hemma?

Hon stod alldeles still och lyssnade och ropade ytterligare en gång.

Det tycktes inte finnas någon hemma. Baracken var stor. Hon stod som i en liten hall. Dörren till höger var igenskjuten så det bara var en liten springa. Dörren till vänster var helt stängt. Skulle hon våga öppna en av dörrarna och kika in, för att se om det fanns någon människa där? Det var alldeles tyst och hon hade ju ropat hallå, utan att få svar – men man kunde ju aldrig veta …

 

***

Kapitel  19  Framme vid baracken

 

Inget svar på Marjas ”hallååå…” Det verkade inte finnas någon hemma i baracken, men den saken skulle hon strax undersöka. Hon knuffade upp dörren till höger, den som stod på en liten springa. Den gled knarrande upp och Marja klev in i rummet. Det verkade vara ett pentry. Hon skulle undersöka den saken lite bättre senare. Hon backade hastigt ut, för att se om det fanns någon levande eller död varelse i det andra rummet bakom den stängda dörren.

Hon knackade. Ganska hårt och lyssnade, men det kom inget svar. Hon lade försiktigt handen på det nötta handtaget, tryckte försiktigt ner det, öppnade dörren och kikade in i ett rum. Det var tydligen ett sovrum. Sängen var inte bäddad, så någon hade sovit där, men när? Den frågan kunde inte få något svar.

En stol stod vid sidan av sängen. Den tjänstgjorde som nattduksbord. En tompava med ett ljus i stod på ena sidan och ett par läsglasögon låg bredvid. Ljustalgen hade runnit och gjort mönster utanpå den gröna vinflaskan. Ett glas som det förmodligen varit vatten i stod på andra kanten. Det var en  skvätt kvar på bottnen. En massa döda flugor låg på fönsterbrädan, men där låg även en död fjäril, som förmodligen blivit instängd och inte hittat ut. Stackars liten, tänkte Marja. Fanns det ingen som hade kunnat komma och släppa ut dig … Hon suckade.

Hon vände tillbaka ut till pentryt eller om man kanske borde kalla det kök, för där fanns både bord och två stolar, och även en kommod. Ett tvättfat ingick i möblemanget. Tvålen låg bredvid tvättfatet och en smutsig handduk hängde på sidan av kommoden. På en hylla ovanför låg det en rakapparat och borsten stod bredvid. En raktvål fanns också på hyllan och 3 säkerhetsnålar. Bra att ha. Den som bodde här var välutrustad. Men var någonstans var han?

Ett par odiskade kaffekoppar och några glas stod på bänken borta vid fönstret. Där fanns det även en gasolplatta, så utrustningen var bra, för att vara en skogshuggar­barack.

Sa den här standarden något om vem som bodde här eller om hur långt bort den boende var? Knappast! Hon diskade inte själv upp småsaker, innan hon lämnade hemmet i något ärende. Så den som bodde här, kunde i princip vara hur långt bort som helst.

– Disken, brukar inte försvinna medan man är borta, den kan man lugnt lämna åt sitt öde. Det var vad jag själv gjorde innan jag gick. Den kan jag ta när jag kommer tillbaka, när det nu blir, sa hon tankfullt och lät blicken vandra över rummet.

Väggarna var gulmålade. Bänkluckorna var grönbeige. Naturnära färg. Visserligen gardinlösa flugprickiga fönster. Fast tänk så mysigt det skulle bli med en gardinkappa över de två smala fönstren. Fönstret vid bordet släppte in ljus från det hon trodde var söder och fönstret vid arbetsbänken verkade vara mot väster, för det var ljusare där just nu och det var eftermiddag.

Den här boplatsen såg både manlig och lite kärv ut. Precis så som det skulle vara på ett sådant här ställe.

Hon började gå husesyn genom att öppna en skåplucka i det skåpet som var över bänken. Där fanns: koppar, glas, en del annat porslin och ett paket kex samt en burk magnecyl. Hon öppnade nästa skåpdörr: hushållspapper, spagetti och ett paket P-mos, samt en tub senap. Av detta blev hon inte klo­kare över vem som bebodde stället.

Hon stod stilla och lät blicken vandra. Tidningshögen där borta på bordet …! Den hade kanske svar att ge!

– Det måste stå datum på tidningarna, sa hon och tog kvickt ett par långa kliv fram till bordet och rev runt bland tidningarna. Den senaste dagstidningen är från den 8 augusti, sa hon halvhögt. Det måste väl ha varit någon gång i slutet av förra veckan dä? mumlade hon.

Den är i så fall bara några dagar gammal, så då finns det hopp, tänkte hon.

När hon vände sig om upptäckte hon att det fanns ett gasoldrivet kylskåp alldeles bakom köksdörren. Hon hade inte sett det, eftersom dörren – in mot pentryt – i öppet läge dolde kylskåpet.

Förstulet gläntade hon på kylskåpsdörren.

– Se där … här finns det både smör, ost och sill, fast sill är det förstås inte, men så brukar man ju säga, när det mesta finns, sa hon och stängde dörren igen.

Det var ju tvunget att bo någon i baracken, konstaterade hon och kände sig lugnare. Man går väl inte ifrån ett gasoldrivet kylskåp någon längre tid? tänkte hon.

Det blev väl till att vänta ut honom, så att hon fick veta var hon var någonstans. Hon var ju helt vilsen, så det var lika bra att stanna. I baracken hade hon åtminstone tak över huvudet i fall det skulle bli oväder, som det hade sett ut att bli när hon startade sin expedition.

Marja hade gått länge och var nu alldeles förbi. Inte ett steg mer skulle hon ta idag. Det fick bli hur det ville. Hon skulle be att få stanna i baracken till dagen därpå. För det måste ju vara flera, flera mil som hon hade vandrat för att komma hit. Att försöka gå tillbaka var inte lönt. Inte på samma dag i alla fall, resonerade hon med sig själv.

 

***

 

Hon gick ut och satte sig på yttertrappans stålkonstruktion. Den var hård och kall. Gråmålad men en aning rostig här och var. Hon reste på sig och lade ylletröjan på den vassa stålkonstruktionen och satte sig på den. Det blev bättre. Hon noterade att gräset inte var helt bortslitet framför trappans nedersta steg. Någon stor trafik kunde det inte ha varit till den här baracken. Å andra sidan var marken torr och karg, så gräsväxten var ytterst dålig över hela den kala platsen där baracken stod. Förmodligen var det rena urberget just där baracken blivit ställd. Inget besvär med gräsklippning.

Det var inte mycket annat hon kunde göra, än att vänta och ta det lugn. Ta igen sig efter den krävande gångmarschen.  Kanske skulle det komma någon framåt kvällningen.

Hon suckade och kände den där förtretliga gråtklumpen igen och svalde därför en extra gång och strök undan håret som hängde ner i ansiktet. Hon hade snott runt bland torrakor och småganar så det att till och med fastnat en kvist i håret. Hon tog bort den och kastade den ifrån sig.

När hon tittade upp mot himlen för att se vart ovädret tog vägen var himlen nästan klar. En fiskgjuse seglade långt där uppe mellan ett par vita molntussar. Spanade den efter någon sjö?

Hon böjde sig fram och ryckte loss ett förtorkat grässtrå, tittade lite på den torra vippan och slängde den ifrån sig efter att ha petat lite under en nagel med en bit av stjälken.

Varje gång som hon tänkte på Algot Duvsäter, kände hon sig mindre ensam. Därför lät hon tankarna glida iväg till hans berättelser.

 

***

 

Kapitel   20   Smedjan

 

Människorna som bodde och levde i Berg, vad använde de smedjan till? Det hade Marja frågat Algot Duvsäter. Hon hade fått svaret, att smedjan som fortfarande fanns kvar, hade varit igång när han var liten grabb. Det hade han klart minne av.

Smedjan var en stor tillgång, inte bara för tillverkning eller lagning av saker för gårdens eget bruk. Även grannarna kunde få redskap lagade eller tillverkade där hos Karl Jonsson och Hjalmar Karlsson i Berg. I smedjan lagades eller tillverkades förstärkningar till skacklar eller medar till slädar, samt band till vagnarnas trähjul eller delar till seldon. Dessutom ändringar och förbättringar av hästskor.

Det hände att jordbruksredskap gick sönder och behövde lagas eller förstärkas. Det visste Algot och det förklarade han för Marja, som var mycket intresserad av den här gården.  

Även Algots egen far fick hjälp med att få en del till slåttermaskinen lagad av Karlsson i Berg. Algot mindes nästan alltför bra, hur det varit en gång när Algots far hade sänt honom bort till Berg med en järnbit av något slag i ena handen och en lapp i fickan, där det stod något som han skulle lämna till Hj. Karlsson.

Karlsson hade läst på lappen som Algots far skrivit. Telefon fanns ju inte då. Sedan hade Karlsson sett på sin maka och undrat om Vivi kunde klara gården själv några timmar. Sedan hade han nickat åt Algot och de hade travat iväg bort mot smedjan. En smedja fick aldrig ligga för nära gårdens uthus eller boningshus med tanke på brandrisken.  

Karlsson som inte hade några egna söner, som kunde hjälpa till att sköta jordbruket, eller vara behjälpliga i smedjan, bad den gången Algot om hjälp att sköta blåsbälgen. ”Kunde han det tro”, hade Karlsson frågat Algot som bara hade nickat, och känt sig helt överväldigad över en sådan ynnest, att bli betrodd att pumpa blåsbälgen i smedjan, medan Karlsson smidde.

Algot vågade inte tala om för Hjalmar hur rädd han var för den där otäcka blåsbälgen som stod i smedjans mörkaste hörn, alldeles till vänster när man kom in genom dörren. Algot var så stolt över, att han skulle få hjälpa till vid en så annorlunda syssla som ett smide. Algot tittade skyggt åt vänster när han kom in i smedjan. Jodå! Mycket riktigt; där stod den där otäcka blåsbälgen. Den otäckingen var en oumbärlig mastodont för smideselden.

Rakt fram i smedjan var det ett fönster. Framför det stod städet på en grov stubbe med hammaren liggande ovanpå och en järntång med långa skänklar låg bredvid hammaren. Till vänster om städet räknat från ingången räknat fanns ässjan där inloppet från blåsbälgen gick in. Det fanns ett fönster på gavelsidan också som försåg städet med dagsljus, så smeden såg att hamra på det rödglödgade järnföremålet.

I ässjan, som Algot fick veta att eldstaden kallades, eldades det med träkol.

Karlsson tog den tomma kolhämtaren, av mycket bucklig kopparplåt, och öste i kol från en binge som var placerad alldeles till höger när man kom in genom smedjans dörr.

Han hällde ut en liten hög kol i ässjan och skvätte på lite rödsprit, och fyrade på. När det tagit sig, lade han på mer kol och så skulle Algot börja pumpa bälgen, berättade han för Marja.

Hjalmar höll järnbiten med en tång inne i lågorna medan Algot pumpade blåsbälgen. Först när järnbiten var rödglödgad kunde den formas till det den skulle bli. Det glödgade järnstycket lades på städet. Med vana tag började Halmar knacka på järnbiten med hammaren. Han var tvungen att ideligen värma järnet på nytt och fortsätta slå med hammaren tills järnbiten fick den form, som den skulle ha. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.” Den ramsan passade bra just då.

Blåsbälgen bestod av en stor skinnsäck. Den stod som ett stort troll och sträckte sig från golvet ända upp till smedjans tak. En träarm var fäst i dess överdel och gick ut över golvet en bit. Med den hävstången skulle säcken ömsom pressade ihop, ömsom spännas ut. Hela tiden lät det som hesa, flåsningar och eländiga jämranden när Algot pumpade med den där träarmen – den som för det första satt så högt upp, så det blev obekvämt för honom att pumpa.

Han var lite kort i rocken. För att orka få ner hävstången fick Algot hänga sig på med båda händerna, annars gick det inte tillräckligt fort att trycka ner spaken. Framförallt var han alldeles för lätt. Hade han vägt lite mer hade det varit till hans fördel just då.

Algot mindes att han varit matt i benen av rädsla och darrig i armarna efter den enorma ansträngningen som det varit att pumpa bälgen så Hjalmar kunde smida. Dessutom hade det varit en stor skräckupplevelse att befinna sig alldeles intill den där flåsande skinnpåsen som veckade sig och som hela tiden jämrade sig som i svåra plågor.

Men Algot var ju tvungen att visa vilken duktig karl han var – så han hade kämpat på, även om han var tvungen att blunda för att slippa se rörelsen i bälgsäcken där inne i den mörkaste hörnan. Det räckte med det ohyggliga flåsandet: Yuuoff-Hjoouuu … Yuuoff- Hjoou… väste det i bälgen för varje gång som skinnet spändes ut eller sjönk ihop.

Hade Algot haft en hand ledig, skulle han utan tvekan ha stoppat ett finger i ena örat, men han var tvungen att hålla båda händerna om träarmen, för att klara av att trycka ner den, så trögt gick det att blåsa in luft på glöden så det brann som det skulle.

Algot hade varit i åtta-nio årsåldern eller någonstans däromkring. Han hade nätt och jämt räckt upp till hävstången, som han skulle trycka ner så att luften pressades ut i lagom fart på glöden i ässjan.

Det var kol efter björk som var bäst till smide, av det kolet blev det varmast påstods det.

 

***

 

Den vilsegångna Marja kände sig helt rådlös. Vad ska jag göra, vad är mitt nästa drag i det här spelet?

– Jag får inte gripas av panik. Jag måste försöka tänka klokt och rationellt. Jag är vilsen och jag kan inte få hit ”husägaren” snabbare genom att sitta här på trappan och mala och älta mina gamla tankar. Jag går tillbaka till skogskanten och plockar blåbär, innan jag har ovädret över mig, sa hon till sig själv, som var den ende hon hade att prata med. På bara någon timme hade de mörka molnen blivit synliga på himlen där borta vid skogkanten.

Marja reste sig upp från trappan och ställde upp matsäcken på översta trappsteget, så husägaren skulle förstå, att han hade haft besök, och att detsamma ämnade återkomma.

Hon tog sin hink och gick bort till skogskanten. Blåbären var både stora och fina. De som växte lite mer i skuggan var enormt stora. De hade väl fått lite mer vatten, kanske, eller vad det kunde bero på. Goda var de också. Det mesta plockade hon direkt i magen.

Hon behövde inte tänka på det där som hon hade lärt sig som barn. Det där att man inte skulle plocka i magen utan i stället fylla korgen. Nu visste hon ju inte om hon någonsin mer skulle komma hem.

Det började blåsa tungt. Det susade majestätiskt och sorgset i frötallarnas kronor. De förebådade oväder. Hon såg upp mot himlen varifrån både blixt och dunder alldeles nyss hade kommit.

– Joho, nu är den här …! Den jädrans åskan, sa hon med munnen full av blåbär. Visserligen är de en aning väl mogna, men ingen fara, de är goda, sa hon och förde handen mot munnen och slängde in bären som hon repat av från det bärtyngda blåbärsriset.

Vinden tog nya och ännu kraftigare tag i tallarnas kronor. Ljudet av det tunga suset var ödesmättad på något vis, det var nästan så det rös i kroppen av obehag och tungsinne.

Det for ner lite barr från den närmsta tallkronan och några kottar studsade över en sten innan de landade framför hennes fötter. Hon tog upp två stycken och lade dem i byxfickan. Bara för att hon ville ha dem. Det var nog fjolårskottar, för årets kottar borde fortfarande vara gröna och de här var brunbeige och verkade torra.

– Bäst att skynda sig in under tag, sa Marja och banade sig väg genom ris och ormbunkar för att ta sig tillbaka till baracken innan ovädret bröt ut. Det kom fort. Molnen kom allt närmare. De rörde sig hastigt och det blev mörkt nästan som på kvällen.

Marja ogillade åskan i högsta grad. Det var väl inte åskan i sig som hon var rädd för, utan det som den kunde ställa till med. Åsknedslag kunde ödelägga både hus och hem. Hon huttrade till vid tanken, på vad den kunde ställa till med.

Hur var det i Katrineholm, där hon bodde i vanliga fall? Hade åskan gått där också? Stod hennes hus kvar eller hade åskan antänt det? För ett ögonblick gast­kramades hennes hjärta av ångest. Hennes katter. Jo, men de var inte där. De var, som väl var, inte heller med till stugan i Berg. De var på ett pensionat i Katrineholm. Skönt! Då behövde hon åtminstone inte oroa sig för dem. Äntligen en sak som var bra. Hon kunde tydligen göra något bra ibland. Alla hennes beslut var inte fel.

– Om jag kunde lära mig att tänka en aning positivt, sa hon och tittade upp mot det svarta, tjocka molnet. Just när jag har avfyrat start­skottet för positivt tänkande, så brukar det, nästan med en gång, spåra ur.

De första regndropparna kom, större än vanligt. Plaff … plaff … Dropparna kändes riktigt tunga när de utan barmhärtighet dunsade ner i hennes hår och på ryggen. Hon hörde hur det prasslade i ormbunkarna när dropparna slog emot det yviga och stela bladverket.

Hon fick springa sista biten bort till baracken, för att inte bli helt genomvåt. Hon hade precis landat på trappan, när himlen så gott som rämnade.

Regnet kom så hårt, så det riktigt dånade när det mötte markan. Regnvattnet flöt ovanpå den torra backen och förde med sig stickor och strån i små bäckar som banade sig rännilar mellan tuvor och småsten. Marken var så torr att vattnet allra först inte kunde ta sig ner.

Hon blev tvungen att oombedd gå in i baracken för att få skydd för ovädret … Var höll den här okände mannen hus någonstans? Klockan var över sju – lång arbetsdag i så fall. Hade inte en van skogsmänniska observerat att himlen förmörkats och dragit ihop sig till oväder?

Marja hade – till att börja med – trott att vilken minut som helst skulle det komma en skogshuggare inklivande. Genomvåt efter den första åskskuren, men nej … ingen kom. Var höll huggaren hus? Hade han kanske förolyckats under något träd. Var han lika ensam som Marja, så kunde han ju bli liggande i skogen hur länge som helst. Och då … då skulle Marja få vänta förgäves på att bli räddad.

– Men nej … Det är klart att han har anhöriga som kommer att sakna honom. Det har väl alla …, sa hon högt, men hejdade sig genast. Alla utom jag, sa hon lite tystare och kände sig ensammare än alla andra.

Marja hade absolut ingen som skulle märka om hon aldrig mer kom tillrätta. Först när banken blir utan sina amorteringar kommer jag att bli saknad, tänkte hon uppgivet. Detta var en sund tanke. Faktiskt själva verkligheten. Så här hade det blivit för Marja, sedan Björn träffade den där andra kvinnan och lyckades få över barnen på sin kant. Hos honom och den andra kvinnan träffades alla barnen och firade jul och andra högtider, utan att hälsa på Marja, trots att maken bara flyttat tvärs över gatan och in till den frånskilda grannfrun. Hur kan det bli så? Det var rena tortyren att vara åskådare till Björns nya lycka.

– Jag kan lika gärna stanna här i baracken för gott. Då slipper jag åtminstone se hur de umgås, och hur trevligt de har på andra sidan gatan när de spelar kub på gräsmattan mitt framför näsan på mig. Nästan så man kan tro att det är ett spel för gallerierna.

Nu var det semestertid, så då var säkert Felicia och hennes familj där. Det brukade hon vara en vecka varje sommar. Men hon skulle ju inte märka att Marja var borta, för hon brukade inte bemöda sig att gå över gatan för att hälsa på sin mor. Var hon förbjuden av Björn eller av den där haggan som …

Marja suckade och ruskade på huvudet.

– Grymma öde! snyftade hon och torkade bort en tår som rullade nerför kinden.

Det var Björn som hade råd att bjuda på resor och han hade krånglat till sig hyresrätten till en bungalow nere i Spanien. Allt som oftast var han där tillsammans med henne ”den nya” och hennes ungar och sina egna tre barn. Sådan lyx ville givetvis ingen av barnen tacka nej till och det kunde Marja förstå, även om det kändes både beskt och surt att ta in.

Marja hade ingen ekonomisk möjlighet att börja tävla med Björn och hans nya, för att hålla kvar barnen på sin sida. Inte om man skulle räkna värdet i kronor. Marjas ekonomi var skral, och huset ville hon inte sälja. Så ekonomin var och förblev dålig. Den saken var en bitter sanning i den kaotiska skilsmässohärvan.

Björn hade ett yrke med hög status, medan Marja inte kunde stoltsera med några fina titlar. Var det därför som barnen vänt henne ryggen? Hon var kanske inte fin nog, nu efter att barnen avlagt universitetsexamina och fått master-titlar. Men de hade glömt vem det var som förmått dem att läsa vidare. På någon vis hade de Marjas avskyvärda tjat att tacka för att de nått sina höga höjder. Men den saken kom de inte ihåg. Det var lättare att minnas det som varit dåligt i Marjas uppfostring.

 

***

 

Åskvädret var både långdraget och av det ilsknare slaget. När den allra första rejäla skuren var över, såg Marja hur det ångade upp från den varma marken. Det såg nästan spökligt ut längst bort vid fällets skogskant.

Regndiset stod alldeles grått mot den mörka granskogen, nästan som en teckning i en sagobok om skogens troll och älvornas dans. Kanske kunde man få syn på en älva inne bland buskarna, om man tittade noga.

Nu beslöt sig Marja för att äta det sista av sin matsäck inne vid huggarens bord. Där kunde hon ställa upp muggen på bordet och få det riktigt bekvämt. Hon var hungrig. Blåbären hade inte mättat, fast hon ätit bra mycket.

Hon hittade en Allers veckotidning bland alla dagstidningar i tidningshögen. Den hade nog den okände köpt enbart för korsordsbilagan, för vartenda korsord var färdiglöst. Korsord hörde inte till hennes favoritsysselsättning, så det gjorde henne inget att de var lösta.

Nu skulle man ha varit grafolog. Stilen var fin. Säker och lätt på handen var vad hon kunde utläsa av bokstäverna som han präntat ner i korsorden.

När klockan närmade sig tio och husägaren fortfarande inte hade dykt upp, började hon tappa modet. Vid det laget hade hon läst de enda två novellerna som fanns i tidningen och båda hade slutat lyckligt.

– Den sanna sagan slutar sällan lyckligt, snyftade Marja över sig givet som ett barn.

Det började bli mörkt, men det fanns gasollampor. Det var påkostat värre, för det fanns en taklampa i varje rum. Sådana lampor förstod sig Marja på för det hade funnits mormor och morfars stuga. Men hon ville ogärna tända dem. Hon skulle åtminstone vänta lite till. Någon gång måste väl mannen som hör hemma här dyka upp, tänkte hon.

Hon kände sig riktigt sliten av att ha gått i motlut i flera timmar och för det mesta hade terrängen bestått av helt oröjd mark.

– Jag kan lägga mig på sängen medan jag väntar, sa hon viskande och drog rätt de omkringslängda sängkläderna så underlaget blev någorlunda slätt, och la sig.

Mot hennes vilja drog sömnen i ögonen och hon blundade långa stunder för det sved i dem av trötthet. Kanske sved det på grund av fluglort, också.

 

***

 

Kapitel  21 Källan 

 

Den första morgonen när Marja vaknade i baracken, var det solen som väckte henne. Barackens österfönster släppte in solens strålar som spelade över hennes ansikte. Hon stäckte på sig. Allra först trodde hon att det var i stugan på gården som hon befann sig. Men så föll blicken på vinflaskan med ljusstumpen …

– Jahaa, ja. Jag somnade tydligen i går när åskvädret hade gett sig. Jo, jag var ju helt utschasad efter alla de där milen som jag vandrade under gårdagen.

Marja satte sig upp på sängkanten och tittade ut mot den andra delen av baracken. Har huggar’n redan varit här, men gått igen? Stod verkligen de där stora kängorna där borta bredvid kaminen igår …? Skulle jag inte ha märkt det? funderade hon.

– Jag måste ha sovit hårt, för jag har inte hört ett ljud, sa hon och makade sig upp ur slafen.

Hon skulle titta ute i köket, för att se om han var där … Eller hade han inte varit i baracken under den gångna natten?

Det såg ut att bli en fin dag, men till vad nytta var det för Marja som var helt vilsen. Här satt hon lika definitivt fast, som den som fallit av en atlantångare och flutit iland på en drivvedsstock och hamnat på en öde ö.

Hon hade en smörgås kvar av matsäcken. Om hon nöjde sig med den, så hade hon inte inkräk­tat på mannens proviant. Inte ännu.

Hon bestämde sig för att äta sin frukost ute i den svala sommarmorgonen. Hon tog ylletröjan på sig och gick barfota ut på den kalla och vassa ståltrappan. Det stod en trälåda på en bit bort. Hon hämtade lådan, vände upp och ner på den och ställde den på ena sidan om trappan. Ett perfekt bord. Det blev lagom höjd när hon satt på det nedersta trappsteget.

Hon gick in för att se om det möjligen kunde gå att få låna lite kaffe av den som bodde här. Lite färskt vatten kanske inte skulle vara fel, men dumt att hälla ut det som fanns i hinken, i fall hon inte skulle hitta någon bäck i närheten. Så där resonerade hon med sig själv.

När hon åter var ute på manskapsbodens trappa, stannade hon och spanade ut över den närmaste omgivningen.

När Marja stått där en stund och låtit blicken följa horisonten fick hon se en lönn bara några tiotal meter från den plats där hon stod. Då reagerade hon. Där kunde det finnas en gammal boplats. Lönnar brukade aldrig växa mitt i en urskog, om det inte funnits en gård eller boplats just där någon gång i tiden.

– Jag måste gå dit och kolla, sa hon.

Om hon hade tur, kunde det finnas en gammal källa där. Det skulle vara perfekt om hon kunde få lite färskt vatten, så hon slapp använda det som fanns kvar i hinken. Även om det inte såg dåligt ut, måste det vara bättre att få helt färskt och friskt vatten.

Hon klev i sina stövlar och gick kippskodd ut på trappan, men, oj, så kalla de var. Fuktiga. Hon drog dem av sig igen och letade rätt på sina sockor och klev på nytt i stövlarna. Därefter begav hon sig iväg bort mot den stora lönnen.

I handen hade hon vallkäppen, den som hon brutit av en torr fura som legat just i hennes färdväg strax innan hon fick ögonen på manskapsbaracken.

När hon var i närheten av lönnen snubblade hon på en sten och höll på att bli stående fyrfota. Vid närmare undersökning, verkade det vara en stor stenhäll. Hon sparkade undan gräs och ris. Jodå. En flat trappsten såg det ut att vara. Lite längre in i hallonriset fanns det rester efter en mur av gråsten. En så kallad torpargrund. Den fortsatte en bit bort. I den låga grundmuren fanns det en och annan tegelsten.

Det hade alltså stått ett hus här en gång i tiden.

Hon stod stilla och försökte räkna ut hur huset hade varit vänt med ledning av hur grunden såg ut. Här vid trappstenen var den lägre, så här hade nog ingången varit. Huset hade alltså varit vänt med trappan mot väster. Kunde det stämma? Köket borde ha legat mot norr. Hon traskade iväg åt det hållet som borde ha varit norr från den forna stugan räknat och se …  Där hittade hon en stor kulle. En källarkulle … inte att ta miste på. Ovanpå den växte en rönn.

Fanns det någon öppning på den här kullen? Hon slog med sin egenhändigt gjorda promenadkäpp i riset och banade sig fram bland ormbunkar och stubbar tills hon kom runt kullen och blev stående på dess norra sida. Där hade hon en källare. Ingången till källarfarstun verkade ju vara intakt, fast dörren var borta och fodret runt dörren var grått och murket.

Skulle hon våga gå in och se om det fanns något inne i källaren? Källarfarstun verkade alldeles hel, kanske resten av källaren också, men hon kunde inte se något, för det var kolmörkt där inne.

Så började korpen ropa från sin minaret där han satt vid sin murkna moské. Skriken lät ödesmättade och Marja drog tröjan tätare om sig.

Konstigt! Källaren såg knappast gammal ut och ändå måste den ju vara fruktansvärt gammal. Lika gammal som husgrunden.

När Marja stått en stund på trösklen till källarfarstun, utan att ha kunnat bestämma sig, om hon skulle våga sig in i källaren, blev hon arg på sig själv, för att hon var så räddhågsen. Om hon hade haft en ficklampa, men det ägde hon ingen. Kanske det fanns någon sådan tingest inne i baracken? Hon skulle se efter senare.

Hon började med att gå in i källarfarstun. Där stod hon en lång stund, för att låta blicken vänja sig vid mörkret. Lyssnade … Det var helt tyst, sånär som på att det droppade någonstans inifrån källarens mörker. Kunde det vara så vått inne i en källare så det droppade från tak och väggar? Nä … det kunde det väl inte vara. Vad var det för ljud hon hörde? Visserligen låg källaren i en slänt på norrsidan räknat från huset, så skuggigt och kyligt var det nog, men ändå …

När ögonen vant sig lite såg hon att det faktiskt stod en gammal sprucken kruka bara ett par steg in i källaren. Hon lutade sig fram och drog den till sig. Den var tom om man inte räknade med gamla löv, jord och skräp. Spindelväven var som ett flor runt hela krukan. Den var omspunnen av väv och …

– Hoppsan …!

Där kom det en rackarn’s spindel. Alldeles svart med ludna ben. Den gled elegant ner för sin tunna tråd och nådde golvet inom någon sekund och försvann raskt in i källarens mörker.

– Oj, då! Var det där kanske svarta änkan?

Marja backade ut med krukan i ena handen och vallkäppen i den andra. Hon ställde krukan i gräset och såg att glasyren måste ha varit rödbrun med tre gräddgula ränder längst uppe runt kanten. Men som sagt den var så rejält sprucken så den hade begåvats med en rejäl ståltråd om midjan för att hålla ihop.

Marja lät krukan stå i gräset utanför källaren. Nu skulle hon söka efter en brunn eller källa som hon själv valde att säga. Så här långt uppe bland de klippiga bergen borde det finnas fint klart vatten. Om det över huvud taget fanns vatten.

Fanns det ett boningshus, borde det finnas en källa, men risken var att den sedan lång tid tillbaka var igenstenad. Det var brukligt att man gjorde så med tanke på vilda djur som annars kunde gå ner sig.

Om hon hittade en ficklampa, skulle hon gå tillbaka och undersöka källaren.

 

***

 

Marja gick tillbaka till husgrunden. Hon satte sig på en högre del av stuggrunden och funderade över vartåt man skulle gå om man som nybyggare kommit till den här platsen och ville gräva en källa. Hon försökte nollställa sig och visualisera möjliga platser med ledning av det hon alldeles nyss sett.

Efter en stund kändes det, som om hon ville gå i sydvästlig riktning, från den där trappstenen räknat. Hon reste sig upp och travade iväg. Slog med käppen så hon fick ner det högsta hallonriset som hindrade hennes väg. Rätt som det var petade hon till något med vallkäppen. Det lät nästan ihåligt. Vad kunde det vara för skattgömma?

– Oh, nej, men! Där är det nog en gammal källa …

En stor läm låg på marken med en sten ovanpå. Hon vältrade bort stenen och lyfte på lämmen.

– Jo, men titta! Där nere blänker det ju… Det är vatten!

Hon lade sig på mage i gräset och sträckte ner armen och tog upp lite vatten i handen. Det såg ut att vara det klaraste tänkbara vatten.

Finns det grodor i vattnet så är det rent: så var det väl som hennes far hade sagt …? I det här vattnet fanns det vare sig grodor eller döda möss, så vitt hon kunde se vid ett första påseende.

Hur som helst, så fanns det inga grodor i vattnet. En sådan skulle hon ha behövt hitta nu. En groda som hon kunde ha kysst och förlöst den förtrollade prinsen. Då hade hon inte behövt plågas av den här ensamheten och ovissheten. Då hade hon haft någon att ackordera med.

Marja satte sig ner vid källan och såg sin egen spegelbild i det klara vattnet. Hon mindes att när hon som barn varit på besök hos mormor och morfar, som bott vid en sjö, hade hon speglat sig i sjöns vatten. Hon hade legat på mage och gjort grimaser åt sin egen spegelbild i sjöns vatten och undrat vem hon var och varför skapelsen var som den var. Hade hon blivit klar över alla varför, som hon hade haft då? Svaret var – nej! Ibland hade det hänt att hon fått syn på en mört eller abborre, som gjort en lov in i den grunda viken.

– Nu går jag efter hinken och tar upp nytt vatten, sa hon och reste sig upp.

Det var ju kaffe som hon skulle koka, inte skutta runt på upptäcktsfärd. Det kunde hon göra senare i så fall.

Hon drog över lämmen igen, men stenen fick vara. Hon gick med förnyad kraft bort mot baracken för att hämta hinken. Hon skulle ta med sig en kastrull också, så hon hade en bytta att ösa med.

Hon hade turen att hitta en ficklampa också.

– Så bra, då kan jag ta mig en extra titt inne i källaren sedan. Men allra först ska jag hämta vatten.

Hon styrde stegen mot källan.

 

***

 

Kapitel 22 Tag Nygren söker efter vatten med slagruta

 

Efter att Marja funnit källan genom att bara gissa var det kunde finnas en vattenåder, kom hon att tänka på ett kapitel i Algot Duvsäters bygdeberättelse. Tage Nygren var en påhittig man som bodde i Nygrens som folk sa. En gård som låg någon kilometer från Björndalen, ovanför Fridhem noga räknat. Det fanns även ett ställe mitt emot sömmerskan Hildas Fridhem, det hette Björneborg. Där bodde en man som hette Uno. Det fanns många små ställen. Trakten var befolkad på den tiden. På så vis klarade folk sig om det blev besvärligheter. Var det något som inte gick att göra ensam, ställde alltid grannarna upp för varandra, och det gjordes arbetsbyte. Stämningen i grannskapet var god.

Makarna Karlson hade börjat misstänka att det kunde vara fel på vattnet eftersom barnen, ett efter ett, insjuknade i blindtarmsinflammation och fick fraktas in till sjukstugan i Kristinehamn för operation. Även Vivi råkade ut för samma åkomma och blev opererad. Kunde det vara fel på vattnet i den gamla stenkällan? Den var stensatt och ganska djup. En kvarnsten låg över källan. Ett trälock över öppningen i kvarnstenen. Så det borde inte komma ner löv och skräp i vattnet. Kunde det möjligen rinna ner föroreninger från ladugårdens dyngstack? Källan låg längre ner i slänten mot Aspåsen … Alltså lägre än ladugården. Det fanns ju inga gjutna fundament runt gödselstackar på den tiden.

Äldsta flickan, Vivan, dog i tarmvred efter en blindtarms­operation. När det inte fanns någon blindtarm kvar, ansåg dåtidens läkarvetenskap, att det inte kunde vara något allvarligt …

När Tage Nygren hörde av Hjalmar att det var bekymmersamt med vattnet i Berg beslöt han sig för att hjälpa till. Tage kom till gården med en slagruta av vide. Han skulle leta reda på en källåder.

Efter en kaffeskvätt och en sockerkaksbit och lite småprat, följdes karlarna ut för att börja söka efter en vattenåder. Småflickorna följde med för att se på hur det gick till att trolla fram vatten med en kvist.

Tage gick runt en bra stund med slagrutan. Han var ända uppe i Körsbärslunden och där hade faktiskt slagruten gjort kraftigt utslag. Men det var så stenigt och bedrövlig mark. Att börja gräva där slagrutan hade markerat, var ett tröstlöst arbete. Det skulle inte gå. Men där skulle det säkert ha blivit det finast tänkbara vatten, för där kom vattnet uppifrån höjden. Där uppe i höjdkanten fanns vare sig stall eller ladugård. Men om det inte skulle gå att gräva var det lika illa.

Lite längre ner mot stugan precis vid åkerkanten mittemot vinteraplarna, där … där larmade slagrutan om att det fanns en kraftig källåder, menade Tage. Och rätt hade han. Om det var videkvisten eller hans inre övertygelse och känsla som styrde, det vet ingen.

Där grävdes det en djup källa efter alla konstens regler. Även cementringar kostades på, så inget dagvatten skulle kunna rinna ner och förorena. Vatten blev det. Den källan sinade aldrig hur torra somrarna än blev, så fanns det vatten. Det som gjorde det omöjligt att använda vattnet, var järnhalten. Vattnet var inte klart. Det hade en brunaktig färg och smakade järn. Men det var varken Tages eller slagrutans fel, för vatten fanns det.

 

***

 

Familjen som Karl Jonsson köpte gården av hade mist många barn. Men det berodde nog inte på vattnet, för under senare delen av 1800-talet och i början av 1900 var difteri och andra farsoter ingen ovanligt.

Vivan skulle ha klarat sig om bara inte det tillstött tarmvred efter att blindtarmen opererats bort. Om bara läkaren vågat lita på föräldrarna, som bad att doktorn var tvungen att göra något innan flickan dog. I tre dygn vakade mor och far växelvis på Kristinehamns sjukhus över en döende sexåring i svåra magplågor, utan att de lyckades få läkarkåren att agera.

Operationssåret efter den sista operationen var nästan ett omen: Det liknade ett kors. Sista operationssåret gick tvärs över ärret efter blindtarms-operationen.

Vivan vaknade bara upp någon minut efter sövningen. Då tittade hon upp och sa: ”Ja, jag kommer”. Vem hörde hon säga något? Det är en fråga ingen kan ge svar på.

Vivan sveptes och mamma Vivi ägde ett fint guldsmycke av något slag; kanske var det en halskedja, som hon knäppte om halsen på sin förstfödda dotter när hon sa sitt sista farväl, och strök flickan över den kalla, bleka kinden för allra sista gången. Man behöver inte vara professor för att räkna ut den bottenlösa sorg som Vivi och Hjalmar kände i den stunden som locket på den vita kistan lades på.

Föreställ er hur det kan kännas att  som förälder, stå på kanten av graven och se på hur bärarna sänker ner en vit liten kista, med ett älskat barn … Ett barn som varit livat och som spridit glädje till föräldrar – far-föräldrar och syskon … Då måste det vara svårt att fortsätta tro på en kärleksfull Gud. 

 

***

 

 Kapitel  23  Källaren.

 

Med klart och fint vatten i hinken gick Marja tillbaka till baracken för att koka kaffe. Sedan skulle hon se om hon vågade undersöka källaren. Det kändes lite kymigt att göra en expedition till den. Man visste aldrig vad som fanns i det mörka rummet. Lite spännande.

En väl använd kruka hade hon redan funnit. Helt tom var den kanske inte. Fast sylt och saft hade det inte gått att ha i den krukan. Till det var den alldeles för trasig. Rödbetor eller morötter kunde man förvara förstås, sådant som inte kunde rinna ut genom sprickan.

Kaffet smakade bra. Marja satt i solskenen och drack det. Den här dagen var det alldeles lagom varmt. Det fläktade lite ibland, men det var bara skönt. En hare kom skuttande inte alls långt bort. Den såg inte åt hennes håll. Kanske den hade studerat henne tidigare och struntade i vad hon sysslade med. Han stack i väg åt det hållet där hon under gårdagen hade sett en räv. Men djur flyttade ju på sig, så räven var förhoppningsvis någon helt annanstans idag. Men känslan av att hon velat varna haren för vad hon såg föregående dag stannade kvar en bra stund.

Hon gick in med kaffepannan och muggen när rasten var slut.

– Tack för kaffet som jag stal för dig, sa Marja, när hon ställde kaffepannan på gasolplattans krans och muggen på bordet.

Hon hade haft turen att hitta en ficklampa. Hon tog den med sig och gick med beslutsamma steg ner mot källaren. När hon rundat det sista beståndet av höga ormbunkar, såg hon krukan som hon ställt utanför källaröppningen. Hon saktade in stegen och undrade om hon verkligen skulle ge sig till att gå in i det där mörka hålrummet.

Usch! Det där droppande ljudet inifrån mörkret lät så spöklikt. Det blev ett konstigt eko när dropparna slog ner i något blött och hårt. Ett tunt eko uppstod. Kanske det var en bra källåder som försörjde källan med vatten, och att det var överflödet från källan som rann neråt källaren.

Den som en gång letat reda på den källådern, hade kanske kunnat knepet med slagruta. Hur i all världens dar nu sådant fungerade. Hur man kunde hitta en vattenåder genom att gå omkring med en kvistklyka. Det var något hon tyckte gick i stil med allt annat skrömt och ockult som hon hade respekt för.

Marja tände ficklampan och lyste inåt källarvalvet. Å, så blött det verkade vara där inne. Hon såg att golvet delat sig diagonalt av en ytterst liten bäck som rann fram och försvann in i källarens vägg, strax före källarfarstun. Här hade vattnet runnit i årtionden. Källaren borde kanske ha legat någon helt annanstans.

Hon lyste in mot väggen. Å, så djup källaren var. Det var alltså inte bara källarkullen. Även en utgrävning längre in, som verkade vara gjord efteråt. Där var det lågt till tak. Vad var det för en otäck gravkammare …

Det stod en del trasiga lådor vid ena sidan, och bortom dem såg det ut som om det stod en vagga. Kunde det verkligen vara en vagga?

Marja tog några steg till och lyste bort mot det innersta rummet. Jo, visst var det en vagga. När hon var några steg ifrån, lyste hon med ficklampan på den. Så märkligt! Vaggan hade varit skär med allmogemålning både på ändstammen och på den rundade karmen vid huvudgärden.

Ett konstigt ställe att placera en vagga på, var Marjas första tanke … Men så gick hennes fantasi i sken. Hon backade illa kvickt. Hon rös till och visste inte om hon vågade gå ända intill för tänk … Ja, tänk om det låg någon i vaggan. I så fall ville inte hon veta det. Hon drog in ett djupt andetag och tog ytterligare ett steg framåt. Tände lampan, men den slocknade nästan omedelbart. Hon skakade på lampan ett par gånger, så den började lysa igen. Hon riktade ljusstrålen ner i vaggan, men backade tvärt.

– Tom … Nä-då. Tom var den inte. Men vad var det för bylte som låg i den. Såg ut som trasmattor. Men nää… Kunde det vara …

Hon skyndade sig ut som om elden vore lös. Hon sprang genom hallonris och ormbunkar. Snubblade och for. En huggorm ringlade in under ett stenröse.

Vallkäppen hade hon glömt kvar utanför källaren, men den fick ligga. Hon kunde bryta sig en ny. Det var bra att ha en käpp att slå framför sig med. Då hann sådana där giftiga djur som ormar bli upptäckta innan hon trampade på dem.

Aldrig mer skulle hon gå i närheten av den där källaren. Den där senare utgrävningen inne i källaren – där vaggan stod – kanske var en gravkammare … Gud i himmel!

– Varför ska jag alltid vara så nyfiken. Tänk så bra det skulle ha varit, om jag aldrig hade sett den där vaggan.

Hon grubblade på allehanda förklaringar till att vaggan stod i en källare … i det där lilla valvet??? Ett svar kan ju vara, att där var det så lågt till tak, så ingen kunde gå där. Där stod inte vaggan i vägen. Men varför skulle den överhuvudtaget stå där?

Svar nummer två kunde ju vara, att i det där lilla utrymmet som troligtvis grävts ut senare, där kanske gårdens potatisbinge varit placerad. Där tog den ingen plats av den övriga golvytan, där man behövde kunna gå rak. Men varför stod vaggan där? Hade den kanske inte fått plats på vinden. Eller hade den fått tjänstgöra som potatis- eller morotslåda? Eller var vaggan en kista …? 

– Nej, nej, tänk inte tanken…! sa hon till sig själv. Det fanns väl polisväsende även förr i tiden, så inte …

 Marja förmådde inte tänka tanken till slut. Hon försökte rycka upp sig. Syltkrukan hade inte heller varit helt tom. Det låg kvistar, löv och något som såg ut som jord längst ner på bottnen. Kanske var det förmultnad potatis eller förstörda rotfrukter som fått stå kvar och som till sist blivit mull … ”Av jord är du kommen och jord skall du åter varda”, ekade det inne i Marjas konfirmerade huvud. Hon rös och blev arg på dig själv. Varför i hela friden höll hon på att skrämma ihjäl sig själv. Dessutom av egen kraft och med berått mod.

Just då fick korpen luft i lungorna och kraxade. Om den menade att hålla med om Marjas teorier, eller om den ville påstå att det var något mystiskt med att det stod en vagga inne i källarvalvet framgick inte av det ihåliga kraxandet.

När Marja hörde korpens rop fick hon den där konstiga känslan av vilja ta reda på varför den kraxade så ödsligt. Hon skakade på huvudet åt både sig själv och åt korpeländet, som satt i sin minaret och glodde, iförd ramsvart frack. Hade hon kanske stör korpen med sin vistelse i källaren?  Tur att han inte börjat skrika just när hon var där inne. Kanhända att den bara ville upplysa henne om att hennes bönetimme var inne. Det var kanske någon timme sedan han gapat ut, från sitt bönetorn, att det var dags att be.

När Marja kom tillbaka till baracken satte hon sig på trappan och lät tankarna svepa. Tänk om det legat ett dött barn i kistan. Ett barn som inget fått reda på var det fanns, förrän hon klev in i den dörrlösa källaren. Innan dörren blev upprutten, kanske källaren varit igenbommad med ett rejält hänglås. Vem skulle söka efter ett lik i en källare? Nu knäppte Marja koftan och kurade ihop sig där hon satt.

En rysning for genom kroppen när hon kom att tänka på ett kapitel i Algot Duvsäters bok. Det kapitlet handlade om spårlöst försvunna barn. Dessutom handlade kapitlet om den trakten där hon hyrde stugan. Fast på östra sidan om Markvattnet. 

 

 

Kapitel 24  Boviks-barnens mystiska försvinnande

 

På Suttertjärns nötta trätrappa satt Selma Karlsson och lärarinnan Karin Larsson och småpratade. Sommarkvällen var fin och de hade fått sällskap av grannen från Nytorp. Anna hade kommit i ett ärende och alla tre satt på trappan till skolhuset och diskuterade tider som varit. De tiderna som gått befanns, för det mesta, ligga ända bak mot slutet av 1800-talet, och detta var en kväll i begynnelsen av 1900-talet.

Runtomkring stod storskogen moltyst och mörk. Endast en ringduvas envisa ramsa hördes. ”Var är mina barn – nu, nuuu… Mina sjuuu – sju, sjuuu …”, lät det som om den ropade ut över grantopparnas dystra silhuetter där en blek månskära var på väg att kika fram. 

– Tyst! Hörde ni …? sa Anna och satte upp handen. Det låter som barnagråt … Bortifrån skogen… Lyssna!

Anna gjorde en gest mot skogen och tittade förskräckt på de andra, som omedelbart tystnade och lyssnade de också.

Selma ruskade på huvudet och sa:

– Det är nog de försvunna barnen du hör, Anna.

– Herre-guud, vad är det du säger!? De försvunna barnen, vilka barn? undrade Anna och tittade storögt på Selma.

– Boviksbarnen … förstås! De som försvann under mystiska omständigheter när de skulle gå till skolan. Alltså medan skolan i Lövås fortfarande var igång. Du vet att det var folkskola i Lövås innan den lades ner.

– Du menar innan det blev skola här i Suttertjärn, insköt Karin.

– Ja visst, så menar jag, svarade Selma som om det inte var något konstigt alls med barnagråt från skogen en stilla sommarkväll.

Anna bytte ställning och såg från Karin till Selma och tillbaka till Karin …

– Det är inte så längesedan skolan i Lövås lades ner, inflikade Anna och tittade på Karin, som vid den här tiden var lärarinna i Suttertjärns skola. Vilka skolbarn är det du pratar om? Förklara för mig! bad Anna och flyttade blicken över till Selma, men tystnade i detsamma och puffade till Karin som satt närmast, och sa:

– Lyssna! Nu hörs gråten igen! Hööör ni inte …? Den hörs jättetydligt!

– Jo, visst hör vi, sa Selma.

Vänd mot Anna förklarade hon:

– Karin och jag hör ofta den där gråten, när det är klara sommarkvällar. Men ikväll är den starkare än den brukar vara.

Så blev de tysta alla tre och bara lyssnade med ansiktena vända mot den mörka granskogen. Duvan höll också tyst. Det var endast suset från vinden, som drog genom de närmaste lönnarna, som hördes. Förutom barnagråten, som förstås, som hördes riktigt tydligt!

– Så ohyggligt, sa Anna och kvävde en snyftning. Det låter hemskt. Barn som gråter … Gode Gud, så fruktansvärt.

När barnagråten ebbade ut och det åter blev duvan som hördes tydligast, bad Anna att få en förklaring till det där Selma sagt om de försvunna Boviks-barnen.

– Bovik, vad är det för en gård, och vilka barn var det som försvann? frågade Anna efter att ha torkat bort en generande tår från kinden.

Selma lutade sig fram på trappan och vände sig mot Anna:

– Jo, jag ska försöka förklara för dig. I Bovik bodde det en skogvaktarfamilj. Men stugan i Bovik brann ner för en del år sedan. Men där bodde skogvaktare Sven Larsson med makan Karolina Jonsdotter. De hade fyra barn.

Där blev Selma avbruten av Karin:

– Flyttade inte skogvaktaren till Markvattnet, tycker jag mig ha hört.

– Stämmer, sa Selma. Men var inte det något år före branden? Äsch! Strunt samma. Brann gjorde det i alla fall. Alltsammans brann upp. Blev inget kvar. Brorsan, Sigfrid, var iväg till Bovik och plockade hemsmidda spik efter branden. Måste ha varit omkring 1900, för han var en femtonårsyngling då. Men hur längesedan det var det brunnit, när han var där, vet jag inte.

– Sa du att de hade fyra barn? undrade Anna.

– Ja, det hade de. Barnen som försvann måste ha varit de två mellanbarnen. Anders och Anna-Sofia.

Eftersom det var första gången Anna hörde berättas om detta med de försvunna Boviks-barnen, försökte hon pressa Selma så mycket som möjligt, för att få reda på hur det hängde ihop.

– Menar du att barnen aldrig kom tillrätta?

– Nej, de fick aldrig någon klarhet i vad som hade hänt de båda syskonen, den där dagen när de var på väg till skolan i Lövås.

– Men länsman var väl inkopplad i sökandet efter dem, inflikade Karin med en blick på Selma, som satt alldeles bredvid.

– Jooo, det var han väl, men … inte hittades ungarna inte. Ärendet lades väl ner. Tyst blev det i alla fall. Fast … Ja, det gick illasinnade rykten, som det gör när saker och ting inte får någon vettig förklaring. Men det vill jag inte orda om, sa Selma.

– Om de skulle ha gått vilse, spånade Karin, borde de ju ha kommit fram endera vid Stötartorpet eller någon annanstans. Inte bli som uppslukade … vilket det verkar som om de blev.

– Finns det inga teorier … om … varg eller björn eller … kanske själva Skogsnymfen? undrade Anna.

– Bergtagna menar du …? Det kan man nog säga att de blev. Ingen hittade minsta spår efter barnen, sa Selma. Inga klädespersedlar eller andra grejer som de kan ha haft med på vägen till skolan.

– Ett mystiskt försvinnande, minst sagt, sa Karin och suckade.

– Det finns nog en massa tänkbara sätt att försvinna på om man är barn i åtta – tioårsåldern och bor mitt i skogen. Först och främst har det spånats om att de kanske tänkt gå en genväg till Lövås, och på så vis gått vilse. Men om det skulle ha varit så enkelt som att barnen bara vallat bort sig, borde de ha hittats av dem som sökte igenom skogspartiet.

– Man kan tycka så, insköt Karin och såg bekymrat på Anna, som liknade en stenstod invid hennes sida, där hon satt och bara lyssnade.

Så tog Selma tag i tråden om barnens försvinnande:

– Det finns ju en mosse alldeles ovanför här, mellan den här gården Suttertjärn och Bovik.

Selma pekade upp mot höjden och fäste blicken på Anna och förklarade:

– Om du följer stigen som går upp här, alldeles bortom ladugården. Förbi källan och upp över höjden, så kommer du till en mosse; Boviksmossen. Men du kanske inte ska gå över mossen utan försöka gå vid sidan om. För där ute på öppna mossen, där finns det sådana där otäcka slukhål … Jag menar bottenlösa gungflyn. Jag vet inte vilken årstid det var när barnen försvann, men om det var höst eller vår, kan de ju ha roat sig med att gå på frusna gungflyn, som kanske brustit, och så har de drattat i och sugits ner. Ni vet ju hur svårt det är att dra upp en stövelklädd fot, om man råkat trampa ner sig i ett lerigt dike.

Anna visste vad Selma försökte säga, men Karin Larsson som var stadsfödd såg nog lite tveksam ut, men kommenterade inte kamraternas förklaring, om hur svårt det var att få upp fötterna ur ett lerigt dike. Man blir tvungen att kliva ur stöveln och dra upp den för hand, menade Selma och Anna, som båda verkade veta vad de talade om.

– Milde himmel om de gick ner sig i ett gungfly! huttrade Anna och drog koftan tätare om sig.

– Ja-meen, det finns gruvhål också, fortfor Selma. Åtminstone ett stort, gapande hål, som lär ska finnas alldeles i närheten av Boviksmossen. Det var ett prov de gjorde i sökande efter malm. Det hålet blev givetvis stående utan stängsel, till fara för både djur och folk att trilla ner i. Om de inte såg sig för, och vem hinner göra det ifall det är bråttom, fnös Selma.

– Så hemskt slarvigt, sa Karin, som var lärare och en vän av ordning och reda.

Selma hakade på:

– Det är väl en tänkbar möjlighet att barnen funnit det där dagbrottet, på väg till skolan. Kanske roat sig med att kasta ner sten, kottar eller kvistar i vattnet. Och så har olyckan varit framme. En av dem har kanske halkat och trillat i, just den där ödesdigra dagen … då när barnen aldrig kom fram till skolan i Lövås, och inte heller hem till stugan i Bovik. Gruvhål är ju för det mesta djupa och vattenfyllda. Raka, branta kanter som det inte går att ta sig upp över. Om en av syskonen ramlade ner i det vattenfyllda dagbrotten, försökte givetvis det andra barnet att rädda den som fallit i…  och så blev de båda offer för drunkningsdöden.

Selma suckade och sände en tanke till sin egen son Fred Wern, som var en ganska livlig grabb. Men just då var han hemma och hade sällskap av Paul Strids ena pojke. Förmodligen hjälpte de Ludvig med hans kvällssysslor. Ludvig var bror till Selma. Han hade fått anställningen som vaktmästare och alltiallo vid Suttertjärns skola när den startade efter att Lövås-skolan lades ner.

Selma hade fått tjänsten som hushållerska åt både lärarinnan Karin Larsson, brodern Ludvig och barnen Sonja och Fred. Samtliga bodde i Suttertjärn. Ett väglöst ställe i ordets rätta bemärkelse. Det gick att ta sig till Suttertjärn med häst runt sjön om man kom från Berg eller nerifrån bygden. Men det var kanske sjövägen som användes mest. Det blev till att ro längs Markvattensjön, eller gå ländvägen längs med sjön fram till Markvattnets gård. Och om man hade ärende ner åt Ölme slättland, fick det, i så fall, bli med apostlahästarna, om man inte till äventyrs hade en cykel stående vid Markvattnets gård.

Stötar-Gustav som kom till trakten, och blev klockare i Ölme församling. Han bodde i Stötartopet. Om den mannen finns det sägner nerskrivna. Han gick från Stötartorpet, som låg en bit bortanför Stuttertjärns skola och ner till kyrkan varje vecka för att ringa i Ölme kyrkas klockor vid högmässa eller begravningar. Ingen dålig klockare.

 

***

 

Kapitel  25    Spånåkning

 

För att få slut på tankarna om vaggan och på korpens olyckssaliga kraxande, bestämde sig Marja för att tänka på Algot Duvsäter, och på breven som hon studerat på vinden.

Marja mindes att hon hade hittat ett brev, där det stod något konstigt. Någon beklagade sorgen efter en flicka … där namnet hade stått, var det en stor bläckplump på brevpapperet. Nästan som om någon hade gråtit och fällt en tår just på det stället där flickans namn stått, och sedan försökt torka bort den våta fläcken och på så vis råkade namnet suddas ut. Marja kunde se ett tydligt V, men mer gick inte att tyda.

Av texten i brevet framgick att någon hade varit på begravning. Brevet var både skrynkligt och söndrigt på sina ställen. Verkade välläst … Kanske hade det legat i någon mors förklädsficka, för att kanske läsas, som en tröst då och då …

Marja hade haft svårt att tyda handstilen. Den var så snirklig. Minst sagt konstnärlig. Hon hade vikit ihop brevet igen lagt det tillbaka i kofferten. Hon skulle ta med brevet till Algot någon gång fram på sommaren och visa honom. För hon hade läst att det stod något kryptiskt om att åka på takspån utför berget i Hästhagen, när det var solsken och hård skare … att den tiden var förbi, och att ingen … aldrig någonsin skulle ha kunnat tro – att det var flickans sista år i livet. Så pigg, så frisk och livlig som hon var då … Vem hade kunnat tro att året skulle sluta så illa …

Marja mindes att Algot en gång hade berättat, att han hade varit med sina föräldrar till Berg och då hade han och Vivan åkt på takspån utför berget i hästhagen och även utför den branta Fiskgjusehöjden. Visst hade han väl sagt att flickan i Berg hette Vivan …? Jo, visst hade han det. 

Namnet på flickan som Marja hade drömt om i den där drömmen när hon sett kvinnan byka nere vid sjön; den flickan hade haft namnet Vivan. Nog måste väl Marjas dröm och Algots minne av flickan med takspånet, handla om samma lilla tös? Vad hade hänt med henne …?

Algot hade även talat om, att just den flickan som han varit bekant med, hade dött någon gång på våren … eller försommaren, men vilket år han hade sagt, mindes inte Marja.

Algot berättade att det hade varit en fantastiskt hård skare den eftervintern – och en väldigt snörik vinter hade det dessutom varit. Det blev dagsmeja på dagarna när solen gassade över de vita snövidderna. Och efter att solen gått ner och det blev kväll efter en alldeles klar dag, blev det så isande kallt. Under den påföljande natten frös den tinade snön till rejält. På så vis blev det en jättehård skare. När det ljusnade frampå morgonen kunde man se att det var en glansig ishinna överst på snön. Skaren var ibland så hård, att det gick att åka spark på den innan solen kom fram och började värma. Det vill inte säga lite.

Ishinnan blev tunnare frampå dagen och försvann med dagsmejan. Men när Algot och Vivan åkte hade inte solen hunnit göra någon åverkan på skarens hårda beskaffenhet.

Barnen startade sin utförsåkning på takspånen nerför den brantaste delen av höjden. Det gick det med rasande fart. I guppen kastades de ibland helt ur kurs eller in i någon närstående enbuske. En sådan enriskur satte prickar och sveda i skinnet, men vad gjorde det?

Undrar jag om Algot har fört in i sin dokumentärroman hur han slet sönder sin byxbak under åkningen utför höjden vid Fisk-gjuse-tallen? tänkte Marja och log för sig själv vid minnet över hur Algot hade fixat till det så han kunde åka vidare även efter att han slitet ett jättestort hål i byxbaken.

Nöden är ju uppfinningarnas moder.

Algot hade blivit tvungen att be Vivan om hjälp.

– Om jag drar av mig halsduken, kanske du kan hjälpa mig att stoppa in den innanför kalsongerna, så inte skinkan blir bar. Om du gör det, kan vi åka ett tag till, hade han sagt och Vivan hade snabbt hjälpt Algot, så de hade kunnat fortsätta färden en stund till.

Efter någon halvtimmes åkning hade halsduken till viss del slitits ut ur Algots byxor och hängde till hälften utanför och Vivan hade skrattat och sagt.

– Vänd dig om, Algot, och kolla på din baksida. Halsduken hänger ut som en svans. Du liknar på pricken ett troll med svans.

De hade skrattat båda två åt den dråpligheten.

 

***

 

Algots far hade ett speciellt ärende till familjen Karlsson i Berg den där söndagsförmiddagen i februari. Han skulle köpa takspån för att restaurera taket på ladugården. Han kom i sällskap med sin fru och den yngste sonen, Algot, för att hämta spån.

Anders Duvsäters Brunte blev ställd vid en hötapp borta vid slipstenen medan sällskapet skulle dricka kaffe inne i stugans kök.

Efter kaffet, bar det iväg med karlarna upp till Dammen. Där låg takspånen staplade i stora travar för att torka. Anders spände hästen för släden och körde upp till Dammen för att lasta spån på släden. Algot och Vivan följde med för att se på när karlarna lastade.

Det var solsken och skaren var jättehård, för det var tidigt på dagen. Vivan hoppade jämfota på skaren där hon stod, utan att hon brast igenom den hårda isskorpan.

Det skulle gå jättebra att åka utför backarna i Berg om de bara fick några takspån att åka på, ansåg barnen. Vivan bad sin far om några spån. Och visst fick de några stycken takspån var. Sådana som inte var helt okej för att lägga på taken.

Glada i hågen tog Algot Vivans hand och de vandrade iväg ner mot gården bärande på spånen som de fått. Nu skulle det åkas minsann.

Takspånen var knappt centimetertjocka och inemot halvmetern långa eller kanske lite mer.

Just den här soliga februaridagen, var det en sällsynt hård skare. När Algot och Vivan kom upp på berget i Hästhagen, sa Vivan: ”Vi kan ju provåka här kanske”.

Så gjordes det några gånger, men det var svårt att parera, så de kom ut genom grindhålet, utan att fastna i stängslet eller fara ända in i den flera hundra år gamla eken vid stallet.

De beslöt därför, att fortsätta längre upp på höjden. Där kunde de åka i mycket längre och enormt branta backar.

När de var uppe vid höjden alldeles nedanför Fisk-gjuse-tallen, satte de sig på spånen och sparkade sig framåt så de fick upp farten. Så de hade full fart när de nådde den brantare delen och så gled de iväg. Den ena före den andra. Det gick i en rasande hastighet under höga rop och skratt. Det gällde att med ena handen hålla fast spånet framtill och vika änden lite uppåt, så inte spånet rände ner i skaren när de for fram över dess luriga gupp som bildats mellan stora stenar. De fick även försöka väja så gott det gick för enbuskar eller alltför grova stammar och helst undvika alltför djupa stup. Allt doldes under det massiva snölagret, och var inte lätt att se när de kom i hög fart.

Innan farten tog slut var de för det mesta ända ner i körsbärslunden och där var det inte långt kvar till rökkuren och ladugårdskällan där det hämtades vatten åt djuren. Nu skulle de tävla och se vem som kunde glida längst på sitt spån.

På sina ställen var det nästan farligt stora gupp – som de nästan flög över. Det killade i magen när de – nästan flygande – passerade över dessa gupp. Vinddraget som blev i den hemska farten, riktigt ven runt deras mösskanter.

Lite dumt att det inte gick att ta sig tillbaka upp på höjden på ett enklare vis än att gå, krypa eller klättra som de fick göra på vissa ställen där det var riktigt brant.

Det var när de tog ännu längre sats som Algot körde av den tänkta banan och fastnade på en avbruten torrgrans vassa avbrutna stam, som så förrädiskt stack upp ur snömängderna. Där brast byxbaken och även skinnet fick en liten rispa, men det var inte så farligt. Det hade kunnat bli mycket, mycket värre i den farten.

Vivan höll en snöboll mot den skadade skinkan, en stund. Sedan blåste hon på skadan. Algot kom på att han kunde dra av sig halsduken och be Vivan stoppa in den innanför kalsongerna och den uppslitna byxbaken. Vivan hjälpte honom. På så vis blev inte skinkan bar och de kunde fortsätta att åka en stund till. Ända tills han fick svans.

En lång stund åkte de som om inget hade hänt. Men rätt som det var for någon av dem oavsiktligt in i en vass enbuske igen. Men den fadäsen var snart glömd, genom de skratt som den som klarade sig den gången utbringade.

På det viset hade de kunnat hålla på att åka hur länge som helst, om inte deras föräldrar hade upptäckt vad de höll på med.

Den gamla gärdsgården var översnöad. Men det var inte bara slanor och stör som höll djuren på plats. Taggtråden hade kommit till bönderna för att stanna. ”Hu-aj, aj”. Det var farliga saker, för både folk och fä.

Tur att det var ett så enormt snörikt år och att skaren var så fantastiskt hård just den här söndagsförmiddagen, och att inte solen hunnit tina än. För oj, hemska tanke hur barnen hade kunnat fördärva sig om taggtråden hade kommit upp genom skaren och rivit dem i den farten som de uppnådde på sina takspån.  

Leken fick alltså ett abrupt slut när föräldrarna fick se vad de höll på med. Tur hade barnen haft i alla fall och roligt hade det varit. På sätt och vis var det ju tur att de inte hade frågat först, innan de började åka på höjden vid Fiskgjuse-tallen. För nu hade de roat sig kungligt bra länge.

 

***

 

Algot berättade om ett annat tillfälle när han och Vivan stått och sett på när Hjälmar skötte den farliga spånmaskinen. De hade fått stå på avstånd och titta på. De färdiga spånen travades med en viss finess och på ett sådant vis att de skulle torka bra utan att vrida sig.

Marja undrade om Algot kunnat få någon klarhet i vad det var för konstig maskin som Karlsson använde för att framställa takspånen som de gammeldags sticktaken var gjorda av. Det var vattenkraften som användes även då berättade han. Men hur kraftöverföringen från det stora vattenhjulet gick till var han osäker på, men det var väl någon remskiva som satte den stora hyveln igång, trodde han. Själv hade han vid det tillfället varit alltför ung för att intressera sig för teknik.

Det krävdes fint virke av tall för spåntillverkningen. Det mindes han att Karlsson hade pratat med hans far om.

 

***

 

Kapitel  26  Ny dag i baracken

 

Det var åter en ny dag i baracken och Marja visste inte vad hon skulle fördriva tiden med. Plocka blåbär … jo, det kunde hon visserligen göra, men varför? Här kunde hon inte koka någon sylt!

Inte ens ett ogräs kunde hon rensa bort, för här var det tillåtet för både nässlor och kvickrot att växa sig hur frodiga som helst. Även maskrosorna fick växa i fred och frihet om de bara velat det. Fast hon såg inte skuggan av nässlor, kvickrot eller de vackert gula maskrosorna. Här växte det ven och andra lägre grässorter som hon inte visste namnet på.

Så befriande att befinna sig på en plats där allt växte på sina egna villkor. Här skulle man inte blanda sig i växtlighetens nycker och påhitt.

Den här platsen önskade Marja att hon kunde visa de där ”gnällspikarna” till människor, som helt enkelt sökte efter ogräs när de kom hem till henne för att inta en kaffetår i hennes trädgård.

Här behöver man inte be om ursäkt, för att man inte hunnit ändra på Herrens lust att plantera, tänkte hon ironiskt, med en känsla av uppror – gentemot bekanta som hon hade haft i Katrineholm. Sådana bekantskaper som enbart tärde på henne och som sökte efter något att anmärka på, hade hon haft för många av. De där energitjuvarna som hon råkat ut för var så svåra att skaka av sig. De fastnade som kardborrar på den som inte vågade fräsa ifrån.

Marja suckade vid minnet. Tänk så många människor hon hade som hon kallade för vänner, men var de egentligen värda att kallas så … Vänner som bara ville kritisera henne och kanske i avundsjuka önskade henne ont. Det var inte uppbyggligt att ha sådana bekantskaper.

I ensamheten där i Bergstugan, hade Marja haft tid, att gå igenom och analysera sina bekantskaper. Hon fann att många av dessa vänner var ute efter att få henne att ge upp. Var det därför de var så kränkande? Avundsjuka och missunnsamma hade de allra flesta varit, män som kvinnor. Därvidlag var det inte någon skillnad.

Marja hade haft alldeles för många sådana gnällsäckar att lyssna till. Men på senare tid hade hon försökt stänga dörren för dessa negativa påhälsningar. Hon hade dragit ur telefonen för att inte behöva prata med dem, eftersom de bara drog ner henne och aldrig någon enda gång gav henne ett beröm eller en bekräftelse av positiv art.

Bättre att inga bekanta ha – än att ha sådana som ständigt tynger ner en, hade Marja resonerat, och struntat i att öppna dörren när hon såg att det var en av de där mest negativa besökarna som parkerat utanför.

 

***

 

Efter morgonkaffet som hon intog på barackens ståltrappa, gick hon tillbaka in och kröp ihop ovanpå en av sängarna en stund och somnade. Drömmarna gjorde ett potpurri av verkliga händelser, blandade med det hon läst om i gamla brev i Berg.

I drömmen förflyttades Marja hastigt tillbaka till stugan i Berg. Plötsligt hade hon sin forna familj att ta hand om. Det var inte lätt med den omoderna standarden som stugan hade då för längesedan. I den här drömmen var det hon som stod nere på sjöstranden och gjorde en rejäl höstbyk och sköljde Björns och sönernas långkalsonger bland nate och vass från ekans bakre region.

Hon kände hur kallt vattnet var när hon blaskade fram och åter med plaggen. Det gjorde ont i de förvärkta knogarna när hon vred ur det iskalla sjövattnet och skakade isär plaggen. Axlarna värkte och ryggen ömmande.

Det var ingen klädtork ute så sent på året. Därför bad hon Björn att spänna upp en lina på magasinet, så det gick att få några lakan torra. Hon skulle byta i sängarna.

Så gjorde drömmen ett kast och Marja tyckte att hon vaknade upp till en tidig morgon med frost ute och en slocknad vedkamin. Hon gick barfota på de kalla golvbräderna fram till stugans fönster och tittade ut.

Oj, vilken vinterstämning. Gräset var alldeles vitt av frost och buskarna hade fått vit rimfrost på grenarna och allt såg ut som ett julkort och där ute på strecket hängde hennes upphängda tvätt; Björns och hennes söners alla nytvättade långkalsonger. De var stelfrusna och rimfrostiga. De liknade mest av allt en lång rad torkad lutfisk … Kanske var det ”långa”. De var för stora för att vara insjögäddor.

– Oj, oj, jämrade sig Marja när hon vaknade till på riktigt och kände att det drog kallt från det öppna fönstret.

Hon hade somnat i en rysansvärt dålig ställning och försökte stretcha där hon låg för att få blodcirkulationen tillbaka i sina stela extremiteter.

– Fy sjutton vilken obehaglig dröm, stönade hon och kröp upp ur sängen och linkade ut och satte sig på yttertrappans stålkonstruktion för att skaka av sig den obehagliga drömmen.

Hon såg hur de tunga molnen började skingra sig. Det skulle kanske bli fint i dag också.

Det där med lutfisk var lite konstigt att det dykt upp i drömmen. Algot hade berättat att folket i Berg gjorde sin egen lutfisk. Större gäddor som fångats rensades och spikades upp på en träställning som var fäst på söderväggen. Där fick fisken hänga tills den var torr. De torkade fiskarna förvarades sedan hängande under taket inne på magasinet. Där fick de hänga tills det blev dags för att köra igång lutningen inför julstöket.

 

 

***

 

 Kapitel  27   Hunden

                      

Medan Marja satt där på yttertrappan, hörde hon att en hund skällde. Av ljudet att döma, kunde den inte vara så värst långt bort.

– Inte är det väl någon jakt nu? Vid den här tiden på året, frågade hon sig själv.

Det kunde ju vara en jycke som gett sig iväg på friarstråt förstås, och som roade sig med att skälla på någon stackars harkrake som han hade skrämt upp ur sin middagsvila.

– Vad ska jag göra idag? viskade Marja medan hon villrådigt strosade omkring i baracken.

Det bör­jade bli förskräckligt långtråkigt. Hon upptäckte att det låg ett kollegieblock bland tidningarna. Pennor fanns det ovanpå tipsku­pongerna, som låg borta på bänken. Hon tog blocket med sig och lånade en penna. Hon gick tillbaka ut på trappan och satte sig. Kanske kan jag börja skriva mina memoarer, tänkte hon. Hon hade varit bra på uppsats­skrivning i skolan. Så hon kunde ju ta upp den tråden igen.

Det gick ju att byta namn på platser och personer. Ja till och med kön kunde karaktärerna få byta med varandra. Antons flintskalle, kunde beskrivas som svart lockigt hår och Emmas raka bruna testar kunde bli ett gyllene blont hår. Ingen skulle kunna känna igen sig, när hon väl hade blandat alla ingredienserna och placerat somliga i Skåne eller Lappland, när de i själva verket hörde hemma på Gotland eller Öland.

Men så fick hon en helt annan idé: Hon kunde skriva en deckare. Då får jag chansen att straffa eller rent av slå ihjäl några, som på det ena eller andra sättet har gjort mig illa genom åren, tänkte hon. Hämnden kan bli ljuv och ingen ska komma rättvisan, om jag skipar den i några kapitel, filosoferade hon inspirerad av sin nyfunna författaridé.

Ståltrappan var så rysligt ogästvänlig. Hon reste sig upp och knallade bort till den där stocken som låg vid långväggen. Förmodligen var den lagd där i syftet att vara sittmöbel. Hon satte sig tillrätta, och väntade på inspiration till sin deckare.

I ett nafs tömde sig hjärnan totalt på tankar … minnen och idéer.

– Vilket effektivt sätt att befria hjärnan från tankar. Så tom var det en evighet sedan min hjärna var.

Hon var nära att börja skratta, men sa för sig själv:

– Då tar jag väl en promenad istället, men den ska bli liten den! Ännu mer vilse vill jag inte gå.

Hon ville se vart de olika stigarna gick. Det fanns många djurstigar. Dessvärre verkade alla konstigt nog vara lika mycket eller lika lite använda. Hur nu det kunde komma sig. Någon av alla de här djurstigarna måste trots allt leda till någon befolkad trakt. På något sätt måste folk ha tagit sig hit, funderade hon.

Marja vågade inte utmana ödet och följa någon stig för långt bort från baracken. Det var bättre att vänta tills den personen – som bevisligen använde baracken – kom tillbaka. Men det verkade dröja. Förmodligen hade han begett sig till bebodda trakter och blivit fördröjd där, för i skogen var han nog inte. Då skulle någon ha kommit för att leta efter honom, för de flesta hade anhöriga, även om inte hon hade det.

Marja hade sett på tidningens datum att den som använde baracken hade varit där för inte så längesedan. Det måste ju finnas någon bilväg i närheten och till den borde det rimligtvis gå en stig, som enligt hennes bedömning borde vara mer uppsliten än de övriga. Fast det såg inte så ut i verkligheten.

Inte ens en skicklig kriminalare skulle kunna finna några ledtrådar, tänkte hon och gick med långa kliv på en djurstig som hon tyckte såg ganska uppsliten ut. Hur kloka hennes idéer än var, så ledde de ingenstans.

Hon ryckte till när hon såg att det rörde sig i ett buskage. Oj, ett stort djur, ingen varg … det var en stor hund som kom ut ur det närmaste snåret. Var det kanske en stövare eller en drever? Själv sa hon rätt och slätt ”jakthund”, om alla hundar som såg ut som denna gjorde.

Hon blev faktiskt glad över sällskapet. Det verkade även hunden bli över hennes uppen­barelse på stigen. Han började hoppa och skutta. Det blev ett väldigt svansviftande.

– Har du en husse i släptåg, eftersom du är så orädd? frågade hon och satte sig på huk framför sin nyfunna vän.

Svaret på frågan om hussen, kom genom en lång, blöt tunga som nästan fastnade i hennes långa, okammade hår.

Jösses, hon var inte vare sig tvättad eller kammad slog det henne. Hon hade inte ens varit i närheten av tanken att göra sig i ordning inför en ny dag. Hon hade sovit fullklädd och stigit upp precis likadant som hon krupit till kojs.

– Kom ”Vovve”! Så går vi hem till min till­fälliga bostad. Jag måste snofsa upp mig lite, ifall du har en husse som kommer och söker efter dig. Fast tvätta sig ska man kanske göra i alla fall, tillade hon och såg på sin uppspelte vän.

Marja och hunden skuttade bort över stock och sten som om de hade varit gamla bekanta. De var snart framme vid baracken.

Det fanns en namnbricka på hundens halsband. Där stod efternamnet på hans ägare ingraverat. Även dennes telefonnummer, men vad kunde hon göra åt det?

Marja lånade det herrelösa tvättfatet och genomgick en rejäl tvagning ute i Guds fria natur. Där kunde hon blaska så mycket hon ville, utan att behöva torka upp efter sig.

Palmolive-tvål använde ”den osynlige mannen”, den hade legat på en tvättsvamp bredvid tvättfatet.

Vovven lade sig ner och placerade huvudet ovanpå framtassarna. Där låg han och iakttog Marja likt en oavlönad tidsstudieman. Hunden verkade vara lika herrelös som tvättfatet. Timmarna gick och ingen räddare kom dem till undsättning. Marja delade några brödbitar med hunden och gav honom vatten som han tacksamt drack.

Marja föll in i gamla dystra tankar när hon satt bredvid vovven utan att ha något att sysselsätta sig med. Deckaridén hade hon skrotat.

Efter den där skilsmässan – livskatastrofen – som Marja försökte undfly i sina tankar. Den som så gott som hade knäckt henne. Efter den hade hon alltid träffat fel män! Det förstod hon nu – på tok för lång tid efteråt! Då när hon råkade på dessa knepiga karlar, som hon råkade på – hade hon alltid trott att det var henne själv som det var fel på. Men nu började hon fatta att så var det inte alls.

Nu hade hon skakat av sig de flesta, minst sagt egendomliga kavaljerer. Först då kunde hon se lite mer objektivt, men även positivt på sitt liv – som ensam och fri kvinna i den så kallade medelåldern. Eller mitt i livet som en del föredrog att säga. Fast mitt i … det kanske var fel i hennes fall, för om ingen hittade henne här, så var det nog snart närmare slutet än mitt i …

Att försöka vara alla till lags, gick inte! Det var den bittra erfarenheten som Marja var klar över. Antagligen var dessa män skadade i sin egen självkänsla, så det var därför som de ömsom skröt över sig själva, ömsom försökte trycka ner henne.

”Skrävelmånsar och glingskitare”, brukade Marjas far kalla sådana kavaljerer … som det bara var ”munväder” på.

”Prate dä kan di … men mer ä dä int ...! Sätt dôm te å gôre någe …! Och du ska se, att di går bet på dä allre enkleste …”, hade han sagt om en sådan där oerfaren krake som Marja hade sällskapat med i sina yngre dagar!

Tänk så rätt hennes far hade haft! Nu kunde hon själv ha kunnat ställa samma diagnos på de flesta av dessa herrar som hon träffat så många exemplar av, men hennes självförtroende hade varit för skört!

Hon klappade hunden som krupit ihop och somnat invid hennes bara ben. Han var varm och pälsen len. Han gnydde till ibland och det ryckte i tassarna där han låg utsträckt på hennes tröja. Han drömde nog. Kanske jagade han någon hare i sömnens sköna stund. Hon ville inte väcka sin vän, därför hade hon blivit sittande där med sina tankar.

Marja kom att tänka på den där gången när hon hade stått och beundrat sitt älskade Solvik. Sitt gamla torp som hon älskade. Hon mindes både ljud, dofter och sist men inte minst ”röster” som en gång funnits där.

Solen lyste över böljande korn­fält. På backens krön tronade torpet och Falu rödfärg såg nyare ut än vad den var. Knutarna lyste så vita som de bara kunde. Alla växter och buskar prunkade, de liksom tävlade med varan­dra, men den röda Ölandstoken vann nog med sina knoppar, likt trinda tårar eller små bloddroppar som riktigt glödde i eftermiddagssolen.

Pelargoniorna, (sidenblommor) lyste frodiga och granna under den hemvirkade spetsgar­dinen i stugans köksfönster. Den spetsgardinen som hon själv hade virkat.

Den i hopfallna källaren hade varit klipsk nog att behålla jordkällarkullen intakt, så den såg från det här hållet ut att vara hel. Ingen annan visste hur illa det egentligen var ställt med den – men hon visste! (Källaren hade blivit grävlingens gryt).

Den fallfärdiga ladugården och utedasset talade sitt språk. Men i hennes ögon var det i alla fall vackert. Gammalt och gediget.

Källan med sin stora kvarnring, minde om gamla tiders slit… Bära vatten till både folk och fä … Hon kände sig andäktig. Kanske hade hon köpt just det här stället för att det påminde henne om det älskade barndomshemmet som inte längre fanns i släktens ägo. Men hennes älskade torp var också sålt.

Den kort klippta gräsmattan lyste med en nästan gyllene glans i solnedgången. Långa skuggor spelade över den. Kanske var det päronträdets urgamla, knotiga grenar som spelade skuggteater över gräset.

Fåglarna kvittrade en sorgsen melodi och en hund skällde längst bort, där vägen tog slut. I övrigt var allt tyst. Nästan trolsk skönhet och ro vilade över stället. Hennes ställe, hennes torp – Marjas eget paradis …

Då hörde hon en mansröst och ett gnäggande skratt. ”Fulvik ska det heta och inte Solvik”, skrockade han. Då hade hon velat gråta, det mindes hon.

Så sa en karl på 130 kilo, som trodde att han kunde bli Björns efterträdare. Fulvik …, sa han flera gånger och hans lösa dubbelhakor vippade för varje gång han sa det! Först många år senare skulle Marja begripa att han sa det av ”avundsjuka”. Hade torpet varit hans, då hade allt varit mer än bra. Förmodligen hade torpet då kallats för att vara helt perfekt.

Åt sådana här elaka skämt och ironiseringar, var det menat att Marja skulle skratta. Hon var så innerligt trött på alla inskränkta hjärnor och dess försök att göra sig roliga på hennes bekostnad. Ironisera och raljera över hennes ägodelar eller om möjligt över henne själv. Det var avundsjuka friares värsta felsteg. På så vis blev de omedelbart bortplockade ur friarkön.

 

***

 

Framåt kvällningen försvann Marjas trevlige hundkompis. Hon saknade vovven. Det kändes på något vis tryggare medan han var intill henne. Hon hade någon att prata med, även om inte hunden brydde sig det minsta om vad hon sa eller vad hon tyckte. Det verkade i alla fall som om den lyssnade med intresse. Hon hade haft någon att dela sin ensamhet med.

Han hade gjort henne sällskap en hel eftermiddag. Men framåt kvällen blev han oroligt. Han visade tydligt att han ville vidare, men det var som om han inte ville lämna henne ensam. Han gjorde oroliga lovar mellan henne och friheten. Precis som om han ville säga: ”Följ med mig, så ordnar det sig! Lita på mig, jag hittar!” Men Marja vågade inte. För tänk om hon skulle få sova under en gran nästa natt och ändå inte veta var någonstans hon var. Det var alldeles för riskabelt, ansåg hon. Hon var vilsen nu, men hon hade åtminstone tak över huvudet, vatten och förnödenheter så det räckte några dagar till.

När hunden försvunnit och även solen sänkt sig bakom skogskanten, kände sig Marja riktigt deppig. Till råga på allt började den där svarta korpen ropa från sin minaret. Han hade tydligen gjort den där toppbrutna torrgranen till sin böneutropsplats. Hon kunde se honom där nere vid den glesa skogsremsan mellan hyggena. Han satt i toppen på torrakan. Precis som om han ville säga: ”Hoppas att du ser och hör mig bra nu …?”

Korprackar’n kunde sitta och skrika bra länge ibland, vad nu det var bra för. Ibland kunde Marja höra hur andra korpar svarade alldeles i närheten. Som om de hade en livlig diskussion med varandra. Det verkade vara en hel drös korpar där nere i skogen. Kanske de hade bo och ungar där. Någonstans skulle väl korparna ha sin plats i världsalltet, så det var nog ingen idé att klaga till högre makter.

Huruvida det var Hugin eller Munin som satt i torrgranen visste inte Marja, men ramsvart var den, i sin frack eller om det möjligen var smoking den bar?

Det som Marja fäste sig vid, var att varje gång som korpen ropade och kraxade, fick hon en egendomlig känsla, ungefär som om hon ville gå bort till korpen och snacka med den och fråga vad det var den så gärna ville tala om eller förutspå … Var det ond bråd död eller bara död och pina den kraxade om?

Känslan av obehag ville ogärna lämna henne och ofta tittade hon ner mot sänkan för att se om korpen satt på toppen av sin minaret och spanade. Många gånger satt han där utan att skrika. Som om han vakade över något eller om det var så att den ville be om hjälp.

Marja kunde inte förstå varför hon tog sig så stort bekymmer över den här fågeln. Om det hade varit en vanlig kråka eller skata … då skulle hon kanske inte ha brytt sig lika mycket.

Sanningen var att hon trodde på övernaturliga saker. Spådomar och spökerier. Skrömt, knytt och ockulta ting. Oavsett vad det kallades, så hade hon stor respekt för allt det där, som man inte visste så mycket om.

Marja var inte ateist, så det skulle vara fel att säga att hon var fritänkare … Men hon tänkte fritt för att vara en troende. Säger man så? Blev det rätt? Eller blev det fel?

 

***

 

Kapitel 28 Två anekdoter

 

Marja var stor djurvän, men det fanns det fler som var. Hon kom att tänka på ett par anekdoter som en dottern Ingbritt i Berg hade skrivit och som Algot hade fått löfte om att ha med i sin bygdeberättelse, för han hade velat ha något som piggade upp mellen långa kapitel hade han förklarat för Marja.

Här följder två anekdoter:

 

Nr 1 Lortgris

 

I vanligt tal är lortgris ett skällsord. Men den här gången var det bara ett ord för att tala om vad grisen var. Han var lortig.

Den här anekdoten är rätt kul så här efteråt. Nu är jag vuxen och har glömt vad anledningen var att grisen blev utsläppt i det fria. Kanske skulle de göra rent i kätten. Det var en fin sommardag. Men det fans stora hålor med gyttja. Framför allt på körvägen som kom från Sjö-viken.

Grisen var lortig, men glad över att få springa som han ville ute på gården. Hunden som var Björna vid den tiden sprang också fritt, för hon rymde aldrig som hanhunden före henne gjorde, men så blev han överkörd av en lastbil ner vid  Persbol en sådan gång när pappa hade varit ända ner till landsvägen för att passa slaktbilen för att leverera en gödkalv. När han kom hem med tom kalvbur låg hunden Björn på vagnsflaket. Död. Det var jätteledsamt. Men han hade smitit och hunnit upp häst och lass just precis när de nådde landsvägen, som på den tiden var ytterst lite trafikerad. Men när oturen är framme så kom Björn för fort och det gjorde även mjölkbilen, så hunden blev överkörd. Hundraprocentig otur måste man säga, för det var inte många utöver mjölkköraren och handelsmannen som hade bil.

Den parentesen var tråkig. Tillbaka till grisen som fortfarande levde. Åtminstone några månader till. Det var sommar och vad som skulle hända strax före jul, visste nog inte vare sig grisen eller vi barn.

Grisen var en stor och grann gris, men smutsig.

Varför jag och min syster Vanja fick för oss att vi ville tvätta grisen begriper jag inte. För man brukar inte bada grisar. Det var nog jag som hittade på det, antar jag.

Vi fick löfte om att ta med oss grisen ner till sjön och tvätta honom. Hur det skulle gå till hade vi inte stor aning om. Men vi tog med oss varsin skurborste och någon skopa, kanske även en hink. Tvål fick vi klara oss utan.

Grisen tyckte det var kul med påhittiga ungar och det tyckte Björna också. I gåsmarsch längs dikesrenen ner mot sjön gick vi alla fyra, fast Björna sprang säkert först. Det brukade hon göra. Sondera terrängen skulle hon ha svarat om vi frågat.

Vi fyllde hinken med vatten. Tog skopan och öste över grisen så han blev riktigt genomblöt. Sedan skrubbade vi. Kan inte fatta att grisen inte smet sin väg, för vi var nog ganska hårdhänta. Men han kanske tyckte det var skönt. Han stod i alla fall kvar till dess han var klar. Ren och fin.

Glada i hågen gick vi tillbaka upp till gården för att visa föräldrarna så fin Nasse hade blivit. Tråkigt nog fick vare sig mamma eller pappa se hur skär och fin han var. När vi kom på körvägen strax nerom Rökkuren där den allra värsta håla med gyttja fanns, gick vi försiktigt på kanten för att inte lorta ner oss. Vi gick nog barfota eller om vi hade stövalar. Jag minns inte. Men Nasse han gjorde på ett annat sätt. Han fick ett tokryck och hoppade rakt ner i gyttjan och rullade flera varv runt och gruffade njutningsfullt innan han reste sig upp och började gå mot ladugården. Så den grisen var en äkta lortgris. Han var inte ren måna minuter.

 

 

Nr. 2 Baggen som vakthund

 

Lärarinnan Sigrid Arnberg plockade våra smultron, men baggen Bagger gjorde vad han kunde för att fösa iväg inkräkterskan och hennes följe. Det var ju oförskämt i allra högsta grad av henne att gå in i hagen där hon visste att barnen väntade på att de små, men många bären skulle bli mogna.

Sigrid kom från stan ... Karlstad. Hon kunde ha köpt bär på torget där, innan hon åkte ut till sin sommarstuga som låg ett par kilometer från oss! Vi var barn då och lärarinnan Sigrid visste mycket väl att barn också tycker om bär och det var ju i vår och baggens hage som hon plockade smultronen. Bagger tyckte också att det var oförskämt så det förslog. Visst kan man väl ha rätt att tycka, att det var ett stort fel av en vuxen att göra så. Dessutom vara lärarinna – som ska lära barn vett och etikett ...

Vi barn kunde ju inte komma till stan och gjorde vi det hade vi ändå inte råd att köpa bär ...

Karlstads-lärarinnan hade ofta en väninna med sig till sin stuga. Och den här dagen plockade hon smultron tillsammans med henne. Så till råga på allt var det två vuxna människor ... (lärarinnor båda) som gjorde fel.

När Bagger upptäckte att det fanns fler i hagen än han, blev han nyfiken och klev tyst allt närmare. Det kliade riktigt i hans hårda skalle efter att få knuffa omkull tanterna ordentligt och det påstod han att han gjorde också. Han berättade senare på sitt Bagg-språk att han hade gjort så här:

På långt håll inne i hagen såg baggen vad tanterna gjorde och han bräkte för sig själv: ”Höjden… och stor skam…! på min ära… av tanterna… att plocka barnens smultron”.

Han gick mycket tyst den här baggen, skribenten har tyvärr egen erfarenhet av Baggers sätt att smyga sig på bakifrån.

Det var tyst och fridfullt i sommarhagen. Ingen av de smultronplockande lärarinnorna hörde Bagger, när han inväntade rätt ögonblick för anfall. Han tog alltid på sig de allra mjukaste mockasinerna, innan han gick till attack. Allra först gick Bagger baklänges några steg och tog sats för att få upp farten. 

– Håll i er nu ”kärring-tanter”…, för nu ... Ja, nu kommer jag, bräkte han nästan ohörbart.

”Hopp och skutt ...! och Pang ...!” Där åkte en tant in i en enbuske ... Kraas, sa det när kjolen fastnade på en torr grangren, och tyget revs upp och gick nästan i två bitar.

Bagger vädrade med näsborrarna, backade och glodde lömskt och spanade in den andra tanten som också stod med Skoftet upp i vädret och plockade smultron för fullt! Hon hade ännu inte hört vad som hänt väninnan ...

Ååå – se ... där! tänkte Bagger och backade ett par steg extra, så han kunde ta rejäl sats. För nu skulle han fälla lärarinna nummer två.

– Framåt – Mm ... arch! sa han till sig själv, och så ... Pang... Skrap, Rasp... brak, knak... där for tant-lärarinnan nummer två in i aftonsången, så det ekade mellan stubbarna.

– Hugaligen! Vad var detta? stönade tant nummer ett, som var Sigrid.

Hon backade ut ur enbusken och ställde sig fyrfota i mossan och kikade bort mot platsen där hon trodde att väninnan skulle finnas. Men neej… – var någonstans var Berta…?  Men oj, oj, oj… en bit bortom baggen, låg hennes kamrat omkullknuffad. Sigrid upptäcker att Bagger just då var i färd med att inmundiga Bertas lila, nyinköpta baskermössa?

Sigrid reste sig upp på knä, så hon fick lite bättre sikt, och spanade bort mot baggen som stod och tuggade behagfullt på den där blålila baskermössan.

– Halloj – Berta ...! ropade Sigrid ... Är du där? – Lever du? Halloooj!

– Nej, knappast, jämrade sig Berta – men här är jag ... – alldeles bakom dig, Sigrid lilla. Vad var detta för ett odjur ...? Såg du varifrån den här token kom? stönade hon medan hon kravlade sig ut ur buskaget.

– Nääj, snälla du. Jag hörde inget förrän jag kände den där hårda skallen i baken. – Men var är nu mina glasögon tro?

Sigrid började röja i riset för att få tag på sina glasögon.

– Kom så kryper vi ut under taggtråden där borta! stönade Berta – annars får vi nog mer prygel, bara han fått svälja ner min mössa.

Berta blängde bort mot Bagger som stod och tuggade njutningsfyllt på baskern.

– Ja, käka du din tjurskalle, fnös Berta och strök undan några hårtestar och klämde fast dem bakom ena örat.

Så ålade de lärda tanterna iväg bort till stängslet. Det var mycket ris och stubbar så de fick gå i gåsmarsch genom de höga ormbunkarna. De gick snabbt för att hinna undan, innan baggen var klar med baskern, som verkade vara seg, men tydligen god. Bagger himlade med ögonen medan han tuggade.

Ja, så kan det gå, sa Bagger, när han svalt sista tuggan av baskermössan och rapat färdigt.

Lärarinnorna fann sig inte riktigt i att ha blivit bortkörda av en så lågt stående varelse som en bagge. De promenerade resterande vägen hem till oss. Sigrid påtalade för min far, att så farliga djur skulle inte få gå lösa i en hage. De skulle stå tjudrade på gården, påpekade hon.

Hon fick ingen respons av vår far. Han ansåg att Bagger hade gjort vad han skulle och förklarade för tanterna att efter den här händelsen var han skyldig Bagger en extra pris snus. För Bagger älskade snus. Så klagomålet mot Bagger blev nerlagt.

 

***

 

Kapitel 29   Ytterligare ny dag

 

Nästa morgon vaknade inte Marja av att solens skuggspel lekte över hennes ansikte. Hon vaknade av att hon var tvungen att gå ut och kissa. Hon slängde av sig filten som hon dragit om sig på kvällen och satte ner fötterna på golvet. Reste sig upp och slängde en blick ut genom fönstret. Det såg mulet ut. Grått och kallt.

Skulle det inte bli något solsken i dag, undrade hon och gick vidare ut till hallen. Drog ner sin kofta från hatthyllan och slängde den över axlarna och klev i stövlarna och öppnade ytterdörren och klev ut på trappan.

– Usch! Usch! Så kallt, rena vintern, kved Marja när hon gick nerför trappstegen. Igår som det var så varmt och fint. Hur kan vädret vara så omväxlande?

Himlen var mörk och olycksbådande. Det blåste bedrövligt kallt.

– Rena Ishavsvindar, sa hon och huttrade till.

Hon drog tröjan tätare om sig, för vinden var isande eller var hon på väg att bli sjuk? Förkyld kanske. Hon hade ofta vädrat och haft korsdrag inne i baracken. Det luktade starkt av kåda och motorolja från en del verktyg och motorsågar som förvarades i ett par lådor.

En hackspätt gjorde en trumvirvel, inte alls långt bort. Skogsdoften kändes starkare idag i den lite kallfuktiga luften. Det låg faktiskt lite dagg kvar här och var efter nattens kyla. Daggpärlorna glänste som diamanter i spindelns tunt vävda gardiner som låg som små slöjor över grästuvorna, där sol och vind inte riktigt kommit åt att torka upp ännu.

– Om du hör mig Gud, så skicka hit någon som tar mig här ifrån! Käre gode Gud – och Jesus, hör min bön …! AMEN!

Marja reste sig upp från den knäböjda ställ­ningen för att gå in och koka kaffe. Tur att hon åtminstone hade gått vilse åt rätt håll, så att hon till sist kom fram till baracken. Annars hade hon förmodligen varit halvdöd vid det här laget.

– Det är säkrast att jag hushållar med den proviant som finns kvar, för jag lär inte kunna gå åt något håll för att handla, sa hon halvt viskande.

Just som hon kom upp på trappan, började den där olyckssaliga korpen sitt böneutrop. Hon skulle kanske lyssna på den och be sina böner på rätt tiden, men hon tyckte inte att korpen höll de där böneutropen på några bestämda tider. Så det var kanske inte så noga med vilken tid på dagen man bad. Hon var ju inte muslim, som vad korpen tycktes vara.

 

***

 

I går … I går och i dag … och …! Marja visste inte hur många dagar hon hade varit i baracken. Hon hade tappat räkningen, men hon visste, att det som hon idag kal­lade för igår… Den dagen hade hon trott att hon hittat stigen som ledde till bebyggelsen. Ack, vad hon hade bedragit sig!

Hon hade begett sig ut på en stig för att se vart den ledde. Hon hade brutit granriskvistar och lagt på stigen allteftersom hon gick. Då kunde hon bara följa sin markering när hon gick tillbaka. Onödigt att gå ännu mer vilse.

Den stigen hade slutat vid en myr. En myr som de hade sprängt stora diken i. Antagligen för att torrlägga den. Så att myrmarken så småningom skulle kunna fungera som skogsmark. Det skulle nog planteras skogplantor på den våta marken lite senare. Allt var tvunget att bära sig, det visste hon. Så var skogsbönderna tvingade att tänka.

Sprängningen var ganska nyligen gjord, men dynamitlukten hade åtminstone ersatts med doften från Pors och Skvattram.

Marja beslöt sig för att fortsätta en bit bort längs myren för att se på sprängningarna. Vilka mängder mossa och ljungväxter, gamla rötter och dy, som sprängningarna hade skjutit iväg upp ur kärret och in i skogen. Buskar och smågranar var klädda med halvförmultnad vitmossa och rötter. Vilken åverkan på en i övrigt fin natur. Rent eländigt, såg det ut.

I det samma upptäckte Marja något konstigt vitt som blänkte till lite längre fram i de uppskjutna torvmassorna som låg som en såta framför hennes fötter. Det liknade benrester.

Hon tog ett kliv fram och föste med foten undan ett par ljugtuvor som hamnat ovanpå benresterna.

– Jo, det är ju ben.

En del ben hade blottlagts när halvt förmultnad mossa och dy från kärrets inre kastats upp av dynamiten. Det låg benbitar lite varstans.

 Hon sparkade till med stöveln och fick fram en stor bit av något som såg ut att vara ett käkben av något slag. Hon böjde sig ner, tog tag om benet och drog.

– Men kära någon …

Hon fick upp en bit av en käke. Det satt tänder kvar i ena änden. Stora tänder. Det var en halv underkäke efter ett stort djur … Häst, älg eller ko …

Hur hade käken av ett så stort djur kunnat hamna nere i en mosse. Marja var dåligt bevandrad i de stora djurens tandkort. Kon hade inga tänder fram i överkäken, det visste hon. Hästen hade ett helt garnityr, ville hon minnas, men älgen … Hur var det med dennes tandkort …? Idisslade den som en ko? Nej, det gjorde den väl inte … Jo, kanske … Den tillhör ju familjen hjortdjur och de idisslade. Ja, men då stämmer det nog med att älgen också tuggar två gånger. Alltså måste den ha framtänder enbart nere. Fast nu var i alla fall de tänderna borta på den här benbiten. Marja stod länge och såg på den här långa benbiten.

– Tala om att tappa hakan, sa Marja med ett lite flin. Man går inte och tappar hakan, inte ens i början när man är vilsen, men kanske man gör det om man blir gående länge på den här platsen. Precis som jag har gjort.

Marja undrade hur detta stycke av ett djur kunnat hamna här i urskogen och långt nere i myren. Det måste ha tillgått så att djuret blivit skadat eller sjukt och till sist hade det kanske blivit liggande här på myren och självdött.

Så småningom har förstås djurets skelettdelar blivit avgnagda av rovdjur och sedan överväxta med gräs. Ris och löv som hade fallit ner från närstående träd och på så vis myllats ner i myrmarken. Tidens tand hade gjort sitt och först nu, när de sprängde kom benresterna upp. 

Tjuvjakt kanske det hade kunnat handla om också … Sådant som inte togs tillvara vid sådana tillställningar, kanske lämnades kvar i skogen åt rävar och vargar om det fanns några sådana.

Kunde käken kanske tillhöra en häst som gått vilse … Fast sådana djur brukade ha inbyggd GPS och hitta tillbaka till stallet. Åtminstone gjorde de det när de kastat av sin ryttare och fortsatt på egen hand. Då brukade de alltid komma tillbaka utan ryttare.

Vargar kanske hade anfallit hästen så den blivit lemlästad. Nej, det finns inga vargar, försökte hon tänka. Fast säker kunde hon inte vara.

Det var väl tack vare mossmarkens konserverande kraft som det blivit så här stora oskadade ben kvar. Råttor och sork brukade ju förtära det mesta av kadaver som de stora rovdjuren ratade.

Usch! Det kändes obehagligt när hon tänkte på vad som kunde ha hänt det här djuret och vad det var för väsen som fanns i den här stora skogen.

Nej, nu får jag sluta fantisera, tänkte Marja och lade käkbenet ifrån sig och började gå tillbaka längs myrkanten.

Hon älskade doften av pors och skvattram, därför plockade hon en rejäl bukett skvattram och tog med sig tillbaka till baracken. Hon borrade ner näsan i buketten och riktigt tog in alla minnen från tiden hos morföräldrarna. De som hade bott så nära sjöar och tuvor och även stora mossar. Det var längesedan, men när hon kände den här doften, tyckte hon att alla minnen blev helt färska.

Efter den vandringen som åtminstone blivit en halvmil tur och retur, var hon trött, hungrig och besviken.

 

***

 

När Marja kom tillbaka till baracken efter sin utflykt till myren öppnade hon en burk pilsnerkorv från Kumla­fabriken. Den stod i bänkens underskåp tillsammans med ett par andra konservburkar; Vita bönor och ärtsoppa.

Marja hade haft fest helt enkelt, till och med senap hade hon ju hittat i skåpet!

Blåbärssaft hade hon kokat och hällt upp på tomflaskor, som hon hittat. Det blev drycken som passade till allt.

Vad hade hon gjort i går kväll? Jooo … hon hade suttit ute så länge som möjligt. Hon hade gått in först när myggen blev alltför svåra och ugglan började hoa så ödsligt inifrån urskogen.

Hon hade tyckt att det knakade borta i skogskanten, men det var väl en älg eller kanske bara inbillning. Hon hade i alla fall valt att gå in och regla dörren om sig. Spöken fanns väl inte i urskogen. Om det fanns något oknytt, så borde det väl i så fall vara tomtar, det hade hon hört talas om. Givetvis trodde hon inte på tomtar och älvor, men ingen visste säkert var alla skrönor kom ifrån. Något ursprung borde de ju ha. Sant eller falskt.

Marja hade alltsedan första dagen irriterat sig över korparnas olyckssaliga kraxande. Visst, hade väl korparna rätt i sin olyckssaliga förkunnelse; att det kommer att gå illa för mig, tänkte hon, men de behöver väl inte skrika ut sitt budskap flera miljoner gånger om dagen.

Det verkade av allt att döma, som om korparna utgjordes av en hel samlad arme … de var kanske en enad familj. Hon visste att korpen ordnade sin bostad i något avbrutet träd eller på någon klipphylla, och häromkring verkade det finnas gott om båda delarna.

I morgon skulle hon gå ner till den där skogskanten, den som låg som en slips mitt emellan de här två hyggena. Försöka se efter vad det var som oroade korparna, för de skrek oroväckande mycket. Det verkade inte stämma. Men nu var det natt och hon skulle försöka sova.

Året innan hade Marja fått läsa en hel del ur Algot Duvsäters manus till bygdeberättelsen. Berättelser som skrivits av en dotter i Hj. Karssons familj och som han fått löfte om att använda i sin berättelse.

Det blev anekdoter ur den som Marja låg och grunnade på  tills Johan-Blund kom.

 

***

 

Kapitel 30

 

Små episoder med gårdens djur

 

Full tupp

Fyllehund har man hört talas om. Men är det någon som har hört talas om en full tupp? Det är nog inte så vanligt förekommande. Om det hade gått till som i sagan om Emil i Lönneberga, så tuppen själv hade försett sig med jästa körsbär som legat utslängda. Men nix, den här tuppen var helt oskyldig till sitt fylleri. Han blev övertalad att smaka dessa förrädiska starkvaror. Det gick alltså till som det brukar göra när en kille ska supa sig full för allra första gången. Jag måste ta tuppen i försvar. Det var inte hans fel. Men efter första fylleslaget höll han sig nykter ända fram till sin död.

Det brukade komma bekanta från stan till vår gård. De brukade tälta i poppellunden. En familj hade även en eka förtöjd vid stranden. Skönt för både barn och föräldrar att få lämna asfalten och ro ut på sjön, bada och ha det skönt bland mygg, knott och oknytt som folk från stan hade stor respekt för. Det var framför allt två familjer som brukade komma nästan varje sommar. Kalle och Valborg. De hade bara ett barn en snäll grabb. Så var det den andra familjen Algot och Signe. De hade tre barn, varav en pojke som enligt, vad jag ansåg då, var mycket påhittig och dumdristig. Det var den pojken, Stor-Lennart, som bjöd tuppen på bröd som var doppat i brännvin. Den stackars tuppen som intet ont anade tackade och smackade på det han blev bjuden. Han blev nog glad av förtäringen, men det blev svårt att gala. Varje gång tuppen gol höll han på att trilla omkull. Till sist tog han stöd mot laduväggen när han skulle gala. Han blev väl yr stackar’n.

 

***

 

Den här tuppen hade tydligen Stor-Lennart ett ont öga till. Jag minns den gången jag bad till Gud för tuppens räkning. Jag vågade inte säga något åt grabben för han var mycket äldre än jag … åtminstone 13-14 år och jag kanske var 9. Lennart var tuff, hade egen morakniv. Rött skaft med blankt, vasst knivblad, som gnistrade i solskenet när han försökte pricka tuppen som stod och solade sig vid laduväggen. Men kniven träffade aldrig. Den slog sig i laduväggen varje gång och för varje gång hoppade tuppen till och kacklade. Nästa gång och nästa gång trodde jag att tuppen skulle dö, men även de gångerna missade Lennart. Varför sprang jag inte in och skvallrade, för det brukade jag vara bra på, har jag för mig. Men jag bad till Gud att tuppen skulle klara sig, och det gjorde den ju … så Gud kanske hörde.

 

***

 

Huruvida det var samma tupp, som Lennart försökte mörda, som antastade mig när jag som 6 åring blev ombedd av mamma att hämta ved, vet jag inte. Jag ville gärna hjälpa mamma, för trots att jag var ett barn, fattade jag att hon hade mycket att göra. Hon arbetade ju både ute på gården och skötte innesysslorna. Allt skulle hon klara.

Jag kanske ville visa mig duktig så jag lastade på mer vedträn, på min bara arm, än vad jag egentligen orkade. När jag kom mitt framför ladugården hörde jag ett omistligt ljud, men kunde inget göra: Flaff… flaff… flaff … Stunden efter hade jag tuppens långa sporrar i mina bara ben. Veden for å alla håll. Kanske skrämde vedträna tuppen eller så var det mitt skrik som fick hans makabra anfall att avbrytas.

 

***

 

I skrivande stund undrar jag faktiskt vad det kom sig att mindre djur ofta fick gå i det fria. Hönsen hade en hönsgård, men de hade för det mesta frigång. Men då hade vi dresserat Spetsen Björna att vakta så inte hönsen fick gå längre än till rabatten där svärdsliljorna växte. Gick de över den osynliga, magiska gränsen kom Björna och jagade i väg dem.  Hon tyckte det var skoj och ville gärna ge hönsen en minnesbeta och jaga dem lite längre än vad som var nödvändigt. Någon roligt skulle hon väl ha som lön för mödan.

 

***

 

Men det var inte bara tuppen som ogillade mig. Det gjorde även Bagger. Men hur i fridens namn mina föräldrar kunde ha den bocken gående fri, fattar jag inte. Det måste väl ha varit en engångsföreteelse. För jag har minne på att fåren alltid var i någon av hagarna. Men får var svåra att stänga in och det hände att de smet om det fanns en möjlighet.

Eftersom jag var mors lill-piga så var det ved jag skulle hämta på vedbacken även denna gång. Mamma bakade och behövde ha ved för att hålla fyr i spisen. Därför bad hon mig hämta ved. Jag var inte mer än i 6-års-åldern då heller.

Den gången hann jag nästan ända fram till stugan när jag utan att ha hört ett ljud kände en kraftig smäll i ryggen. Jag for framstupa. Vedträna flög åt alla håll och jag skrek. Bakom mig stod Bagger och såg mäkta stolt ut. Det riktigt blänkte i ögonen när han böjde sin hornförprydda skalle för att ge mig en ny omgång, trots att jag redan var ute ur leken. Då kom mamma ut på trappan och schasade iväg baggen och hjälpte mig upp och plockade ihop de omkringspridda vedträna och bar in dem till skrubben.

 

***

En Spricka I Skalet …

 

Här har författaren lagt in fingerade namn. Anledningen är att novellen är fiktiv, men den bygger på höns och hönsavel i barndomshemmet Berg. Minnen från författarens barndom. Bondmoran Vivi Karlsson hade kunskap om hur man skulle sköta höns och hur noga det var med äggen som skulle ruvas.

 

***

 

Elna Abrahamsson var en bra husfru. Hon kunde nästan trolla, brukade maken Efraim A. säga. Hon var sparsam, men inte snål. Påhittig och driftig. Ytterst händig och ansvarstagande. Precis så som en bondmora behövde vara för att få en liten gård att bära sig.

Elna ämnade lägga en höna på ägg. Därför hade hon varit borta till Agnes i grannbyn och bytt ägg med henne, för att vara säker på att det inte skulle bli inavel i det utökade hönsbeståndet. De här fruarna brukade byta ägg med varandra varje år. På så vis blev det blandade raser också.

Hönan Alma var den absolut bästa ligghönan som Elna hade. Den hönan var ramsvart, hade en skarpt röd kam, nästan som en krona mitt uppe på huvudet. Hon var rent av vacker, den hönan, men hon började bli lite till åren. Hade fått reumatism i benen, enligt egen utsago. ”Ack, ack, ack…”

Fast hönan, fröken Johanna Svensson, fanns ju också … Hon var effektiv till en början, när det gällde det där med att ruva, men hon hade en tendens att tröttna, innan allt var kläckt och klart. Sådana gånger fick Elna A. prångla ut äggen till hönor som var lite mindre opålitliga, än fröken Johanna. Fast man skulle inte ha för många ägg under en och samma höna. Det var lätt att äggen blev skadade då. Risken var stor att något ägg kom utanför och fick ojämn värme.

Sju till tio ägg kunde man lägga under en höna – max tolv, brukade fru Abrahamsson säga.

Det där med Påskkycklingar kunde man inte få mot beställning. Inte så här långt norr ut i landet, men det gick lika bra att ta emot nykläckta kycklingar till Pingst, brukade Elna A. säga till sina hönor.

Det där med ruvning och kläckning, bestämde hönorna själva om. Elna fick hålla äggen lagom svalt i skafferiet och vända dem både morgon och kväll.

Hon fick försöka stå i beredskap med äggen och byta ut eventuella porslinsägg mot de där främmande bytesäggen, när hon såg att hönan hade bestämt sig för att ligga still och ruva.

Hönsen visste ju bättre än Elna, hur det var ställt med deras hormoner. Det där med årstider och när solen gick upp eller ner, det höll ju tupparna full koll på. 

Kycklingarna kom när de var klara och då berodde det ju på när ligghönan hade bestämt sig för att lägga sig på äggen och ruva. Mer var det inte att orda om den saken, menade gammelhönan Alma.

De där 21 dagarna som de skulle ligga på äggen, kunde till sist kännas oändligt långa, för vilken höna som helst. Det hade fru Abrahamsson förståelse för.

Svårt var det nog för Alma att sova avslappnat – med alla de där äggen under sig. Dessutom fick inte hönan glömma bort att vända och vrida på äggen då och då. Det var inte bara att slänga sig ner i äggsmeten … och tro att man kunde ligga och lata sig: ”Nej, gu’bevar’s … så enkelt är det inte, att ligga på ägg”, lät det som om hönan Alma skrockade, de stunder hon var på benen för att stoppa i sig lite mat och dricka några droppar vatten innan äggen kallnade.

”Det är en stress och ett snärj, det här med att skapa kycklingar varje år”, skrockade hon och spatserade lite fram och åter på stället, för att få igång blodcirkulationen i sina gamla ben. ”Aj, aj, aaaj!” klagade hon ibland och såg med lite överseende blick på de unga obekymrade hönorna, som inte hade en enda ruvartanke i sina hönshjärnor. ”Aaack – ack – ack- ack- ack”, kvackade hon och skakade lite uppgivet på kammen, innan hon slutligen, på sina vida vingar, flaxade tillbaka upp i redet, och på så sätt var tillbaka på ruta ett igen, som hon skämtsamt brukade kalla sitt rede.

Johanna Svensson var en ung brun Leghornshöna, som tog var dag som den kom. Vilade sig – ibland nästan lite väl tungt på äggen – det gällde ju att ta igen sig när tillfälle gavs, kacklade hon tillbaka om det var någon som klagade över ett sprucket ägg. ”Ligg själva då!” – var ett uttryck som hon gärna lade sanning bakom, när hon tyckte att dagarna blev långa och äggen kändes hårda som stenkulor under magen – eller om bondmoran klankade på henne, enligt Johannas tycke, alldeles för mycket.

Nå, hon var ju snäll i alla fall, hon Johanna S. Och det var mycket mer, än man kunde säga om den där bleka hybridligghönan, som köpts in för dyra äggpengar. Nej, den hönan var ju bara en nervig och hispig vitfjädrad mallhöna, med alldeles för stor kam, ansåg Johanna Svensson, som absolut inte ville låta sina kycklingar gå i lag med hennes avkomma, som hon ansåg var både högfärdig och kverulant.

Ett par granna tuppar brukade spatsera runt i hönsgården och fjädra sig, som ett par anställda poliser. De skulle hålla uppsikt uppåt … På höken; var det tänkt, men de kollade mest på de allra yngsta hönorna, påstod Johanna S. irriterat.

Hedemorahönan, Berta, gick lite för sig själv och pickade. Det var den hönan som fru Abrahamsson hade hoppats att hon skulle få lägga ägg under nu i år, men den hönan tycktes ha annat att tänka på än fortplantning.

Elna hade fått Berta genom en äggdonation, kan man säga. En fru i Dalarna hade gett Elna A. några ägg när hon var där uppe på besök förra våren. Det blev lite otur med den äggkläckningen. Kanske transporten av de skänkta äggen blev fel, tänkte Elna. Hon hade haft dem i kaffekorgen där hon även hade allt annat löst småplock.

I den kläckningen blev det två rötägg och det tredje blev Berta. När de gamla hönsen var på dåligt humör, brukade de kackla att det var Berta, som var det tredje rötägget.

Nu väntade Elna med spänning på en ny kläckning av åtta stycken Hedemoraägg, som hon bytt till sig av en fru i kyrkliga syföreningen uppe i Torsby.

Nu var det väl katten om det inte skulle gå bra den här gången, hade Elna A, sagt och vänt och vridit på äggen och haft dem i exakt rätt temperatur, medan hon väntade på att hennes trogna ligghöna – gamla Alma – skulle bestämma sig för att gå till kojs för en längre tid.

Alma skrockade för sig själv och sade att den där Hedemorahönan, Berta, var en riktig rugguggla. Att hon inte dög till att ruva. Hon, Alma, fick nog fortsätta att ruva några år till, innan hon kunde gå i pension. Det skulle dröja länge innan hon trillade av pinn, skrockade hon för sig själv, där hon låg och ruvade på Hedemoraäggen – helt ovetande om att hon blivit grundligt snuvad på sina egna ägg.

På den 19:e dagen lät det lite konstigt i en del ägg. Alma lade huvudet på sned och lättade lite på ena vingen för att om möjligt höra bättre. På den 20:e dagen – jo, då! Det var nog dags nu, men det var säkrast att vänta till nästa dag. Det var inte bra att hjälpa i förtid, hade Alma hört. En sådan hjälp blev ofta bara en stjälp, hade hon hört en skata kraxa om. Så Alma höll igen näbben och blundade en lång stund, och lyssnade på det spröda lilla pickandet inifrån äggen.

 

***

 

Nästa dag kom bondmoran Elna som efterskickad, tyckte Alma. Visst! Alma var tacksam för hjälp, men hon ville inte ha kläckhjälp. Den hjälpen kunde få vänta, tyckte hon. Därför burrade hon upp sig till nästan dubbla storleken, när frun på gården försökte sticka in sina händer till henne.

Alma kluckade högt och ljudligt; skulle hon pröva att hackas lite kanske …? Det killade ju så in i vassen, när den där människan bökade under hennes mage. Vad har mänskan där att göra? tänkte Alma.

Dessutom var Alma rädd för att något ägg skulle bli krossat eller klämt när den där människan äggvände så in i vassen under henne. VAD letade hon efter, egentligen? undrade Alma och skruvade besvärat på sig och knorrade ännu högre; som en varning liksom. Gamla Alma var inte på lekhumör nu efter en så lång ruvning. Det hade varit ytterst mödosamt, förklarade hon på sitt eget kacklande vis. Det var lite mat och vatten som hon inbillat sig att hon skulle få när bondmorna kom, men hon kunde inte ens känna lukten av något ätbart, så varför kom frun hit, undrade hon, lite besvärat. 

Den här hjälpsamma människan kunde gärna få servera henne lite mat och dryck. Helst på en fin bricka, som det anstår en kläckande höna. Det var den enda hjälp som Alma till dags dato behövde, ansåg hon och lade huvudet på sned och såg ängsligt på fru Abrahamsson.

Elna A. ville se om det var någon spricka i kristallen, tyckte Alma att hon sa. Visst sa hon så? Elna A. hade markerat en del ägg med en ring runt om hela midjan. Det hade Alma retat sig på. Med rödpenna, till och med. Inte klokt! Och nu höll frun ägget intill örat och lyssnade – tittade på ägget, som hon höll i handen och sa: ”TITTA” till ett människobarn. ”Här är en liten, liten spricka!” – ”Snart kanske …”  Så lade hon ägget tillbaka och tog upp ett nytt ägg och kikade lika ingående på det. Där var sprickan lite större. Det såg även Alma när hon kikade upp mot gårdsfolket där de stod med ett av hennes kläckfärdiga ägg.

Människohanden var nästan på väg att pilla bort en liten bit av skalet, men då kraxade Alma så högt hon orkade; att människan skulle ge tusan i att hjälpa … För då blev det bara galet innanför skalet, kraxade hon och burrade upp nackfjädrarna.

Det var åtta ägg som verkade vara mer intressanta än de andra fyra. Dessutom såg en del av de åtta äggen lite fläckiga ut, tyckte Alma. Som om de inte var riktigt rena. Underligt!

 

***

 

”Tur att man har vanan inne att sköta om och fostra små individer”, skockade Alma nästa dag, för då fylldes redet fort med pipande små Pingstkycklingar, som vinglade hit och dit. Snubblade på endera sina egna, alldeles för stora fötter, eller över brorsans. Det var rent eländigt, så trångt det var ute i vida världen.

Mat – mat! pep de i kapp. Alma svarade bara tålmodigt: Kolla i magsäcken, i gulepåsen. Där är er medsända matsäck.  Sådär låg hon och kacklade och kluckade hela första dagen, utan att visa minsta oro över hur avkomman skulle kunna släcka hunger och törst.

Nästa dag blev lite bättre. Elna kom med vetebröd som var uppblött i mjölk och så hade hon klippt sallad på ett fat, som både Alma och ungarna kunde kalasa på. Mjölkmaten smakade surt, tyckte Alma. Men det var med avsikt, avslöjade tuppen som hört vad moran sa när hon kom med förplägnaden, som moran grymt hade förklarat för tuppen att han inte skulle få smaka på.

Tuppen blev så förtörnad, så han ställde sig på ett ben och gol så han blev eldröd i synen. Här var det han som var bossen.

Alma och ungarna fick vatten på ett fat med gullkant. Lite extra omsorger smakade bra för torra halsar. Så småningom skulle de få matrester av alla slag och lite andra frön och godsaker också. Samt snäckskal, lovade Elna.

Så fick Alma ett bekymrat drag runt näbben och ögonen. Hon blinkade. Tittade upp och blinkade igen … Hur i hela fri… Hur hänger det här ihop? Jag har sju ungar som ser helt knepiga ut! En helsvart … Hur har jag kunnat få en svartskalle? Jag som har hållit mig enbart till Jonas? muttrade Alma förläget och spatserade – lite nervöst – runt i åttor på hönshusgolvets strö. Lade huvudet på sned och skärskådade sina avkommor som yrde fram och åter över golvet.

De där sju, ser ut som lurviga missfoster! De har fjun ända långt ner på hasorna, tänkte Alma. ”Har väl aldrig sett på maken”, kacklade hon. ”Bara fyra ser ut som de ska.” – ”De andra ser frusna ut.” – ”Som om de dragit på sig långstrumpor mitt i den begynnande försommaren”, kluckade Alma, där hon klev omkring bland sina nyförvärv.

Alma lade huvudet på sned, skärskådade alla elva ytterligare en gång. Ett av äggen hade hon fått överge … Det hade bara en spricka i skalet. Ungen hade gett upp. Den hade varit för klen eller kanske rent av sjuk, för inte hade skalet varit för tjockt? Nej då! Mycket sorgligt! Fast det brukar bli hackkycklingar av svaga individer, så kanske var det bäst det som skedda, tänkte Alma och sa: ”Aaack, ack, ack, ack…” Tog sig en vattenslurk och skakade rätt kammen.

Plötsligt slog en hemsk tanke ner i Almas uttrötta hönshjärna, den kom lika kvickt och oförberett som en hök: BERTA … VAR inte de här kycklingarna ganska lik henne på något vis? Den ruggugglan! Jo, visst, var de det!

Alma flaxade frustrerat med vingarna, som om hon tänkte försvinna från skådeplatsen. Hon spanade in Berta … Till sin förskräckelse såg hon, att den arma Hedemorahönan också hade sådana där mamelucker, som gick ända ner till knäna. Precis så där hade ju hennes nykläckta ungar också … VE och FASA … Sakta började en hemsk tanke ta form inne i Almas gamla hönshjärna.

Hade Berta varit framme och värpt sina ägg i Almas rede? Sådant kunde hända. Det hade hon hört talas om. Dessutom visste hon att Hedemorahönor var svåra att bestämma över.  De valde platsen själv… De lade sina ägg efter eget huvud och gottfinnande. Nu blev Alma så där hiskligt matt igen, som hon bara brukade bli när det var dags att ruva.

 Om det förhöll sig som hennes misstankar ville påskina. Då var det i så fall fräckt – så det förslog och blev över. Hon skulle snacka med Berta och säga åt henne, att hon var en riktig gökhöna och ingen Hedemora. Gökar gjorde så, det hade Skatan Kajsa skvallrat om för några år sedan, när hon tyckte att kläckningen av hennes egna ägg drog ut på tiden.

Men det där att det skulle ta längre tid att kläcka ett gökägg, var nog bara lögn, misstänkte Alma och öppnade näbben på vid gavel och kippade åt sig lite extra luft, för hon kände att snart skulle hon tuppa av … Det ville hon helst inte göra nu, när hon för en gångs skull hade stor publik. Båda tupparna och sina egna nykläckta kycklingar och allt … Dessutom stod ju även fru Abrahamsson kvar, upptäckte hon och försökte därför fjädra sig lite extra i glansen av allas beundrande blickar.

Innan Alma gick i clinch med Hedemora-Berta, bestämde hon sig för att hon skulle kila iväg och ta sig ett rejält sandbad, för hon kände sig nästan svettig i den tjocka fjäderdräkten. Dessutom hade hon observerat, att fru A. hade ställt ut en alldeles ny badbalja åt henne och de små. Extra prima fin sandlådesand, såg det ut att vara.

Nu skulle hon visa barnen hur det skulle gå till att göra sig fin inför den stundande Pingsthelgen.

”Påsk eller Pingst …?” – ”Det spelar ingen som helst roll, när man kommer till världen. Huvudsaken är att man gör det”, kacklade Alma åt sina små och styrde stegen bort mot sandbadet med alla de små efter sig i en lång rad.

 

 

***

 

Kapitel   31 Ytterligare en ny dag i baracken

 

Marja vaknade av att hon frös. Hon drog sig till minnes, att hon hade somnat till grubblerierna om de där envisa och skräniga korparna. Men försökt att gör som hon brukade: dra sig till minnes anekdoter som Algot Duvsäter skrivit i sitt manus till bygdeboken. Men det var nog av tristess hon till sist somnade, för kroppsansträngd var hon inte.

Nu var det tydligen en ny dag. Hon satte sig upp i sängen. Sträckte först ordentligt på armarna och sedan på ryggen. Därefter sträckte hon ut ett ben i taget och tänjde lite. Oj, så konstigt stel hon kände sig. Hon kravlade sig ur slafen och gick ut i det så kallade köket.

I dag ämnade hon undersöka en annan stig som hon trodde på. En som hon hade sett under gårdagen. Till den expeditionen fick hon nog lov att låna en sådan där stor overall. Det hängde några stycken ute i den lilla hallen. Hon frös riktigt ordentligt nu. Kanske skulle det bli bättre om hon kokade sig en stark kaffetår. Vatten hade hon och även kaffe, om hon lånade av skogshuggaren – och det ämnade hon göra.

Så kom hon ihåg gårdagskvällens löfte om att undersöka varför korparna skrek som de gjorde. Kunde det ligga något dött djur någonstans som de försökte bevaka, för korpar var väl asätare …? Hur var det med den saken, egentligen? Jo, de var ju kråkfåglar, så visst åt de döda djur.

Men först skulle hon låta kaffet koka upp och ta sig en tår för värmens skull om inte annat.

Marja tog ner en av de blågröna overallerna som hängde på en krok i hallen. Hon luktade på den. Nja … Det luktade inte otäckt. Svett visserligen, men det doftade kåda också, men även en stickande, obehaglig oljelukt, men här fick man inte vara någon nippertippa …

Den overallen lånar jag, tänkte hon.

Hon klev i det stora plagget med ena benet och sedan med det andra. Oj, så stor den verkade vara. Hon drog upp den och trädde i armarna, där de skulle vara. Men oj! Hon fick rulla upp ärmarna flera varv och likadant fick hon göra med benen. Ingen liten skogshuggare som var ägare till den här overallen, men den andra som hängde där verkade vara lika stor.

Det fanns ett bälte som hängde på en krok. Hon tog ner det och drog det om sig och försökte puffa upp overallen en aning över bältet. Så där ja. Det här skulle säkert gå bra. Nu var hon redo att gå ut i de kalla Ishavsvindarna.

Marja begav sig ut på en tidig morgonsightseeing. Det fanns ingen stig att följa neråt svackan mellan de båda stora hyggena. Hon fick göra de omvägar som krävdes, för att komma runt korslagda vindfällen, hålor efter desamma eller bergmassiv som gick i dagen här och var.

Hallonriset växte tillsammans med frodiga ormbunkar, så det, på somliga ställen, bildades en nära nog ogenomtränglig snårskog

Den alltför stora och pösiga overallen gjorde henne osmidig. Kvistar och grenar fastnade i dess ficklock, knappar, och andra lustiga anordningar. Fickor och fack för att kunna bära med allehanda verktyg.

När Marja allra först gick genom det här fället, hade hon trott att den där skogsremsan – mellan hyggena – var sparad av hänsyn för att ingen av ägarna ville riskera att överskrida sina egna skogsdomäners gränser, men det skulle visa sig att tanken bakom den sparade skogen var en helt annan.

Korparna tycktes ta rast, när hon kom alltför nära. De flydde fältet så att säga. Hon hade inte strövat omkring länge bland de sparade träden, när hon var nära att dratta ner i ett gruvhål.

Jahaa, ja … – nu har jag kanske svaret på varför den här kilen med granna träd är sparad, sa hon halvhögt och tvärstannade bland ljungväxter, pors och busksly.

Marken kanske är underminerad av gruvhål. Hon visste att Bergslagen var känd för att det hade brutits malm där, och att det just därför fanns många övergivna gruvhål. Fast mitt i hennes vilse-gång, hade hon inte alls tänkt på, att en sådan sak kunde utgöra en fara.

Men visst, hade hon kännedom om att det hade letats malm av olika slag för mycket längesedan. Främst var det väl järnmalm som brutits.

I de här trakterna kanske det handlade mest om myrmalm eller Limonit som den egentligen hette; järnoxid. I fort­sättningen gick Marja försiktigare, för det fanns tydligen ingen inhägnad runt dagbrotten. På en liten stund hade hon hittat inte mindre än tre gruvhål, som alla verkade vara ganska djupa och som dessutom var vattenfyllda och farliga för både folk och fä. Hon blev både arg och rädd, kanske mest rädd.

Marja visste att den tidiga järnbrytningen ofta var just denna, så kallade myrmalmsbrytningen. Den malmen låg ganska grunt och bra till. När djupet på gruvan var inemot 10 meter och började vattenfyllas gjordes ett nytt dagbrott bredvid det förra. På så vis kunde det bli en lång sträcka med hål.

Så måste det ligga till med de här gruvhålen, tänkte Marja, för nu hade hon hittat ett fjärde lite vidare hål.

Hon närmade sig kanten försiktigt, för om marken skulle rämna under hennes fötter, var det inte någon som kunde komma henne till undsättning, hur högt hon än skrek.

– Konstigt att det inte finns stängsel runt sådana här otäcka avgrundshål, klagade hon.

Men så erinrade Marja sig, att hon hört av sin far, att det på de flesta ställen – efter avslutad brytning – sattes upp stängselskydd runt dagbrotten. ”Det var ett aber”, hade hennes far sagt; efter några år när det första stängslet fallit samman, fanns det ingen som höll i ansvaret, för att någon ny skyddsanordning sattes upp. Och det fanns ingen som var ålagd ansvaret, att göra översyn eller se till att förbättringar, av redan befintliga stängsel, gjordes.

På så vis blev det många farliga hål i skogarna, hade han förklarat.

– Jo, visst. Så var det ju som far sa, det minns jag ju nu, sa Marja, och hon kunde utan svårigheter höra sin fars röst inom sig.

Hon satte sig på huk, och förflyttade sig i maklig takt fram till kanten av dagbrottet och tittade ner.

– Neej, nej! jämrade hon sig. Där nere ligger det en död älg. Nej, så hemskt! Stackar’n … Han kunde givetvis inte se det här hålet när han kom springande i full fart. Det gjorde ju inte ens jag, fast jag kom här mitt på ljusan dag. Jag kom alldeles för nära innan jag fattade vad det var. Man är inte beredd på att ens nästa steg kan bli utanför fast mark, när man går i skogen.

Det här var en bedrövlig syn. Det hade inte funnits minsta chans för älgen att ta sig upp. Väggarna på schaktet var släta och branta runt om. Marja såg att älgen hade försökt ta sig upp runt omkring kanterna. Mossan var bortsliten av desperata försök att få fäste för fötterna. Vilken avskyvärd dödskamp.

Älgkraken måste ha fått simma omkring hela tiden, så länge den orkade för att hålla huvudet över vattenytan. Simma så länge den var vid liv. Vilken makaber händelse. Sådant djurplågeri borde vara straffbart. Ett så här hemskt slut på livet förtjänar inte ett oskyldigt djur. Sådana här händelser skulle inte få hända i naturen. Våra älskade djur borde vara förskonade för så makabra olyckor, som människan var den direkta orsaken till. Bryr vi oss verkligen inte mer om djuren som lever tillsammans med oss … Så nära oss.

Små plantor av gran och tall och ljungväxter låg och flöt här och var, med rötterna upp, i det vattenfyllda dagbrottet. Mossa och löv låg inne vid kanterna av schaktet.

Nu fattade hon även vad det där genomträngande skriket kommit ifrån. Hon hade hört det då och då under flera dagar. Men hade trott att det var en råbock. För det ljudet lät verkligen obehagligt. Men nu fattade hon att det måste ha varit älgens rop på hjälp …

Det var nog därför som korparna varit så skräniga. Hon upptäckte att de hade börjat hacka på den döda älgen.

Den här ramsan dök upp i Marjas huvud: ”Den enes död, är den andres bröd.”

– Men varför måste det vara så, snyftade Marja, som innanför sitt pannben såg älgens långdragna dödskamp. Som en film som inte hade något slut. Som inte gick att stoppa, eller spola bakåt till början.

Skulle den här synen förfölja henne hela tiden, skulle hon bli galen inom kort. Hon började må illa över alla fel som människan gjorde – mot djur och natur. Vad var denna människoapa för ett oansvarigt odjur …???

– Den absolut grymmaste av alla skapade varelser, det är människan, snyftade Marja, när hon drog sig bort från gruvhålet.

Efter denna makabra upptäckt av den drunknade älgen, kände sig Marja riktigt dålig resten av dagen. Det gick inte åt någon proviant, för hon var inte hungrig. Först framemot kvällen värmde hon på resten av Kumlakorven, som hon förvarat i det gasoldrivna kylskåpet. Hon kände sig dyster och ångestfull och försökte lägga sig, men de där tankarna om de mörka vattenfyllda gruvhålen dök ideligen upp för hennes inre syn. Men till sist somnade hon bort från alla otrevliga upplevelser.

 

***

 

Kapitel 32

 

När Marja vaknade till en ny dag i baracken, hängde molnen blytunga över både tallar och granar, och hon tyckte att molnen nästan vilade på barackens tak, så lågt gick de.

Idag fick hon inta sin morgonkaffetår vid köksbordet. Det var råkallt även inne. Om det inte hade varit sommar, så skulle hon ha gett sig på att göra ett försök att tända den där kaminen, som fanns mitt emellan rummen.

Hon satt och tittade ut över grådiset, utan inspiration till att starta en ny dag. Vad skulle hon hitta på för något idag?

Nu hade hon varit med om så många händelser, så nu kunde det räcka. Hunden hade varit på besök och gett sig iväg. Hon hade hittat en vagga i källaren, hon rös till vid tanken. En underkäke till en häst eller ko eller om det kanske var efter en älg hade hon hittat på den sprängda myren.

– Jaaa, just det – ÄLG! – Där har vi det, sa hon högt och satte ner kaffekoppen så hårt att hon kunnat spräcka fatet.

Nu trodde Marja att hon hade en förklaring till varför ett så stort djur kunnat möta sin död borta på en myr som låg mitt i skogen.

Naturligtvis hade kanske den myren varit mycket blötare för många, många år sedan … Gungfly fanns ju på de flesta mossar och större myrar. Det visste hon alltför väl, för i sådana förrädiska svarta bottenlösa gyttjepölar hade hennes föräldrar fått hjälpa upp en grannes nergångna kossor vid ett par tillfällen. Det mindes hon mycket väl, för hon hade varit rädd att det skulle gå riktigt galet med både manskap och djur de gångerna när hennes far och deras granne med slanor och rep jobbade i timtal för att få upp det nergångna kreaturet.

Älgen kunde ha gått ner sig för en väldig massa år sedan. Mossar konserverar ju sina offer ganska bra, så den där underkäken, som hon hade hittat på den sprängda myren, kunde vara rysligt gammal. Om det nu hängde ihop på det viset.

Ja, tänk så utan besvär det svaret kom, sa hon högt och reste sig från bordet, ställde koppen på bänken och gick ut för att se på vädrets makter. Fanns det möjlighet att vara ute i dag?

Regnet hängde i luften, men än var det uppehåll, så hon kunde pröva den oprövade djurstigen, för att se vart den ledde. Så länge som hon inte hade undersökt alla stigar, fanns det fortfarande en möjlighet, att just den stigen som var kvar kunde vara den rätta.

 

***

 

Senare samma dag kunde Marja konstatera att inte heller den stigen gav något resultat. Eller kanske hon inte gick tillräckligt långt. Det hade börjat regna så kraftigt, att hon hade blivit tvun­gen att vända och gå tillbaka innan hon blev helt genomblöt.

En räv rörde sig försiktigt lite längre bort. Det såg faktiskt ut som om han åt blåbär. Han nafsade lite lekfullt i det höga blåbärsriset som hon visste växte där. Den kanske var hungrig. Hade den kanske inte fått tag på något villebråd?

När Marja så småningom kom tillbaka till baracken både frusen, trött och besviken, satte hon sig en stund på trappan och funderade. Hon var tvungen att äta något. Hon hade ju en oöppnad burk Kumlakorv kvar.

Hon värmde några korvar och förtärde dem och ett par hårda brödskivor som hon lät skogshuggaren bjuda på. Det började se magert ut i skafferiet. Skulle det bli så illa att hon svalt ihjäl?

Nej, så fick hon inte tänka. Kanske hon i alla fall skulle skriva sina memoarer. Åtminstone börja … – men då måste hon tända en lampa, annars kunde hon inte se att skriva för det var mörkt som en höstdag, fast klockan inte var mycket.

Den dagen hade det blivit kväll fort, eftersom den regntunga himlen vägrade släppa igenom någon större mängd ljus från solen.

Månsken blev det inget heller efter att skymningen hade infunnit sig. Himlen var så molntung, när mörkret sänkte sig över skogen och baracken. Ingen stjärna eller måne kunde tränga igenom. Marja spanade förgäves över de mörka grantopparna för att upptäcka en lucka i molntäcket, men nix, inte minsta öppning där inte. 

 

***

 

Eftersom det var så rått och kyligt, bestämde Marja sig för att stänga dörren till rummet. Om det fick vara stängt ut till hallen och köket skulle det bli varmare.

Hon skulle tända gasollampan som hängde i taket, så hon kunde se att skriva. Hon letade en bra stund innan hon hittade en tändsticksask. Till sist såg hon att det låg en stor ask på golvet i den mörka hallen där kaminen stod. Den hade väl ramlat ner från hatthyllan. Tur tänkte hon, för annars hade hon fått kura skymning likt alla andra kvällar.

När hon hade tänt gasollampan, upptäckte hon att lampans struma inte var riktigt hel. Den skulle nog hålla i kväll resonerade hon. Nästa tändning skulle den inte klara, men var dag har nog av sitt eget bekymmer, resonerade hon och tittade en extra gång på den lilla svarta fläcken på den gråvita, sköra strumpan, som bara bestod av aska.

Hon satte sig tillrätta i sängen med block och penna liggande bredvid, ifall inspirationen skulle infinna sig före sömnen. Eller skulle hjärnan bli lika fri från tankar och idéer, som den där dagen när hon tänkte bli deckarförfattare?

I så fall kanske hon kunde få sova drömlöst den kommande natten. För nu efter att hon hade hittat den drunknade älgen i det djupa dagbrottet, hade hon anfäktats av mardrömmar.

Ofta drömde Marja att hon var på väg att ramla över kanten och rakt ner i ett gruvhål som helt plötsligt uppenbarade sig framför hennes fötter när hon kom i gående, inget ont anande. Efter sådana drömmar var det svår att somna om. Skräcken kändes så äkta som om hon hade upplevt mardrömmen i verkligheten.

I en del andra mardrömmar befann hon sig i stugan i Berg, på den tiden när det inte fanns el-ström eller telefon och inte ens väg fram till den. Hon visste ju ungefär hur det hade varit att bo så där långt bort från allt och alla. I vaket tillstånd hade hon tänkt mycket på hur eländigt folk hade fått ha det, då för längesedan.

Alla de där tankarna blandade sig med hennes nya upplevelser som vilsegången skogsnymf. Det blev hemska mardrömmar. Samtidigt som hon frös när hon vaknade, så svettades hon också. Det var ren skräck som hon upplevde i sina drömmar.

Medan Marja låg där och funderade över hur hon skulle börja sina memoarer, irriterade hon sig på släkten, sin egen släkt…

Hon kom att tänka på alla goda vitsord som släkt och vänner hade sagt om Björn … Det hade av någon underlig anledning, alltid varit Björn som fått berömmet för det som var bra. Marja ensam hade fått bära ”hundhuvudet”, som man säger, om sådant som var mindre bra!

De här orden var hon utless på: ”Du ska vara tacksam du för att din man är så präktig! Han varken röker eller super och tänk vilken hand han har med barnen …!” 

– Jovisst…, nykter och skötsam det var han. Men ungarna ville han helst inte ha för mycket att göra med. Det var väl därför han propagerade för fri barnuppfostran. Barnen skulle få komma och gå som de ville. Framförallt komma hem när de själva hade lust. Då blev det lugnare hemma.

Marja suckade.

Vad visste andra män­niskor om deras liv? Hur mycket ser man genom en nerdragen rullgardin? Endast det lilla ljus som sipprar ut vid sidorna. Och det kanske dessutom inte är det rätta …!

Tänk så många elaka uttalanden jag har fått lyssna till från folk, tänkte Marja. Så onödiga gräl som uppkom mellan Björn och mig, genom att släkt och vänner berömde Björn och höjde honom till skyarna i alla väder. Även där han absolut inte förtjänade det.

Marja blev arg på sig själv – så här efteråt – för det var ju idiotiskt att bli arg på maken, han kunde ju inte rå för att folk gillade honom och berömde honom inför henne. Hon borde ha känt sig stolt i stället, men det tog sig helt andra uttryck. Hon kände sig nervärderad och osedd bland sin släkt och närmste vänner. Hon kände sig orättvist behandlad helt enkelt.

Med facit i hand, borde hon ha förstått – att det för det första inte var alls så som folk menat, när de tyckte att Björn var en fantastisk man och make. Det var hon själv som överreagerade i rädslan över att ingen skulle se hennes bra och kanske goda sidor bredvid Björn, som alla tyckte var så fantastisk. En slags svartsjuka kan man nog säga att jag led av, tänkte Marja där hon låg utan att vare sig kunna somna eller finna en bra tråd för att börja skriva sina memoarer.

Marja skulle väldigt gärna ha velat skriva ner just de här barnsliga känslorna, som hon hade haft på den tiden. Men det kändes alldeles för svårt att finna de rätta orden, för att någon skulle kunna förstå och sätta sig in i hur hon hade känt det.

Det som hon retade sig på, var att Björn aldrig visade den sämre sidan av sig själv för andra än henne, fast det var ju också naturligt. Det var de två som levde tillsammans och då var det helt naturligt, att det var på henne som Björn retade sig och inte på hennes syskon.

Det där visste hon så väl, men just då, när barnen var små, och krigade med varandra och Björn och hon hade olika uppfattningar om det mesta, även om barnuppfostringen, då var det inte alls konstigt att det skar sig titt som tätt.

Allra bäst hade de haft det om ingen utomstående hade lagt sig i och talat om hur den ene eller den andre var. Det var nog med bekymmer ändå …

 

***

 

Efter skilsmässan, när Björn flyttat tvärs över gatan och in till grannfrun, blev Marja ensam med tvillingarna. Då slapp hon åtminstone höra alla tirader om att hon hade det alldeles för BRA … Och att hon skulle sätta värde på maken, för då var han ute ur bilden. Nu kunde de inte prata om att det var Björn som såg till att allt gick i lås. Det var skönt!

Efter skilsmässan kändes allt på ett vis mer rättvist. Nu var det ingen som kunde ge Björn beröm för det hon utförde inte heller ge henne onödigt klander, för nu var det på henne, ensam, som allt hängde. Bra såväl som dåligt. Ingen kunde ge Björn beröm för det som Marja utförde.

Så slapp hon ju lyssna till syskonens avundsjuka refränger om att hon hade det alldeles för bra. Det var skönt att slippa alla avundsjuka elakheter som hon förut fått ta utan att kunna försvara sig.

Som ensamstående mor blev det helt annorlunda, men samtidigt lugnare. Det var inte lika många som avundades hennes lott i livet. Men då var dottern, Felicia, redan hemifrån flyttad, så den harmonin fick hon aldrig ta del av. Flickan var ju bra många år äldre än tvillingarna.

 

***

 

När grabbarna till sist var flygfärdiga och stack ur boet och Marja blev helt ensam, fick folk lite mer bekymmer igen. Om de hade lagt sin energi på sådana saker som hade kunnat hjälpa henne på något vis, hade det varit bra. Men nu började folk oroa sig över helt onödiga saker. Vem blir hjälpt av följande: ”Vad ska du göra med huset? Det blir ju alldeles för stort för dig ensam, menar jag”, en del grannar.

Huset blev väl inte större för att Marja bodde där ensam? Det lät så dumt, så den gången hade hon svarat: ”Om ni ängslas över att jag ska gå vilse och inte hitta vare sig köket eller ytterdörren, så kan ni ju ringa ibland, för att höra efter i vilken del av huset, som jag tror att jag befinner mig.”

Det som Marja började begripa nu, så här många år efteråt när hon gjorde sina tillbakablickar, det var att, de så kallade grannarna blev irriterade på att Marja – alldeles själv – klarade av amorteringar på hus, försäkringar på både bil och hus. Handel och vandel och inbetalningar av räkningar utan att kronofogden ringde på dörren och hotade med vräkning. Det hade nog gått alldeles för bra för Marja. Trots dålig ekonomi och urusel hälsa drog hon det tunga lasset i hamn.

 

***

 

Tankarna på barnen dök upp igen. I vanliga fall när hon inte var i Berg-stugan, utan fanns i Katrineholm, gick det många månader emellan telefonsamtalen … Så barnen hade inte börjat sakna henne. Det var Marja övertygad om.

Med all rätt kände hon sig besviken! Alla tre barnen hade sina ”sambos”. Marja kunde inte undvika att tänka den här tanken: Om någon av barnens sambos inte kom hem till kvällen, borde väl rimligtvis ”partnern” märka det, och förhoppningsvis reagera. Marja hade ingen sambo som kunde reagera eller ta kontakt med barnen om inte hon kom hem. Marja hade bara sina katter som inte kunde påkalla minsta hjälp från utomstående om något hände henne.

Hur många gånger hade hon inte sagt till pojkarna att hon, som var absolut ensam med sina husdjur, borde höra ifrån barnen oftare! Missarna kunde faktiskt inte ringa till grabbarna och tala om att deras matte hade fått hjärtslag – de kunde inte göra något för att få mat eller vatten!

Marja hade försökt att inpränta detta i pojkarna, att de var tvungna att förstå …! FATTA HELT ENKELT! Men detta problem hade hon gått bet på att få grabbarna att inse.

Så om hon inte kom levande ur det här äventyret skulle det inte bli något av barnen som reagerade. Först när inte postlådan kunde ta emot fler räkningar, eller när banken började irritera sig över obetalda räntor och amorteringar, skulle något hända. Men det kunde ta längre tid än vad en liten katt eller hund orkade vänta på.

Så vanskligt var det att vara djurägare om man som Marja levde helt ensam. Så på sätt och vis hade det varit bra med de där galenskaparna till kavaljer som funnits, men dem hade hon lyckats porta för gott, så inte ens de skulle sakna henne.

Varför Marja själv inte ringde så ofta till barnen berodde på att hon och grabbarna hade gjort en överenskom­melse. Pojkarna hade så stressigt, så det var bättre att de ringde upp henne, när de visste att de hade en stund ledigt. Bennys sambo blev dessutom grinig om Marja ringde och störde, och det blev ofta bråk mellan Benny och hans sambo, och det ville inte Marja vara orsak till.

Var haken fanns när det gällde Bjarne, kunde hon inte räkna ut, för hans ”mö”, var mer som en dotter. Fast lika dålig på att höra av sig, som Marjas egen biologiska dotter Felicia, som knappt ringde mer än en gång om året, och knappt det.

 

***

 

Marja hade försökt vara lyhörd och bry sig om andra, därför kände hon sig bortglömd nu.

”Det är bara arvet de väntar på, ska jag säga dig … Jag tror inte att de behöver dig på det sättet som du hoppas!” hade en bekant sagt till Marja, men då hade hon tagit barnen i försvar – men innerst inne tänkte hon, att den mannen kunde mycket väl ha rätt, för utomstående såg ju bättre än de som var inblandade. Det där kände Marja väl till. Man ser inte skogen för träd, är ett gammalt talesätt.

Av det yttrandet kände hon sig ännu mer betydelselös… övergiven och oälskad av alla, men vad kunde hon göra åt det? Man kan inte tvinga sig på någon. Man kan inte kräva att bli älskad. Bara förtjäna det och kanske jag inte förtjänar att bli älskad, tänkte Marja som hade rysligt nära till självkritik.

Marja började gråta! Det var en gråt som inte gick att hejda. Hon grät sig till sömns. Den sista tanken före sömnen var: Jag struntar i allt …! Jag är överflödig! För om jag inte vore det, skulle någon ha saknat mig för längesedan, och jag skulle ha varit hittad vid det här laget.

Hennes resonemang var inte fel! För vem var det som verkligen brydde sig om henne? Jo, hunden som varit på besök och katterna som fanns på ett pensionat i Katrineholm och inte kunde göra något.

En obehaglig tanke kom över Marja: Skulle kanske just hon bli en av Algot Duvsäters romanfigur i den kommande Nya Dokumentärromanen över släkter i Bergslagen, som han höll på att skriva.

Den boken skulle skildra hur människor levt i Bergslagsskogarna … Hon rös till och försökte fjärma sig från den tanken. Det var svårt att sluta tänka, men hon kände att hon blev allt tröttare och det skulle vara skönt att få somna ifrån alla tankar och bekymmer. Kanske aldrig någon skulle hitta henne, i så fall var allt över för hennes del. 

Innan Marja sveptes in sömnen kom hon att tänka på ett kapitel i Algots kommande bok. Hon hade läst många av de kommande kapitlen, som han skrivit. Snart kanske boken skulle komma ut. Algot hade tydligen känt detsamma för dessa Bergslags-trakter dom vad hon gjorde.

 

***

 

Kapitel 33 En paddeltur i minnenas kölvatten

 

En paddeltur i minnenas kölvatten (Kapitel ur Algot Duvsäters kommande bok). Marja undrade vem det var som Algot gestaltade i det kapitlet. Allt stämde in på någon som varit dotter i Berg.

 

Det var tidig otta. Morgondimmorna var på väg att lätta. De grå stråken rörde sig likt spöklika skepnader hit och dit över sjöns spegelblanka yta.

Lommen klagade längst bort mot sjöns södra ände. Där borta vid tuvorna, där dimman låg så tät att strandlinjen knappt gick att urskilja, verkade lommen alltid hålla till.

Kanoten gled ljudlöst fram utan ytterligare tag med paddeln. Luften kändes ljuvligt morgonfrisk, lite kallfuktig, som den är en klar sommarmorgon. Doft av gyttja och sjövatten. Givetvis kryddad med aromen från pors och skvattram som växte på mossen. En behaglig blandning av doftminnen från barndomstiden.

Så här mitt ute på sjön hördes inga andra fåglars morgonkonsert än lommens klagan. Göken hade slutat gala för den här säsongen, så dennes glada tillrop gick inte att njuta av. Fisken var fortfarande stilla under vattenytan. Inte ens flugorna hade vaknat. En stilla morgon. Månens bleka skära syntes svagt på den blekblå morgonhimlens nederkant, strax ovanför västerhöjdens högsta ås. Inga stjärnor.

Mellan dimstråken kunde skogen anas i öster. Den mörka barrskogen stod moltyst och avvaktande. Skulle det bli en varm dag i dag?

Paddeln klöv det mörka, stilla vattnet och farkosten ökade farten, så ett litet brus av vågsvall hördes. Det blev en grop i vattnet där paddeln tagit tag och myriader av små vågor spred sig över den i övrigt lugna sjön.

Här var hon född … Uppvuxen. Även härifrån flyttad redan som ung. Nu tillbaka igen. Nästan gammal. ”Ack Värmeland, du sköna. Här vill jag leva, här vill jag dö”, härmade hon efter skalden.

Lite sorgligt att inte ha kunnat se de välbekanta bulliga formerna av hässjor stå på rad på de små tegarna. Men hon kunde åtminstone ana var åkerlapparna funnits. Detta enbart tack vare att kreatur betat på ägorna. Lite större bönder hade fått arrendera marken som bete åt hästar och får.

En suck undslapp henne. Här hade hennes föräldrar plöjt och harvat och fått ihop till sitt dagliga bröd.

I övrigt var det svårt att känna igen sig. Smultronhagarna hade blivit skog. Stora timmerträd stod tätt, tätt … Nästan ofattbart. Och skidbacken var en lummig ås med både hängbjörk och hägg, blandat med undervegetation av sly. En bedrövlig syn, men dessvärre inget att göra åt.

Det stora vattenhjulshuset var halvt hoprasat och vajrarna som gått ner till logen, för att dra tröskverket, fanns inte längre. Varför visste hon inte. De hade väl rasat till marken, på grund av tidens tand.

Naturen höll på att ta tillbaka sitt. Smedjan var borta, så därifrån hördes inte längre några hammarslag. Ladugården stod tom, dörren hade ramlat in och fönsterrutorna var trasiga. En sorglig syn. Där inne hade ju Rosa, Rölla och Hjärtros stått och idisslat tillsammans under långa, kalla vintermånader. Stallet fanns kvar och ”Hönslösa”… hönsens lilla krypin, som blivit lekstuga till barnbarn, när sista hönan gav upp andan … innan gården blev lagd för fäfot. Ja, jaa… Det är tidens gång. Ingen kan bromsa den. 

 

***

 

Nu hördes vassen viska mot kanotens sidor. Här var det grunt men bara en bit till, sedan skulle hon åter vara ute på öppet vatten. Det var här som hon som barn suttit på bakersta brädan i en eka, modern hade rott och så hade de stött på ett grund. Hon mindes än fasan i moderns ögon. ”Ingen båtshake har vi heller och stormen bara ökar i styrka och här sitter vi fast …” Modern hade varit bekymrad och hon själv vettskrämd när ekan gungades hit och dit som ett nötskal i vinden. Rådigt hade modern lösgjort åran från årtullen och med den som båtshake lyckades hon fösa ekan av grundet. Ingen av dem var simkunnig.

Så där ja… nu var hon framme vid sjöns utlopp. Tjärnen låg lugn och fin framför henne, men flyttuvorna hade blivit rejält ommöblerade i senaste stormen. Fast sundet hade även fått en annan slags ansiktslyftning. Någon hade åtagit sig att spränga upp en större genomfart till den mindre sjön, som låg bortom den hon nu befann sig på. Så bra då. För här hade hon och systern kämpat en ojämn kamp med åskan och Tors vädergudar, den gången när de fastnade mitt i sundet på väg hem från ett sommarläger vid Lövåsudden.

Strax före sundet gled kanoten in bland en mängd rödaktiga näckrosblad – lite större än plättar. De vita blommorna sov fortfarande sin skönhetssömn. En och annan hade dock börjat öppna sig mot den nya dagen. Hon stack ner handen och tog tag om en vit blomma. Stjälken var seg, slemmig och hal. Hon fick riktigt ta i för att stjälken skulle släppa sitt tag vid botten.

Med näsan nere i den vita rosens innandöme, drog hon in aromen. Underbart. Doften påminde om vanliga rabattrosor. Helt fantastiskt. Hon kunde knappt ta bort blomman från sitt luktorgan. Det uppstod en önskan att fortsätta dra in aromen, drömma och minnas flydda tider. Från hennes minnesarkiv hördes måsars skri över öppen solglittrande sommarsjö, med en och annan fisk, som slog i vasskanten. Skall från en hund någonstans långt bortifrån och så den ljuvliga tvåldoften tillsammans med mild-varmt sjövatten vid Prästuddens sandiga stränder, och vitblänk från måsens fjäderdräkt där den satt på den stora stenen.

Kanoten gled in över det bruna vattnet i det grunda, dyiga sundet, där myrens vitmosseväggar var svårt sargade efter sprängningen. Svaveldoften kunde nästan anas från mossens trasiga kanter, där starrgräset ännu knappt fått fäste. En hel armada av vattenspindlar rände iväg kors och tvärs över den trollska vattenytan.

”Kvack, kvack …” En andmamma varnade sina små och simmade ut från en vassrugge lite längre fram och banade sig väg – bland blommande nate och vattenklöver – med sina sju dunbollar i släptåg. Det blev en mörk fåra – i det annars så stilla vattnet – efter den uppskrämda andfamiljen. Hon lät kanoten glida sakta, utan att paddla. Lika bra att andfamiljen fick ta skydd, innan hon paddlade vidare.

Nu var hon på väg … Karta och kompass behövdes inte. Hon visste ungefär hur stränderna såg ut, där hon skulle göra ett strandhugg. Den enormt stora stenen kunde inte vara borta, även om mycket blivit annorlunda. Kalhyggen där det förr växt skog, även skog där det tidigare varit hagar.

Säkert skulle hon känna igen platsen, där de förr alltid brukade förtöja ekan när de var åt det här hållet i något ärende. – Sedan skulle hon gå skogleds. Det fanns kanske någon djurstig som det gick an att följa för att ta sig fram till torpet. Hon ville se den gamla stugan igen. Om den inte rasat ihop. Se platsen som den vuxna mänska hon nu var. Se om det stämde med minnet från de gånger hon varit med föräldrarna till Stötartorpet. Där en gång den legendariske stötaren Stöter-Gustav bodde. Han var kyrkstöt och klockringare i Ölme kyrka. Han gick skogleds varje söndag för att sköta sitt kall. Det fanns på den tiden ingen väg på den sidan om Lövåsjön och Markvattnet.

Efter Stötar’n bosatte sig Emanuel Lundberg – med fru och barn – i Stötartorpet. Till att börja med hade han en ko. Gode Gud vilket liv. Leva så långt bort från allfarvägen. Enbart sjöväg eller gå skogleds flera mil för att komma till bebodda trakter. Det kändes helt otroligt, men så var det. Hon mindes mannen som brukat komma över sjöarna till hennes föräldrar i höbärgningstiden.

Emanuel eller Manne, som han kallades, brukade göra dagsverken hos hennes föräldrar. Kanske lönen enbart varit mat för dagen och någon brödkaka att ta med hem till familjen. Hon var för liten för att ha reda på hur löneavtalet varit. Även tröskningen brukade Manne hjälpa till med. Han var väl traktens ende dagsverkare. Han hade ju inga stora arealer att bruka på det egna torpet, så tiden hade han, men inte pengarna. Knappt att det fanns slåtterängar, så det gick att försörja den enda kon han ägde.

Minnesbilder av den gamla stugan dök upp: En grå liten stuga, som aldrig sett rödfärg. En prydlig granrisbädd framför farstutrappen, en grå trätrapp upp till en dörr, som hon hade för sig fanns på ett litet utbygge på stugans södergavel. Kunde det stämma? I den lilla farstun tog man av sig stövalar och skodon. – Skodon … det var stövlar och träskor, samt kängorna som användes till fin; Vid kyrkobesök. Eller kanske när man var tvungen att någon gång uppsöka doktorn. Svarta var de med tillhörande pampuscher. Också i svart.

En fårskinnspäls hängde i ett mörkt farstuhörn. Kanske för användning vintertid när det fanns möjlighet till slädskjuts. Fast egen häst hade inte Emanuel, men hon hade som för sig, att han fick låna häst ibland. Men av vem hade hon ingen aning.

Köket var litet och skåpen få. Bara ett enda, och det fanns över den bänk, som skulle föreställa både diskbänk och arbetsbänk. Bänkens sidor bestod av gulbruna panelbräder. Översidan var klädd med zinkplåt. Ovanpå bänken stod vattenhinken. En gulemaljerad stäva med skopan hängande på utsidan.

Fotogenlampan hängde i taket över det vaxduksklädda bordet, där även kaffekvarnen stod, och en pelargonia. Den gamla vedspisen var kökets värmekälla. Inne i kammaren fanns en järnkamin, som stod på tre lejonliknande fötter. Små glasrutor i luckan där man lade in veden. En fin sak. En nästan likadan kamin hade funnits i hennes barndomshem.

Det som gjorde starkast intryck på den åttaåriga tösen vid det här besöket, det var väggarna. Väggarna i det enda rummet och i köksdelen var klädda med gulnade tidningar. Dagstidningar, sådana som hennes föräldrar fick med postgången, och som de fick hämta i lanthandeln en gång i veckan.

Förmodligen var dessa tidningsklädda väggar enbart till för att hålla draget ute, för skönhet var det ju inte tal om att de var uppsatta för. Så mycket begrep hon utan att fråga föräldrarna. Det kändes kusligt och bisarrt, att folk tvingades leva i ett sådant armod. Även leva utan de självklaraste saker, som faktiskt fanns och som var brukliga även på den tiden.

 

***

 

Alldeles där hon skulle landsätta kanoten, såg hon hur en bäver tog sig ett morgondopp. Det blev svallvågor efter hans breda svans.

Hon visste att skogen höll på att stryka med lite längre bort. Bävrarna fällde och dämde och så blev marken vattensjuk och träden dog, men det var ju dessa arma djurs enda sätt att göra på. Var skulle de bygga och bo, om inte just i älven? Djuren var ju skapade för att leva så, även om bönderna nere på slätten – de som ägde skogen – knöt nävarna och svor.

Äta eller ätas … Var det så livet var för alla varelser här på jorden? Hon hade hört talas om att det ibland sprängdes bäverdammar för att rädda skogen. Men vem skulle sedan rädda bävrarna och deras barn…? Vilket ogästvänligt paradis … de arma djuren bosatt sig i.

Det skrapade under kanotens botten, när den gled upp på strandstenar och grus alldeles invid den stora stenen, som förr varit landmärket. Så långt var hon rätt. Nu skulle hon ta sin vandringsstav och söka rätt på det som kunde finnas kvar av Stötartorpet.

 

***

 

Innan vandringen och sökandet efter torpet började, drog hon upp kanoten så långt det gick. En storspovs rullande toner, riktigt vällde ut i den tysta morgonen. Kanske blev den skrämd. Hon ställde sig dyr still. Lät blicken gå ut över Lövåssjöns morgonstilla vatten.

Blicken fastnade på ett svanpar vid den västra stranden, där höjden mörk och dyster lät sjön sluta i en skyddad vik. Det blänkte i fåglarnas vita fjäderskrud och vitheten speglades i skogssjöns mörka vatten. Svanarna tycktes hålla på med någon slags kärleksdans eller var det kanske bara vanlig morgongymnastik?

Nog vore det väl bra eländigt och synd … om denna tysta och kanske en av de sista vildmarkerna i Bergslagen – inom kort skulle prydas med stora vingar av stål, som också skulle speglas i vikens vatten. En hel vindkraftspark ville de styrande sätta upp.

Svanparet slog med sina vita vingar och tackade nej till en park med vingar av stål. Men vem kan förstå en svans tysta protest?

 

***

          

Kapitel 34   Ur Marjas dagbok

 

I Marjas dator hemma i Katrineholm fanns det ett dokument som speglade hur hon börjat må. Men när skulle någon hitta det, om hon inte kom hem från den här vistelsen i urskogen? Datorn åkte säkert på soptippen utan att hårddisken rensades. Det fanns väl inget av värde i den. Hon som inte hade universitetsstudier kunde väl inte lämna några vettiga dokument efter sig.

 

 Innanför mitt skal kan ingen se mig

 

I samma stund som hon vände sig om, hörde hon telefonen ringa. Hon drog en djup suck.

– Säg inte …! Nej, vad ska jag skylla på? viskade hon. Jag orkar bara inte svara! Orkar inte låtsas vara glad och hurtig längre. Orkar inte lura vare sig mig själv eller andra längre. Det är så många som vill prata med mig, men vad ger de mig? Inget mer än en ännu mer förminskad självbild … Hur i all världens dagar …? stönade hon.

Hur har jag kunnat samla på mig en så stor flock människor, som hela tiden förväntar sig bekräftelse av mig? De ger ju inget tillbaka! Så här kan jag absolut inte ha det! Hon blängde på den ringande telefonen och satte upp en arrogant min och klev iväg bort mot diskbänken för att ta sig ett glas vatten. Alltmedan de skarpa signalerna avlöste varandra.

Äntligen hade hon blivit så stark… – så stark att hon kunde stålsätta sig mot dessa skärande signaler. Fast ibland drog hon ur jacket, och levde i sin musslelika värld. Trots allt var det skönast så. Dörren hade hon för längesedan dragit draperiet framför och kopplat ur ringklockan, så att de som absolut hade bestämt sig för att avbryta hennes vederkvickande vila, fick stå och banka eller knacka, så länge de ville. Henne kvittade det.

– Ja, så blir det när ens vänner missköter sig alltför länge! Det var ett mycket kallt konstaterande från hennes sida. De skulle ha tänkt sig för, innan de trampade ner mig, sa hon och slängde en blick på klockan, som visade på fem i tre.

Hon saknade konstigt nog ingen. Hon kände sig så absolut i botten körd. Så fördärvad som bara en levande varelse kunde bli.

– Nu lever jag ensam på den här planeten … Tyvärr, kanske jag bör säga – så känns det än så länge mycket skönare. Ingen kan nå mig, bara för att såra mig, sa hon och klappade om taxen ”From” som satt mitt emot henne på en annan köksstol.

Nu var det hög tid att försöka samla sig till något vettigt, men vad var mest akut att göra? Det var svårt att veta. Allt var kaos, både i huset och inne i hennes själ. Nu skulle alla få fatta, att hon var en människa, hon också! Nu hade hennes tid kommit, men först nu …! Nu när hon var så nedtrampad, att hon inte var till glädje ens för sig själv. Nu kunde ingen mänsklig varelse få ut mer av henne. Det de har fått, det har de fått, tänkte hon sorgset och reste sig upp från köksstolen.

Hon stod villrådig en stund mitt på golvet, såg mot fönstret och betraktade den vissnande fredskallan som stod på fönsterbrädan över elementvärmen. Den var törstig, det var inte svårt att se. Men hon reagerade inte mer än så. Vatten … Ja, visst behövde den vatten, men hon orkade inte.

Fönstren … Så skitiga! Gode Gud! Hur skulle hon orka? Jag skiter i det! Jag sätter mig vid datorn en stund. Om jag skriver ett kapitel, så har jag åtminstone gjort något bra idag. Skulle ju vara nos åt dessa människor, som missunnar mig ett bra liv. Tänk om jag mot deras vilja blev en bra konstnär eller läsvärd författare. Hu, så irriterade de då skulle bli.

– De kan ju sätta igång att skriva sina böcker och måla sina egna tavlor, när de någon gång sent i livet får tid …

(För enligt en släktings uttalande, var det ju ”bara tiden” som hindrade denna släkting från att måla och vara med på utställningar, precis som hon.

De är så väl unnade att börja måla och bevisa för sig själva, att de är bättre än jag, tänkte hon. Hon reste sig upp från köksstolen och gick in till datorn och slog sig ner i den sköna skrivbordsstolen. För en sådan hade hon faktiskt.

Hon log ett inåtvänt leende, när hon någonstans inom sig tänkte, att dååå, när de själva börjar måla eller skriva … dååå… måste de upptäcka att de kommer att gå bet … Inom mitt gebit kommer de till korta …

En människa kan inte bara ge och ge, utan att få något tillbaks. Hon orkade inte fortsätta att berömma och uppskatta och peppa sina så kallade vänner längre, utan att få något tillbaka. Nu fick de söka sig andra vänner. Kvinnor som män. Säkert skulle de få på tasken (de som var män) om de började bete sig mot andra kvinnor, precis så som de gjort mot henne. Åja … hennes kvinnliga vänner, syskon, kusiner och fan och dennes morfar eller farfar … Hon mindes nog hur elaka de varit – både nu och förr. Men nu skulle det bli slut på hennes mesiga daltande av negativa, falska vänner och släktingar.  SLUT… därmed jämt.

 

***

 

Du ska inte tro att du är nåt! Alltid ringde den där sönderslitande Jantelagen inom henne. Om den inte poppade upp av sig själv i hennes inre, var det alltid någon hjälpsam själ, i hennes så kallade vänkrets, som gjorde henne påmind om den förbannade lagen. Ändå hade det ju blivit så förbaskat modern och poppis att tänka positivt. Hur i hell… gick det ihop sig när man inte fick uppskatta sig själv, utan enbart fick prata nedslående om sig själv inför andra? Vem kan känna sig positiv om man samtidigt ska hjälpa till att nedvärdera sig själv? Som om det inte räckte med den nedvärdering  ens vänner gjorde, dagligen och stundligen. Ja, tala om dubbla budskap, tänkte hon och ruskade på sig i ett försök att förlösa sig ur denna bakvända moral.

Förbannade Jantelag! Avundsjukan hos hennes så kallade vänner, hade varit mycket större än vad hon först hade trott. Den där gången när hon ställde ut konst i Laxå. Bara som ett exempel – då hade hon sagt till ett par personer, att de kunde åka ner och titta på utställningen, om de ville, och så hade hon berättat att det låg ett kafé alldeles bredvid utställningslokalen. Hon föreslog på sitt impulsiva sätt, att de kunde gå dit efteråt och fika. Riktigt få koppla av en stund och ha en trevlig eftermiddag … Men nej, det hade de inte tid med, svarade de unisont! De arbetade, så inte hade de tid att springa och titta på konst, inte. Vad trodde hon?  ’Förresten … ’, sa den ena, hon som var äldst, ’Måla …! Det har väl vi också kunnat göra … om vi bara hade haft tid, men det har vi ju inte. Det där med att måla, det får väl, i så fall, bli när vi blir gamla.’ Sen skrattade hon vasst och elakt, så som hon alltid brukade göra när hon trodde att hon lyckats såra Målarinnan rejält.

Tidsbristen var deras enda hinder för att de inte blivit berömda konstnärer, ville de få det att låta som. Var de så infantilt täta i knoppen, så de trodde det själva, eller var det enbart till för att försöka få mig att tro att de själva trodde så? funderade hon.

– När sådana människor talar om konst, får de det att låta som om alla människor kan det som jag kan. Att det är en konst eller en gåva att kunna det jag kan … Nej, det är det då rakt inte någon som vill tillstå. Kan de förringa det jag gör, så gör de det gärna. Ett beröm … Nej, det kan inte glida över deras giriga läppar. Kritik i negativ form är allt som kan släppas ut ur deras falska munnar. Även om de mycket väl vet, att de inte duger till att göra något av mitt gebit, suckade hon och fäste blicken ut genom det oputsade fönstret.

Så dumt, tänkte hon. Fattar inte hur de tänker. Om den som är konstnär och författare skulle säga: ”Jag kan köra den där grävskopan lika bra som den som har mångårig vana …” Skulle inte det låta löjligt?

Eller ta det här exemplet: ”Jag är ledig från mitt skrivande i eftermiddag, så jag kan sticka upp till BB och förlösa den där tvillingfödseln … som lär ska bli komplicerad!”

Eller det här kanske: ”Jag kan ta hand om låneavdelningen på biblioteket hur lätt som helst … – Om jag bara hade tid.”

Om det bara vore två bokstäver som skilde Nobelpristagaren från idioten, hur mycket vore då priset värt? Är det verkligen så lätt att byta roller?

Den som inte ens har körkort … kan ju i så fall säga: ”Vänta, stressa inte ihjäl dig, herr XYZ, jag kan ta ditt körpass på Ambulansen den här natten, för jag är ledig …!”

”Eller hade kunnat ta ditt pass OM jag bara varit ledig.” Låter ju fantastisk bra, men är det så enkelt verkligen? Kan vi varandras yrken och kall så bra …?  Då kan vi ju skrota alla skolor och utbildningar, för då är ju dessa helt överflödiga! Det blir ju billigt och bra för samhälle och kommun. Den nya tiden. Dessa förträffliga människor som fixat oss den nya tiden, borde inte de få det omtalade Nobelspriset? Vill de verkligen ha det priset, när de får veta att vem som helst kan få det? Efter den ”Nya Tiden” är ju nobelpriset inte värt mer än skit!

Högt sa hon för sig sjäv:

– Om till äventyrs jag skulle ha blivit tilldelad Nobelpriset, skulle det ju ha låtit som så här: ”Nobelpriset, är väl ingen konst att få. Det kan vilken människa som helst få, bara de har tid. Tänka sig …!!! Nobelpriset! Så bra med ombytta roller i en värld där stressen ökar för varje timme. Tänk vilken förträfflig värld att leva i – om alla kunde allt. Fast tråkigt va?

Det som HON (läs jag) fick höra på omvägar, var att båda de där bekanta damerna åkte till Laxå ganska omgående och skådade både länge och väl på hennes konst. Huruvida de fikade efteråt omtalade inte den som berättade händelsen för henne. Men att de varit där det visste berättaren. Det var alldeles säkert, men om damernas intresse var lika med noll, för konstnärinnans konst… vad var det då som drog dem ända ner till Laxå?  När de dessutom inte hade tid.

 

***

 

Tänk så avundsjuk Fritz hade blivit när han fick veta att hon fått en novell antagen i veckotidningen ”Pratbubblan”. Hade hon inte alldeles nyss läst boken Energitjuvar skriven av IngaLill Roos, hade hon givetvis inte kunnat räkna ut att det var avundsjuka och missunnsamhet som gjorde att Fritz agerade som han gjorde. Nej, då hade hon givetvis gått på hans teori. Så här hade han sagt när hon pratade med honom i telefon, och glatt berättat om att hennes novell blivit antagen:

– Visst, jag förstår att du vill tro att din novell var bra, men så här på tidiga hösten är det nog brist på noveller, skrivna av skickliga författare.

– Vad menar du med det? undrade hon, författarinnan.

Då förklarade han att de som brukade skriva och som var etablerade författare, givetvis hade semester som vilka andra människor som helst. Inte låg de väl i hängmattorna och skrev noveller och sände in till tidningen under semestern? Nej, de njöt nog av sommaren utan pennor och datorer, trodde han.

Nä, skrivandet … det fick nog vara till dess det blivit höst och de fått behov av att fylla på i sina plånböcker. På så vis blev det ju – tack och lov – lite lättare för amatörerna, att komma fram med sina alster, påpekade Fritz. Även om dessa inte var lika bra, så gjorde ju det inte så mycket kanske, för även tidningsläsarna var ju på semester, ville han påstå.

De var nog inte ens i Sverige, menade han. Bio, teater, fjällvandringar, för att inte tala om fjärran mål och söderhavsöar som lockade till semesteräventyr.  Även fester och annat kul upptog nog deras tid med större procent än den lilla blaskan ”Pratbubblan” Eller vad trodde hon själv, lilla Hon … Författarinnan? Frågan var ironisk och hon hade haft lust att slänga på luren, för hur … Hur många gånger hade inte denne man fått henne att känna sig oduglig och överflödig? Hur skulle hon kunna bli kvitt denne negative bekantskap? Utan att hon skulle behöva be honom dra – to Hell? Man ber inte sina vänner dra dit, påminde hon sig. Fast vad ska man göra? Finns det inget annat sätt så…

När telefonens tjugonde vassa signal tonade bort, reste hon sig upp och tittade på telefonens nummerpresentation.

– Kors! var det duuu som ringde! Ja, förlåt mig då, men jag orkade inte med dig heller! Fast … jag borde. Nej, jag orkar inte ringa upp …

Nej, inte ens den hon mycket gärna ville prata med kunde hon förmå sig att ta emot samtal från. Vad var detta tillstånd egentligen? Kunde det möjligen vara utbränd det kallades? Hon kände sig lite skamsen, när hon stängde av datorn. Varför hade hon inte svarat i telefon, det var ju bara han. Han var ju förstående, men inte kunde hon säga hur hon kände sig … Att hon kände ren skräck inför livet … Nej, det kunde hon inte göra. Då skulle han nog tro att hon var skvatt galen. Nej, det fick vara. Hon fick ringa upp honom när hon blev bättre, om hon blev det.

Hon gick ut i köket, öppnade kylskåpsdörren, men stängde den igen. Samma gjorde hon med frysen, men nej, hon kunde inte bestämma sig för vad hon skulle äta. Hon frågade taxen From vad de skulle äta. Han kom med ett genialt förslag, som hon avspisade genom att kyssa honom på huvudet.

Sedan krafsade hon ut grönsaker ur frysen. Öppnade en tonfiskburk och lovade, att hon skulle dela den med honom. Det fick bli en tonfisksallad. Det fick duga. Bättre än inget alls.

– Det blir något att skryta med det du, From, skämtade hon.

Även märkvärdig mat skulle det vara, om man fick tro hennes bekanta, de där skrävelmånsarna, som hon ville ta sig ifrån. Någon kunde säga att de ätit fisk av något slag, med Remouladsås. En annan skulle äta stek med något märkvärdigt och tillkrånglat namn. Ytterligare en annan skulle gång efter annan käka porterstek och frågade, om hon någon gång hade tillrett denna delikatess.

Skulle hon verkligen tro på dessa singelmäns skryt, om deras stora köksmästarfasoner? Dessa män hade hon blivit bekant med genom Tedanserna. HU …! så många ensamvargar det fanns på dessa danser. Många av dem var märkvärdiga, uppblåsta och skrytsamma. Fast frågan var; kanske deras attityder var ett sätt att dölja den blyge skolpojken, som fortfarande bodde inom dem? De hade kanske sina tråkigheter att bära. Kanske livet hade stubbat av dem deras eget självförtroende, eftersom de var så nedlåtande och negativa.

Denna teori stämde på en del av kavaljererna, om man skulle söka anledningen genom den bok som IngaLill Roos skrivit. Kanske hade de blivit ratade eller lämnade på något mindre attraktivt sätt, så de hade behov av att trycka ner någon annan. För det hon funnit ut av deras beteende var: Kunde de inte själva … så skulle ingen annan heller kunna – och framför allt ingen kvinna. Kanske de tryckte ner sin nya kvinnliga bekantskap av hämndbegär på sin före detta hustru eller sambo. Detta undrade hon mycket ofta över.

Hon hade haft en hel hord av dessa bekantskaper. Dessa energikrävande män! Lika skrytsamma och märkvärdiga allihop. Den ene värre än den andre.

– Fy för satan, du From, sa hon och slängde konservöppnaren ifrån sig i diskhon. Hur många avundsjuka och giriga väninnor har jag, egentligen? Jisses…, du From. Det orkar jag inte ens räkna efter.

 

***

 

Hennes (konstnär eller författare) dagdröm var att lämna Sverige och alla släktingar och vänner som ändå inte behövde henne, och istället leva ett liv utan att de visste var hon var.

Hon drömde om att vända ryggen åt alltsammans! Ingen skulle få hennes adress. Hon skulle börja ett nytt liv i det nya landet. GLÖMMA ALLA OFÖRÄTTER! Försöka glömma.

Huset skulle hon hyra ut, det skulle gå fortare och vara enklare än en försäljning. Hon visste vem som skulle få hyra och det skulle nog inte bli bekymmer med den hyresgästen, trodde hon.

Någon vettig väninna hade hon väl, men avundsjukan låg nära hos dem också. Om det inte gick för bra för henne, var hennes väninnor bra, men annars … Nä, det där tänkte hon inte forska mer i.

De hade upplyst henne om att hon måste bli mycket ensam i det nya landet, eftersom hon inte kunde språket och inte heller kände någon där.

Jo, vars… det skulle hon nog bli, men VAR var hon inte ensam? Hon var ju nästan lika ensam här, om det var vänner med positiva energier som hon sökte.

Barnen var vuxna och utflugna och hade ingen tid över till henne. Föräldrarna var borta sedan länge … Syskon … Nä, nä…, so what?

– Friskt vågat hälften vunnet, sa hon och rörde om i tonfisksalladen.

 

***

 

Kapitel 35 Predikan i Grytingskogen

 

Marja hade somnat, blocket och pennan låg vid sidan av henne. Hon hade inte skrivit mer än dagens datum på blocket. Hon hade blivit liggande och fundera över Algot Duvsäters författande. Det verkade bli en bok som speglade de människor som bott på den här avsides trakten. Det stod mycket om människorna som bott i Berg, och hur de levde samt grannar på andra sidan sjön. Suttertjärn var ofta nämnd, och Lövås, samt Grytingskogen.

 

Så här började Algots nästa kapitel i den kommande boken: 

Predikan i Grytingskogen.

I den här texten speglar Algot texten från en av Bergs döttrars perspektiv. 

 

***

 

Om inte Moses kommer till berget, så får väl berget komma till Moses. Kanske var det så som prästerna i Ölme socken resonerade på tidigt 1950-tal. Nej, skämt å sido! Så var det nog inte alls! Sanningen var nog den, att det var lättare för befolkningen uppe i skogsbygden att ta sig till någon granne och lyssna till Guds ord, än att åka ända ner till slättlandet där kyrkan var belägen. Det fanns ju nästan inga bilar på den tiden och bussförbindelser var ju inte heller att tänka på, eftersom vägnätet inte var utbyggt, så som det är i dag.

När prästen denna gång skulle åka ut till förssamlings­medlemmarna och hålla predikan, så blev det till Grytingskogen som han ställde kosan. En gård som på den tiden brukades av en jordbruksfamilj. Gården var belägen på andra sidan sjöarna från mitt barndomshem Berg räknat.

Den här söndagen var en vacker sommardag, och mina föräldrar kunde ta sig till Grytingskogen genom att ro över sjöarna (Markvattnet och Lövåssjön) Vi barn kunde också följa med. Inte för att det var speciellt enkelt att ta sig till högmässan ens nu, när den skulle hållas i Grytingskogen, men det var dock lättare än att försöka ta sig ner till kyrkan med hela familjen mitt i alla bestyr som måste göras på en bondgård under den korta sommaren.

Vi gav oss iväg, hela familjen, tidigt på söndagsförmiddagen. Allesammans i ekan – men hur det lät när hela familjen gjorde sig i ordning för att komma iväg, minns jag givetvis inte. Fast det är nog inte allt så svårt att gissa ...

Föräldrarna hette Kristin och Karl (fingerade namn) – och om vi antar att barnen hette Vera, Mimmi och Anja, och att Vera är äldst och Anja den yngsta tösen. Så kan man väl med lite fantasi föreställa sig att mamma Kristin bad Vera att ta fram Anjas finklänning och hjälpa lillsyrran att få den rätt påtagen. Kristin var ju tvungen att gå ut och göra klart i ladugården tillsammans med vår far, Karl.

Förmodligen var det en hel del som föräldrarna hade att ordna med innan vi kunde lämna gården allesamman. Kaninerna skulle kanske ha lite mat. Kristin tog med sig lite hårt bröd och nytt vatten ut till kaninburen. Lyfte av locket och slängde även ner lite fint hö som kaninerna kunde få tugga i sig under söndagen.

Hönsen skulle stängas in, så inte någon räv eller hök kunde passa på att förse sig. Även hunden skulle få följa med husfolket och lyssna till Guds ord och motta välsignelsen. Inte för att hunden var intresserad av en domedagspredikan, utan enbart för att den räknades som en familjemedlem. Korna skulle ut i hagen eller kanske de vallades ut på skogen, som man sa, när de fick gå utanför utskyggården. Kanske det till och med var någon kossa som skulle mjölkas en extra gång – innan vi gav oss av – ifall hon hade kalvat nyligen.

Gödkalvarna skulle ha sin portion ljummen mjölk, och grisarna skulle ha sin mat. Annars var det givetvis inte som det skulle. Det var alltså en massa olika saker som skulle göras innan det kunde bära av bort över sjöarna.

 

***

 

Som jag redan nämnt, så minns jag att det var en underbart vacker och varm sommarsöndag. Att Vera inte tyckte det var speciellt roligt att följa med föräldrar och småsyskon till Grytingskogen på predikan, tar jag för givet. Hon var ju hela sex år äldre än Mimmi, och henne hade Vera förresten aldrig riktigt tålt. Den systern – Mimmi alltså – hade verkligen kommit till världen helt olämpligt, ansåg Vera. Det är inte ovanligt att äldre syskon reagerar med fasa ... när de får ett syskon, just då, när de börjar förstå att just de är farfaderns enda solstråle och världen kretsar omkring bara den här söta tösen, som i det här fallet är kristnad till VERA... då kom syskonet – som blev döpt till Mimmi – och förstörde hela livsglädjen för Vera.  Lätt att förstå att Vera blev både avundsjuk och arg på det här nya syskonet som kom till världen så olägligt.

Att Vera tyckte att den här söndagen skulle bli pest är kanske inte så svårt att förstå, för vad kunde hon prata om med lilla Anja som var så liten? Det gav väl inte så stort utbyte. Vera kände sig nog på så vis utanför gemenskapen, vem vet? Det hade förmodligen varit roligast för henne om hon fått stanna hemma eller tillåtits cykla ner till sin skolkamrat Lisen den här söndagen.

– Mamma! Jag vill inte följa med till Grytingskogen. Jag vill hellre cykla ner till Lisen i Björndalen, får jag det? frågade Vera innan mor gick ut till ladugården.

– Nej, nu ska vi följas åt allihop. Det skulle se underligt ut om inte hela familjen kom, det förstår du väl, Vera!

– Jamen, jag tycker inte att det är roligt med en massa tanter och farbröder som bara babblar i mun på varandra och dricker kaffe. Prästen är ju så långrandig och torrtråkig också. Det vet du ju, mamma! Det har jag ju själv hört att du också har tyckt.

Vera såg mer än olycklig ut.

– Jo, visst! Så är det ju, men, Vera ... Var nu en snäll och duktig flicka. Det blir nog bra det här ska du få se. Vi ska ju inte vara i Grytingskogen hela söndagen. Vi har djuren som vi måste hem till, så vi kanske kan lämna kyrksällskapet lite tidigare, än de som inte måste hem till mjölkdags, tröstade modern.

– Jamen ..., suckade Vera och såg nästan sur ut.

– Du, Vera! Kanske kommer det någon från Niklasdamm eller Hejnola, som har någon flicka med sig, som är jämnårig med dig. Man kan aldrig veta, menade Kristin.

– Vem skulle det vara i så fall? undrade Vera med en uppgiven suck.

– Jaa – du, det vet jag faktiskt inte, för några kontakter så långt bort har jag inte, men det måste finnas folk åt det hållet också, tror du inte det?

– Får jag ro på hemvägen, om jag är snäll och följer med?

– Ja, det vågar jag lova dig, svarade Kristin.

En sista gång undrade mor Kristin om inte Vera kunde vara snäll och klä på lillan och kamma hennes hår och sätta i det nystrukna hårbandet. Sedan tog Kristin mjölkkärlen med sig och gick med skyndsamma steg mot ladugården. När hon kom mitt emot kaninburarna, gick hon fram och slängde ner den där morotsblasten som hon lade vid sidan av buren igår och som hon glömde ge dem vid första besöket. Morotsblast tyckte kaninerna om.

När både den minsta systern och mellansystern hade sina finaste klänningar på sig och deras hår var kammat och de nystrukna hårbanden var ditsatta, fick de lova att hålla sig helt overksamma en stund. Vera själv gjorde sig i ordning och passade sedan sina syskon så de inte smutsade ner sina fina klänningar. Veras hår flätade Kristin strax innan de gav sig av.

 

***

 

När allt var avklarat, begav sig hela familjen ner till ekan för att påbörja färden.

– Jaha! Så klart att ekan är halv i vatten, sa Karl lite besvärat. Det blir till att ösa ett bra tag, ser ja.

– Ja, men vänta, sa Kristin. Jag ska hämta bykskopan, den där lilla burken blir det inget resultat av, sa hon och skyndade bort till en av de två stora flata stenhällarna som bykkaret brukade ställas på när hon skrubbade tvätt.

Under en av stenarna låg den stora skopan. Hon skyndade på stegen och räckte skopan till maken, som började ösa.

Lillan följde faderns rörelser med blicken. Skraooot ... sa det när skopan skrapade mot ekans botten och skopan fylldes med vatten: svisch lät det när fadern gjorde det där kastet ut över båtkanten så vattnet for ut och hur det lät: splach när vattnet från skopan hamnade i sjön. Skraot–Svisch–Splach – skraot, svisch, splach – skraot, svisch ... Så stark hennes far var, det var mycket vatten i varje skoptag, det såg Lillan.

De var tvungna att ro över två sjöar. Först längs hela Markvattensjön och sedan bort mot det trånga sundet vid Lövåssjön som utgjorde fortsättningen av vattenvägen till Grytingskogen.

Det var pappa, Karl, som rodde och mor, Kristin, försökte hålla både hunden, Björn, och barnen i styr. Det blåste inte, så överfarten skulle nog gå bra, men det var säkrast att hålla ett öga på både hundar och ungar ... Man kunde aldrig veta ...

Oj, så besvärligt det var borta vid Sundet nerom Suttertjärn. Där hade tuvorna ändrat sitt läge helt och hållet efter senaste åskvädret. Det där hemska åskvädret som hade föregåtts av den där trombliknande stormen. Hur skulle de kunna ta sig fram här?

– De där flyttuvorna ... De är ett helsike, sa Karl och lade ett bekymrat veck mellan ögonbrynen. De ligger aldrig på samma ställe när man kommer hit till Sundet.

– Ro, på utsidan om den hitersta tuvan istället, föreslog Kristin som hade ena armen bakom Anjas rygg och höll ett stadigt tag om henne.

– Titta vad Mimmi gör, Mamma! ropade Vera som råkat få se att Mimmi stuckit ner ena handen vid sidan om ekan och höll den nere i vattnet, i hopp om att hon skulle lyckas få fatt i en vit näckros.

– Ta upp handen igen, Mimmi! beordrade Kristin. Det är så lätt att du glömmer bort dig och lutar dig för långt ut över kanten på ekan, om du plöjer med handen i vattnet så där. Tänk på, att om du skulle falla i vattnet, så är vi nog snart där allihop, förmanade Kristin och hötte med pekfingret på den fria handen.

Mimmi drog snabbt upp handen ur vattnet och kände sig både dum och skamsen. Vera däremot, fick ett illmarigt utseende och tecknade tyst åt Mimmi, att nu mådde hon jättebra över att Mimmi fått en tillsägelse. (Hi, hi, hii.)

– Om ni tittar där borta vid vassen. Alldeles vid den där stora stenen, sa Karl och nickade hastigt med huvudet åt det håll han menade: där simmar det en snok.

Sannerligen ... Där sam det en orm. Var det för att svalka sig eller för att göra sig fin inför predikningen? Av okänd anledning hade ormen valt att ta sig ett söndagsdopp. Någon dålig simmare var han inte. Det där hade han gjort förr, det syntes.

När ekan nådde Lövåssjöns strand hördes lite skrap gräs och småsten mot ekans botten.

Björn, som suttit snällt i fören, hoppade vigt ur ekan och svassade med högburet huvud och ihoprullad svans upp mot ett buskage. Han nosade lite bland mossa och barr, sedan lyfte han på ett bakben och slog en drill mot den närmaste busken. Så sprätte han med bakbenen så mossan yrde bakom honom. Sedan stack han iväg med blixtens hastighet bort över strandkanten. Den ramsvarta pälsen blänkte i solen. Han var grann, den hunden. Snäll också och barnvänlig.

Resten av familjen tog sig ur ekan och far drog upp den en extra bit på land, så den inte skulle glida ut och vara borta när familjen kom tillbaka.

Det står ju tydligt i bibeln att vi ska välja den smala vägen här i livet. Den breda vägen lär ju vara lätt att gå, men den leder ju inte till fördärvet, alltså inget bra. När vi nu skulle gå från ekan och upp till Grytingskogens gård, blev vi verkligen tvungna att välja den smalaste av alla vägar. Vi fick följa en upptrampad stig mitt i skogen. Den var verkligen inte lätt att gå på vare sig för folk eller för fä.

Lillan, Anja, ramlade flera gånger och till sist satte hon sig mitt på stigen och klagade över att hon var trött i benen och påstod att hon fått ”innanvärk i sina smala ben och fossingar”. Vad det nu än kunde vara för konstig åkomma, lillan drabbats av – så sa i alla fall Karl till henne att kliva upp och ställa sig på en sten som fanns alldeles nära stigen. Han skulle sätta sig ner framför stenen förklarade han, så att Anja kunde krypa upp på hans rygg och åka med.

Att lillan fick åka på pappas rygg såg nog inte Mimmi med så värst blida ögon. Hon skulle ju också ha behövt vila sina ben, men hon fick höra att hon var en stor och duktig flicka den här söndagen. Visst skulle hon orka gå. Så stora flickor som hon klarade ju sig själva. Jo, då! Nog skulle hon visa alla, att hon kunde gå själv. Framförallt skulle hon visa Vera, att hon var helt outtröttlig. För bestämt, såg Vera trött ut hon också? Eller var hon bara misslynt över att ha blivit tvungen att följa med ...?

Skogsstigen upp till Grytingskogens stuga var hemskt lång. När de gått en bra stund, kom de till en liten glänta. Om det var en halvt igenväxt åker eller en äng var väl svårt att avgöra. Alldeles nyss hade Mimmi plockat några blyga Skogsstjärnor som växt inne i den unga ljusa granskogen bland mjuk, ljusgrön mossa. Där hade det även legat några fina grankottar från fjolåret. De skulle ha blivit fina att ha som kossor i Mimmis tänkta ladugårdsbygge. Den som hon lätt byggde upp av några pinnar som hon placerade var som helst på marken. Men nej, hon fick inte ta kossorna med sig nu.

– Nej, Mimmi. Lägg kottarna här på kanten av stigen, så får du ta dem när vi går tillbaks! Akta klänningen! förmanade Kristin. Det kan finnas kåda på kottar och du kan få fläckar på din fina klänning, och nu ska du vara fin, vet du ju.

Mimmi, suckade och slängde kottarna ifrån sig. Kristin sa det i all välmening, för hon ville så gärna visa att barnen var välklädda och välartade.

 

***

 

Så tråkigt det är att tidens tand gnager och förstör … Minnet från den gången, när jag var i Grytingskogen som en femårig liten flicka, var helt annorlunda mot det jag nu såg, så här många år senare, när jag åkt till Grytingskogen för att se om stugan över huvud taget fanns kvar. Den gången som jag var där tillsammans med mamma och pappa på predikan, minns jag att huset var rödmålat och grant. Det låg visserligen mitt i urskogen bortom all ära och redlighet – men som liten flicka tyckte jag att det mest av allt liknade ett slott.

Framför huset var det – då för länge sedan – en stor trädgård. Gräsmattan var klippt med maskin, så gräset var kort som i den där härliga lekparken inne i staden, Kristinehamn. På landet var jag van att gräset skulle slås med lie och hängas upp i hässjor eller kanske såtas. Det skulle användas till att mätta hungriga djur med.

Grytingskogens trädgård liknade Lekparken som jag tyckte var som ett sagoland och där vi barn någon enstaka gång hade fått pröva gungorna bland stora tuffa stadsbarn. En rutschkana fanns det också i den där lekparken. Fruktansvärt hög. Plåten blänkte i dagsljuset, det minns jag. En så farlig leksak varken fick eller vågade jag pröva. Finkläder hade man ju även på sig när man någon gång fick följa med till staden.

Utanför Grytingskogens hus, var det stora parkträd eller om det möjligen var äppelträd. Fina rabatter var det också. Det var i alla fall själva huset som fascinerade mig mest av allt jag såg. Det var enormt högt och stort, tyckte jag. – Huset hade två hela våningar samt en vind. En stor öppen veranda med vita pelare som bar upp en stor balkong. Det jag minns tydligas är verandans pelare ... Alldeles vita var de – och ovanpå dessa vita pelare vilade detta under av byggkonstruktion ... BALKONGEN. Något sådant hade jag aldrig tidigare sett. Förmodligen trodde jag att de som bodde i Grytingskogen var de riktigt rika. Fast så var det inte alls – nu när jag kan se svaret i facit.

Nu när jag var där 64 år senare, stod huset öde och vandaliserat. Med öppen, halvt avsliten ytterdörr och visade ett svart gap in mot den fönsterlösa farstun. Fönstren såg ut som tomma ögonhålor. En del fönster hade fått glaset sönderslaget, så gardinerna hängde ut genom fönsterhalvorna. Gardinerna blev något för vinden att leka med. Så sorgligt, vemodigt ... Den här synen var på något vis melankolisk. Jag fick en känsla av beklämdhet, där jag stod och lät blicken fånga allt det som tiden förändrat.

Här hade människor arbetat och strävat en gång i tiden. Älskat och kanske hoppats på ett fint och lyckligt liv tillsammans med sina familjemedlemmar. Hur hade de haft det egentligen? Hur hade deras liv varit? Hade det blivit som de önskat, hoppats och trott? På dessa frågor kan jag aldrig få något svar.

Vid det här senare besöket upptäckte jag att baksidan av huset – den sidan som vette mot skogen – aldrig hade varit målad. Den sidan var helt grå, och vette mot storskogen, och hade förmodligen aldrig fått minsta droppe av den där granna röda färgen som huset lyste av när jag var där på Gudtjänsten för så längesedan. Sanningen var kanske den, att det hade kostat för mycket att måla hela huset. Rikare än så – i kronor räknat – hade kanske inte dessa människor varit, trots att det såg så fint ut där då.

Jag minns inte något av kafferepet som jag antar följde efter prästens alldeles för långa och hårda predikan. Jag begriper att det säkert var många sorters kakor. Många fruar hade kanske bett att få receptet på både det ena och det andra. Många hade nog försökt visa den här familjen, att de uppskattade all den ansträngning som frun i Grytingskogen hade gjort inför det här prästbesöket och hela grannskapet som kommit så mangrant, från avlägsna gårdar till den här andaktstunden.

Prästen talade och talade ... folk skruvade på sig lite grand. Någon hostade till och någon annan följde konturerna av korset på psalmboken med fingret. Lilla treåriga Anja hade det minst sagt besvärligt. Det kliade på benen av den alltför sträva resåren i hennes knästrumpor. Det hade blivit varmt och trångt i de nya blanka lackskorna. Hon skulle helst ha velat dra av dem. OJ! vad det kliade på benen, hon blev tvungen att riva lite. Varje gång som hon böjde sig fram för att klia på ett ben, gav korgstolen – hon satt i – ifrån sig ett rejält gammalt, gnälligt knarr... och mor Kristin tecknade åt Anja, med pekfingret för munnen, att Lillan skulle vara tyst.

Det kändes fruktansvärt långtråkigt, kissnödig blev hon också. Hur länge skulle hon bli tvungen att sitta så här? Hungrig ... jo, lite det också, kände Anja att hon var, när hon kände efter. Trött var hon dessutom. En liten tupplur kunde hon ju fortfarande ha rätt att ta sig mitt på dagen, så liten som hon var, men nu fick hon inte somna. Hon skruvade lite till på hela sig. En extra gång så att säga, och tittade lite oroligt bort på mamma Kristin, för stolen tillät inte någon som helst rörelse förrän den knarrade.

 

***

 

Är det konstigt om man blir melankolisk när man tänker på allt det här? HUR DET KAN HA VARIT FÖRR ...? Så förgängligt allt känns när man står där på trappan i resterna av nerfallna balkongbräder med rostiga vassa spikar som sticker upp ur de grå murkna bräderna – och man minns att det har varit levande människor i full fart, just här för ett antal år sedan och nu är just den här platsen dödstyst ... Ingenting hörs. Knappt suset från skogen, för den är nedtagen och det är nästan vindstilla och smågranar susar inte speciellt mycket. En doft av gammalt trä är allt jag känner där jag står. Lite fuktig mossa ger ifrån sig en ödesmättad doft om förgänglighet.

En liten fågel hoppar från den ena hallonristoppen till den andra. Kan han möjligen vara en själ som bott här för längesedan, undrar jag tyst för mig själv, där jag står stilla och ser på hans flykt från gren till gren.

Inget hörs mer än min katt Princens jamanden. Kanske han kan höra rösterna från förr ... VEM VET? Vördnad och beklämda känslor stiger – mot ens vilja – upp inom en. Jag kände mig beklämd. Här hade människor – före mig i tiden – levat, arbetat och fostrat barn som i dag kanske är äldre än vad jag är nu – om de överhuvudtaget lever. Det vet jag ju inget om. Dessa föregångare i tiden var nog ingen släkt till mig, det tror jag inte. Grannar ...? Kan man kalla dem grannar när det är många mil mellan gårdarna i denna undanskymda vrå av världen? För så var det där jag föddes för ganska länge sedan. Det var skog och åter skog och inga vägar som var farbara med bil. Förresten var det ytterst få som ägde en bil. Men hur det än är – och har varit – så är den här trakten fortfarande mig kär och ligger på en trygg, säker oåtkomlig plats i mitt minne.

När jag tagit mig upp till huset från den bilväg som finns idag, (som absolut inte fanns då när folk bodde där) kunde jag konstatera att så enormt stort som jag tyckte huset var, när jag var liten, var det inte med dagens mått mätt.

Jag hade Prince-katten med mig. Jag tog upp honom i min famn, för det var kallt på marken, det var ju i början på december nu i år 2007, och dessutom var det sönderslaget glas som låg lite varstans både inne och ute. Prince och jag gick upp på trappan, där den nedrasade balkongens brädor visade oss sina rostiga spik. Där kunde jag se hur bräderna tappat sin röda, granna färg och antagit en gråbrun ton av fukt och frost.

När vi kom in i farstun, såg jag att dörren rakt fram vette in mot ett kök och dörren till höger var ingång till rummet. Finingång kallades det. För det fanns en ingång till rummet från köket också. Det var alltså inte mer än ett rum och kök på nedre botten.

Jag fortsatte upp en våning med Prince på armen. Han kommenterade ljudligt allt han såg, för han var en siames. En mycket talför sådan, när det var något som han fann anledning att kommentera.

När vi var uppe på övre hallen hade vi en dörr till vänster och en rakt framför oss. Luckan till vinden var nerdragen och låg på golvet, nästan övertäckt med skräp och gamla sönderrivna tidningar. I övrigt var väl övervåningen planlagd ungefär som den nedre. Alltså bestående av ett rum och ett kök. Frågan är om det kanske till och med bott två familjer i det här huset förr i tiden, eftersom det fanns två kök ...

Köket på andra våningsplanet var placerat precis mitt över köket på nedre botten och rummet var rakt över det nedre rummet, fast det här var lite mindre eftersom det här rummet fått ge plats åt ett mindre rum, som vette mot skogen, alltså placerat på husets baksida. Detta lilla rum hade använts som klädkammare, kunde jag förstå. Det pyttelilla rummet hade till och med ett litet fönster, så kanske det vid något tillfälle även varit någons sovrum.

På den tiden hade nog skogen stått tät och mörk nästan ända intill husväggen, där på baksidan. Det anade jag när jag tittade ut genom den lilla glaslösa fönstergluggen i det här lill-rummet. Där nere på marken var terrängen helt oplanerad. Stora stenbumlingar låg alldeles nära väggen och stubbar efter gamla fällda träd lyste gråskimrande i decemberljuset. Där hade förr skogen stått tät och mörk, det kunde man ana. Nu var det avverkat, öppet och ljust. Pretentionerna för storslaget boende var inte lika höga då som nu ... Men ... är vi lyckligare nu när vi bor större och bättre?

Antagligen hade det bott en del okända individer där i huset efter det att stället blev stående öde. Det fanns luffare förr i tiden. De brukade ta in på sådana här ödeställen. Fast luffare förstörde inget och inget vare sig tog de med sig eller lämnade kvar efter sig. De var människor som inte ägde mer än det de stod och gick i.

Mycket i huset vittnade om att det inte var de senaste bofastas prylar som lämnats kvar vind för våg i både kök, rum och skåp. Nej, de som sist varit bofasta här, hade säkert skurat och städat in i det sista, innan de lämnade över stället till helt andra människor.

Kanske hade de blivit tvungna att flytta från gården på grund av ålder eller sjukdom eller på grund av de svårigheter som det måste ha inneburit att bo utan vare sig elektrisk ström, väg eller annan bekvämlighet.

När jag strövade omkring där inne i huset mötte jag sorgliga syner som: moderna stövlar och träskor av vår tids snitt. Det gjorde ont någonstans när jag tänkte på dem som en gång levt och strävat på denna gård. Vad har de haft för liv? Har det varit många sorger över sjuka barn och dåliga äktenskap...? Eller ska man trösta sig med att allt var bättre förr?

Eller var äktenskapen kanske bra då? Förr alltså! Det fanns kanske inte så många frågetecken om LYCKAN. Eller vad lycka var. Ett svar som dyker upp inom mig är: Lyckan var kanske att se till att familjen fick mat för dagen och att djuren i stall och ladugård klarade vintern på det hö som gick att bärga på de små åkerlappar som hörde till dessa skogsgårdar. Människorna då – förr … De var inte bortskämda som vad de är idag. De tog bättre vara på både tiden och varandra, inbillar jag mig. Kanske har jag fel, men jag kan ha rätt också! Det finns plats för spekulationer.

Vad gjorde människorna på fritiden? Är svaret så grymt så att det lyder; det fanns ingen fritid! Radio fanns ju inte så tidigt. Teve ... Det var ju bara science fiktion – för jag minns när vår stränga skolfröken Alice Jändel berättade om att det fanns något som kallades television och som så småningom kanske skulle komma. Det var bilder som kunde skickas ut i luften, utan papper eller postgång och denna familj var ju äldre än mina egna föräldrar. Så hur hade de levt?

Postgång ... Jag har svårt att föreställa mig att det var någon sådan som fungerade bra. De fick kanske hämta post borta vid Niklasdamm eller rent av inne i Kristinehamn. Var handlade folk som bodde i Grytingskogen? Det måste ha varit i Kristinehamn. Det måste ha varit närmast, men hur tog de sig dit? Bil … Nej, det fanns inga sådana då. Kanske det var hästskjuts ... Det var väl det enda färdsättet vintertid. Cykel på somrarna. Vintertid måste det ha varit mycket besvärligt.

Trots alla dessa hinder firade folk i alla fall helger på ett bättre sätt än vad många av oss gör i dag, det har jag fått för mig. Kanske har jag helt fel för det är klart att tragedier och bekymmer fanns väl även då. Jag vågar ändå påstå att folk hade förstånd att ta vara på glädjen mycket bättre än vad vi moderna människor gör.

Det som upprör mig är att vi som har vägnät – nära till affär och dessutom är ägare till varma bekväma bilar och kanske lite mer pengar att röra oss med ... Vi ... Vi vill inte fira jul och nyår eller andra högtider, för en del av oss är kanske kommunister eller anti Krister ...  Eller vill inte av någon annan anledning, fira högtiderna. Kanske är vi så bekväma och själv­upptagna, så vi struntar blankt i traditioner, gamla eller fina ”skit samma ...”  Sådana där gamla påhitt! Nä ... Det får vara. Det är upprörande och förstörande för dem som måste leva ett så fattigt och futtigt liv i modern tid.

Jul var ju en fin högtid med många fina traditioner, det vet vi och det har väl i alla fall de flesta hört talas om. Alla skulle vara glada på julen och även djuren skulle ha lite extra omvårdnad och bättre utfodring just den där helgdagskvällen som var julafton.

Framför allt var det nog inte lika mycket stress och snärj som vad det är nu. Kanske var folk förståndigare förr. Det kunde i alla fall inte bli kapptävling om vem så hade största utejulgranen, för alla bodde mitt i skogen och hur stora granarna var, berodde helt och hållet på när det senast avverkades i närheten av stugan.

Största teven kunde inte vare sig unga eller gamla tävla om, för den var inte uppfunnen. Häftigaste datorn ...  nej, dator var endast science fiktion och kaffepannorna såg nog ganska lika ut i stugorna. Telefon hade inte de som bodde längst in i urskogsdjungeln, så de här statusprylarna ställde inte till någon förtret för någon. Tänk så gammal man känner sig när återblickstanken slår ner på en.

Som synes av min berättelse så minns jag icke ett enda ord av vad prästen förkunnade den där söndagen för så längesedan ... Fast kanske min berättelse kan vara lika intressant som en återgivning av en långrandig predikan – med hot om straff och väntande Jehenna med en sprakande skärseld. För det var så som det predikades förr. Vår präst var mästare på att predika så till och med en hund kunde känna sig syndig och utan minsta hopp att bli förlåten. Allt var synd, till och med det som ingen ännu gjort, för tanken … Tanken kanske hade funnits hos någon och då var det klippt… Då var ju synden redan begången, det gällde att hålla ordning även på tankarna. Hur bra sådana här predikningar var för unga individer, det kan man undra. Massor av förbud och fördömanden. För sådana var predikotexterna för snart sextio år sedan.

Fast lägg in lite mer glädje mellan raderna! För det tror jag trots allt att det fanns hos den tidens människor, hur illa de än hade det. De klagade sällan.

 

***

 

Kapitel 36  Advent

 

Marja hade somnat ifrån alla bekymmer. Hon sov djupt och drömlöst … Kanske var hon medvetslös …

 

Algot Duvsäter hade gjort ett kapitel om adventstiden i Berg. Eftersom han var personligt bekant med Ingbritt en av döttrarna i Berg var det ganska lätt att få löfte om att införa något i sitt manus av det hon hade skrivit. Så han tackade för bidraget till boken och införde Adventsberättelsen.

 

Bistra Adventstider Och Sagolik Julefrider

 

Förste Advent.

 

Vintrarna förr i tiden var snörika. Ibland både bistra och långdragna. Folk fick dra sig fram så gott de kunde under krigsåren och efterkrigstiden, trots fattigdom och armod som det var i många familjer.

Förste advent … Det var för oss barn en bekräftelse på att julen var på väg. Nu var det bara ”så …långt kvar” till jul.

Förste advent tände mamma första stearinljuset i den avlånga skålen, som var fylld med ljusgrå toppmossa. Några alkottar låg här och var ovanpå den fortfarande våta mossan som extra prydnad.

Ute yrde snön mot den mörka granskogen och vedspisen sprakade. Det var även fart i kaminen som stod inne i kammaren. Var man riktigt snäll, kunde det tänkas att pappa läste högt ur någon bok för oss.

En liten adventsgran hade tagits in. Den lilla bordsgranen satt i en hemtillverkad hållare. En avsågad trissa från en björkstam med extra fin och vit bark. Ett hål var borrat i mitten av trissan, så granen stod stadigt på bordet.

Sedan pryddes de vassa, gröna grangrenarna med vita vaddtussar. Ibland klippte mamma rött ullgarn och strödde över den vita bomullen.

 

***

 

Trots krigstider gjorde i alla fall vår mor pepparkaksdegen på äkta smör – för på den här gården lämnades inte mjölken till mejeriet. (Det kärnades smör av grädden.)

Anledningen till att mjölken inte lämnades till mejeriet, var att gården låg uppe i Bergslagens bergigaste och mest otillgängliga områden. Som en extra understrykning av dess geografiska läge – var gårdens namn Berg. Dit var det inte ens någon elektrisk ström dragen och det fanns knappt farbar väg ända fram.

Två kilometer var enskild väg, som far och farfar hjälpts åt att bryta, utan andra hjälpmedel än spett och spade – hammare och slägga – och en hel del dynamit. De hade röjt undan stubbar och sprängt bort sten. Tyvärr blev det skralt med grus. Det var inte att tänka på några dyra fyllnadsmassor. Det fick duga med rödsand som fanns naturligt på vissa ställen i de vanliga jordlagren.

Väglöst land skulle man kunna kalla den här Bergslagstrakten, där den här gården låg. Men å andra sidan, så var bilar något som bara godsägare och så kallat fint folk hade råd med på den tiden, så några breda asfaltsvägar behövdes inte. Hästskjuts, cykel eller sparkstötting tog sig ju fram utan några autostrador.

Vintertid var det mycket lättare att ta sig fram till den här gården, för då plogades det upp en vinterväg över sjön. Med hästen Bläsen spänd framför den hemsnickrade snöplogen blev det bred och fin väg. Över sjön blev det inte heller några besvärliga uppförsbackar.

 

***

 

Här gällde det att ta vara på vad gården kunde ge. Det var givetvis skogen som borgade för den största delen av inkomsterna. Tyvärr kunde det inte bli några höga vinster, eftersom far var den ende mankraften på gården, sedan vår farfar avlidit. Några sönder som kunde ta vid fanns inte.

Så länge som farfadern levde var det givetvis lite lättare för pappa. Även sedan farfadern blivit gammal och tacklat av och inte orkade som förr, var han ändå till stor hjälp. Han skötte då många av gårdens lättare sysslor, medan far och mor bärgade hö eller hjälptes åt med andra sysslor. Farfar såg även till djuren när far var i skogen. Han kunde till och med vara barnvakt, när både far och mor arbetade ute på ägorna med sådant som inte gick att göra ensam.

Farfar var en skicklig smed och han lät den kunskapen gå vidare till sonen Hjalmar. Det var en hel del som kunde tillverkas i smedjan. Redskap behövde lagas och allt sådant blev farfars arbete på äldre dar.

Ibland behövde skaklar förstärkning av järnbeslag, om det inte var så dags att göra helt nya. Redskap och delar till skogskälkar och vagnar kunde han ordna till där i smedjan. Det var en tillgång att ha smideskunskaper. Farfadern hade ju även lite mer tid till sådant arbete som krävde tålamod och som tog tid när han inte längre var med i det tunga arbetet på gården. För tid fick han ju mer av, när han inte längre var med i skogen eller på åkrarna.

Att tillverka helt nya skaklar var ett hantverk som både far och farfar behärskade. Getdoningen och även lunnardoningen gjordes av ett par björkstammar som växt krokigt ute i skogen. På så vis blev det en naturlig böj i framänden på medarna.

Skogsarbetet var tungsamt och inte så lämpligt för människor som blivit lite äldre. Träden skulle fällas med handkraft och stocksåg eller fogsvans om de inte var alltför grova.

Ibland när det gällde mycket grova trädstammar, så grova att det inte räckte med den vanliga timmersvansen, brukade grannen och far göra arbetsbyte och hjälpa varandra. Sådana gånger använde de en annan såg, en tvåmans stocksåg. Den hade handtag i båda ändarna av bladet och karlarna kunde således dra den fram och åter mellan sig. På så vis gick det att få ner även de allra grövsta träden.

Med häst lunnades timret fram till en lämplig upplagsplats, där det fick ligga till dess sjön hade frusit så den bar. Därefter skulle virket forslas vidare med häst och timmerdoning över sjön, och läggas upp i vältor vid landsvägen. Inte förrän någon gång frampå vårkanten skulle det mätas in och stämplas. Timret kunde inte hämtas förrän efter tjällossningen, så slutlikviden för vinterns virkesleverans kunde dröja. Vilket gjorde att det gällde att hushålla väl med slantarna.

 

***

 

Julförberedelser … Man kan nästan kalla hela höstens arbete för julförberedelser, för sysslorna gick i vartannat och en del saker var man tvungen att göra tidigt – och på bestämda datum – även om det var långt kvar till jul. Annars skulle det inte fungera, så man kunde fira jul i rätt tid – enligt almanackan.

Efter höskörden kommer bär och frukt, som måste tas om hand. Men för att vi ska komma julförberedelserna lite närmare, kan vi ta torkning av äppelringar som ett bra exempel. En sådan där klurig skal- och skärmaskin, för att få både skalade och skivade äpplen, har jag svårt att tro, att man kan finna i dagens moderna DUKA-affärer. Den här hjälpredan var gjord av vanligt svart järn. Det kunde man se på äpplenas kärnhus, om de fick sitta kvar för länge på skalarens taggade fastsättningsanordning blev äppelskrotten  blågrön till färgen av järnets utfällning i hop med fruktsyran.

När äpplet var skalat och skivat, hängde det ihop som en lång spiral – en finurlig skärmaskin. Helst skulle man dela isär spiralen, så det blev fria ringar, som inte satt ihop. Dessa skulle läggas på pappersklädd bakplåt och torkas i vedspisens ugn, med ugnsluckan på glänt.

Torkningen tog lite tid, men det spelade mindre roll, för spisen var det eld i från morgon till kväll. Så var det i alla stugor oavsett äppeltorkning. Vedspisen skulle användas till matlagningen eller så skulle det bakas. Om inte annat så skulle det värmas diskvatten. Så i den var det alltid eld.

Vinteräpplen som satt kvar på trädet länge, kunde plockas ner allt efter hand och rullas in i tidningspapper. Var man lycklig ägare till en gammal utdragssoffa som var så tät i trävirket, så inte mössen tog sig in genom springorna, då kunde man skatta sig lycklig. Det blev i så fall en perfekt förvaringslåda. Med andra ord en bra äppelgömma.

På gården Berg blev det den gamla maskätna farfarssoffan  som  blev den perfekta äppelgömman; den stod på vinden. Där var det luftigt, svalt och mörkt. Visst att en del äpplen ruttnade och blev förstörda. Men det mesta blev använt under förvintern och på jul var ju äpplen både en prydnad och extra godis.

 

 ***

 

Den vanliga höstbyken var också en sak som inte kunde hoppas över. Lakan och gångkläder skulle tvättas, medan det gick att hänga och få torrt utomhus. Framförallt var tvätten tvungen att klaras av medan sjön var öppen, så det gick att skölja tvättkläderna i sjön.

Även vintertid när det var tvätt som skulle sköljas, fick mamma skölja tvätten i sjön. I en upphuggen vak. Hon fick stå på iskanten och skölja i vaken i det iskalla vattnet. Ett fruktansvärt arbete. Iskallt vatten och reumatiskt förvärkta händer – ingen bra kombination. Det är så det gör ont i ens hjärta vid blotta tanken på ett sådant arbete som min mamma utförde.

 

***

 

Även klippning av fåren var ett arbete som skulle göras på hösten, innan de stängdes in i sin fålla för vintern. Klippningen skulle göras så tidigt att fåren hann få skaplig återväxt, så de kunde hålla värmen, eftersom stallet inte var uppvärmt. Fåren delade boning med hästen Bläsen. Det var han som bidrog med värme i stallet.

Baggen, Bagger, var en arg kanalje. Han lät sig inte hunsas hur som helst. Han var en bagge med både horn och stolthet. Han visste sitt värde, minsann. Fast just i den här klipparhistorien, kände han sig en aning trängd och ville nog helst av allt att gammeltackan skulle vara i hans omedelbara närhet – som ett slags moraliskt stöd. Kanske till och med som en mammaersättning, vad vet man om djurs beteende och känslor? Men spak kände han sig, i alla fall, när han barbent och naken om halsen gick tillbaka till flocken. Ja, han kände sig både uttittad och fånig, när han morsade på de unga tackorna och hälsade på sina egna barn.

Bagger hade ståtliga horn, men de kunde inte hjälpa honom i den här svåra stunden, när den allra största ullsaxen kom fram. Den gillade han aldrig. Han klarade sig utan barberare, hävdade han.

Det blir ett speciellt ljud när skänklarna på en ullsax gnids emot vartannat när man klipper.”Hej-Svejs” eller ”Svipp-Svapp” lät det hela tiden, när man klippte. Kanske var det mer ljudet av saxen som väckte obehag hos Bagger? Mer än skräcken över att någon skulle klippa hål i hans skinn, för det var mycket lätt hänt. Åtminstone för den som höll på att lära sig. Egen erfarenhet finnes, tyvärr. Fast fåren skällde inte på en för det. De knäade ihop lite just när det hände, men sedan stod de tåligt stilla igen.

När alla fåren var friserade, skulle ullen sorteras och den finaste skulle skickas till ullspinneriet. Därifrån kunde man ta tillbaka färdigt garn. Vitt, svart eller grått och det var äkta färger, inga kemikalier där inte. Så gott det luktade av sådant garn. Att sticka av sådant äkta ullgarn, är som balsam för händerna, för man blir fet om fingrarna. Fet på ett mycket naturligt sätt. Bättre än alla köpta krämer.

 

***

 

Under den här kristiden, när det var oroligt i luften, var alla på landsbygden strängt ordinerade att mörklägga sitt hus. Det blev till att hänga upp tjocka filtar för fönstren när skymningen föll och mörklägga, innan man tände fotogen- eller karbidlampan.

Ju längre kriget höll på, desto svårare blev det på fronten fotogen och bensin. Karbid var lättare att få tag i och den var inte lika dyr som fotogen.

Just den här mörka hösten, hade mina föräldrar fått låna en lampa, av våra släktingar i Suttertjärn, gården på andra sidan om sjön. Jag vet inte vad för nymodighet den här lampan var. Det var inte den vanliga sortens karbidlampa och inte heller en vanlig oljelampa. Kan det möjligen ha varit någon slags gasolnyhet kanske …?

Far ställde klokt nog lampan på en köksstol, när prov­tändningen skulle gå av stapeln. Tur var det, för hela lampan fattade eld. Det måste ha blivit något riktigt galat med den, för den fick föras ut på gården, invirad i en trasmatta eller om det möjligen var en nedryckt mörkläggningsfilt. Sedan kom inte den lampan in fler gånger.

Däremot köpte mor och far en annan, lite mindre lampa. En karbidlampa. Den fungerade. Vilket var en fördel. Den fick byta plats med fotogenlampan och hängdes över köksbordet.

Det fanns en mycket vacker ”farfarslampa”. En fotlampa som alltid stod otänd på övre våningen. Den hade ett stort extra glas som var påträtt utanpå det vanliga smala lampglaset. Ett prydnadsglas kan man säga. Prydnadsglaset hade bulliga former och hade utsirat mönster.

Oljebehållaren och lampfoten var av vitt porslin, och mönstrad i ljust blå färg med markeringar i rostbrunt. Mycket vacker, men tändes aldrig, trots att vi barn tjatade. Varför, fick vi nog aldrig veta. Vi blev tillsagda att vara rädda om den lampan. Den stod alltid på farfars skänk där uppe i det som en gång varit hans rum. (farfarsrummet som man sa)

 

***

 

Andre Advent

Den dagen kanske var en dag med solsken, men med en kyla som gjorde att det knarrande under pjäxorna för varje steg som togs. Ett par vändor med sparken i nedförbacken mot sjön, kanske räckte, för att man skulle känna sig genomfrusen. Och hade man tur, hade mamma kokat sagosoppa på äkta hallonsaft med bitar av torkade äpplen i. Det var underbart gott för frusna ungar. Sagogryn vet jag inte om det finns i dagens varusortiment.

Det var i dag som det andra adventsljuset skulle tändas och nog minns jag, att vi barn ville tända det och ibland fick det även bli så, men då var det noga med att hålla räkningen på vem som skulle tända nästa gång.

 

***

 

Tillbakablick på höstens arbete … Det var även andra saker som skulle göras så här på senhösten, när både hö och säd var bärgat och inne under tak. Slakten ej att förglömma. Det var ingen tillställning som det sågs fram emot, utan helt enkelt något, som var tvunget att göras. Hur obehagligt det än tedde sig. Far fick hjälp av en slaktare från staden.

Sedan började ju det arbetet som skulle bli det som familjen skulle klara sitt uppehälle på lång tid framöver. Mor stekte och konserverade kotletter och andra delar av köttet och de färdigkonserverade glasburkarna ställdes ner i jordkällaren för förvaring. Det var noga med att kontrollera burkarna – med jämna mellanrum – så inga konservburkar släppte sitt lock, för då blev konserven förstörd. Var någon burk tveksam, vid kontrollen, fick den tas först, så den inte hann släppa taget, så att luften sipprade in. Ett ansvarsfullt arbete.

Många är nog de som kan vittna om hur svårt det var att öppna en konservburk som tagit fast ordentligt. För i dessa tider fick man även vara rädd om gummiringen, som låg mellan locket och glasburkens överkant. Hur förargligt det var när plösen, som man drog i, gick av. Nästa gång fick man ju ta till plattången på sådana konservburksringar, om de varit tvungna att tas i bruk, trots skadan.

Till en del burkfabrikat hörde det gummiringar, som försetts med två plösar. Det var perfekt. En plös på ömse sidor om locket. Då fanns det ju ett handtag kvar, när det första örat hade slitits loss. Man fick givetvis vara försiktig, så man inte ryckte sönder ringarna i onödan för som sagt… Konserveringsringar var svårt att få tag på under dessa ransoneringstider. Sådana gånger, när man tappat tålamodet och lurats att ta plattången och tänkte dra försiktigt i plösen – gick det sällan lika bra som vad man hoppats. Det var då som man brukade dra sönder ringarna.

Det hjälpte föga att ha kuponger på varor, om varorna över huvud taget inte fanns att uppbringa.

Det som inte konserverades brukade saltas ner eller rökas. Det blev gott! Rökt fläsk var fin mat. Det var ett bra sätt att röka fläsket, för på så vis kunde det hålla sig färskt och fint ganska länge. Då behövde man inte salta ner så mycket efter slakten.

Även fisk som fångades, hängdes in för rökning. Det skulle eldas med enris. Då blev det den bästa smaken. Några år torkades även fisk. Den hängdes då upp på boningshusets södervägg. Det skulle bli lutfisk, som skulle kalasas på vid jul.

Så kom den ödesdigra dagen, när rökkuren brann upp, med både fisk, kött och fläsk. Allt blev lågornas rov. Marken och ljungväxterna var svedda över ett bra stort område och stenarna var sotsvarta efter eldens vådliga härjning. Själva mullen vid eldstadens stenar var kolsvart i många år efter branden. Det var inte lätt att vara fattig husmor en sådan gång. Vilket elände!

Tur i oturen, låg vinden på åt ett håll som gjorde att elden inte spred sig till vare sig boningshuset eller uthusen. För hur skulle en brand kunna släckas med enbart en liten handbrandspruta och ett par hinkar med vatten. Det fanns ju inte telefon och ingen farbar väg för en brandbil att ta sig fram på. Man måste säga att det var mod och morska människor som vågade bo så med både ett och flera barn. En mycket stor eloge, åt dessa tappra människor, skulle jag vilja ge. Mina tappra kärleksfulla föräldrar, som aldrig tappade taget.

Det gavs aldrig någon tid till att bygga upp någon ny rökkur som ersättning för den som brunnit ner till grunden. Det fick lov att gå ändå. Vad orsaken till branden var, blev aldrig klarlagt. Förmodligen var det så, att eldstaden låg för nära själva rökkuren. Någon gnista hade väl följt med röken och antänt kurens torra trävirke.

 

***

 

 Ägg var inget som gick att få året runt. När det blev kortare dagar och ljuset blev minimalt, slutade hönsen att värpa. Under vinterhalvåret gick hönorna i strejk och det är nog inget att undra över. Hönsen och givetvis tuppen, fick vara instängda i hönshuset där det endast fanns ett litet fönster som släppte in dagsljuset under de futtiga timmar som det över huvud taget var någorlunda ljust ute.

Där i hönshuset kurade hönsen vintern igenom. Det fanns ju inget grönt som de kunde plocka i sig under denna mörka tid. Det fanns inte något modernt ”Pullfor” heller, så det blev inga ägg.

Fram på sensommaren sparade mor äggen och lade in dem i det som kallas ”vattenglas”. Äggen förvarades i denna genomskinliga geléartade blandning i stora stenkrukor nere i den mörka jordkällaren.

Det är beundransvärt att mamma kunde alla dessa olika sysslor. Ännu mer tänkvärt och beundransvärt är det: att hon orkade och hann med alla dessa tusen och en syssla. Hon var dessutom ensam med alla arbetsuppgifter inomhus och hela tiden med barnen hängande i kjolarna. Dagarna blev nog omänskligt långa, för henne. Det förstår jag, när jag tänker tillbaka på barndomen.

Barn och djur … ute och inne … över allt förväntades mamma vara med och stötta och hjälpa. Det är inte alla sysslor som en karl förmår att göra allena med bara två händer och på sådana ställen förväntades det alltid, att mamma skulle ställa upp; Ta bara en sådan här sak som tröskningen … Den gick inte att göra ensam. Hade man inte råd att leja hjälp till en sådan syssla eller kunde få möjligheten till arbetsbyte med någon granne … Ja, då blev det frun i huset, som fick gå ut på logen, när hon bett det äldsta barnet, att passa de mindre syskonen. – Om inte frun själv låg på barnbördshuset, förstås. Men det var ju inte ens vanligt det heller, för barnen föddes för det mesta i hemmet.

Barnmorskan kom när familjen sänt bud efter henne. Hon brukade ta sig till den födande kvinnan för egen maskin. Endera på skidor, om storken råkade anlända vintertid.  Annars kunde det hända, att den blivande fadern hämtade henne på andra sidan sjön med ekan och hon blev rodd över sjön. Så var tiderna för inte så fruktansvärt längesedan – om man betänker!

 Alla dessa uppdrag där mamma var med, var nog inget hon själv tyckte var annat än självklart. Hon tänkte nog aldrig på vilken enorm betydelse hon hade för att familjen skulle klara sig. Hon var en beundransvärd människa. Vi barn var till föga hjälp, även om vi fick göra de där småsysslorna som vi klarade.

Det ska tilläggas att det inte fanns några moderniteter i huset. Vatten fick hämtas vid källan. Inte ens avlopp fanns under de första åren när mamma var gift. Jag minns när diskbänken och slasken monterades in. Tänk: att först bära in allt vatten och sedan även bära ut det.  

Lika tungarbetat var det givetvis i ladugård och stall och till jordbruket fanns det inga märkvärdiga maskiner, så far hade givetvis mer arbete än vad som var hälsosamt för en människa.

Tyvärr var det tungt och hårdarbetat på dessa små avsides belägna skogsgårdar. Det gavs inte ekonomisk möjlighet att ha råd att hänga med i den kommande utvecklingen av maskiner och hjälpmedel.

Många såg det omöjliga i att bo kvar på den här trakten och försöka livnära sig på det skog och åkermark kunde ge. De sålde sina hemman och flyttade, innan väg och elektricitet blev var mans möjlighet till förbättring.

När det äntligen blev ström och farbar väg runt sjön, stod de flesta små skogs- och jordbruksgårdar öde.

Stolparna som den elektriska ledningen skulle hängas upp på växte upp som svampar ur jorden och ödegårdarna köptes kvickt upp till sommarställe, av människor som tyckte att dessa omoderna stugor var pittoreska i sin enkelhet. Nu blev det liv i denna öde bygd.

Lite väl sent – för sent, skulle jag vilja säga.

 

***

 

Om man bara betänker allt ansvar som måste ha vilat på mors och fars axlar under kristider, och givetvis annars också, utan väg, som var framkomlig för eventuell ambulans­transport. I den mån det fanns en sådan sjuktransport att få tag i, när det var en halvmil till närmaste telefon. Det blev ju mest hästskjuts, när det var sjukdom eller tillbud av något slag.

Trots dessa svårigheter kom vår äldsta syster till sjukhus när blindtarmen inflammerades och även när det senare blev tarmvred, som i dag inte är några svårigheter att åtgärda.

Den här gången för så många år sedan, resonerade läkarkåren så här; nu var flickan opererad, så nu var det inget allvarligt. Nu skulle det avvaktas och så gjordes det, mot föräldrarnas försök att övertala läkarna att ta reda på orsaken. Flickan dog efter tre dagars observation. (Vivans plågor under dessa tre dygn, vågar jag knappast föreställa mig.) Hur mamma orkade fortsätta och sköta hem och barn efter det är beundransvärd. Att mista ett barn måste vara det värsta en människa kan utsättas för. Jag vågar inte tänka tanken …

Till sist var det en läkare som beslöt sig för att ”öppna flickan igen”, som han utryckte sig. Då var det för sent. Hon klarade inte av att vakna upp ur narkosen – mer än ett enda litat ögonblick. Mamma har berättat att Vivan öppnade ögonen för en liten stund och såg upp och sade orden: ”Ja, jag kommer.” Vem hon svarade, är inte lätt att veta. Man kan ju tro, att det var någon som kallade på henne, just i det ögonblicket, när hon gav upp jordelivet. Kanske var det en röst från en annan dimension, som frågade om hon var redo… Efter dessa sagda ord, slöt Vivan sina ögon för sista gången. Äldsta flickan var nu död! Hon dog alltså av tarmvred, vars symptom är kräkningar och hemska plågor.

 

***

 

Affären, Persbol, som låg på en halvmils avstånd var en lanthandel, som försökte tillhandahålla det nödvändigaste för både hushåll och djurhållning. Även en del verktyg för eventuella reparationer av åkdon eller seldon och söm (en slags spik att fästa hästskor vid hästens hovar). En del jordbruksredskap som; spadar, grep eller hackor tillhandahölls, tillika med sågblad och yxor, som det var mest åtgång på. Cykelslangar, olja och bensin var också varor som handlaren sålde i sin lilla butik. Råttfällor och snus och tobak var också eftertraktade varor.

Eftersom det var krig på ganska nära håll, var det många varor som helt saknades i affären under många år efter krigsslutet. Det var ju ransoneringstider och det var många varor som krävde, att man hade kuponger, för att man överhuvudtaget skulle få köpa dem. Man var dessutom tvungen att ha pengar, så även om man hade kuponger, kunde det bli svårt att komma över varorna. Man fick hushålla med både kuponger och pengar, tänka igenom och planera sina inköp noga.

Sådana saker som risgryn, torkade plommon och färsk frukt var helt omöjligt att få tag på i vår byhandel. Små hårda torra korinter var det enda som handlaren kunde erbjuda istället för russin.

Fast i större städer där transporterna fungerade bättre och där det fanns fler och mäktigare affärsmän, gick det nog lättare att få tag på sådana eftertraktade varor.

Rotfrukter och grönsaker var ytterligare en vara som lanthandlaren inte förde. Sådana varor fick varje enskild familj odla själv – eller köpa direkt hos någon bonde som de kände, och som odlade just det de sökte. Det var inte så lätt för handlaren att lagerföra alla olika varor. Det gick åt utrymmen att ha allt i lager, och handelsmannens lagerlokaler var små. Han försökte – såg gott det gick – att åtminstone saluföra de flesta och vanligaste varorna, även om en del fattades.

Under den så kallade kristiden var det ransoneringskort  som gällde. Man var tvungen att ha kuponger på många varor. Kaffe var en av de varor som det var kupongtvång på. Men även socker och en del gryn var en dyrbar sak. På kaffekupongen ingick även tobak, så det gällde att man inte var storrökare, för då blev man utan kaffe eller tvärs om.

De flesta varor utom fisk, potatis och mjölk var det kupongtvång på, så det gällde att vara ytterst försiktig med inköpen. Det hände att folk bytte kuponger med varandra. Den som eventuellt inte drack kaffe, kunde skänka bort sina kuponger till någon annan, men detta var givetvis strängeligen förbjudet. Fast vad gör man i en sådan situation som folk hade hamnat i? Handlaren såg nog lite mellan fingrarna, därvid lag. Han kände ju ortsbefolkningen bra.

Kupongtvånget på kaffe, måste ha hållit i sig lång tid efter krigets slut. För jag minns hur en klasskamrat till mig, gav vår lärarinna kaffekuponger rätt som det var. Då måste jag ha gått i ettan eller kanske till och med i trean, svårt att minnas så långt bakåt, men jag minns färgen på kaffekupongerna som flickan lämnade till fröken.

En annan vara som det krävdes kuponger till, var cykeldäck, för allt gummi var ransonerat. Även textilier och skor belades med kupongtvång så småningom.

De bönder som hade större gårdar och framför allt de som hade höns, kunde byteshandla i affären, genom att sälja äggen till handlaren och få varor i stället.

Även mina föräldrar hade på så vis lite tur, för mor kärnade smör och sålde till handlaren. Det blev ett värdefullt tillskott i hushållskassan.

 

***

 

Tredje advent.

Då var det dags att tända det tredje ljuset och nu hade det varit ett par mildvädersdagar med kramsnö, så då hade det gått att krama snöbollar till en snögrotta. I den var det meningen, att det skulle sättas ljusstumpar till jul. Om den fanns kvar då … Det berodde ju på det där med minusgrader eller tö. Hur det blev med det, fick man väl se.

 

***

 

Vår mor var en skicklig sömmerska. Kappor vändsyddes och skinnen efter slaktade kaniner bereddes och omvandlades till varma fina mössor åt oss barn, men även åt vuxna.

Även denna syssla att sy skinnmössor var mammas syssla.

Hon mätte med måttband på barnens huvuden och ritade upp mönster på tidningspapper. Sedan överförde hon det till kaninskinnet. Med ett rakblad skar hon ut det uppritade mönstret ur skinnet.

Skinnet gick inte att sy på maskin Det var inte att tänka på, så tjockt gick inte att få in under symaskinens pressarfot och nålen var alldeles för vek för den sortens material. 

Mamma sydde mössorna för hand med grov nål och björntråd och hon fick sätta en rejäl fingerborg på fingret för att kunna tvinga nålen igenom de dubbla lagren skinn.

Mössorna fodrades med flanell och var mycket varma och absolut vindtäta.

Vilket arbete och vilken tid det måste ha tagit. Jag antar att mamma satt om nätterna med sådana sysslor som sömnad och även strumpstickning. För även vantar och sockor stickade den människan till oss och även till vår far.

Examensklänningar sydde alltid mamma åt oss. Hon var en skicklig sömmerska, men så var ju hennes far skräddare under de tider, som han inte var knekt. Kanske hade hantverket gått i arvsgenerna på något vis.

Jag minns när det blev modernt med manchester i långbyxor. Mamma sydde ett varsitt par åt min yngre syster och mig. Vi kände oss så fina när vi var skolklädda. Men ack, säg den glädje som varar …

Jag gjorde snögrottor och stod därför på knä i blötsnön med mina fina byxor, så manchestern blev platt och färglös … Ful helt enkelt. Jag såg att mamma blev ledsen, när hon fick se hur jag hade burit mig åt. Det minns jag än i dag, men hon skällde aldrig, som andra mammor skulle ha gjort. Gjort var gjort … inget blev bättre av bråk och förebråelser, ansåg vår kloka och snälla mor.

Tänk så många fina plagg och klänningar hon sydde.

En gång köpte hon vinröda jackor åt syrran och mig. Det var på postorder. Älvsered fanns det ett postorderföretag som hette då. Dessa jackor skulle kemtvättas, en tvätt som för det första inte fanns på annan ort än inne i Kristinehamn och dessutom blev det dyrt. Materialet i jackorna skulle inte tåla vattentvätt. Mamma köpte varnolen i en dunk och sedan kemtvättade hon våra jackor själv.

Vi i min generation köper färdiga kläder och skinnmössor åt våra barn. Jag gjorde i alla fall det åt min äldsta flicka, för skinnmössor var modern då. Nu är nog det modet borta, skulle jag tro. Jag ser aldrig barn med äkta skinnmössor nu för tiden. Det är stickade luvor de har mest.

 

***

 

I god tid före jul skulle skåp och lådor städas. I skåpen skulle det läggas in nytt papper på hyllorna. Hyllremsor (utsirade vita remsor av vitt styvt papper) skulle sättas på hyllornas framkanter. Dessa prydnadsremsor skulle sättas fast med häftstift. Något som var ett perfekt jobb för de lite äldre barnen.

Häftstift är vrånga saker. Stiftet viker sig gärna om träet är för hårt och om man trycker vårdslöst eller hastigt. Det resulterar då i, att man får häftstiftet i tummen, om det inte faller till golvet och man lite senare trampar in det i foten när man går strumplästen ... För observera att ett häftstift alltid lägger sig med det vassa stiftet uppåt!

Denna skåpstädningssyssla är något som dagens husmödrar inte behöver bekymra sig över, för vi låter det duga enbart med den målade ytan.

Till jul skulle det vara städat i varje utrymme. Trägolven skulle knäskuras med såpa. Mattor skulle piskas. Kanske till och med, att någon nyvävd matta skulle läggas på, men först på julaftonens morgon.

På hösten skulle madrasser tömmas på sin gamla söndriga halm. Den halmen skulle nu få tjäna som strö hos kossorna istället. Nya rena madrassvar eller bolster som en del föredrar att säga, skulle tas med ut till ladan och där ute skulle färsk halm stoppas in ganska hårt i bolstren.

Tänk så roligt det var för oss barn, när det hade blivit nya halmmadrasser i sängarna. Så högt man kom, man låg ju nästan ända uppe vid taket, tyckte man. Tänk om man hade fått hoppa lite på madrassen också, men nähej … Det fick man inte göra. NIX…

Sådana julstädningar har aldrig vi ”dagens husmödrar”. Vi har skumgummimadrasser och moderna sovtäcken som inte behöver piskas. Vi har ju det på många vis enklare i vår moderna tid – än vad våra föräldrar hade i en mycket omodernare tidsepok. Ändå gnäller vi, det är så jag skäms.

I köket skulle rena gardiner sättas upp. Många gånger fick det bli mors sysselsättning – att på självaste julaftonen – stryka dessa och sätta upp, för tidigare hade det inte hunnits med. Gardinerna som skulle sättas upp, hade hängt med i många år och ibland krävdes det nål och tråd på sina ställen, för att dra ihop ett och annat hål i den tunna bomullstyllen. Men de var i alla fall rena.

Gardinerna skulle stärkas i potatismjölsvatten före strykningen och sedan strykas med det där skräddarstrykjärnet, som min morfar använde i sitt skrädderi. Ja, tänk sådana tider. Det där strykjärnet hade ett uttagbart lod. Kanske var det meningen att det skulle läggas direkt på elden? Eller vad var tanken …? Men vi brukade låta järnet stå direkt på spisplattan, med den risken att det kom sot på det som skulle strykas.

Även dasset skulle julstädas, det blev flickornas arbete. Där fick barnen sätta upp en del kasserade julbonader med motiv av tomtar, djur och älvor. Även någon sliten gardinstump fick vi som vi kunde sätta upp framför det enda fönstret som fanns och som vid den här tiden var rejält prickigt efter sommarens flitiga flugor. Även en liten trasmatta lades på golvet i detta vältrafikerade hemlighus. Mattan var inte bara till prydnad, utan kanske mest för att det inte skulle bli blött på golvet – om det blev mildväder – och all indragen snö smälte. Då fick väl mattan suga till sig det den kunde.

 

***

 

På traditioner hölls det hårt och det var bra, för hur skulle det ha varit, om man hade gjort om varje dag till en vanlig vardag? En hel oändlighet med enbart måndagar, skulle ha blivit för svårt för både barn och vuxna. Tack och lov, så tände mina föräldrar ljus i mörkret för oss barn.

På hösten innan det blev knädjupt med snö, skulle julgranen ses ut. Den skulle man välja med omsorg och hela familjen inklusive hunden gjorde sällskap till skogs. När den rätta granen till sist var funnen, och godkänd av barnen, skulle det sättas fast en rejäl bit rött ullgarn i toppen, så att den var lätt att se, när det blev dags att hugga ner den. För då var det kanske mycket snö när man begav sig ut i skogen för att hugga den efterlängtade julgranen.

Tack vare det röda ullgarnet var det lättare att se den, även om granarna stod tyngda av snö. Tog man då tag i en gren och ruskade, så kunde man se om där fanns något rött garn i toppen. Annars fick man fortsätta sitt sökande tills man fann rätt exemplar.

 

***

 

– Kors och bevars! – Sicket elände! sa handlaren, när råttorna hade ätit upp den torkade fisken som han skulle ha använt till lutfisk och sålt för fina slantar i sin affär till jul.

Förtretligt, nu hade han ingen fisk att sälja, när det blev så dags. Det var inte lätt att hålla packboden fri från dessa envisa djur. Det hade förmodligen de flesta kunderna förståelse för.

Som kund när man var i affären, kunde man ibland få syn på små söta möss, som kila här och var inne i affären, men det var inget som kunderna fäste större vikt vid. Dessa husdjur var ingen ovanlig syn i hemmen heller. Det var som det skulle vara i en affär på landet. Springor fanns i alla hus. Så även i affären och dess packbod Fanns det bara en ytterst liten springa eller glipa mellan golv och vägg, så vips … var de små gynnarna inne i värmen och kunde gona sig i den, ända till dess att en råttfälla slog igen om nacken på de söta små varelserna. Eller när en stor och hungrig katt kom dem för nära, då kunde det också bli slut på leken.

Den här lutfiskhistorien var nog inte lika pinsam – då när den hände på sin tid – mot vad den skulle ha varit, om det hänt i dessa dagar. Möss … är ju inte så vanliga husdjur i moderna bostäder, och det är väl tur, kan man säga.

 

***

 

När det tröskades på hösten, skulle det sparas några fina havrenekar till fågelmat. Nekbandet skulle vara kvar och knuten skulle vara oskadad och välknuten. Fåglarna skulle ha en nek uppsatt endera i ett träd eller också skulle den träs upp på en snesstör som (före frosten) sattes ner i marken. Den platsen skulle vara väl synlig från det norra köksfönstret i mitt barndomshem. Sedan kunde vi – när vi var små – sitta och titta ut genom fönstret och se hur fåglar av olika slag kom för att stilla sin hunger i kylan.

De där stora granna fåglarna som kom ibland, de där som föräldrarna – av någon anledning – inte alls gillade … De där fåglarna som hade så fina färger. Nötskrika var deras riktiga namn. Tyvärr fick de ett helt annat namn hos oss. De kallades simpelt nog för; (Sketskrikor).

Det hemsnickrade fågelhuset skulle sättas upp i god tid framför det östra köksfönstret. Det som vette mot sjön. Detta lilla hus höll både hungriga fåglar och febriga barn sysselsatta under de här krigsåren, då när vintrarna var riktiga vargavintrar och barnsjukdomar och snuvor härjade som värst i stugorna.

Till och med huskatterna fann stort nöje i att kolla fåglarnas matintag. Fast detta sågs inte med blida ögon av husmor eller husets herre. Det hjälpte inte ett dugg, att barnen förkunnade att både Sessan och Måns var enormt intresserade av fågellivet. Ingen fågelskådning fick ske, så länge som någon vuxen fanns i köket. Hörde man steg i farstun, var det säkrast att schasa ner både Sessan och Måns.

Ivriga Talgoxar pickade i sig maten, medan det febriga barnet stod på knä på en hård köksstol, med mors ylletröja under de magra knäna och tittade på hur fåglarna pickade i sig korn efter korn. Ister efter slakten sattes upp på fönsterbrädan. Det fanns vackra hackspettar med röd baskermössa som gillade talg och ister och som ibland gjorde sin visit vid matbordet.

Ibland sällade sig även en blåmes, iklädd sin blåa basker, till de övriga matgästerna, som för det mesta bestod av enbart talgoxar. Någon gång ibland kom det stora turistföljen av gulsparvar, som inte var så vanliga vad jag kan minnas. Deras gula dräkter väckte intresse hos oss barn. För att inte tala om den ännu mer sällsynta och vackert lysande domherren, med sin lite mer diskreta fru. Dessa fåglar kom med meddelande om att det skulle bli yr och sträng vinter.

Nötskrikorna – de där som jag tyckte var så vackra, kom och gjorde svåra räder mot småfåglarnas mat, men just det här lilla fågelhuset var de alldeles för stora för att få plats i, så den matsalen fick småfåglarna ha, nästan för sig själva. Så skrikornas angrepp ledde inte till någon matbrist för de mindre bemedlade. Julkärven däremot fick småfåglarna dela med sig av, och det var kanske inte mer än rättvist. Alla fåglar, även skator och kråkor är hungriga och maten för dessa arter serverades inte så lättvindigt heller. Det gällde att hålla ögonen öppna, om man var en hungrig fågel.

 

***

 

De två mindre barnen – lillsyrran och jag, tyckte att pepparkaksbakningen var nästan lika rolig som att inviga de nystoppade halmmadrasserna. I de familjer där det fanns jägare var det brukligt att jaga hare vid den här tiden. Julhare kallades den skjutna ”vilda kaninen”. När harkraken jagats och skjutits till döds, skulle inälvorna tas ur och det skulle stoppas enris i den urtagna kroppen. Detta skulle göras för att köttet skulle luftas, så det inte blev förstört under hängningen. Haren skulle nämligen hängas ett par dagar, på en vägg utomhus, om det inte var frostgrader … Var det under nollstrecket, fick den hängas på ett magasin eller dylik plats, där det inte var minusgrader. Haren skulle helst hängas på väggen vid trappan … mest som en jakttrofé, förmodar jag.

Familjefadern på den här lilla Bergslagsgården, Berg, jagade inte. Däremot var det ett hetsigt drev – inne i köket – på pepparkaksharar. Där jagades det desto flitigare av barnen. Inne i köket stod de båda småflickorna på knä på varsin köksstol. En på var sida om mor i huset, som stod framför bakbordet och knådade och kavlade ut pepparkaksdegen.

Lite mjöl låg längst uppe i höger hörn av bakbordet och en skål med skållade korinter stod uppe i vänstra hörnet. Korinterna skulle vara till ögon på pepparkakshararna.

Till utkavlingen av pepparkaksdeg och andra småkakor använde mor en helt annan kavel, än den stora med piggar på, den som användes vid vanligt rågbrödsbak. Nu tog hon fram en mindre kavel av ett brunt träslag. Den här kaveln var svagt konad, så att den var smalast i framänden och hade bara ett handtag. Kavel och handtag var gjort i ett enda trästycke.

Pepparkaksformen som kakorna skulle tas ut med, var just precis en hare, ganska stor.

Barnen fick i tur och ordning och varsin gång leka jägare och hund. Då gällde det att säga vov, vov – men inte PANG förrän i just det rätta ögonblicket. Just då när mor tryckte till på pepparkaksmåttet och stansade ut haren ur degen. Ordet PANG, fick inte sägas vare sig före eller efter, utan precis i samma stund som mor tryckte till på måttet, annars blev det ingen poäng. Just då blev alltså haren skjuten. Ett PANG före eller efter räknades som BOM.

Det var ju givetvis lockande att ropa pang, även när det var det andra syskonets tur att vara ”både hund och jägare”. Så ibland kunde det bli stridigheter i jaktlaget …

När haren var skjuten, skulle den läggas på bakplåten och ett korintöga skulle sättas på plats. Det var ett uppdrag för barn om de var försiktiga. Detta var en allvarlig och seriös bakning. Det gjordes även grisar och gummor. Hjärtan och stjärnor skulle göras för att bjuda på. Barn skulle ha pepparkaksharar.

 

***

 

Fjärde Advent

Vems tur var det att tända det fjärde ljuset? Så fint det blev när alla fyra ljusen var tända. En stor bukett tallris hade familjen varit ute i skogen och brutit lite tidigare den här dagen. Det doftade tallskog och det blänkte i de långa tallbarren av ljuset från adventsstaken. Far läste ett par kapitel ur en äventyrsbok där vi satt runt köksbordet, medan mamma grejade med något vid spisen. Vi hade stridit om att få koka kola, men det var för tidigt. Vi fick lov att vänta några dagar, så vi kom närmare jul, hade mor svarat.

 

***

 

Julpynt skulle tillverkas egenhändigt av barnen någon kväll när alla var samlade i köket. Under munter strid hjälpte den äldre systern de yngre. Hon tog sig tid och satte sig vid köksbordet med de mindre syskonen och de fick med hennes hjälp lära sig hur man skulle göra julgranskarameller.

Hon visade syskonen hur de skulle vika det färggranna, tunna silkespapperet, så det blev fina veckade fransar på julgranskaramellerna. Till de första julgranskaramellerna gav mor barnen några bröstkarameller att lägga inuti. Om det var många karameller som skulle tillverkas, fick det lov att räcka med att man lade in en sockerbit som godis i den fint fransade och färggranna karamellen.

På karamellens framsida skulle det klistras ett bokmärke. Helst en gullig ängel. Bokmärket sattes givetvis fast med mjölklister (vetemjöl och vatten).

Flätade korgar av blankt lite kraftigare papper gjordes också. Äldsta systern ritade upp och klippte ut. Sedan fick småtöserna försöka att knåpa ihop flätverket på rätt sätt, under hennes överinseende. Det kunde bli en hel del pynt fabricerat under en sådan kväll.

Under en sådan gemytlig kväll, kunde pappa ta en trudelutt på dragspelet. Mamma kunde spela gitarr eller cittra, men hon fick nog ägna sig åt annat nu när storasystern verkligen höll småttingarna sysselsatta. Skulle tro det! Annars hade ju mor alltid oss med i allt hon skulle göra och då gick det nog inte fortare har jag en känsla av.

 

***

 

Nytt granris skulle brytas för att stickas ihop till en fin granrismatta framför trappan. Det var ett visst knep att få granrismattan att bli tjock och dessutom hålla ihop när alla skulle skrapa av sig om fötterna på den. Att göra en sådan granrisbädd var en konst som man inte behärskade förrän man var bra många år.

Bryta riset var inte heller så lätt för små nävar. Det var vasst och stickigt och det blev lätt prickar på armarna, om det var en glipa mellan vanten och jackärmen. Man blev alltså inte glad, när mamma bad om just den hjälpen; att bryta granris, men det var ingen lång väg att gå. Bara bort till hagen vid Aspåsen.

Även framför hemlighusets trappa skulle det vara en skaplig granrisbädd, så inte en massa snö drogs in, som sedan smälte om det blev mildväder. Det var mycket att tänka på, så där före jul.

Julgranshämtningen var något som barnen sett fram emot, för se då var det jul på riktigt. Varje år som julgranen skulle huggas, var det samma visa: ”Längre …! – Inte så kort – snälla, pappa, ta den lite längre!” Det var barnen som aldrig lärde sig hur högt det var till taket. Trots att far sa, att den inte skulle få plats inne, om han tog den längre, stred vi barn om att granen skulle bli för kort, om han inte tog till den en bit till. Barnen, som inte hade något ögonmått, det var jag och syrran det. Vi stred alltid om att han skulle ta en bit till. ”Bara en liten bit till”, tjatade vi. Konstigt nog lydda far och tog till en liten bit till för att göra oss barn till viljes.

Väl hemma med granen, när den skulle tas in i huset, uppstod detta egendomliga; att den var för lång. Den var precis så mycket för lång, som vad barnen hade bett om, att få den längre. Konstigt! Det slutade alltid på samma sätt; att pappa fick såga av den där extra biten. Barnen tycktes aldrig lära sig. Nej, något ögonmått, det kan jag inte säga att vi hade.

En julgransfot skulle vara lätt och behändig, men den fick inte vara som en av dem som redan fanns på gården i Bergslagen. För liten, så granen välte. När granen vält tillräckligt många gånger, sågade far av en hyvlad bräda i lämpliga bitar och spikade ihop en ny julgransfot som blev tyngre och stadigare. Bräderna spikades ihop till ett kryss och mitt i krysset borrade far ett lagom stort hål med en navare. (Ett sådant borr som användes förr, för att göra hål i timret, där det sedan skulle sättas i en dymling, för att låsa stockarna vid varandra.)

 

 

***

 

En liten julsaga

 

På äldre dar när farfadern blev skumögd hände denna historia. Katten, Sara, hade förälskat sig i den randiga grannkatten, eller om det rent av var gårdens egen svarta Måns. Det gick såklart som det brukar gå: Sara blev gravid utan tanke på årstiden.

Därför blev det med hennes ungar som med Jesusbarnet. De föddes till julen. Inte i en stallkrubba, men nära på. Hörännet ovanpå ladugården var ett säkrare ställe, ansåg Sara, som var en ansvarskännande mor. Det var bara det där med väderleken, som var så oberäknelig … Det slog om lagom till jul och blev minusgrader och svinkallt och snön virvlade vilt utanför rännets lilla fönsteröppning. Det såg minst sagt bistert ut för Sara och hennes tvillingar.

Den ena pojken var randig, den andra svart och vit som hon själv. Det var nog Pelle och Lill-Måns det där.

På självaste julafton hade Sara äntligen bestämt sig; ”Det här går inte längre”, jamade hon för sig själv. Smidig och snabb som hon var, klok och skarptänkt också, grep hon sig verket an att flytta. Hon tog först Pelle i nackskinnet och travade iväg bort till kanten på rätten och tittade ner. Det var svårt att ta sig nerför stegen, men det gick bra. Än så länge var det hö där nere på ladugolvet, så skulle hon falla med unge och allt, räknade hon kallt med att klara både sig själv och sin avkomma. De skulle ju hamna i höet, resonerade hon på katters sunda vis.

Allt gick bra, ända tills hon kom just precis mellan ladugården och stugans trappa. Då fick hon se att farfadern kom ut på förstukvisten – och hör vad han ropade inåt stugan:

– Kom! Skynda Er! Sara kommer bärande på årets största råtta. Vi har fått tillbaks de där stora Satarna igen! Nu gäller det att ladda de stora fällorna, eller ta till bössan – (farfar var jägare) – annars blir vi utan utsäde till nästa års sådd, gormade han.

Han lät både kärv och vresig i tonen och såg misslynt ut, när han spottade ut snusen på ena sidan om stugtrappan och hötte med käppen åt Saras håll, där hon kom knogande med ungen i munnen, för att få tak över huvudet i vinterkylan.

Farfadern flyttade lite på sig, för att lämna plats åt de utspringande barnen, som skrek: ”Farfar bara skämtar, det är ju bara Sara som har fått barn! Titta, ungen är ju likadan som hon själv. Vilken julklapp! Hurra!”

Farfadern bara fnös! Hade hans ögon bedragit honom? Eller var det kanske barnen, som behagade skämta med honom för en gångs skull? Man kunde aldrig veta.

 

***

 

Innan den efterlängtade jultomten kom, skulle alla äta julmiddag och djuren skulle ses till en extra gång, men sedan…

Dopp i grytan brukade vara obligatoriskt. Barnen var inte förtjusta i det, så de brukade få hoppa över denna delikatess. Även lutfisken var något, som barnen hade svårt att förstå sig på.

 Därför blev det kokt julkorv och köttbullar – som barnen åt och hemkokta bruna bönor. Det fanns inget färdigt att köpa förr.

Lutfisken serverades med en härlig vit sås, som kryddades med kryddpeppar. Vad det beträffar delikatessen ”Lutfisk” så var det såsen som barnen gillade när de blev lite större, fisken kunde kvitta. Det var nog i sanningens namn helt riktigt, för lutfisken under kristiden var vanlig gädda. Den var enormt benrik, och även en aning torr och träig – omedgörlig på något vis. Fast ändå bättre än ingen lutfisk alls, resonerade de som höll hårt på traditionen.

Efterrätten bestod av kräm på torkad frukt och grädde. Under den här tiden blev det nog kräm på torkade äpplen, gissar jag.

För de vuxna skulle det vara kaffe, kanske utan surrogat på julaftonen. Det där surrogatet var råg, som mamma rostade i långpannan inne i ugnen. Hon fick öppna luckan ideligen och dra fram långpannan och vända rågen så den blev jämnt rostad. När rostningen var klar blandades den rostade rågen med kaffet i kvarnen och maldes som vanligt. Hur det kunde bli kaffeersättning har jag aldrig riktigt förstått, men det var så det skulle göras.

För dem som inte hade jordbruk, fanns det ju inte råg att få tag i, men då köptes något som kallades kaffesurr.

 

***

 

Tomten passade alltid på att komma, när far hade ett ärende ut till djuren i stallet eller ladugården, trots att han tidigare hade sagt till mor, att alla djuren var stillade. Som väl var kom pappa tillbaka efter det tomten hade önskat god jul och gått ut och vi lyckades tjata till oss en dans kring granen, som nu var tänd med många levande ljus.

Det där med att folk emigrerade till USA, var en sak för sig. En gren av vår släkt emigrerade till Norrköping. En annan gren, den som vår kusin satt på, bar iväg ut på öppna havet och Fred blev sjöman.

På så vis hade de här småtrollen i Bergslagsstugan många kusiner i den stora staden Norrköping. Kusiner som var bra mycket äldre. Därifrån Norrköping kom det ett julpaket varje år. Det var spännande, för i den lådan fanns de där julklapparna, som inte var mjuka eller nyttiga. På så vis hände det, att man fick en bok eller ett pussel eller till och med något ännu mer efterlängtat.

Vid sidan om julklapparna låg det russinpaket och dadlar. Dessutom en helt annan sorts russin, som var mycket större och som det var kärnor inuti. Mycket goda. Så brukade det alltid vara några paket med söta goda fikon. Nötter brukade det alltid finnas ett par påsar medskickade. Nötterna knäckte vi genom att lägga dem på stenplattan framför köksspisen och slå med mortelstöten så de sprack och skalen flög åt alla håll över köksgolvet.

Det fanns alltid en del smågrejer mellan paketen, så det var spännande hela tiden, ända tills man kom till lådans botten.

Detta var varor som vi inte kunde handla i affären nere i byn. Det bästa av allt var risgrynen, som också var med i lådan från släkten. Risgrynen tror jag att det var släktingen, Fred, som ordnat. Han var sjöman och kom antagligen hem till Norrköping på jul. Han kunde nog lättare komma över sådana varor som var svåråtkomliga under krigsslutet.

Så det blev tomtegröt lite senare på julaftonskvällen.

Jag har ingen jag kan fråga, och dessa mycket efterlängtade RISGRYN, som jag minns ännu i dag att mamma gjorde en fantastiskt god gröt på.

Tomtebloss i blå paket fanns också med i lådan. Var det alltför kallt ute eller om vi var sjuka på julen, hängde pappa blossen på den blanka spisspången där spiskroken hängde. Så tände han blossen. Oj, så det sprakade och gnistrade – och sedan luktade det svavel under lång tid i köket. Rena fyrverkeriet. Ibland hade kusinerna även skickat med ett par facklor som far tände och placerade ute i snöplogkanten, precis utanför kammarens fönster. Bredvid den jättestora lönnstammen. Det lyste upp gården ända fram till trappan. Det såg verkligen grant ut mot den vita snön i vinternatten.

Den här jullådan brukade även innehålla nyttosaker.  Varma sockor för hela familjens behov. Ibland vantar och nya linnen till oss barn och även till mamma. Kanske en blåblus till pappa. Allt var inslaget i fina paket med tomtar, och diverse julmotiv och glansiga snören.

Det var en låda som var efterlängtad av hela familjen, den var inte billig, det förstod vi, för den var stor. Den var dessutom given i kärlek och av omsorg. Något att verkligen sätta värde på i de karga och hårda tider som var.

Detta är något som jag skulle vilja föra vidare till dem som vill göra julpaket till familjemedlemmar, som kanske bor utomlands eller långt från hemorten. För det var kärlek bakom varje paket och det var många saker, så det var en lång julklappsöppning. Det var inte över i ett nafs. Det var kärlek och omtanke och det betyder väl egentligen mer än priser, fast i det här fallet, så var det så mycket, så det blev ju dyrt i alla fall, men kanske det var många givare bakom julklappslådan. Jag vet inte för jag var ju bara ett barn.

Julklappslådan kom med postgången till affären, där vi handlade, och där hämtades den strax före jul. Ett brev brukade ligga med i lådan. Far eller mor läste det högt för oss.

Detta var sannsagan om ”Jullådan från Norrköping”. Det var – som sagt – tack vare den här lådan som det kunde bli tomtegröt på julaftonskvällen, för risgryn gick inte att köpa, det fanns inte helt enkelt i affärerna.

Även hunden, Björn, fick julklapp. Han fick en eller ett par påsar som innehöll köttben och Mariekex och förmodligen någon hembakad spritsring. För sådant som småkakor bakade alltid mamma. Mariekexen var ovala och kom alltid från Kexfabriken Örebro, det stod Örebro runt kanen på kexen.

Både Björn och senare Björna klarade att öppna julklappen alldeles själva, till barnens förtjusning och påhejande rop. Hundarna var så väl dresserade, av oss barn, så det gick att få dem att lyfta tassen, när man sa ordet; TACK och sträckte fram handen.

Det var alltid en fin stämning i mitt föräldrahem. Aldrig sprit eller gräl mellan föräldrarna. Denna julglädje hade jag önskat att få ge till mina egna barn, men ödet ville annorlunda.

 

***

 

Kapitel 37

När vi ändå har backat tiden ända till 40-talet, kan vi nosa på Algots Duvsäters dokumentation av Stålfarfar på 30-talet.

Marja är ju fortfarande medvetslös, och än har ingen kommit till baracken för att hämta grejer eller för att stänga av gasolen, som börjat läcka ut i det rum där Marja ligger. Korparna skriker nere i dalsänkan. Rävar och harar gör sina lovar alldeles utanför baracken.

 

Stålfarfars riksmarsch från Kristinehamn

 

(Här har Algot valt att skriva ur en av Hj.Karlssons dotters perspektiv)

Tala om Stålfarfar … När Karl Jonsson dryga åttio år, och efter ett lårbensbrott som läkt, gick de många milen från Kristinehamn till Berg.

På 40- och 50-talet hade det blivit bussförbindelser med Kristinehamn. Om man bara tog sig till Anneberg, där bussen hade en anhalt. Men det gick även en tur åt Filipstad, så man kunde kliva på bussen vid Persbol när den kom från Filipstad med destinationen ställd till Kristinehamn.

Det brukade för det mesta gå en buss till och från Kristinehamn. Men vad som hänt just den dagen när bussen inte gick från staden och ut på landsbygden … Därom får man enbart gissa. Vad för ett ärende Karl kan ha haft inne i staden kan man ju spekulera om. Kanske var det söm till hästskor, som behövde inhandlas. Eller någon attiralj till hästsele eller annat som inte var så vanligt att tillverka själv i smedjan. Det var inte en resa för ro skull, det är jag övertygad om.

In till staden tog Karl-Jonsa bussen, men först fick han promenera ner till Anneberg. Det fanns möjlighet att gå gent vid Lindalen. Alltså gå skogleds på en stig och komma fram strax ovanför Annebergs kafé. Det är väl det troligaste. Så brukade även våra föräldrar göra när de någon gång hade ärende in till civilisationen.

Tänk att det fanns ett kafé mitt ute på landsbygden förr. Det är knappt man kan tro det, men när jag var barn och fick följa med in till staden någon gång, hände det en gång att far tog mig med in på kaféet och jag fick varm kakao med vispgrädde.

När Karl var klar med sina uträttningar i staden resonerade han som så här: jag kan lika gärna börja gå ut mot Ölme. Lika gärna det som att sätta sig på busstationen och vänta. Bussen skulle ju hinna ikapp honom. Det var ju en klok och sund tanke. Det vara bara det att bussen aldrig kom, vad det nu kunde bero på.

Bra karl reder sig själv; så Karl fortsatte sin vandring i väntan på bussen. Det tycktes nog honom vara märkligt att bussen aldrig kom. Han var ju ute i mycket god tid, så han hade inte missat återresan. Han hade sin rova i västfickan, så tiden hade han kontroll på. Fickuret tog han säkert upp både en och två gånger, för att förvissa sig om, att det inte var han som var ute i ogjort väder. 

Säkert tittade han sig om åtskilliga gånger. Bussen skulle komma trodde Karl. Han hade inte tålamod att stå stilla overksam och vänta. Det låg inte för Karl, så han fortsatte sin vandring. När han kom till Stolpen (namn på en gård) hade bussen fortfarande inte kommit. Detta fann han besynnerligt och slog en flukt på rovan igen, skakade på sitt grånade huvud och fortsatte. Han hade ju ingen stor packning, men det skulle ha smakat bra med en matbit eller en kaffeskvätt. Ett glas vatten hade även det känts som en ynnest för en törstig vandringsman.

När han kom till Broby, hade han gått så långt så nu kunde han lika gärna fortsätta, för han insåg att bussen inte skulle komma. Men än var det en bra bit att gå. Dessutom började det bli ganska mörkt. Vägen runt Anneberg, och Persbol tänkte han inte ta. Det skulle bli alldeles för långt. Den gamle mannen beslöt sig för att gå skogleds i mörkret över Västerhöjden. Ingen dålig bit, kan jag skriva under på. Man går upp Måndagatan, som man sa: en lång sträcka över flacka åkrar. Fortsätter upp och in i mörkaste granskogen. Har man dagsljus kan man se en liten djurstig, någon annan väg finns inte; fanns inte då bör jag tillägga. Men Karl kände stigen lika bra som sin byxficka. Sin brutna, hopläkta höftled och mörkret till trots, vandrade Karl över höjden och kom hem till Berg sent omsider. Då hade han gått flera mil … Så tala om krutgubbar eller stålfarfäder … Karl var ju en farfar av vallonsk börd. Den riksmarschen blev omtalad länge, även långt efter hans död. Jag är mäkta imponerad.

 

***

 

Kapitel  38 Uppvaknandet

 

Marja skulle försöka forma läpparna till något sorts svar, men det fanns inget svar! Hon skakade bara lite lätt på huvudet och såg med stora ögon på gestalterna som bara blev fler och fler.

– Du kanske undrar över var du är? fortsatte den förste ljusgestalten.

Men så kom det en annan ängel som tog den förstes plats.

Jag måste vara i det som kallas för himlen, tänkte Marja utan att kunna få fram ett enda ord. Men oj, så ont det gjorde i ögonen. Vad var det för starkt ljus på den här platsen och varför var allt så vitt.

Hon bara tittade på alla vita änglar som rörde sig om varandra på lite avstånd. De nickade mot varandra, men verkade även samtala med varandra på något annat vis också, men rösterna var så svaga och viskande. Som om det inte var menat att hon skulle få höra vad de sa.

Det kom ännu fler vitklädda gestalter. En del såg ut som mansgestalter. De såg kritiskt på henne. En av dem kanske var den omtalade Sankte Per eller kanske någon av dem var Gud Fader själv, vad visste Marja? Hon hade aldrig lyckats göra sig en bild av evigheten. Det hade känts alltför svårt och mäktigt. 

Det fanns konstigt nog inga djur, inte som hon kunde se från sitt vita moln, som hon tydligen låg på. Marja hade brukat säga att djur borde ha företräde till himmelriket, för de var inte utstuderat elaka. Gjorde ett djur något fel, så var det i största oförstånd. De var ödmjuka från födelsen och ända in i döden.

Det hördes konstiga ljud … nästan som signaler från telefoner och andra mystiska pip, vad nu det kunde vara. Kanske var det från sateliter eller UFO:n

 

***

 

En vit skepnad kom emot Marja och hade ytterligare en vit gestalt med sig. De stannade alldeles invid henne.

Nu var nog räkenskapens timma inne. Var det detta som kallades att så inför ”Skranket”? Fast hon låg ju, och varför gjorde hon det?

– Du är på ett sjukhus, var det helt plötsligt en av änglarna som sa, och så slog den sig ner på en stol och stirrade på henne.

– Du har varit medvetslös en tid, men nu ska allt bli bra igen, ska du se.

Marja bara nickade till svar.

– Det var en skogvaktare som hittade dig, men vi vet inte vem du är, eller hur du hade hamnat i baracken. Kan du svara på några frågor, tror du? undrade den vitklädde och strök henne försiktigt över kinden.

– Jag vet inte vad ni talar om, lyckades Marja viska fram.

Hon kände inte ens igen sin egen röst. Så konstigt allt kändes. Hon var inte ens säker på att hon tillhörde arten människa! Hon hade ingen aning om ifall hon var ett barn eller en vuxen person.

Allt kändes så skrämmande och overkligt.

– Mamma, var är mamma? snyftade hon.

Sköterskan såg medlidsamt på henne och sa:

– Vi ska göra allt vi kan, för att ta reda på dina anhöriga. Sköterskan strök Marja över håret och såg bort mot en man som kom fram till dem.

– Jag har hört efter med polisen, men ingen station i Sverige har mottagit någon anmälan om en försvunnen kvinna, som stämmer in på den här damen, sa den vitklädde mannen.

Marja fick något att dricka och sedan gav sköterskan henne en injektion i låret. Vad den var bra för lyckades hon inte uppfatta?

Lite senare kom ytterligare en man fram till hennes säng. Han tog en stol och satte sig bred­vid sängen.

– Jag heter Sigvard, presenterade han sig. Det var jag som hittade dig.

Marja såg på honom, med ögon lika oför­stående som en nyfödd.

– Hej, ”sömntuta”, sa han. Jasså, du är vaken nu – de ringde och talade om det för mig. Jag blev så glad, så jag tog ledigt och åkte hit … Som sagt; det var jag som hittade dig. Vad heter du?

– Jag vet inte, svarade Marja och såg bedjande på honom.

– Du ska se att minnet kommer nog snart tillbaka. Du har fått en överdos av gasol, hur det nu har kunnat gå till. Polisen tror i alla fall att det var en olycka. De tror att lampan gått sönder, så att gasolen flödat ut i rummet.

– Jag har ingen aning om, vad det är som du pratar om, sa Marja nästan skamset.

– Ansträng dig inte i onödan! Du har varit medvetslös ganska länge och du måste låta det ta den tid det tar att komma tillbaka. Jag kommer att titta till dig varje dag. På så vis har du i alla fall en anhörig till att börja med, sa han med lugn och trygg röst.

I dagstidningen den här dagen, stod att läsa: KVINNA HITTAD djupt medvetslös, liggande i en skogshuggar­barack, mitt i tätaste skogen, vid KLIPPÅSEN. Vem hon är eller hur hon kommit dit är ännu okänt.

 

***

 

Tidningen skrev att de gärna ville få kontakt med anhöriga eller andra personer som trodde sig kunna ge svar på mysteriet. Så följde en beskrivning av: längd, vikt, trolig ålder och ut­seende.

När en vecka hade förflutit, var det fortfar­ande ingen som hade hört av sig till vare sig polisen eller till tidningen om tips.

Skogvaktare Sigvard kom lika troget, som om han skulle ha varit en lagvigd make, för att besöka sin skogsnymf.

Det var han och sjukhuspersonalen som långsamt lotsade Marja tillbaka till livet. Sigvard berättade för Marja, att han hade åkt till baracken för att stänga av gasolen samt hämta en del saker åt Erik – den osynlige mannen – som var den som bebodde baracken.

– Erik hade just börjat sin skogsvård, när han olyckligtvis råkade ut för ett benbrott på grund av att en stegpinne gick av. Det hade hänt på en helg när han var ledig och skulle greja lite med sitt eget hus, berättade Sigvard.

Marja lyssnade uppmärksamt till allt som han berättade. Hon ville så gärna minnas!

– Det ligger en myr där uppe i skogarna. Det var den som Erik skulle spränga diken i, men han hade inte mer än börjat med det, när han bröt benet och blev sjukskriven, förklarade Sigvard.

Baracken hade stått på samma plats i många år, men den användes bara ibland, när något på bolagsskogen skulle göras. Det förklarade att vägen ner till bebyggda trakter var igenväxt med sly och smågranar.

– Har du hund? frågade Marja en dag.

– Nej, hur så? undrade Sigvard

– Jag har minne på en jakthund, sa hon.

 

***

 

Kapitel 39   På lasarettet

 

En vitklädd läkare kom in och slog sig ner på en stol bredvid Marjas säng. Det hade han gjort många gånger tidigare.

– Någon anhörig måste du ju ha! sa han uppfordrande och viftade med den där mappen, som han alltid hade med sig. Du är så noggrant undersökt nu, så de har även fastställt att du har fött barn. Har du barn? Kan du minnas några barn? undrade han riktigt irriterat.

– Jag har redan svarat att jag inte vet, om jag har några barn. Om jag hade haft barn, så borde väl de ha hört av sig för länge sedan. Så det troligaste verkar väl vara, att jag trots allt inga har … – och det tycker jag att doktorn också skulle inse, sa Marja som blivit trött på att få samma fråga gång efter annan.

– Förlåt mig! sa doktorn, med all sannolikhet har du nog rätt. De borde naturligtvis ha hört av sig för länge sedan! Även andra anhöriga också, förresten, tillade han – om du hade haft några alltså … ja, hm, mm … de borde ha gett sig till känna, tillade han nästan viskande när han reste sig upp från stolen.

Han rev sig i håret, nickade vänligt mot Marja … Till sist klappade han henne på handen, gav henne ett svagt leende och gick mot dörren.

– Vem skulle jag kunna vara? Det verkar ju som om jag är kommen från en annan planet, sa Marja och försökte få ögonkontakt med läkaren.

– Onekligen … onekligen, sa doktorn som stannade i steget och vände sig om, när han hörde att Marja talade.

Han backade några steg och gick åter fram till Marja. Han satte sig på stolen igen.

– Det skulle ju vara mycket lättare för henne att få tillbaka minnet, om man bara kunde få tag på en anhörig, som hon kände igen, sa en yngre läkare som just kommit in och började samtala med den förste läkaren som nu satt vid Marjas säng. Vi får gå ut i Expressen, fortsatte han.

– Utan bild lär väl inte ens det hjälpa, sa den äldre kollegan. Eftersom hon talar svenska, utgår jag ifrån, att hon är svensk.  Utan ID-handlingar, foto eller vigselringar, kunde man lika gärna kunna tro, att hon vore en flykting som ingen kände till. En flykting som kommit ensam hit, menar jag … men som sagt – hon talar svenska.

 

***

 

Sigvard berättade om sitt liv för Marja. Även om sitt arbete, sina intressen och lite av varje.

Marja började se fram emot besökstiden, för om det var något som hon kunde lita på, så var det att Sigvard skulle komma. Tiden flög iväg när han var där. Han berättade så levande om allt han hade varit med om i skogen. Om djur och allt annat.

Sigvard frågade personalen, om han kunde få ta med sig ”damen utan namn” – som han kallade Marja – ut på en åktur i sin bil.

Det skulle väl gå för sig, om han bara lovade att återbörda henne. Han skrattade och lovade att de skulle få henne tillbaka efter utflykten.

– Jag lovar och svär, sa Sigvard.

Det var en vacker dag, så de passade på att stanna vid en sjö. Sigvard gjorde upp en eld så att de kunde grilla över öppen eld nere vid strandkanten. Det var något tryggt över den här mannen. Det gjorde att Marja blev lugn och kunde slappna av. Hon kunde släppa bekymret över det borttappade minnet och må riktigt bra i hans sällskap. Visst kände hon väl en alldeles speciell känsla i hjärttrakten, när hon såg på Sigvard?

Hon hade alldeles nyss skrattat och skämtat om att det där minnet kanske ändå inte vara något att ha. ”Varför gråta över spilld mjölk?” hade hon sagt. Hon hade det bra nu! Det kunde väl räcka långt.

Mio … Mio …! Jag har en katt som heter Mio! utbrast Marja helt plötsligt. Var är Mio tror du?

Sigvard hade funderat över om det skulle vara lämpligt att ta med Marja till baracken. Kanske minnet skulle återvända om hon fick se det som hon hade sett strax innan hon för­lorade medvetandet. Läkarna själva hade ju börjat tvivla på, att en så total minnesförlust kunde bero enbart på gasol-för­giftningen. ”Hjärnkontoret fungerade ju”, hade läkarkåren skämtsamt sagt. Det var ju bara det där med minnet som inte fungerade.

Traumatiska händelser, kunde mycket väl ligga bakom minnesförlusten, och på så vis vara indirekt orsak till en så total förlust av minnet, menade en ung nyutexaminerad läkare.

– Ibland kan total minnesförlust vara ett skydd för individen, sa han. Om patienten har upplevt starka trauman som tyngt ner psyket, innan det här med gasolyckan hände, kan det kanske ha påverkat minnesförlusten … ytterligare, hävdade den unge läkaren.

Han tog upp det där med trauman från krigsoffer. Det fanns patienter – menade han – som helt enkelt fick börja om från början, utan att få tillbaka minnet.

Så kunde det ju kanske vara i den här patientens fall också. Inte lönt att vi tjatar så mycket på henne. Kanske ska vi låta allt få vila, menande han.

 

***

 

Sigvard som var änkeman och vid det här laget djupt förälskad i sin ”skogsnymf”, ville gärna veta om hon var ”för äktenskap ledig”, som det kallades. Han hade sagt det som ett skämt, men han menade allvar.

– Får jag kalla dig Linnéa? Jag hittade dig ju
i urskogen, där det brukar växa Linneor, sa han och såg med värme på Marja.

– Vilket fint namn! Om jag heter något annat, så ska jag genast byta bort det, när minnet kommer tillbaka, man får ju det nu för tiden. Tänk så bra, att du gav mig ett namn! Nu känner jag mig mer som en människa. Som en egen person.

– Tror du att du är en fri kvinna? var Sigvards nästa omöjliga fråga.

Den frågan kunde han inte heller få något riktigt svar på, men Marjas svar ingav förhoppning:

– Om det skulle visa sig att jag är gift med en karl, som inte har saknat mig på över en månad ... Då kan jag utan sorg skilja mig från honom – för då lär det inte vara något att ha. Eller hur?

Sigvard undrade lite blygt om han fick kyssa henne. Det verkade gå för sig, men i samma stund som han lade armarna om Marja-Linnéa för att kyssa henne, blev hon stel som en pinne i hans famn och flämtade fram:

– Katrineholm …! Där är mina katter …!!! De är på ett pensionat – då borde de ju leva! Vad tror du Sigvard? Hon tog sig åt bröstet och brast ut i en lättnadens gråt.

– Så klart att de lever om de finns på ett kattpensionat. Då har vi en ledtråd! utbrast Sigvard. Det lär inte finnas så många kattpensionat i Katrineholm, resonerade han och kramade om sin Linnéa, som han ämnade behålla för egen del, även om det skulle visa sig att hon var gift.

– Hunden … – Vovven, tänk om det var min hund …! Jag tror att han finns i skogen, sa hon dröjande.

– Lugn min älskling, det kommer att klarna, tröstade Sigvard. Vi ska åka till baracken någon dag. Först ska vi begära permission från sjuk­huset för våra uppdrag. För de lär nog i alla fall sakna oss om vi försvinner.

Marja tycktes endast minnas sina trogna djur … de som varit de enda, som hon hade fått kärlek av. Sigvard och djuren var det enda som hon kände till, samt den underbara sjukhus­personalen. Polisen inte att förglömma, som så enträget hade jobbat på fallet – mysteriet med ”den okända skogsnymfen” Den nya Marja-Linnéa ansågs frisk och hon kunde få lämna sjukhuset, om hon bara hade haft en adress, där hon vore hemmahörande.

Sigvard föreslog att hon kunde flytta hem till honom.

– Vi ska väl i alla fall flytta ihop, så det är väl lika bra att göra det nu på en gång, sa han och såg lite osäkert på sin Linnéa.

Hon nickade och kröp in i hans famn och det var svar nog, tyckte han.

 

 

Kapitel 40

 

Sigvard tog Marja-Linnéa med sig och åkte till baracken. Fast åka och åka. Sista biten fick de gå på en igenväxt körväg. Baracken hade stått på samma plats under många år, så skosvägen de fraktat dit den på var mer eller mindre igenväxt. Den användes bara när skogsbolaget, som ägde den, skulle göra avverkningar eller annan skogsvård. Plantera skogsplantor, röja och gallra eller spränga blöta myrar.

Det var därför som Marja inte haft en möjlighet att begripa vilken väg som ledde till bebyggelsen.

Den där skogspromenaden var kanske både bra och dålig för Marja. Ju närmare baracken de kom desto starkare blev hennes ångest. Den blandades med rädsla och hon började till sist må så dåligt att hon blev tvungen att hålla Sigvard i handen.

Minnet av hunden som kommit och hälsa på, dök upp så fort hon såg en skymt av baracken.

När de kom fram till baracken var Marja så matt och konstig att hon blev tvungen att sätta sig på trappan. Korpen började med sitt kraxande från sin minaret, och minnena från ensamheten, och vad hon hade upplevt på platsen snurrade runt med henne. Källaren vad som kunde finnas i den och det upphittade benen på mossen, vad för varelse kunde ha slutat sina dagar där?

– Jag ser på dig att du har fått tillbaka lite fler minnen från olyckan.

– Jag kan nog säga att jag minns hela händelsen här in i minsta detalj. Men hur kom jag hit? Det begriper jag inte. Har ingen aning. Och lika bra är det.

Sigvard satte sig bredvid henne på ståltrappans vassa och ogästvänliga konstruktion. Han lade armen om henne och drog henne intill sig.

 

***

 

Tillbaka i Sigvards hus i Kristinehamn kände sig Marja åter lugn. Att hon hade hyrt en stuga i Ölme, hade hon ingen aning om, och inte gjorde de henne något att det inte gick att minnas. Hon var ju hittad. Detta tack vare en skogvaktare som skulle stänga av gasolen och hämta en del saker som huggaren behövde, eftersom han gick gipsad och var sjukskriven i flera veckor.

– Vi hämtar dina katter på pensionatet i Katrineholm.

Sedan kan du och jag leva resten av våra år i min stuga, tillsammans med dina katter, sa Sigvard och kysste sin Marja-Linnéa.

– Du får åka ensam och försöka ta reda på vilket pensionat jag kan ha lämnat in katterna på.

– Ja-meen … Det är klart att du ska följa med!

– Nej, jag har fått så mycket av mitt minne tillbaka så det räcker nu.

– Räcker … Hur menar du då? Om du följer med kanske du kan dra dig till minnes var du bodde innan … olyckan.

– Det är just det jag är rädd för. Jag vill inte komma ihåg något mer från mitt tidigare liv. Det räcker nu när jag har dragit mig till minnes att mina katter finns på ett pensionat någonstans i Katrineholm. Och vovven som hälsade på mig i baracken.

– Nu förstår jag inte! Du kanske bor där och har anhöriga. Familj …

– Nej, det kanske du inte gör, men tänk om jag får minnet tillbaka och får veta att jag är gift! Vilken tölp är det som jag är gift med då, om han inte har saknat mig!?

– Det har du rätt i … då är det hög tid att du skiljer dig. För ett sådant kräk kan du ju inte vara gift med. Det fattar väl vem som helst.

– Något som vore ännu värre, det är … om jag kanske har barn.

– Förlåt … Men nu begriper jag ingenting. Det vore väl bra och roligt dessutom, att få återförenas med dem. Förklara dig är du snäll!

– Kanske doktorerna som påstår att jag har fött barn … har rätt!

Marja snyftade till och torkade bort en tår.

– Skulle det vara så förskräckligt då? Att ha barn. Det är väl det som är höjden av lycka i livet, att ha någon som kommer efter och hakar på där man slutar … Jag har inga telningar och det saknar jag. Efter att jag blev änkeman så känns det riktigt ensamt.

– Snälla, Sigvard, försök och fatta! Om jag skulle få veta att jag har barn som inte brytt sig om mig under den här fasansfulla tiden medan jag gick helt vilsen, hungrig och över-mig-given där borta i urskogen och inte visste om jag skulle dö där eller om någon skulle hitta mig. Om jag får veta att jag har barn som inte har brytt sig …

Hon brast i gråt och hulkade fram.

– Ett sådant svek kanske jag aldrig kan förlåta och då skulle en återförening vara meningslös. En katastrof skulle det kanske leda till. Nu är jag lycklig. Så länge jag inget vet och får tro att det inte finns någon som kan sakna mig. Ingen mer än mina katter och vovven där borta i skogen känns allt bra. Jag hade ju en hund. Den hette From, för han var from och snäll min enda kompis när jag bodde i Katrineholm. Vi stöttade och anförtrodde varandra allt, som tryckte oss.

Sigvard strök henne över håret.

– Jo, jag förstår hur du tänker och jag respekterar dig.

Marja svalde gråten och försökte prata.

– Som det är nu är jag ju lycklig. Jag har dig och snart har du hittat mina katter och den där vovven som höll mig sällskap en hel dag där borta i skogen. Den kanske hade en egen husse. Mer av livet än mina djur och dig Sigvard begär jag inte för att känna mig fullkomligt lycklig.

Sigvard lade armarna om Marja och lovade henne att han aldrig skulle svika.

Marja kröp in i hans famn och tyckte att hon hade kommit hem. Att få luta sig in i Sigvards trygga famn, var lycka.

 

© Ingbritt Wik