Vagabond… hungrig, frusen och hemlös

 

         ***

Ett kapitel i den här sannberättelsen, om olika episoder med djur, höll jag på att gå bet att sätta på pränt. Mina fasansfulla minnesbilder av incidenten ställde till problem. Tårar – ångest, och raseri över mänsklig dårskap, har i onämnd ordning cirkulerat mellan textraderna. Alltför fasansfulla synintryck av händelsen har emellanåt tvingat mig att ta paus och lämna tangentbordet.

Kanske skulle det vara nyttigt för både djurvänner, och icke sådana…, att få ta del av hur illa det kan gå för ett djur, som litar på helt fel människor.

För att inte avskräcka någon att läsa min text, kan jag avslöja att det även finns roliga episoder. Pröva gärna att bläddra lite i materialet.

***

Prolog

Den här berättelsen handlar om Vagabond. Men inte enbart om honom. Vi får följa den här katten under några år och se hur det går med hans försök att komma in i ett nytt hem, där det redan finns katter. Dessutom av den streberaktiga rasen siames… Dessa katter har ord om sig att vara svårflörtade, vilket ägarinnan givetvis kategoriskt förnekar – för man måste ju hålla på sig och sitt.

För att storyn inte ska bli undernärd, blir undertecknad tvungen att bjuda på sina egna fadäser här och var och även lämna ut sina älsklingar lite mer än vad hjärtat innerst inne vill gå med på. Men allt för att läsaren ska få en rätt bild av den kaotiska situation, som Vagabond helt ovetande valde att kasta sig handlöst – eller rättare sagt – tasslöst in i.

Det blir ingen enkel match att tjusa fagra kattan Tequila, som har en massiv bunt sidenrosetter liggande i ett vitrinskåp. – Amigo som är släkt med Tequila och nästan lika fin, hamnade lite vid sidan om hos uppfödaren, på grund av tidsbrist. Därför blev han lika skygg som en katt som fötts under en buske i skogen. Inte lätt för mig (Moa i berättelsen) att ta hand om en vildkatt. Men kärleken överbryggar det mesta. Om Amigo varit en vanlig Bonnis, randig som Vagabond, hade det kanske gått lättare att få fason på honom. För en äkta Bonnis har starkare nerver, och en sådan kisse är kanske inte lika lättskrämd. Men lagt kort ligger – och det gäller att alltid gilla läget.

 

***

 

Siameskatten Prince, som jag fick äga i endast två år, innan han fick hemkallelse. Vilken charm han hade. Helt orädd för allt. En sagolik entertainer. Om man grät, kom Prince gärna och tröstade. Han gillade tårar, för de var salta. Fast ännu hellre ville han ha en slick kaffe. Gärna på morgonen.

Om det någon gång begav sig så tackade han inte nej till ett glas vitt vin. Han nöjde sig med att slicka på kanten, men en gång blev även det för mycket, så han blev nästan stupfull. Han började rulla sig på mattan och for runt som en tok i vardagsrummet. Så alkohol kan även förvrida hjärnan på en katt. Det hade jag nog inte trott. ”Fast män är män, även om i en liten kattkropp”, viskade Prince i örat till mig, när han virvlade förbi i någon slags tangodans på soffans ryggstöd.

Prince växte upp hos en fodervärd, som var ung och som hade tid med djuren. Där fanns det folk som hela tiden sprang ut och in. Med dem kunde han utbyta åsikter under sina första månader i livet. Det är just de där första tre månaderna i en katts liv som får dem att bli tama och sociala eller att bli som min Amigo, helt osociala och skygga som skogens vilda väsen. Men jag älskar min Amigo. Mår jag dåligt, kan jag ta honom på armen, och lägga mig på soffan. Han ligger där jag lägger honom, som en vanlig teddynalle. Precis stilla och spinner tills han somnar. Hur många har en så underbar nalle-katt?

Det är väl det enda negativa man kan säga om storuppfödning; att man får en mindre tam katt. I övrigt har jag inget att anmärka på. Absolut inget.

”Oj så tyst här är, och inga nya personer att nosa på eller ta reda på vad de har i sina kappsäckar eller fickor” – ”På det förra stället… alltså där jag växte upp var det intressant värre”, viskade Princen till mig, när han landade allra första gången hos mig här i Karlskoga.

Prince är borta sedan flera år. Han fick ett kort liv. Den katten tog även icke djurvänner med storm. Så tala om charm. Och då förstår man att den katten hade något visst. Jag kunde väl ha begripit, att det skulle hända något tragiskt med en sådan kamrat. Men när det hände var jag helt oförberedd. Och det kanske var tur, även om det blev en obehaglig chock. Princen måste ha fått hjärtslag, som man säger när en person hastigt avlider.

Jag vill ge en eloge åt uppfödaren. Hon tyckte också att det var bedrövligt på en så fin katt. Jag fick, för ett par tusenlappar, köpa en ny katt. Hon resonerade så här: ”Bättre att ta det säkra före det osäkra, för tänk om det varit ett medfött fel, som kortade Princens leverne.” Hur många uppfödare skulle ha varit så generösa? – Det kostar ju faktiskt en slant att föda upp en katt. – Nu tror jag att jag har sopat framför både hennes och min egen dörr. För jag är inte ute efter att korsfästa någon i den här biografin, som man väl får säga att den grymma genren kallas på fint språk. Eller med andra ord: sanningsberättelse. För det som jag kommer att skriva här är inte fiction, utan rena rama sanningen. – Bära eller brista.

 

***

 

Vagabond är en hittekatt som förmodligen har klarat livhanken ända tills nu, tack vare sin egen höga intelligens och modighet. Han har nog inte blivit tagen på allvar av många. Inte ens av mig, förrän nu den här sommaren (2012), och då får jag nog ge en annan omplaceringskatt tacken för att jag överhuvudtaget började fundera djupare över hur just en hemlös katt kan ha det. Och då speciellt den här katten, Vagabond. Hade han något hem, någon husse eller matte? Eller var han helt ensam i världen? Det var frågan det. Han verkade alltid vara hungrig och det är inget bra tecken. Inte för en katt som har en hemtillhörighet. Någon som älskar den och bryr sig.

I den här berättelsen kommer jag att sporadiskt följa Vagabonds randiga liv. Han är randig. Tigerrandig med gulgröna ögon. En stor katt. Jag försökte väga mig själv med Vagabond i famnen. Det gick inte så bra, men någonstans mellan sex och sju kilo väger han. Han har grov benstomme. Någon utmagrad katt är han inte. Konstigt nog. Men vad i all världens dagar kan det bero på? – ”Var inte dum och mata katten”, det är ju råd som både jag och flera andra djurvänner har fått sig itutat av mindre känsliga personer, när man börjar resonera med grannar om ett djur, som verkar försöka ta kontakt.

Nu är det i alla fall så här: sedan sommaren 2012, har jag kontinuerligt matat den här hungriga Tigern varje kväll. Han har varit så skygg, så om jag har visat mig i dörrspringen, då han har suttit ute på gården och ätit av det jag ställt ut, så har han försvunnit med blixtens hastighet. Han måste ha haft mycket dålig erfarenhet av vad människor kan göra med en katt som ingen äger. För att bli så skygg som vad han var, måste han ha varit på drift under lång tid. Kanske flera år!

Folk har kanske kastat sten efter honom. Schasat och skrikit åt honom. Säkert har han råkat ut för många fler eländen, som inte jag har en aning om. – Jag har nämligen varit med om att ta hand om katter som råkat komma för nära fel människor. Bland annat en korsfäst katt. Alla fyra fötterna genomspikade. En horribel historia. Absolut inget som jag tänker gå in i detalj på nu i prologen. Det får bli senare, om jag överhuvudtaget orkar dra upp den incidenten, för det var en hemsk upplevelse. Klarar inte av att tänka på den händelsen just nu. Det minnet förtar skrivarglöden totalt. Bäst att fjärma sig från alltför mörka minnen.

Så grymma kan alltså människor vara. Även om det låter osannolikt, så är det tråkigt nog absolut sant.

För att det inte ska bli för tjatigt med alla turer med mina katter, så har jag bestämt mig för att blanda in lite andra anekdoter, som handlar om värnlösa djur. För är man djurvän så råkar man in i situationer, då och då, som man inte riktigt vet hur man ska tackla. Jag har svårt att fatta varför djuren har dykt upp just hos mig, och inte hos någon annan. Kanske har de möjlighet att känna var de kan få hjälp. Verkar så.

 

***

 

Vagabond flyttar in

 

Kapitel 1

 

Vagabond den 4 nov. 2012

 

Helt från början kan jag inte ta detta med Vagabond.

Men den 4 november 2012, kom jag ett stort steg framåt vad det gäller bekantskapen med den här vandringsmannen, som jag kristnade till Vagabond. För visst var han väl en liten hemlös, hungrig och sliten luffare.

Sedan drygt tre månader tillbaka har jag ställt ut mat på gården åt den här katten, som förefallit hemlös. Han är skyggare än skuggan, men det har gått framåt, även om mycket sakta. Så jag misstänker att han har varit på drift utan hem i flera år. Numera ställer jag maten på trappan. Jag gillarar upp skålen, så det ska höras när den faller ner på trappans stålkonstruktion. Detta i hopp om att jag ska kunna få lite kontakt med den här enormt skygga katten. Jag kan stå och se på honom genom ett fönster, men öppnar jag dörren och kliver ut, sticker han kvickare än fort och visar sig inte mer den dagen. Katten verkar känna sig bannlyst överallt i vår värld. Utanför alla rättigheter. Stackars hemlöse krake.

Den här tigerrandiga saken med de gulgröna ögonen är storvuxen. Pälsen ser ut att vara tjock och blank det lilla man hinner se av honom, innan han dunstar.

I söndags, den 4 november 2012 alltså, började jag komma tigern närmare. Då hörde jag när han kom upp på yttertrappan och började slicka i sig maten. Det råkade bli ett litet pling mot trappans kalla stål, när skålen flyttades. Jag öppnade dörren ytterst försiktigt. Med låg röst småpratade jag med katten. Han gav mig en hastig grön blick och knäade lite av rädsla, men var så hungrig så han valde att fortsätta äta. Jag lät dörren stå öppen, backade ett par steg och satte mig på huk i hallen och lät honom äta ifred för mig.

Efter en stund sträckte jag försiktigt ut handen och strök på hans breda rygg. Han hukade sig en aning, men försvann inte den här gången.

Allra först brukade han ge sig iväg, så fort han såg mig, ifall jag öppnade ytterdörren på en liten springa. Men nu var han så hungrig, att han satt kvar och åt. Jag fick för mig att jag skulle pröva att dra matskålen en bit åt mitt håll. Sträckte försiktigt fram handen mot skålen. Katten såg avvaktande ut, men bestämde sig för att fortsätta äta, efter att han gett mig ett skyggt ögonkast, som omtalade; att han inte litade ett dugg på mig. Men för sin hungers skull var han beredd att ta stora risker.

Jag flyttade alltså matskålen en liten bit i taget in mot trösklen, och katten följde efter. Till sist hade jag honom inne i hallen. Stängde ytterdörren försiktigt och tänkte: Nu får vi se hur det här går. Mina katter befann sig en våning upp. De låg på min säng och sov. Jag smög raskt uppför trappan och stängde tyst dörren in till rummet. Dumt att väcka dem. Då skulle de ju börja försvara sitt revir. Nu gällde det att ta det försiktigt och försöka ingjuta lite tillit i den här skygga varelsen.

När Vagabond hade ätit färdigt, såg han lite förvånad ut. Ungefär som om han inte riktigt fattade var han var. Eller hur det kunde ha gått till, att han hamnat här; på galen sidan om ytterdörren. ”Helgalet, men okey, tycktes han tänka… hänt är hänt…, så jag får väl gilla läget och se mig om lite. Men det osar katt, minst sagt.”

Maten är det allra viktigaste för den här stackars katten. Nästan viktigare än hans liv. Fast utan mat är det ju inte något liv, i alla fall – så vid närmare eftertanke frågar man sig ju: ”har den här katten något annat än pest eller kolera att välja på?”

 Konstigt nog vände han sig inte mot ytterdörren i panik för att komma ut som jag nästan varit beredd på. Istället började han undersöka omgivningarna här inne. Såg sig misstänksamt om åt alla håll. Mycket noggrant gick han tillväga, som den värsta kriminalare. Varje liten grej skulle undersökas ytterst noggrant. Varje sak kunde ju ha en hel del information att förmedla, medelst tassavtryck eller andra för mig osynliga ledtrådar. Dofter, som kunde avslöja en del om vilka det var som bodde här.

Han nosade och sniffade. Synade och skärskådade tingen mycket noga, medan han hela tiden piskade avvaktande med den tvärrandiga svansen. Ränder som jag senare fått räkna. Det är 12 eller13 svarta tvärränder.

Katten hade ett lågt sätt att ta sig fram på. Lite halvsmygande som om han befann sig i en afrikans djungel. Beredd på att bli anfallen när som helst av ett ännu större rovdjur. Kanske av en gulbrun lejonhane eller prickig stor leopardkatt. Inte lätt att veta vad som kunde dölja sig inne i mitt outforskade hus.

Att Vagabond var rädd syntes även på hans stora pupiller. Svarta ångestpupiller. Men han var intresserad av vilka som bodde här. Det var inte att ta miste på. ”Blir väl tvungen att riskera livet, om jag ska kunna få reda på vilka som bor här”, tycktes han resonera och smög förbi draperiet och ut en sväng i köksregionen. ”Var kan de ha matförrådet… månntro?” verkade han undra och nosade särskilt noga runt kylskåp och skafferi. Blängde på torrfoderskålarna. I dem fanns det inget käk som intresserade honom. Han verkade tro att det var sopor. ”Harlortar i en skål, liknar det. – Skit är skikt, även i guldpotta”, fnös han.

Den här kvällen var inte min allra första närkontakt med Vagabond, men det var första gången som han var inne i mitt hus. – Jag lyfte upp honom som jag brukat göra numera, de få gånger det har gått att överraska honom där ute på trappan i höstmörker och regn, för han kommer även när det regnar. Då är han blöt, men inte genomblöt. Det är som om vattnet ligger kvar ovanpå hans korta päls. Begriper inte hur det går till, men så är det.

”Försök att hälla vatten på en gås”, tyckte jag Vagabond sa en gång, när jag strök på hans blöta päls. Fast den här kattens päls är absolut inte fet. Den är så hiskligt tät, så jag har aldrig någonsin sett en sådan kattpäls. Kanske alla katters pälsar blir så där täta, om de alltid vistas ute? – Även om han inte riskerar att frysa ihjäl i vinter, så kan det ju inte vara vidare skönt att slagga ute i någon vedbod eller var han kan ta sig in. Kanske får han lov att sova under stjärnhimlen nere bland Bullerdalens yviga granar. Han är nog inte bortskämd med härbärgen den här katten. Det har jag i alla fall lyckats begripa.

Just i denna skrivande stund, slogs jag av en välkommen tanke. Den nu avlidne äldre grannen Lunds vedbod, har ju en fyrkant uppsågad i dörren. Förr gjorde man ju så, att man sågade ut en fyrkant i en dörr till en loge eller lada, just med tanke på att gårdens katter skulle kunna ha någonstans att ta skydd, när det regnade, blåste eller när snöstormen yrde och det var kallt och allmänt otrevligt. Men det ska ju vara den äldre generationen, för att göra sig omaket att åstadkomma något så klokt åt både sina egna och eventuellt andras lösdrivande katter. Förr var väl alla katter mer eller mindre utekatter.

Kan möjligen Vagabond begagna sig av den nuvarande grannens vedskjul? Nu är det ju en ny generation som bor där, även om den familjen också har kommit upp i pensionsåldern.

Hur som helst har jag av någon anledning noterat, att den där uppsågade gluggen i vedboddörren inte är igenspikad. Och det tycker jag är bra. Då finns det åtminstone ett ställe där en katt kan få tak över huvudet.

 

***

 

Kapitel 2

 

Den 6 nov. 2012

 

Vagabond är ju så tyst, när han kommer. Tassar ljudlöst upp på trappan i sina mjuka skinntofflor och gör inget onödigt väsen av sig. Äter tyst och försiktigt. Därför har jag gillrat upp matskålen lite, så jag ska kunna höra, när jag får besök av min hungriga matgäst. Jag vill gärna bli mer bekant med honom, även om jag absolut inte delar den åsikten med Vagabond himself.

Den här katten är stor och tung – alltså inte mager. Inte nu i alla fall, men hur det var när jag började mata honom för flera månader sedan, vet jag ju inte, för då kom jag honom inte nära. Men på håll, har han alltid sett välnärd ut. Det är alltså ingen liten tilltufsad katt. Fast vad han har varit med om, som gjort att han har blivit skyggare än skogens vilda djur, det vet jag ju inte. Det kan man ju enbart spekulera över. Med fasa. För jag har inte kunnat undgå att höra merparten av människors syn på katter.

Katter har enormt dålig status, hur nu det kan komma sig. Det anses finare att ha hundar. Katter är inget som man kan skryta med att man har i sin ägo. Inte ens om de är lika renrasiga som vilken ”köpehund” som helst. Galet. Mina siameser betingade många skära lappar per katt/och inköp, men någon hög status följde icke med i priset.

De flesta människor förfasar sig över dessa kattdjur som de helst vill sätta ett O framför (odjur). De förorenar i trädgårdsrabatterna. Vaddå tänker jag. Det blir ju gratis gödning. Men det som jag måste hålla med om, när det gäller katters dassvanor, är ju om de råkar ta en sandlåda i besittning. Då kan det bli riktigt galet. Där måste även jag hålla med om, att det är tråkigt att stöta på kattbajs på fel ställe.

Innekatter är ofta så bundna av att ha en toalettlåda med köpt, dyrt strö i, så dessa katter kan inte mer än i stort nödläge pinka utomhus. Men var ska en hemlös katt göra sina behov? Om vi aldrig tillät våra husdjur att bli hemlösa, skulle den där galna toalettfrågan vara lättare att lösa. Fast nu är det kanske inte så att de flesta slänger ut sina älsklingar när sommaren är över eller när intresset för djuret börjar avta. Men tyvärr så händer just detta allt för ofta, trots allt.

Sådär ja. Nu var den här parentesen klar och vi kan återvända till nuet. När Vagabond hade traskat omkring här inne länge nog, lyfte jag upp honom i min famn. Till att börja med protesterade han givetvis, men det struntade jag i. Jag satte mig vid datorn, placerade katten i mitt knä. Han verkade inte ha så mycket emot tilltaget, när han väl satt där. ”All vår början ´blivfer´ svår, bäst att vänja sig och ta skeden i vacker tass”, var det som om han tänkte och föll till föga och slutade morra för en stund. För den här katten lät som ett dovt åskmuller, om man dristade sig till att lyfta upp honom i famnen. Han litade inte på en enda varelse, det märktes.

Jag såg inte någon ID-märkning, när jag kikade i hans öron. Men jag vågade inte vända ut och in på hans små hörseltrattar. Han hade ju nyligen varnat mig med hotfulla blickar och sitt dova morrande, när jag bara hållit honom i famnen. Något chip under pälsen uppe vid halsen kände jag inte heller. Men han verkade tycka om att bli kliad uppefter nacken. ”Å, så skönt…, ta lite mer åt höger, längre ner och mitt uppe på ryggen… Å, så skönt. Klia mera…”

Jag upptäckte att han hade en gammal skada efter en fästing. Han hade sparkat sönder sig, så det var kladdigt och fult på det stället alldeles bakom ena örat. Eftersom det fattades hår på ett annat ställe också, strax nedom det andra örat, misstänkte jag att han kunde ha sprakat sig i förhoppning om att åtgärda skabbkvalser. Men en sådan undersökning fick jag avstå från att göra. Inte värt att vränga ut och in på öronen det första jag gör, tänkte jag och nöjde mig med det jag kunde konstatera mer på håll.

Jag fotograferade Vagabond, för att kunna visa eventuella ägare, fast några sådana tror jag inte finns. Men det måste ha funnits någon mänsklig varelse i hans tidigare liv eftersom han är kastrerad. Om jag inte såg fel i hastigheten. Jag kan ju inte göra några större undersökningar, för jag vet inte hur mycket man kan lita på en katt som morrar och fräser och låter som ett åskmuller hela tiden. För så låter han, när jag lyfter upp honom. Han är nog rädd, så jag gör inga onödiga närmanden. Han har förmodligen mycket dålig erfarenhet av tidigare närmanden av människor. Jag har Alice i färskt minne. En annan hemlös böna. Mer om henne en annan gång. Den damen saknade inte temperament, kan jag tillägga. ”Anfall är bästa försvar, resonerade den bönan.”

 

***

 

Det finns anslagstavlor både på ICA och Coop, där vem som helst kan sätta upp anslag eller lappar om diverse. Men ingen har satt upp någon lapp om saknad katt. Polisen har ingen notering om försvunnen katt som stämmer på Vagabond, vare sig här eller i närliggande kommun. De har sökt två år bakåt i tiden. Under de två senaste åren har alltså ingen saknat Vagabond vare sig här i Karlskoga eller dess närhet. Då undrar man ju hur detta har gått till. En vuxen, kastrerad katt blir inte utan hem, så där utan vidare, utan att någon saknar den. Helkonstigt.

Kan Vagabond möjligen ha varit en äldre människas ende vän? Han är ju ingen ung sommarkatt som portats när husfolket bommade igen sin sommarstuga för säsongen. Kan det vara så att hans husse eller matte blivit sjuk? Lagts in på sjukhus och kanske avlidit. Dessvärre utan att kunna meddela att det funnits en liten skyddsling, där hemma i lägenheten, som borde ha tagits omhand. – Hur ska jag kunna få svar på det?

 

***

 

Kapitel 3

 

Vagabond. Den 7 nov. 2012

 

Jag misstänker starkt att Vagabond har funnits här i mitt bostadsområde både ett och kanske två år eller ännu mer, och då även vintertid. Hur han har bott under stränga vintrar har jag ingen aning om. Jag är ganska säker på, att det är just den här katten, som jag har sett under långliga tider. För jag har reagerat för storleken, och att han sett så välvårdad ut. Han har brukat sitta på grinden i planktet till mina katters rastgård. Där har han haft bra utsikt och jag har kunnat titta på honom genom trappfönstret, utan att han märkt det. –Hade han sett mager och tufsig ut, skulle jag ha reagerat mycket tidigare. Så man kan säga att katten, trots sin utsatthet, lurade mig genom att han lyckades hålla sig i så fint skick. Han har ju inte alls sett hemlös ut. Jag är överraskad, minst sagt.

Fast det där med tid är svårt att säga, när man har så mycket annat att stå i eller grubbla över. – Nu i kväll den 7 november hörde jag hur det klingade till på trappan. Jag öppnade dörren ytterst försiktigt och se där … Där satt min stora kisse och käkade för fullt. Den här gången hoppade han inte baklänges av rädsla som han brukar göra, när jag öppnar dörren. Han satt kvar. Gav mig ett hastigt gult ögonkast, ungefär som: ”Jasså, var det bara du Moa = Matte” – (en katt säger ju Moa/Mjaoa, så därför kommer jag att använda Moa som beteckning på matte) – ”Ja, då-så… Då fortsätter jag att käka, om det inte var något alldeles särskilt du hade på hjärtat, menar jag”, tycktes han sucka mellan tuggorna.

– Nej, jag har inget särskilt på hjärtat, lille katt jollrade jag. Ät du din lille stackars, hemlöse varelse, jag ska inte ta maten ifrån dig, misse lille.

Men så kom jag ihåg, att jag alldeles nyss hade hört Amigo leka på övervåningen, så med andra ord, var det fritt fram för Vagabond här nere. Jag gick skyndsamt uppför trappan till sovrummet och stängde dörren till det rummet, där jag trodde att Amigo och Tequila vistades. Ytterdörren lät jag stå öppen medan jag gjorde mitt ärende på övervåningen. 

När jag kom tillbaka ner, satte jag mig på ett av de nedre stegen i vindstrappan och studerade Vagabonds tjocka, granna päls, där ränderna var så klara och markanta, som om de målats dit. En grann katt alltså. Han åt med välbehag, men det gick snabbt undan, må jag säga. Han öppnade gapet och omslöt maten med sina långa hörntänder, stängde munnen och tycktes svälja utan nämnvärt tuggande. Han åt likt en hund.

När han var mätt – lika med tom matskål – tittade han lite frågande på mig, som om han ville säga: ”Ska du inte be mig stiga på.” Och så gjorde han det. Steg på. Han klampade inte in direkt. Han tassade, in till mig. Om aldrig så försiktigt, så i varje fall av fri vilja den här gången. Han stannade när han kommit över tröskeln, såg sig om åt alla håll och uppåt trappan, som om han förstod att jag hade stängt in mina egna kattdjur där uppe. Att det fanns andra katt-varelser här inne, hade han ju konstaterat i söndags, när han var här inne för allra första gången.

– Välkommen, sa jag, och så strök jag på honom och pratade lite lugnande, och se där … Då satte han upp svansen den tvärrandiga spiran, tjock och kort, men han sa inget. Gav mig en hastig gul-blick och mötte min smekning med att höja på sig en aning, nästan som om han hade velat kråma sig. Men vågade inte. ”Bäst att jag håller mig på min kant, de där människorna litar jag inte på”, sade hans avvaktande blick.

Sedan började han ta försiktiga steg in i farstun, men…  Oj-oj-oj …! Under pallen i hallen låg ju Amigo, fick vi se. – Jag blev förskräckt. Blir det slagsmål nu?

 Där under pallen hade Amigo, en av mina siameser, förvisso legat och stirrat på sin rival hela tiden, utan att säga så mycket som ett pip. Jag trodde ju att jag hade stängt in honom på övervåningen, men det var en chimär.

Vagabond blev märkbart paff, han också, det kunde jag se. Han stannade liksom till i steget och hans mimik avslöjade, att han funderade över vad han borde göra härnäst. Han gav mig en snabb, misstänksam sidoblick som sa: ”Har du lurat mig in i en fälla? – Bedragare… Ska jag slåss eller försvinna?”

I söndags hade Vagabond inte stött på en enda kisse här inne, trots att han mycket väl hade reda på att det finns två eller flera katter här hos mig. Att det varit kattfritt här inne då, det mindes han nog, annars tror jag inte, att han hade vågat knata in. – Vagabond stannade i steget vid åsynen av Amigo. Han tycktes fundera. Om inte jag såg fel, hade han lagt ett djupt veck i pannan, just där hans pälsränder bildade bokstaven M, som i MODIG. Men så ryggade han bakåt lite grann, jag tror det var Amigo som fräste, vet inte säkert. Vagabond sa i alla fall inget. Bara tittade på antagonisten, som om han undrade om det var en riktig katt eller bara ett av hans hjärnspöken.

Som ett gräddvitt streck gled Amigo fram från sitt gömställe. Lade av världens siamesvrål blandat med en svordom och försvann från sin utkikspost under pallen. Men nyfikenheten drog honom ganska snart tillbaka till hallen och den här ”stora tigern”, som så oförväget klivit över tröskeln utan att be Amigo om tillstånd. Här inne levde Vagabond på minerad mark. Det skulle han så småningom bli varse. Detta var inte hans revir, för ett så ovanligt ord som revir, kunde han inte ens stava till. För REVIR … något sådant hade han aldrig ägt.

Vagabond är en grann katt. Förutom sina starkt markerade ränder, ramsvart mot brun botten, har han ett rent, vitt och lysande skjortbröst som försvinner in mellan frambenen som någon sorts slips. Vita handskar och vita strumpor på bakfötterna. En stilig kavaljer, OM han bara vore lite mer chevaleresk mot både folk och fä … Men det är inte lätt att vara ridderlig, om man dessutom, som han, är hemlös. Saknar allt. Ingen husse eller matte och inget eget revir. Ingen varm och trygg plats att sova på. Det måste kännas kymigt och otryggt. Jobbigt att alltid bli tvungen att vara på sin vakt, mot allt och alla. Ingen som man kan lita på.

Vagabond och Amigo iakttog varandra under sträng disciplin. Efter en stund vände Vagabond och gick ut på trappan. Jag tyckte att han sa: ”Tack för mig! Men nu räcker det!” Så visiten den här gången blev inte långvarig. Men det måste ju få ta tid. Dumt att stressa djuren. Jag förstår inte deras språk. Bäst att de i möjligaste mån får göra upp om titlarna på egen hand. Mig förutan, resonerade jag.

En sak till som jag måste säga, att jag tycker är en stor framgång. Vagabond försvann inte ut i stora vida världen efter sitt misslyckade besök den här gången. Nej, han satte sig på trappan och började tvätta sig, så har han aldrig tidigare gjort. Bara ätit och sedan fortast möjligt gett sig i väg – i vindens riktning, så att säga. Det såg nästan ut som om Vagabond satt och mumlade för sig själv, om hur han skulle göra i framtiden. ”Men man ska ju inte tränga sig på, det har jag ju fått lära mig”, tycktes han tänka, väluppfostrad kille som han ju faktiskt var.

Det är intressant att följa ett djurs beteende. Nu har Vagabond haft nära fyra månader på sig att bli bekant med oss. Så det framskrider, men med snigelfart. Jag har inte tvingat honom till några sociala beteende, utan låtit honom ta alla stegen så gott som helt själv. Fast det där med att försiktigt dra in matskålen i hallen och stänga dörren… Det upptåget var ju mitt, förstås.

Törs inte tro att den här katten någonsin kommer att bli en riktigt tam katt. Inte så länge som det finns två vuxna kattdjur i det här huset. Siameser kan dessutom vara ytterst svårflörtade om det vill sig illa. Och med tanke på att Amigo har krigat med NÅGON i ett par års tid; förmodligen med Vagabond, så kan detta bli en mycket svårlöst gåta. Amigo kan ju uppfatta situationen så som den ju faktiskt är: ”att jag tar fiendens parti.” För reviret som Amigo så tappert försvarat mot intrång, är ju hans domäner, och inte någon främmande katts. Hur det här kommer att gå, det får vi förmodligen svaret på. Förr eller senare. Än är jag ovetande om hur det kommer att gå. – Det är väl just det som man kan kalla för en ”äkta cliffhanger…” – Inte ens författaren vet utgången. Bättre än så kan det ju faktiskt inte bli.

 

***

 

Det jag hoppas på, är att jag så småningom ska kunna finna en människa, som kan acceptera en katt och som kan ta hand om Vagabond, så han får mat och någon som bryr sig om att se till att han har det bra. Men sådana människor växer inte som blad eller frukter på ett träd. – Bara att plocka. Nej, minsann man får söka efter dem med lupp, och kanske ändå gå bet på att finna dem.

Igår mötte jag tre promenerande damer, när jag vittjade min postlåda. Passade på att fråga dem om de kände till någon som saknade en katt. En av damerna känner jag lite sedan tidigare på grund av att djur och trädgårdar och diverse annat sammanlänkar grannar. Den ena eller om det var den tredje damen i gänget ville inte ha med o-skjutna katter att göra, deklarerade hon surt, där hon stod med en övergödd hund i koppel. Hennes uttalande lät rått och kallt och hennes skratt tyckte jag lät opersonligt. Hon hörde definitivt inte till den blödigare sortens människor. Det begrep jag utan att behöva göra någon längre intervju.

Den andra damen, som jag inte heller kände så värst bra, omtalade att hon hade haft en katt någon gång i tiden. Hon slog med båda händerna framför sig. Kanske ett försök att borsta bort något osynligt minne, som försökte tränga sig på. Hon sa: ”ALDRIG mer en katt…!” – Vad det stod för vet jag inte. Kanske hon inte ville ta risken att sörja ihjäl sig en gång till vid en eventuellt ny kisses bortgång. Jag pressade henne inte på anledningen till hennes negativa inställning till ett nytt husdjur. Hon hade gjort sin ståndpunkt helt klar för mig, genom att gestalta sina känslor, så man inte kunde hamna i tvivelsmål om äktheten på vad hon menade.

Så till dam nummer tre: hon har både katter och hundar. Just nu vet jag inte vilka katter hon har, men Vagabond hade, i alla fall, besökt henne någon gång i förra veckan. Hon berättade att hon har en kattlucka på sitt hus, som Vagabond måste ha gått in genom. Hennes hund hade fått upp vittringen på den främmande katten och skrämt iväg inkräktaren, berättade hon. Men hon visade ingen sorg över det dåliga mottagande Vagabond hade fått av hennes gårdvar.

Ja, så långt har vi kommit; Vagabond och jag och mina Mesar. Problemet verkar inte vara vidare lätt att lösa. Genom mitt idoga sökande efter hem åt den här hemlöse katten, har jag fått ta del av många olika människors syn på djurvård och hjälpsamhet. Jag har blivit både bestört, förbannad och ledsen på människors ohjälpsamhet och oförstånd när det gäller att värna om andra varelsers väl och ve. Är människan verkligen sååå in i vassen egotrippad, att de inte kan dela med sig av vare sig sitt överflöd eller det dagliga brödet till en som har det sämre, människa eller djur…? – Jag bara undrar…!

Tog kontakt med min syster som har haft får och frågade om hon händelsevis hade någon gammal ull kvar. Och det hade hon. Måste ju göra någon form av vinterbonad hydda åt Vagabond, så han har någonstans att krypa in när det blir vinter på riktigt. – För om Vagabond ingen husse eller matte har, måste han få det besvärligt när snön börjar yra och han går där i bara skinntofflorna, när det barkar mot minus 30 grader och kanske ännu mer. Hemlös, trött och hungrig och inga möss som är vakna, så han enkelt kan fälla ett byte.

 

***

 

 

              Kapitel 4

 

Hemlöse Vagabonds egen berättelse

 

Fattar inte varför matte sover så hårt, så hon inte hör när jag ropar på henne. Jag har ju suttit här vid skafferidörren, i flera timmar nu… och väntat. Har jamat både länge och väl, men inget händer. – Jag är ju hungrig. Det har gått lång tid sedan jag åt min frukost. – Och den där telefonen bara väsnas. Den stör mig. Ringer och ringer.  – Kanske borde jag göra något åt det.

Den där gången som jag råkade peta av luren, givetvis av misstag… Den gången blev den tyst i flera dagar. Men det satte inte Tyra värde på.

Maten har alltid varit oklanderlig i det här huset. Tyra har verkligen varit en bra och duktig matmor. Har inget att anmärka på.

Den kokta torsken är bra. Perfekt kryddad. Det där med lagerblad har hon förstått att jag inte vill ha. Spadet är godast utan de där beska bladen. Numera köper hon alltid leverpastej efter min smak. Den som är utan de där svarta bitarna. Torrfoder slipper jag käka, sedan jag förklarade att det liknar de där bruna grejerna som haren Hare Krishna lämnar efter sig borta vid vinbärsbuskarna.

Det är ett tag sedan hon slutade med att pilla i mig de där vitaminerna. De där runda pillren, som hon roar sig med att släppa ner i halsen på mig. De behövs inte. Det har jag förklarat femtioelva gånger, men om hon blir glad av att få stoppa dem i mig, så blir även jag glad. Delad glädje är dubbel glädje.

Men nu tillbaka till stundens allvar: De senaste veckorna har käket varit betydligt sämre. Hon har varit så trött min matte, Tyra. Har legat och värmt henne när jag haft en stund över. Tyra fryser, säger hon och det förstår jag, för hon är inte alls lika varm som förr. Måste nog vara något fel…

Jag brukar spinna en stump för henne, för det vet jag att hon gillar. Då stryker hon på mig och säger att jag är hennes älskling. Och tänk det tror jag på, för det är aldrig eller högst sällan någon mer än jag som bryr sig om henne. Hon känner sig ensam säger hon. Men då säger jag: ”Du har ju mig!” – Då svarar hon alltid: ”Tack Gode Gud för det.”  Så jag har nog en uppgift att fylla och det är därför som jag känner mig så nöjd. Jag känner ju att jag behövs.

 

***

 

Ve och fasa! Här om dagen hände något riktigt hemskt. En hel armada vällde in i huset. En karlslok fick syn på mig och skrek: ”Där borta sitter det en kattjävel. Släpp ut den odågan!”

Så kom det två tonåringar och började schasa iväg mig ut på tomten. Den ene sparkade efter mig. Jag fattade noll, måste jag säga. Inte vet jag hur det gick för Tyra heller. Jag hade ämnat försvara henne, men när de rent ut sagt slängde ut mig, var det ju inte mycket att välja på än att ta till harvärjan.

Jag slog läger under den där stora, yviga granen som står bredvid trädgårdslandet. Jag var så rädd så jag skakade i hela kroppen. Hungrig var jag, så det skrek i magen. Frös gjorde jag också, men vem fasiken skulle våga gå fram och börja jama för att bli insläppt. De verkade ju vara ena riktiga vildar, hela det där gänget! Inte civiliserade för fem öre, om någon skulle fråga mig.

Ut och in i huset sprang de. Gapade och skrek. Till sist började de även bära ut möblerna, så tala om galna människor. När huset var tomt… Tömt…, gissa vad de gjorde då? De stängde till fönsterluckorna och låste ytterdörren och packade sig in i bilar och truckar och försvann.

Sedan dess har jag inte sett dem. Satans pack. The Leader of the pack, var det som jag ogillade mest. Han brukade komma rännande ute på tomten ibland. För varje gång han såg mig slängde han ur sig en radda svordomar. ”Inte ska man väl vara sån, om man är en bra mänska?” Jag vågade ju inte be om mat när han var så arg. Jag förstod att här var det bäst att akta sig. Helst hålla sig utom synhåll för mänskligheten.

Jag fattar inte vart Tyra blev av. Tog de kanske henne som gisslan? Vad hon ska sakna mig. Längta, vänta och gråta… Jag kan ju inte komma efter när jag inte vet var de gjorde av henne.

Tyra brukade säga att hon inte skulle ha orkat leva, om hon inte hade haft mig. Nu har hon inte mig. För jag sitter under granen, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Eller hur jag ska kunna få mat. Allt jag har ätit i dag är en grå, seg råtta. Helt okryddad var den. Besk faktiskt.

Bäst jag satt där i höstkylan och såg solen gå ner i väster, bakom det gula huset, som nu var helt tillbommat, började jag begripa att nu hängde allt på mig. På mig ensam! Bra karl reder sig själv och så vidare. Men utan pengar eller någonstans där man kan sova utan att bli uppäten av vargar, känner man sig inte så värst amper. Gråten började tränga på i halsen, kände jag. Blev tvungen att svälja gång på gång, en snyftning slet sig och jag såg hur flera tårar landade på ett torrt löv, som låg på den våta mossan.

Det finns en allfarväg inte långt från det här gula huset som varit mitt hem. Där rusar det ständigt fram allehanda farliga motorfordon. Jag vågar inte gå ut på den autostradan. Därför har jag bestämt mig för att följa den gamla nerlagda landsvägen in till ”bebyggda trakter”. Tyra sa något om att det fanns sådana trakter inte alls långt hemifrån. För jag är ju en lantortsbo jag. Gillar naturen och alla djuren. De mindre menar jag förstås. Fåglar och spindlar, eller heter det fågelspindlar kanske. Små individer som sork och möss är jag en klippare på att fånga. Men om det inga finns att fånga, ja då får man somna hungrig. Så är det bara.

 

***

 

I flera dagar har jag traskat på den gamla landsvägens blöta och kalla grus. Det sticker i trampdynorna. Till sist tog vägen slut, så jag valde en vanlig djurstig i skogen. Det var mjukare för tassarna att gå där.

Det har varit jobbigt. Brukar sätta mig mitt på stigen och fundera ibland. Ska jag gå vidare, eller ska jag vända tillbaka till det gula huset och se efter om möjligen Tyra kommit tillbaka?

Jag blir så melankolisk av att vara helt ensam. Ofta regnar det. Sådana dagar får jag inhibera mina promenader och istället sitta och glo under någon gran. Tid tar det att jaga också, då blir det inte många steg tagna mot den där civilisationen. Den där jakten slutar för det mesta snöpligt, utan att jag fått fatt i ett enda byte. Ekorrarna hoppar frimodigt högt… – alldeles för högt – uppe i talltopparna. Skogsmössen är för blyga för att visa sig och fåglarna… Ja, det hörs väl, att de inte är lättfångade. De fladdrar ju som retsamma påminnelser om en läcker meny.

När jag tvättar mig, har jag gett akt på hur revbenen börjat puta ut innanför pälsen.

 

***

 

Strax före den där civilisationen sprang jag på en äldre man, som kom gående från sitt vedskjul med ett fång ved på armen. Han skulle elda, sa han. Tänk den som fick kura ihop sig framför en öppen brasa eller åtminstone en köksspis, tänkte jag och kände hur jag frös där jag gick i bara skinntofflorna. Blöt på ryggen, efter en hastig regnskur.

”Du ser allt bra raggig och eländig ut du”, sa han till mig. Jag borde ha sagt: ”Tack, detsamma!” – Men jag ville ju inte vara otrevlig, så jag gick fram och strök mig mot hans ben och jamade en stump. Det fanns inget elakt hos mannen. Hans ögon var ljusblå och vattniga och han hade svårt att gå. Han anförtrodde mig, att han hade problem med spriten. ”Kumpanerna kommer och bjuder, och jag har svårt att säga nej”, sa han. Dessutom hade han svårt att få kosingen att räcka till, tyckte jag han sa. Vad nu kosing är för någonting, jag har ingen aning.

Du skulle så gärna få följa med in, men du förstår; jag är så allergisk mot allt vad pälsdjur heter, så jag föreslår att du sätter dig på bron där borta, så ska jag gå in och inventera skåpen. Den eftermiddagen fick jag en snutt falukorv, tror det hette så. Smakade faktiskt riktigt bra. Men jag hade behövt dubbelt så mycket.

Jag fattade att där, hos den äldre farbrodern, skulle jag inte kunna stanna någon längre tid. Det var ingen fast punkt för mig. Ibland kom det otrevliga gangsterlika gubbs som hade klirr i sina kassar, och hälsade på den snälle mannen. De sjasade undan mig, skrek och gormade. Sa åt mig att jag inte hade något där att göra. Jag blev givetvis ledsen.

När de blev ordentligt berusade kände jag mig skraj. De blev som vildar hela drösen. Sådana gånger glömde den äldre mannen bort mig i flera dagar. Då fick jag inget ätbart. Det var ett vanskligt boende, det fattade jag ganska snart. Därför beslöt jag, en regntung höstdag, att vandra vidare.

Jag vet inte hur länge jag strosade runt i den där tajgan, men jag kom så småningom fram till en otäck väg. Det stod Karlskoga på en blå skylt. Jag fattade att jag hade nått fram till det där som kallades; ”bebodda trakter”, som Tyra talat om. Eller hette det civilisation? Där i ytterkanten av den staden började ett mer än två år långt sökande efter en människa som kunde hjälpa mig tillrätta i tillvaron.

Under dessa två år fick jag frysa och svälta och fara riktigt illa. Folk kastade sten efter mig, svor och bar sig åt. Skickade hundarna efter mig och skrattade åt min panik. Jag var mer än illa ute sometimes. Magmasken gjorde ju att jag alltid var hungrig. Det sved och rev i magen. Så var det ju det där med skabben, som jag råkade dra på mig. Jag fick geggiga öroninflammationer. Gudarna ska veta att jag hade ont i öronen, när varet rann ur lurarna. Så ont att jag trodde de skulle ramla av. Kliade gjorde det också. Fästingar hade jag massor i pälsen, men de ramlade minsann inte av. Det var en ren pina att leva, tyckte jag. Men vad hade jag att välja på? Valet jag hade stod hela tiden mellan Pest eller Kolera. Alltså inget bra alls.

Jag kom fram till en dal, där det rann en bäck. Det stod Naturreservat på en skylt. Namnet på dalen var Bullerdalen. Det lät inte bra alls. Jag som hade så ont i öronen ville ju helst ha det tyst. Så lite buller som möjligt. Därför drog jag mig bort till kyrkan som låg alldeles intill. Där borde det vara tyst och lugnt.

Oj, så många gravar, prydda med ljung och gravlyktor. Jag företog en promenad för att kolla läget. Då fick jag se ett bekant ansikte: ”The Leader of the pack”. Han stod framför en sten och grät! – Så fort han gått därifrån tassade jag fram och nosade på ljungen. Då fick jag se att det stod Tyra på stenen.  Då fattade jag, och även jag brast i gråt!

 

***

 

Kapitel 5

 

Kväll den 8 nov. 2012

 

Nu har Vagabond varit inne hos mig och siameserna och ätit kvällsvard. Han vågade gå in trots att han såg mina Mesar. Amigo satt ett trappsteg över mig i trappan till övervåningen. Tequila, min honkattsiames, satt en halvmeter från Vagabond, på hallgolvet, mitt emot honom alltså – och åt godiskulor, som jag kontinuerligt matade henne med. Läget är spänt men inga fräs eller morrningar hördes den här gången.

Jag tror dock inte att Vagabond vågar bosätta sig här. Fast det vore ju mycket enklare, om han gjorde det. För det är ett evigt bekymmer och pass, att komma ihåg att ställa ut mat. Måste ju vänta tills det blivit mörkt. Annars kommer SKATIS med hela sin familj; fem skatbarn och ett par avlägsna släktingar, och lägger beslag på maten med sina hungriga näbbar. – Ibland – när jag upptäcker att jag glömt ställa ut kvällsvarden åt Vagabond – får jag ju vräka mig upp ur sängen mitt i natten och göra iordning mat åt den här kissen och ställa ut på trappan. Tråkigt om han skulle komma och upptäcka att jag glömt att ställa ut något ätbart, när hans mage svider av hunger, och han har räknat med att det ska stå mat på trappan. – Kanske slickat sig om munnen och förställt sig att snart skulle han få sätta tänderna i något riktigt gott. Torskfilé, leverpastej eller ostskalkar… – Fast många gånger låg det vanliga matrester allra underst, men vaddå…? Man får inte vara kräsen när man är hemlös och fattig, resonerade Vagabond och burrade upp pälsen i den regntunga motvinden, som för det mesta snodde runt den här hösten 2012…

Sådana gånger när jag glömt mitt ansvar, torterar mig samvetets röst mycket grymt. Det slutar med att jag hasar mig ner genom trappan på mina kryckkäppar, halvsovande, och öppnar kylskåpet, för att göra i ordning något, som jag kanske även blir tvungen att värma i mikron, innan jag kan servera det. Ja, gudarna ska veta, att ibland undrar jag varför jag gör mig så här mycket besvär. Svaret är alltid detsamma: ”Ingen annan gör det, så vad har du att välja på, Moa…? Friska människor har ju så mycket annat…, så de varken hinner, har lust eller ork att dela ansvaret med dig. Det vet du ju vid det här laget, så varför älta den saken mera…?” 

Så är det ju det här problemet med tak över huvudet för katten. Det bekymrar mig. Kanske inte så mycket nu... Men senare, när det blir vinter.

Fast det snöade faktiskt här i dag. Så vintern är nog på väg. Det regnar så gott som varje dag och natt och det har det gjort under hela sommaren år 2012, så det så. Det har varit mycket dåligt väder för en hemlös och hungrig katt.

Jag har en kattbekant som är bra på att spåra borttappade katter, jag ska kanske ge henne en bild av den här katten, som hon kan lägga ut på Facebook. För den som en gång ägt Vagabond, måste ju sakna honom. Om det är något till människa – att ha som husse – alltså. Om någon av mina katter kom bort, skulle jag verkligen vilja veta vem som i så fall tagit hand om min älskling. Det är ju fruktansvärt vilka våndor man genomlider, när man inte vet vilket öde som har drabbat ens djur. – Fast Vagabonds hemlöshet, kan ju ha gått till på ett mycket tråkigare vis…, likt den teorin, som jag skildrade i ”Vagabonds egen berättelse”.

 

***

 

Kapitel 6

 

9 november 2012

 

Det knäpper i fönsterglaset, när västanvinden för regndropparna mot rutan. Som tårar fäster vätan på glaset och påbörjar sin vandring nerför rutan. Dropparna möter andra droppar, förenas med dem, och rinner hastigt ner mot fönserbläcket alltmedan mörkret sänker sig utanför i trädgråden. Jag kan även höra hur vattnet letar sig ner genom det trasiga stupröret. Blir ett visst porlande ljud som inte liknar något annat. Lite vårlikt, som när snön på taket smälter, men då får man ju använda fantasin, förstås.

Oj, nu skramlade det till på trappan. Bäst att smyga dit, tänker jag och reser mig upp från skrivbordsstolen och lämnar datorn påslagen. Men kommer ihåg att minimera texten, annars hoppar Tequila upp på tangentbordet och gör sina egna inlägg i texten. – Jag tar ett par steg fram till radion. Stänger den och smyger vidare ut i farstun till ytterdörren och lyssnar en stund. Sedan vrider jag upp låsregeln och öppnar ytterst försiktigt. Kikar ut i mörkret.

Jodå… där satt det en hopkrupen randig katt och åt lika glufsande som en hungrig hund. Ljuset från farstun flödade ut över både katten och trappan.

Jag böjde mig ner, som jag börjat göra, och drog in skålen med efterföljande katt. Spänningen steg, för varje minut. Vagabond fortsatte att äta sin kvällsvard i hallen och därefter följde han med mig ut i köket och såg på när jag plockade ihop disk och förberedde en fredagskvälls­diskning.

Jag hade suttit vid datorn och skrivit utan att se på klockan, och på så vis missat att röja upp i köket. Vagabond satte sig på mattan och kollade in vad jag grejade med. Efter en stund började han tvätta sig som katter brukar göra efter att de ätit. Sedan lade han sig på rygg på köksmattan och rullade hit och dit en stund. Så brukar mina siameser göra, när de kommer till sommartorpet och vill avlägga sina visitkort på den stora trappstenen. Undrar just jag… om katter som bara är på tillfälligt besök gör så? Kanske detta var det första beviset på att Vagabond tänker bosätta sig här. Vi talar ju inte samma språk, han och jag. Men jag gör så gott jag kan för att förstå vad han menar.

När jag var klar med disken gick jag tillbaka till datarummet och slog mig ner och fortsatte skriva medan jag höll koll på Vagabond: Det här besöket ser ut att bli långdraget, för nu gick han in i vardagsrummet. Jag hör att Amigo morrar och sjunger på en konstig liten trall, så han är nästan uppe i falsett ibland. Men Vagabond tycks inte ta illa upp över Amigos dåliga mottagande. Han strosar vidare för att göra sig hemmastadd. Modigt gjort!

Nu hörde jag hur Tequila hoppade ner från någonting på övervåningen och nu kommer hon i trappan. Hon har lagt i högsta växeln och är snart nere i farstun. Tequila är döv, så hon vet inte att vi har fått gäster. Nu är det olidligt spännande. Hon kan vara lite vass mot främmande katter. Det har jag märkt, när hon fått besök i rastgården. För även där hälsade Vagabond på i somras, innan jag förstod hur det var fatt med hans hemtillhörighet. Hur han tog sig in där, vet jag inte, men in kom han. Men även ut därifrån, så det är en påhittig och förslagen herre. ”Man kan inget vinna, om man inget vågar”, tyckte jag Vagabond sa, när han alldeles nyss bytte ett par blickar med mig.

 

***

 

Det är roligt med djur, även om det är både bekymmer och ansvar med dem. Vagabond struntade i Tequilas uppdykande, och gick in i datarummet där jag satt och såg sig om en stund. Men så hittade han den där lådan med kattleksaker och diverse grejer. Lådan står under klätterställningen, och han står just nu på huvudet i den och rotar efter något, vad det kan vara som han vill ha tag på. Något intressant tycks han ha fått upp vittringen på.

Passade på att krydda platsen – där han letar – med lite kattmynta, så han ska fortsätta att böka en stund till. För då har ju mesarna något att titta på. Vet inte om Vagabond bäddar åt sig där på botten i lådan, eller vad han håller på med. Väldigt upptagen verkar han vara. Han går verkligen in för vad han gör. Han frustar, krafsar och grejar lite för sig själv. Han struntar just nu i de andra katterna, verkar det som, för nu har han hittat något som verkar vara intressantare än siameserna.

Jag sa till Tequila: ”Titta där du … och håll tungan i rätt mun … och sköt dina kort väl, så har du ditt livs chans. Blir du mö åt en så stor och stark Vagabond… Då behöver du aldrig mer vara rädd.”

Hon fnös bara och sa: ”Han är ju randig … Alla kommer ju att tro, att jag har gängat mig med en intern från någon anstalt.”

 

***

 

Just nu i skrivande stund kan jag rapportera att Vagabond har hittat en leksaksråtta i den där lådan som han bökat i en lång stund. Det var tydligen den som han med så mycket stånk och stön till sist fick upp ur all bråten. Hur han nu kunde veta att den fanns just precis längst ner. Den var visst rolig. Han leker med den … Kastar upp den och fångar den, på samma vis som katter gör när de leker med en levande mus. Han kanske aldrig har sett en sådan grej tidigare. I varje fall inte ute. Där dräller det nog inte av leksaksmöss. Men någon gång i den här kattens yngre dagar har han säkert fått leksaksmöss att roa sig med. Vagabond verkar ha både humor och ett socialt beteende, om han bara får en chans att visa det.

Det är kallt i kväll. Ute menar jag. Det har snöat, men det håller på att slå om till regn, men det är inget bra Vagabondväder. Så han kanske stannar här inne i natt, vi får väl se vad han bestämmer sig för. Det är han själv som avgör den saken. En extra toalåda har jag, som jag kan ladda åt gästen, om det skulle behövas.

Som jag tidigare har sagt, vore det bra, om han kunde stanna inne. Jag begriper inte var han håller hus på dagarna, för han sitter inte här ute på räcket till rastgården och häckar. Det begriper jag. För om jag sätter ut mat förtidigt, så kommer han inte. Inte ens om jag värmer upp något, så matlukten ska kännas på håll. Han är tydligen så långt borta, så att han inte kan känna doften från maten.

 

***  

 

Jag har ju från allra första början bestämt mig för att inte gå in i leken … den mellan katterna. Katterna ska få sköta det här själva. Så hade jag tänkt. Men nu verkade det som om Tequila gärna ville göra upp räkningen för hyra och mat i förskott. Så jag blev tvungen att lyfta ut henne, så hon skulle få svalka sig lite i den friska nattluften.

Det verkar inte så farligt eldfängt mellan Amigo och jättekatten. Förefaller vara kärvast mellan honan och vandringsmannen. Jag börjar tro att Vagabond är en synnerligen lugn och sympatisk katt. Så det är mycket konstigt om ägaren skulle ha flyttat sin kos, utan att ta katten med sig till sitt nya ställe. – Måste dölja sig någon tragedi bakom den här kattens hemlöshet. Om man flyttar till en annan sfär, så kan man givetvis inte ta katten med sig och om avresan kommer hastigt på, hinner man givetvis inte förbereda sin vän på vad som komma skall. Inte heller se till att det ordnas för den som inte kan ordna för sig själv… Det kan givetvis vara så, att den tidigare ägaren har blivit hastigt sjuk eller rent av dött? Det är inte alla som har anhöriga som kan ta hand om det som lämnas kvar här på jorden. Kanske katten på så vis hamnat på utsidan av sitt hem. Något tråkigt måste det vara, för katten verkar inte vara van att umgås i det sociala livet utanför sin hemadress.

Katter som är vana att vara ute bland folk, men som har en bofast adress, brukar ju inte vara så skygga och osociala som vad Vagabond är. Jag gissar att han har varit en lägenhetskatt, som fått mat och omsorg ända tills något tråkigt hände.

Om jag inte hade så mycket annat att uträtta, skulle jag läsa bruksanvisningen till kameran, så jag kunde sända en bild till Lena, så hon kunde lägga ut ett foto på Facebook. Jag vill ju inte ha rykte om mig, att jag stjäl andras katter. – Visserligen har nog Vagabond ingen ägare, men ändå. Om jag har gett rättmätig ägare möjligheten att träda fram – då har jag sopat framför min dörr. Mer kan jag inte göra.

Eftersom Vagabond är så lekfull, kan han inte vara så värst mycket mer än ett par tre år. Törs inte titta i munnen på honom riktigt än. Vill inte få honom att tappa koncepterna. Pälsen ser ju inte sliten ut. Ganska ny och dyr, mycket dyr ser den ut att vara …”Äkta bonnis”, säger han själv, tycker jag att det låter som.

Så jämnt tecknad som den här katten är, borde han ha stått på ett dommarbord någon gång. Jag har aldrig sett maken till grann kattpäls. Det säger jag även om han har en dålig ägare någonstans i någon avkrok av världen. För hur nu katten kan ha burit sig åt, för att vara så välbehållen, som han är, när han levt ute i ur och skur, är en gåta. Helt ofattbart. Mina siameser håller med mig och tittar blått och storögt på den här granna vandraren som korsat deras livsstig. Men glada åt hans uppdykande är de definitivt inte. Detta är ju deras hem! – Amigo poängterar att han krigat med både den här katten och andra inkräktare, i sina försök att skydda både Tequila och mig. Så det är högst orätt av mig att ta in Amigos värsta fiende och börja gulla med den. Så pass rättvis måste jag vara, men VAD ska jag göra… när jag ser att Vagabond är hemlös och utsatt? Det är en samvetsfråga, som dessvärre gör det omöjligt för mig att vara rättvis. 

Nu gav jag Vagabond en ny råtta att leka med. Han tog den och gick under vardagsrumsbordet. Får väl se vad han hittar på. Kanske försöker han att käka upp den också. Kanske inte så bra för magen med leksaksmöss. De kan vara lite svårsmälta.

 

***

 

Detta tenderar att bli en riktig följetong, men om detta kanske är Vagabonds inflyttningskväll, så är det väl värt att följa händelseutvecklingen på nära håll, så jag fortsätter att kartlägga hans framsteg i det här huset.

Lite tidigare i kväll kom ju Vagabond ut till mig i köket och agerade arbetstidsstudieman ett tag. Så småningom började han även snacka med mig. Jag svarade, men förstod tydligen inte vad han sa, trots att han gick mot ytterdörren och liksom pekade med hela tassen eller vad det var för krumbukter han höll på med. Han sa, på sitt språk, att han var pinknödig, men jag fattade inte det. Han hade inte riktigt samma dialekt som jag. Vad det än var, så inte var det värmländska, för då hade jag nog spetsat mina öron bättre.

Efter det att jag underlåtit att lyssna på vad han sa, fick han ett stort intresse av en liten matta, som låg i köket. Medan jag grejade vid diskbänken skedde det som jag trodde att jag inbillat mig. Han hade varit kissnödig – och hade försökt omtala detta för mig, men när jag inte lyssnade och släppte ut honom i tid, så… (Jag hade haft en tanke på att det kunde vara det han ville säga; att han var pinknödig, men struntat i att försöka tyda det han försökte förmedla – och då får jag ju skylla mig själv.) Så mattan ligger nu i badkaret i såpvatten och en toalettlåda står på platsen där mattan tidigare låg. Bra, då vet jag var han vill ha sin toalett. Då behöver det inte ske fler olyckor, tröstade jag mig.

”Du hade kunnat ställa den där lådan där på en gång, eller öppnat dörren åt mig, när jag sa till”, suckade Vagabond lite förebrående, och såg lite skamsen ut, trots att han inte hade minsta anledning därtill. Felet var och förblev mitt. Men ingen katastrof … mattan var gammal och en tvätt behövdes redan innan Vagabond avgjorde saken.

Tequila har ”galat” lite väl högt två gånger ikväll, så två gånger har hon blivit utvisad. Precis som en dålig ishockeyspelare också blir, om den tacklar någon kamrat. Men nu är hon inne igen. Det är lugnt än. Peppar. Peppar…! Det vore gott för kattstackaren, Vagabond, att få stanna inne i natt. Jag ska pröva. Det kan ju inte gå mer än åt skogen eller vad ska man gissa på? Än har han inte visat tecken på att vilja lämna oss.

Hoppsan! – Eller vad ska man säga? – När jag suttit i lugn och ro och skrivit en stund, så flög tydligen Tequila på Vagabond. Jag såg det inte, just när det skedde, men man tappar inte pälstussar – så de flyger i luften – av ren skräck. Så nu har jag gått emellan igen, fast jag lovat att inte göra det.

Vagabond ligger i mitt knä just nu och sjunger en aria tillägnad Tequila, som ligger bara någon halvmeter ifrån i en elementkorg.

Amigo ställde jag ut på vädring när drabbningen mellan Tequila och Vagabond inträffade, för han visste inte hur landet låg eller vem han skulle heja på, eftersom han var i ett annat rum när slagsmålet utbröt.

 

***

 

Nu har jag suttit en dryg timme och skrivit med Vagabond i knäet … Han har morrat och ibland har han kråmat sig + morrat … en underlig kombination, men Tequila ligger ju kvar i elementsängen, på tok för nära. Det kan givetvis vara det som gör att han låter som ett åskoväder emellanåt. Men han vill nog bli lite omhuldad, trots sina bastoner.

Jag har hela tiden strukit på dem båda – växelvis på båda katterna, för att de ska få samma aromatiska bonnkattsdofter. Men icke att det har hjälpt. Men Rom byggdes inte på en dag. Tequila nosar mycket intresserat på min hand när jag börjar stryka på henne efter att jag nyss strukit på Vagabond. Men jag tycker det ser ut som om hon rynkar på sin ädla, mörkbruna nos. Ger mig frågande sidoblickar ur sina blå safirer. Som om hon ville fråga mig, vad jag håller på med.

När nu Vagabond gick ner ur mitt knä… hann han inte många meter på golvet, förrän det blev kalabalik. Vips var Tequila efter honom. Så nu har jag ställt ut henne också på vädring, ytterligare en gång. Det är bara Vagabond kvar här inne nu. Turbulensen är stor med andra ord. Morr, fräs, och ilskna skrik och hårtussar i luften. Om ilska luktade… Skulle det osa svavel här inne nu. Men det kanske är som ordspråket säger… Det osar katt! – Verkar ganska omöjligt att få ihop den här trion, om man ska vara ärlig. Men än är det för tidigt att ge upp.

Vi får se hur det går med Vagabond och mina stridstuppar till siameskatter. De har blivit lite stirriga och egotrippade efter det föregående försöket jag gjorde, att ta emot den arga honkatten ”Alice-hårfager”, som vi kan kalla henne. För jag försökte ju ta hand om en annan katt tidigare i år. Men där gick jag bet. Det gick inte alls. Det var en omplaceringshona, en charmig sak, när hon var helt ensam med mig – men allenast då – och ingen annan gång.

Hon tålde inte andra katter. Blev helt vansinnig bara av att jag hade kattlukt i mina kläder när jag ville klappa henne. Den bönan blev som förbytt när det fanns en annan katt i samma rum. Hon uppförde sig som om hon var minst sagt folkilsken, kan man säga. Det var inte bara veterinärer hon fick frispel inför. Utan även inför mig, om det fanns en siames inom en viss radie från henne räknat. Sådana gånger räckte det med att jag tittade åt hennes håll, så fick hon den där ”flyga-på-blicken”, som betydde att man borde akta sig. För då kunde hon helt sonika bara kasta sig ut i periferin och slå klorna i en. Skit samma var hon borrade in sina tentakler. Tänderna var vassa som små sylar, och tog bra när hon slog ihop käftarna. Det fick jag känna på vid några tillfällen. Den kattan var rent ut sagt farlig. Jag var livrädd att mina barnbarn skulle bli lemlästade när de strök på henne. Men som väl var gick det vägen de gånger de träffades.

Den kattan frestade mitt – i vanliga fall – långa tålamod till bristningsgränsen. Helst borde man bära glasögon, för att inte få ögongloberna utkrafsade, ifall man gick förbi henne, när hon var som mest irriterad på mina övriga katter. Ja, den kattan var farlig, om man inte var helt på tumanhand med henne.

Men då när det bara var hon och jag, var kattan gullet själv. Men man var tvungen att vara säker på, att man var ensam med henne. Men man kan inte ha en katt i ett avgränsat rum hela tiden. Det blir ett dåligt liv för både katten själv och ägaren i längden.

Men Alice-Hårfager fick så småningom ett annat hem, där hon blev ensamkatt och jag vet att nu är hon i hamn och har det bra. Hon är dessutom högt älskad av den nya familjens barn, hussar och mattar. Fast hos vetten får hon fortfarande lov att sövas, när det är något som måste åtgärdas. Så hon är ingen lätthanterlig leksak precis, även om hon hade sin charm. För visst var hon en stor personlighet, det kan inte förnekas.

Mina försök att frisera den långa toviga pälsen gick dåligt. Inte minsta tova tillät hon mig avlägsna. Så fort hon såg borsten fick hon frispel och högg efter både borsten och min hand. Så det var säkrast att lägga ner omsorgen omedelbart, och istället bjuda henne på något gott, så hon glömde bort mitt fientliga försök att borsta bort en tova. 

Efter 3 månader gav både jag och siameserna upp och även Alice-Hårfager herself… Hon rymde och ställde till med ett fasligt letande. Men som sagt hon fick det bra och hon passade inte in bland andra katter. Det borde jag ha insett, innan hon tog saken i egna tassar och rymde. Eloge åt den påhittiga kattan. För hon begrep omedelbart, att här hos oss var det fel plats för henne. Men jag lyssnade ju inte. Så vad kattsingen skulle hon göra, för att få mig att begripa, att hon behövde ett annat och bättre boende? – ”Jo, man rymmer… och gör en egen research över granngårdarna. Kanske finns det någon som saknar en katt, och som man kan flytta hem till…” Så resonerade Alice. Och tänk, så otroligt det än må låta: det gjorde det. Alice sökte ett nytt hem alldeles själv och fann ett. Så när jag med polisens hjälp och vänliga människor äntligen fick tag på Alice, hade hon fått logi hos en familj, som lyckligtvis inte hade någon annan katt och den familjen bestämde sig till sist för att investera i en katt med temperament och så var sagan All, kan man säga. Och Alice är älskad det vet jag. Den här familjens jättefina, stora granna katt gick döden till mötes på en trafikerad gata, strax innan Alice dök upp på deras trappa.

Usch, ja… Tråkigt! Den katten var enormt vacker. Trafiken i det här området är ganska stor och framför allt alldeles för hastig, enär det är genomfartsleden till Nora som går alldeles här utanför min tomt.

Konstigt nog kom Alice – faktiskt helt av egen fri vilja – och hälsade på här hos mig. Men hon lät mig förstå, att hon hade bråttom.  ”Är lite jäktad… Ska hem i tid till middagen”, tyckte jag hon sa, när hon stannade till på trottoaren för en pratstund ute vid min postlåda. Det var enda gången som hon kom och hälsade på. Eller rättare sagt: kom för att säga adjö och tala om att hon hade det bra och tänkte stanna där hon var. Hon hälsade inte till siameserna. Det var hon alldeles för stolt för att sänka sig till. En rolig liten fröken.

 

***

 

Som jag redan sagt… så tvivlar jag storligen på att det här med Vagabond ska lyckas. Det här försöket med Vagabond ser ut att gå mycket trögt. Att sammanjämka en stor vildkatt med mina förnäma ädelnosar… Siameserna, som redan dragit nosen åt sig när det gäller nya bekantskaper. Men ett försök är det givetvis värt. Och jag ska naturligtvis göra allt som står i min makt, för att få djuren att komma överens. MEN och där ligger skillnaden. Jag är fri… Djuren ska själva få bestämma. Jag känner mig inte tvingad att lyckas få ihop dem. Det finns dessbättre ingen före detta tidigare ägare som kan klandra mig ifall jag misslyckas. Vilket man givetvis ängslas för, om man erbjuder sig att ta hand om en omplaceringskatt. Rätta mig om jag har fel!

Nu känner jag mig friare, än vad jag gjorde när jag erbjöd mig att ta hand om Alice. Mer öppen för att lyssna på vad katterna har att säga. Såväl mina egna katter som den nya katten som behöver ett nytt hem. Man lär så länge man lever.

Det finns ju sådana katter som aldrig kan komma överens med individer av samma art, och en sådan individ var Alice. I det här fallet är det annorlunda. Vagabond är ju fullt klok. – Normal. Han är som en katt ska vara. Att han sedan är rädd är en annan sak. En bisak. Han har ju levt ute och har varit tvungen att hålla andra katter stången. Förmodligen har han aldrig tidigare varit sambo med någon annan katt. Det är nog därför som han morrar och fräser åt både folk och fä, skulle jag tro. Men han är fördenskull inte farlig för den allmänna säkerheten, som vad Alice blev efter några heta möten med mina katter.

Inte förrän nu har jag börjat inse på fullt allvar, att den här katten, Vagabond-tigern, skulle kunna vara den mest underbara kattvarelse, som en ensam människa kunde få tag på. Men hur i Helgoland hittar man en ensam människa, som dessutom skulle behöva ha en katt att älska och slösa all sin kärlek på? En som skulle kunna ge Vagabond ett nytt hem med all den värme som han saknat och som han är värd? Här åtgår det många fler frågetecken, än som är tillåtet att sätta ut enligt svensk språklära.

Jag ska inte ge upp i förtid. Lita på det. Det är den cliffhanger jag lovar läsarna. – Här finns tålamod, förstår ni. Kunde jag finna mig i att bli både biten, klöst – och det ena med det andra – när jag hade Alice-Hårfager här, så ska nog det här gå, om bara Tequila vore möjlig att övertala. Men det jag viskar i hennes döva öra går ju inte hem, som ni förstår. Alice gav ju Tequila stryk så det riktigt dammade om det. Det är väl detta hon tar igen nu, kanhända. För Tequila har varit en snäll katta tidigare. Men att få så mycket stryk som vad hon fick av Alice, orkar inte en siames med att tåla.

Ja, så där pendlar jag mellan hopp och tro, och förtvivlan. Bakslagen gör att jag nästan tappar sugen ibland.

Nu ska jag sluta mitt skriveri (dokumenterande) för ett tag, och släppa in mina andra bestar, de som jag för någon timme sedan ställde ut på vädring. Så får vi se om jag ska bli tvungen att medla ännu fler gånger i kväll, eller om vi alla kan samsas under ett och samma tak i natt. Vagabond har gått ”upstairs …” Han kanske har bänkat sig i min säng. Nej, jag skämtar jag. Så bra är det givetvis inte. Men han har gått upp på övervåningen av egen fri vilja. Vad han nu kan ha för planer med det.

 

***

 

Några timmar senare samma kväll:

Så egendomligt. Nu är det tre katter här inne någonstans, och jag hör inte ett ljud. Hade lagt upp en stor skål full med mjuk kattmat. Vem åt upp den maten, tror ni… Jo, Vagabond. Han har ätit mer än en människa orkar äta under en och samma kväll. ”Säkrast att äta … Man vet aldrig när man får något ätbart härnäst”, tycks han tänka. Nu har han nog somnat någonstans. För det är bara Tequila som finns kvar här i datarummet hos mig. – En stilla natt, med andra ord.

 

***

 

Kapitel 7

 

Kväll den 10 nov. 2012

 

Trots att Vagabond hade så många mesar emot sig i går kväll och i natt, och att han även var mätt och belåten, när han knallade ut härifrån vid tvåtiden i dag, så kom han tillbaka redan strax för sju. Han har ju inte varit borta så värst många timmar. Hungrig var han, men knappast utsvulten. Så han kom kanske hit av mer vilja för att hälsa på, än driven av hunger.

Amigo sitter och tittar på Vagabond, nu när han äter. Tequila ligger i elementsängen som vanligt och har nog inte observerat besökaren ännu.

Om Vagabond bestämmer sig för att bosätta sig här, hur ska jag då kunna lära honom, att han måste jama, när han kommer och vill in? Måste jag sitta och lurpassa, och släppa in honom när jag hör matskålen klinga mot metalltrappan? Det blir jobbigt. Jag som för det mesta har musik på. Är det inte radion som står på och skrålar, så har jag dragit igång datorns musikanläggning på högsta volym.

Fast så klok som Vagabond verkar vara, blir jag inte förvånad, om han snart även jamar, när han kommer upp på trappan för att käka. En kattlucka, skulle jag kunna ha råd till, om jag skrev ett par noveller extra. Och det kan jag ju i och för sig göra. Men vem sätter dit den? Kattluckan alltså… Det kan däremot inte jag själv fixa, hur gärna jag än vill. Det får jag nog be Vagabond ordna med själv.

Det går inte att beskriva så roligt det är att se, att katten försöker acklimatisera sig här hos oss – av egen fri vilja, trots att han har mothugg av mina katter. För man kan ju inte säga att de står med mössan i hand och bockar och bugar för att han ska känna sig välkommen. Nej, då, de gör allt de kan för att visa, att i det här huset vill vi inte ha tillökning.

Så där ja … Nu var Vagabond mätt och gick ut i köket och kollar läget där. Han tittade inte ens åt ytterdörren när han passerade den i hallen. Gud, så glad jag blir. Då kan han verkligen inte ha någon husse eller matte, att bekymra sig över, eller som han vet sitter och väntar där hemma. Han är nog en fri katt. En individ som rår över sin egen tid och sitt eget liv. Detta både på ont och gott. Katten är fin och trevlig. Så om det bara gick att få katterna sams, skulle han gärna få bosätta sig här.

Skulle ha lust att skita i att krångla med fotografier och Facebook, för om ägaren hade velat ha tag på katten sin, måste det ha gått att annonsera, ringa till polisen och efterlysa, fråga folk och det ena med det andra. (Om ägaren själv är vid liv, vill säga.) – Så får ju jag själv göra när ett djur försvinner hos mig, för sådant har tyvärr hänt mer än en gång. – Alltid borde det väl ha varit någon mer än jag, som kunnat observera Vagabond och gett svar på en efterlysning i någon form. Någon som i så fall haft möjlighet att svara på uppsatta planscher eller annonser… kan man tycka. Fast jag vet inte – (eftertankens kranka blekhet; kanske är det lätt att blunda och tro att dessa hemlösa katter har ett hem …) då slipper man ta ansvar och drar inte på sig extra bekymmer och oförutsedda utgifter.

Egentligen valde Vagabond fel familj, när han sökte ny bostad. Eller var det kanske jag som valde honom…? – Ja, hur var det med den saken...? Hur som helst… jag är ingen rik person. Min pension är den lägsta möjliga. Får faktiskt vända flera gånger på varje krona. Om jag inte skrev noveller och följetonger för ett par tidningar, skulle jag väl behöva investera i en slitstark tiggarstav. Så jag kunde halta ut för att samla in några allmosor, för att klara av att försörja mig själv och mina redan anskaffade katter. Så tala om hur galet det kan bli, när ödet gör som det vill, utan att först titta i adelskalendern. Men, som det så vist heter: Man kan inget ta med sig när man går… Så om man bara kan klara uppehället för sig och de man valt att ta ansvar för, så är det väl gott nog, kanhända… Eller…?

 

***

 

Det finns många katter häromkring. Men man ser inte alla samtidigt eller varje dag … och det var väl det som gjorde skillnaden nu när jag till sist blev tvungen att fatta hur alvarligt den här katten, Vagabonds leverne var. Ja, gode tid, hur det kan bära sig till. Det är ju lite egendomligt att jag själv inte fattade tidigare, att Vagabond är hemlös. Men jag sköt den frågan ifrån mig, så gott det gick. Och jag lyckades ganska länge vagga mig själv in i att Vagabond var en katt som hade ett hem att gå till när han var hungrig, trött eller tilltufsad av själva livet.

Det slår mig, att jag förmodligen måste ha blundat lite med flit, jag också. Den sanningen känns beskt att smaka på, men jag måste säga att det är nog så att sanningar är beska. Jag har sett den här katten länge. Mycket länge. Både vinter och sommar, faktiskt. Men jag hade många andra problem att brottas med. Så den här kattens hemtillhörighet blev ingen prioritet bland de problem jag hade att lösa.

Inte förrän jag upptäckte att den här katten (Vagabond) åt torrt, gammalt bröd, och nästan förstörda matrester, som jag hade lagt ut åt skatorna. – Då först började jag fundera. Jag yppade detta för en bekant, att katter inte äter torrt, gammalt bröd, om de har ett hem. Jag fick världens knasigaste utläggning som förklaring till varför sådant kunde hända. Så jag begrep att det inte var någon ängslig djurvän jag språkade med. Utan en stor dilettant. Ingen idé att resonera med en sådan, för då var nog jag närmare sanningen än den mänskan…, resonerade jag.

Jag har under det här senaste året, vid flera tillfällen, sett just den här katten Vagabond inne i mina katters rastgård. (Skam till sägandes, så tror jag bestämt, att jag även såg honom redan i fjol).  Eftersom jag brukar lägga ut mat till fåglarna/även skatorna, så uppmärksammade jag att kattkraken åt gammalt kokt ris – som jag lagt ut åt Skatis och hennes omättliga familj. (Ett par skator, som jag ständigt har flaxande och skrattande här hos mig. De har sitt bo i tallen mellan tvättstugan och huset.) Mina skator är ju ett elände, för de tar småfåglarnas frön och talgbollar, hur väl jag än gömmer deras fröautomater. Skatorna sitter nära på som hackspettar uppochner och krånglar för att få ut det mesta av talgbollarna. Rena akrobater är de. För att de inte ska äta upp allt för småfåglarna, brukar jag lägga ut särskild skatmat = vad som helst under fågelfrö-automaterna, på marken alltså. Det är ju lättare för både skator och katter att äta det som ligger på backen, än att behöva hänga och slänga i en fröautomat.

Man skulle kanske inte mata skator, det retar ju en och annan granne, det vet jag. Skator kan vara påfrestande ibland. Men även deras små barn är i behov av mat, så vad gör man? Hellre ger jag skatungarna det som blivit över, än att slänga det i soptunnan. Det blir inte liggande många minuter nedanför skatornas tall, förrän skatpatrullen tagit hand om det jag lagt ut.

”Samvetets röst”: Jag kände hela tiden att det var fel att kattkraken åt allt som inte var något för en katt att äta. Kall gammal, nästan förstörd mat. Men jag försökte trösta mig med att katter oftast har ett hem, även om jag många gånger ser dem passera revy över min stora tomt.

 Allt det där med att söka nytt hem åt Vagabond får vila ett tag nu. Jag måste göra klart i trädgården. Jag låter katten bo hos mig, om han vill det. Han behöver ta igen sig lite. Bli varm och mätt. – Sen … kan jag krångla med allt det där andra; polis, Facebook och eventuellt anslag i affären om upphittad katt. Nu lägger jag locket på, för ett tag. Sagt och gjort.

För jag har ju, i alla fall – under snart fyra månader ställt ut mat och tittat efter kattstackaren. Jag har ju faktiskt bidragit till att han inte har behövt svälta ihjäl, eller farit mer illa än nödvändigt under sommaren och den här blöta hösten. Det har ju regnat dagligen under den här sommaren och under hela hösten också. Regn och kyla varje dag, så vilken veckodag den här sommaren inträffade på, vet väl inte ens Herren själv.

 

***

 

Så skönt … Även den här kvällen är det fortfarande tyst i huset. Trots tre katter. Nu kom Tequila och hoppade upp på sin plats i korgen som hänger på elementet, så då verkar det inte som om hon tänker bry sig mer om den nye katten.

En kvart senare kom Amigo, släntrande ut till oss, mig och Tequila. Då borde alltså Vagabond vara allena där inne i vardagsrummet. Vad kan han syssla med månntro? Det är alldeles tyst. Hörs inte ett ljud. Har han somnat, kanske?

 

***

 

Kapitel 8

 

Någon timme senare: Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, säger ordspråket, men jag ropar hej redan nu. Vagabond ligger på mattan i vardagsrummet, alldeles vid stereon och Amigo ligger under vardagsrumsbordet, och Tequila sussar som vanligt i sin elementkorg. Och i den här stunden verkar allt vara lugnt.

När jag klev in i vardagsrummet gäspade Vagabond, plirade sömnigt mot mig utan panik i blicken. ”Jasså, är det bara du Moa… Man blir lite trött här inne i värmen…, du får ursäkta…, men jag vill helst vila en stund nu”, suckade han, sträckte lite på sig och sänkte ögonlocken, så det bara blev ytterst smala springor, som han kunde hålla koll genom. Jag kunde inte låta bli att stryka på honom. Artig som han är reste han upp huvudet och lät mig stryka honom över huvudet och ner över ryggen.

– God natt, sa jag…

Han bara såg stumt på mig. Sedan lade han ner huvudet på framtassarna och drog svansen intill kroppen. Svansen, som slutat vicka. Allt är så sagolikt lugnt. På bara några dagar verkar det som om hela katteriet har blivit sams. Men så väl kan det väl inte vara. Detta kanske bara är lugnet före stormen … som det heter.  Jag har i alla fall förberett mig på ett elände med stridiga, fräsiga och morrande katter i många veckor framöver.

Det här med Vagabond, verkar i alla fall bli skillnad, mot hur det var med Alice. Med den inskolningen kämpade jag i dryga tre månader. – Kanske det inte är mina katter, som är så omöjliga som jag till sist började tro, när det inte gick att få ordning och reda bland djuren den gången. – Det hänger nog även en hel del på den som kommer ny också, och inte bara på mina redan inneboende cats. Nu vet jag det. Jag har ju hela tiden tyckt att det varit mycket konstigt, att det gick så galet med Alices försök att flytta in – med tanke på hur bra det gick när Tequila och Molly kom. Då var det ju Amigo och Zazza, som tog emot och det var då sannerligen inga problem. Och det var vuxna katter den gången också. Vuxna individer är det alltid svårare att få ihop, än när man köper en kattunge Sådana små inkräktare brukar de mest griniga vuxenkatter tolerera.

Men om det är som i Vagabond och Amigos fall: att katterna krigat ett par år eller mer med varandra ute i trädgården, då är det nog hart när omöjligt att få dem att älska varandra när de sedan ska samsas på insidan av samma hus. Dela sovplatser och använda samma matskålar. Det är fullt förståeligt att det måste gnissla, när man som jag… tar in deras värsta fiende… i huset… – Då får man nog räkna med att det kommer att ta tid, om det överhuvudtaget är möjligt att få sådana fiender sams. Men ”undrens tid är inte förbi”, så vem vet, kanske även detta konststycke kommer att lyckas. Det återstår att se. Det får bli nästa cliffhanger i den här sann-storyn.

Lite fräs och morr några dagar, minns jag väl att det var, när det kom två nya siameser in här till Zazza och Amigo. Fast bara ifall de kom allt för nära varandra. Jag behövde aldrig sära på dem. De gjorde upp om rangordningen över en kattmatsskål, kan man nästan säga. Sen var det bra… Och det förblev bra. Alla blev sams och förblev vänner så länge som de levde. Visserligen var alla av samma ras; siameser, men inte kan väl det ha så stor betydelse? Fast nog har man väl hört talas om ”rasism…” Men den företeelsen, har jag för mig, att den mest gällt den högt stående varelsen, människan? Inte mellan olika kattraser. Svarta eller vita katter. Siameser eller randiga Bonnisar.

 

***

 

Men lilla älskade Zazza, holländska Zazza, var behäftade med en medfödd sjukdom. Hon blev inte så gammal min lilla docka. Vi kämpade hos veterinärer länge, länge, men till sist fick vi ge upp. Och mitt på första advent en solig dag, när snön gnistrade vit över hustak och gångbanor… Då fick vi be en veterinär om hjälp över till ”andra sidan” för lilla Zazzas del.

Hennes krafter började tryta och andningen blev svår. Hon låg som en liten trasdocka vid min sida i sängen den sista natten. Sent ska jag glömma hur modig och levnadsglad den lilla varelsen var. Allt som veterinärerna hittade på, innan de gav upp sina livräddande försök, gick hon modigt med på. ”Blodprov… ja-haa – visst varsågod, ta en skvätt”, tycktes Zazza tänka, när hon med sina trogna blå ögon såg upp i vettens ansikte. Hon liksom nästan nickade i samförstånd, när han kom med den där remmen som han skulle stasa hennes lilla framben med, för att kunna få de droppar blod han behövde.

Röntgen med flera ml kontrast nertryckt i halsen blev inga bekymmer. Zazza litade ju på mänskligheten. Och jag höll ju i henne. Mig kände hon ju och tillät därför vad som helst. Ja, ja… Nog hade det varit bättre att INTE utsätta henne för allt det där. Själviskt att försöka rädda henne, när det ändå skulle visa sig att det var omöjligt. Men jag älskade henne. Det är mitt enda försvar, samt att jag hoppades att det skulle gå att göra något åt felet. Men beskedet efter röntgen föll tungt över mig och jag tog Zazza med mig hem, även om hon var till hundra procent dödsdömd och kunnat få somna in där på kliniken, samma dag som dödsdomen föll. Men jag sa att jag måste tänka över alltsammans och känna att Zazza och jag var överens om beslutet. Som det var då, skulle jag ha känt det som att jag lurat med mig Zazza för att avliva henne. Nej, nu skulle vi hem och försöka smälta detta hemska besked och öppna en burk av Zazzas älsklingsmat. De där små burkarna som kostar flera kronor mer än vad de är värda.

Så här efteråt kan jag fråga mig, hur jag skulle ha känt det om jag låtit Zazza somna in långt tidigare. Förmodligen skulle jag ha klandrat mig själv, för att jag inte gjort grundligare undersökningar, innan… jag gav upp, för tänk om hon kanske hade kunnat bli frisk!

Jag hoppas att Zazza i sin himmel har förlåtit mig nu. Hon klagade aldrig. Förebrådde inte, fast hon hade all rätt att göra det.

Som jag älskade den lilla katten. Men jag har alla mina andra katter i fint minne. Det har varit underbara djur, ingen ska komma och säga annat. Och visst har jag älskat dem alla. Innerligt.

Zazza var med mig i skogen och letade svamp. Jag behövde aldrig ha henne i sele. Åka bil… ”Varför skulle man inte kunna åka bil? Det är ju ett bekvämt sätt att ta sig fram på, när man är trött i benen”, var Zazzas resonemang. Hon tog gärna plats bredvid mig på passagerarstolen i bilen. Vilken behändig liten katta hon var. Orädd och snäll. Fann humor i det mesta som hon råkade ut för.

 

***

 

Kapitel 9

 

Ännu lite senare på kvällen: När Tequila tröttnade på att sitta och hålla koll på den randiga varelsen, och traskade iväg och lade sig i elementvärmen, tog Amigo över ansvaret och började knepigt nog att vakta på Vagabond, vilket jag trott att han hade slutat med för gott. Hur som helst så blev jag nödd och tvungen att ställa ut Amigo på vädring, trots den sena timmen. På så vis kunde Vagabond och jag få se på Helena Bergström och Sven Melander på teve under mera ordnade former. Det gick ju inte att koncentrera sig på programmet, när en katt hela tiden satt och morrade. Det var Amigo som bestämt sig för att mucka gräl genom att morra. Hans djupa brösttoner störde mig mera än vad det lyckades störa Vagabond, som fortfarande låg på mattan vid stereon och såg till synes tillfreds ut. Han hade rullat in sina polisvantar under bröstkorgen, gäspade och började smånicka av trötthet, och orkade inte bry sig om den andre kattens hotfulla röstläge och anstiftande till bråk.

När jag hade satt ut Amigo på altanen, för att han skulle få svalka sig lite, tog jag Vagabond i knäet, så han skulle känna att det, i alla fall, fanns någon som stod på hans sida i den här uppgörelsen.

 

***

 

(Som skribent får man ta även nattens timmar till hjälp, så därför placerade jag mig framför datorn igen, efter programmet med H. Bergström och Melander.)

   Lugnet avbröts: Jesus Amalia …! Just nu i skrivande stund, rök de ihop… – Tequila och Vagabond brakade samman, så det sjöng om det. Alldeles här på höger sida om mig. Jag sitter vid datorn och skriver. Det var Vagabond som blev förbannad den här gången. Jag råkade se det. Bäst att vara rättvis. Jösses, vad det mullrar när två katter morrar åt varandra. Morrar och mal i olika tonarter. En ganska speciell duett, som på samma gång låter som en kanon av något mysko slag. I moll, förstås. Rena Tordönet. – Men Tequila kvitterade omedelbart den där smällen, som tigern gav henne. Så det står 1–1 just nu. – Vad händer härnäst…?

Vi får se om jag måste ingripa, men bäst är det nog om katterna kan göra upp utan inblandning av mig. Jag förstår ju inte deras språk. Jag ser ju bara deras finter och dribblingar. Fast lite kan man utläsa av deras mimik. Lågt ansatta öron. Mustascherna framåt som en disktvaga. Hårkam på ryggen som emellanåt fälls ut eller in beroende på spänningsläget mellan dem. Svansen piskande hit och dit, ibland lite svullen och rätt vad det är kan den likna en flaskborste och då är det kris med stort K.

Vad katterna hojtar om eller kallar varandra för – på sitt språk – har jag ju inte någon aning om. Kanske Tequila satte upp sitt långfinger mot Vagabond, och sa något otrevligt åt honom, när han var uppe på klätterställningen. Den ställningen är ju siamesernas privata område. För det var när Vagabond kom ner därifrån, som han – komiskt nog – med kavata steg gick raka vägen fram till Tequila och gav henne världens vinge. En rejäl situps såg det ut som: ”Smock…!” – Stor som han är, så sa det helt enkelt pang i fundamentet, när han träffade Tequila mitt i nian med polisnäven. Ord och inga visor, kan man säga. – ”Jag tåler dig inte, mallkatta”, fräste han så saliven stänkte.

– Nej, men oooj… Nu får ni väl tagga ner, båda två, sa jag helt dumt och glodde på stridstupparna.

Tequila såg minst sagt slokörad ut. Vänsterörat hängde som ett visset blad och hon blinkade som om hon hade svårt att fatta, att det som nyss hänt, verkligen hade hänt. Det var ju hon som skulle ha slagit honom… inte tvärtom. Hon fnös ljudligt och drog sig undan.

Ja, guda-mej … vilket katthus det har blivit här. Inte klokt med andra ord. Fast det är ju ingen som lider av det. Ingen mer än jag själv i så fall. Jag bor ju ensam.

Jag har många roliga minnen av katter som varit mina älsklingar, men som nu är i en annan värld. Som Princeman. Min älskade Prince, som jag var tvungen att ta med mig, när jag skulle iväg och handla. Han blev rent olycklig när jag gick ut utan honom och jag hörde genom ytterdörren hur han ropade, grät och klagade. ”Du glömde ju mee-ej, Moa… maoa… ma… oja…”, halsade han från insidan av huset. Han var ju en siames han också och sådana kan konsten att gråta så det hörs.

Många gånger fick jag vända om och öppna dörren. Då störtade det ut en glad katt, som sedan villigt följde med i bilen. Han sprang före till bilen som om han visste att vi skulle ta den. Lyfta in honom… ”Varför det… jag kan väl gå själv?” Han kunde ju knata in i bilen själv, om jag bara öppnade dörren. För det klarade han givetvis inte utan min hjälp. Men sedan… att åka med som passagerare var väl en baggis. Varför väsnas och protestera som vad Amigo gjorde. Det var enligt Prince att förbruka energi helt i onödan. ”Fast snacka lite med föraren, var ju inte förbjudet. Att tala om vad man ser är ju bara att visa intresse… för utflykten.”

Prince kunde nog aldrig riktigt förstå hur saker och ting utanför bilrutan kunde röra sig så fort, så det liksom bara svischade förbi hans nos. Att det var hans egen farkost som susade fram i en så kolossal fart, undrar jag om han hade pejl på.

En katt får ju inte följa med in i affären, så medan jag handlade fick Princeman sitta och gråta i bilen tills jag kom tillbaka. Men då brukade jag ha med mig rökt hamburgerkött, som han älskade, så det fick han kalasa på, medan jag stod kvar på parkeringen och läste i någon tidning som jag också köpt eller om jag händelsevis hade författarportföljen med, så jag hade ett block och en penna tillgänglig… för sådana gånger kunde jag påbörja eller fortsätta på något manus.

Jag brukade ofta sitta i bilen en bit utanför stan och skriva. Det var så rofyllt att sitta där med enbart katten Prince och bilens Cd-spelare på full volym och skriva. Där stördes jag inte av telefonen eller av att någon roade sig med att besöka mig, när jag minst av allt kände för att ta emot hungriga eller kaffetörstiga bekanta. Mina bekantskaper kunde på villkors vis inte förstå att jag hade ont om tid eller att jag kunde ha annat att göra, än att betjäna just den som dykt upp som gubben i lådan.

Prince-katten var en makalös katt att hitta på och ställa till. Gud vad jag var förtvivlad, när han bara gick och tvärdog den 11 december för en del år sedan. Knappt 2 år gammal var han då. Låg död på sovrumsgolvet framför elementet. Jag kunde knappt tro att det var sant. Men död var han och det förblev han och jag fick med tungt hjärta begrava honom med en avklippt amaryllisblomma som huvudkudde. Men den gången fick jag pengar tillgodo att investera i en ny siames av den som var Princens uppfödare. Så uppfödaren gjorde vad hon kunde för att stötta i sorgen. Heder åt en sådan uppfödare.

Princens sjukdom var inte tidigare känd av henne, men det fanns skador i hans kropp som pekade i en viss riktning. Tidigare katter som hon fött upp, hade påvisat detta hjärtfel, så förmodligen stannade pumpen just den där eftermiddagen, när Prince gick en våning upp för att vila.

Uppfödaren lät mig därför få köpa en ny katt hos henne med endast ett tillägg på 2000:- Det blev Amigo. Han skulle bli min nästa siames. Tyvärr en mycket skygg och rädd hane. Det tog flera veckor innan jag fick ta i honom. Efter att uppfödaren levererat honom till min bostad förvann han som en skugga in i vrårna. Det var vådan av att få en mes från en storuppfödare.

 

***

 

Zazza som var uppvuxen i Holland med både barn och en massa människor och djur var helt orädd för allt. Prince hade vuxit upp hos en fodervärd, som bestått av ett ungt par med småbarn. Så han var van att hanteras på många knepiga sätt och vis, och var van att hänga med. Så han hade blivit en orädd och lätthanterlig katt. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli…” Det var väl så smeden sa, när han började kröka sina järnrör.

Så tyst det blev i huset efter Princens bortgång. Inget pladder om väder, vind eller ivriga kommentarer om vem som passerade ute på gatan. Helt tyst. Ödsligt tyst. Det blev en förstämning som inte går att beskriva och Ikaros, en annan siames, som var Princens bästa vän, blev så tagen av upplevelsen av Princes hastiga bortgång, att han helt enkelt inte vågade sova i sin egen krog den första natten. Katten kröp istället tätt intill mig som ett litet olyckligt barn. Han hade ju hört min gråt och sett Princen alldeles död och stel. Kanske hade han fått för sig att han bar skulden till Princens hastiga död. För Ikaros började vråla när jag upptäckte Princens döda kropp. Det gick inte att få tyst på Ikaros. Han skrek rakt ut och var otröstlig… Mycket märkligt, faktiskt. Det var något han ville säga, för det hjälpte inte med vare sig mat, vatten eller gröna ärter, som han älskade. Ja-men tänk dessa gröna ärtor… Han älskade gröna ärtor. De skulle mikras vissa minuter i mikron och sedan tryckas sönder med tummen. Allt skulle ligga lagom varmt på ett tefat. Det skulle vara Findus ärter, av den stora sorten. Om jag någon gång fick fel ärter, såg han på mig som om han ville säga: ”Nästa gång du handlar, Moa, läst då först på paketet… Det ska stå stora ärter… Då är det rätt, förstår du. De här små kan du få ha för egen del, mej kan det kvitta. – Tack för ordet…!”

 

***

 

Jag vet inte, men ett så ytterst märkligt beteende – som det Ikaros uppvisade den där dagen när Princen dog – har jag aldrig sett hos en kattkamrat, om de fått se en död medtävlare som lämnat livets hårda spel. Katten hade något som han absolut ville tala om för mig, men jag kunde inte begripa vad det var, hur jag än försökte… Kanske hade han sett Lie-mannen i egen hög person, när denne kom för att hämta Princens vita själ. Man kan aldrig veta. Någon alldeles särskilt var det som Ikaros ville tala om för mig.

Dämpade har jag sett att kattkompisarna verkar bli när en medtävlare gått bort. Det blir en förstämning i kattgruppen när sådant händer. Om det skulle vara chefen som blir hemkallad, som den där gången när gammelkatten, Achilles, vandrade vidare, då tog det ända upp till ett halvår, innan någon ny chef tillsattes. Som om de väntade på att han skulle komma tillbaka från sin resa in i Evigheten… Vilket givetvis var omöjligt. Men hoppet är ju det sista som lämnar individen.

Achilles brukade börja omkring 16.30 med sin lektimme. Slog aldrig fel. På något vis drog han alla de andra katterna med sig. Alla de andra bestod då av: Den lockiga cornis-katt-honan Sikita… Siamesen Zaraj som kom efter Achilles i åldersordning. Den katten var givetvis också en siames. Samt Kamero som kom in i samlingen som kattunge. Dessa fyra katter for runt likt torra löv, mellan under- och övervåningen någon timme. Konstigt nog rev de aldrig ner något. Inte som jag kan minnas just nu. Den som stod för nerrivna saker, var jag själv i min fumlighet, brådska och det ena med det andra… Katterna var så smidiga, så de klarade av att parera mellan allehanda felplacerade saker i huset.

Leken brukade pågå omkring en timme varje eftermiddag. Om det möjligen hängde samman med att de kanske fått mat eller vad just detta bestämda klocklag betydde, vet jag inte, men det var alltid Achilles som startade lektimmen. Efter hans bortgång blev aldrig mer leken likt en ritual som man kunde ställa klockan efter. Inte heller blev den lika livad och påhittig. Achilles var en stor uppfinnare och entertainer. Det var ju han som införde apport-leken med mig.

 

***

 

När Princen gick ombord på Karons båt, blev det så obeskrivligt tyst, så jag hörde köksklockan ticka, den lät som den värsta domkyrkoklocka, tyckte jag. Ingen katt som ylade bakom stängd dörr, så jag blev tvungen att gå tillbaka in och ta honom med mig ut i bilen, när jag skulle iväg och handla. Ingen som jag behövde köpa rökt hästkött åt längre. Bilsätet bredvid mig var tomt. Ingen nyfiken liten katt som intresserat tittade ut på förbipasserande träd, gångare eller cyklister på vägkanten. De första resorna med bil utan Prince, kändes ödsliga. Så tyst det var i bilen.

I fortsättningen fick jag sitta och skriva i bilen utan min Prince-kompis. Och jag måste säga att då flödade inte inspirationen lika bra som när Prince satt och väntade på att vi skulle endera gå ur för att ta en promenad eller ta fram fikakorgen och kolla vad som fanns i den. Ja, han var en gåva till mänsligheten den lille Princen.

Ett tag undrade jag om Prince satt och skrek hela tiden medan jag var inne i affären och handlade. Därför gjorde jag ett test. Prince skrek när han såg att jag lämnade bilen. Men så gömde jag mig ett par gånger bakom bilen och smög efter en stund fram och kikade in i bilen. Han verkade tystna när han inte längre kunde se mig. Smart katt. För det är ju ingen idé att försöka prata med någon som ändå inte hör. Sunt resonerat, måste jag säga.

 På så vis fick jag veta, att han inte skrek så förskräckligt länge. Men han började alltid skrika, när han fick se mig komma ut ur affären, konkande på mina kassar. En ljuvlig katt, må jag säga. Ja, han var ju ingen katt egentligen. Han var mer lik ett vanligt människobarn eller ska man säga hund. 

Tillbaka till nuet och datarummet: Kvällen har avanserat, medan jag suttit och skrivit, kanske ska man säga att det är natt. Det verkar som om Vagabond har dragit sig tillbaka ”till sina rum…” allvarligt talat: jag har tappat bort honom. Jag vet inte var han är. Men nu stänger jag maskinen för idag. Så får vi se hur många vi är här i morgon bitti. Det ser i alla fall ut som om vi tänker kvarta allihop i samma hus även i natt. Fantastiskt.

 

***

 

Kapitel 10

 

Söndag den 11 nov. 2012

 

Du Heliga Moder, som norrmännen brukar säger. Vilken start det blev på den här dagen. – Jag väcktes av ett skarpt metalliskt ljud i kombination med tonerna till ett gigantiskt kattslagsmål. Ett avgrundsvrål… Fick för mig att något tungt måste ha fallit i golvet, för det blev en rejäl smäll. Jag hörde den tydligt. Men samtidigt hörde jag hur Amigo fortsatte att vråla som en mistlur: ”Ahooouuåå, oooj,oj,oj-ooj… ” avlutade han klagande varje nytt vrål, innan han drog in ny luft för att kunna brassa på ytterligare. Det hörs när en siames skriker. Jag lovar.

Det hör till saken att mitt sovrum ligger på övervåningen. Och mina mesar brukar sova i samma rum som jag, men Vagabond han hade sin sovplats nere… Trodde jag, åtminstone.

Jag öppnade mina ögon på ett par springor och i skumrasket borta vid bokhyllan, såg jag Amigo. Han stod med ryggen i krum som en sådan där Blåkullakatt, som häxan har med sig längst bak på kvasten. Svansen såg löjlig ut. De korta håren stod på ände – den liknade mest av allt en flaskborste. Rygghåret stod upp som en gigantisk kam. Form och stil på ryggen påminde mig om en dinosaurie. Jag hörde även ett dovt muller, som kom från undersidan av bokhyllan, men kunde knappt tro, att det kunde vara Vagabond, som vågat sig ända upp i det så kallade allra heligaste, men vem annars…?

 Tequila, som legat på min säng, var försvunnen. Av henne syntes det inte ett spår. Varken just då eller senare … hon var puts väck, helt enkelt. Hon måste ha tagit betäckning någonstans, for det genom min halvvakna hjärna. För sådana hemska krig utkämpades inte mellan henne och Amigo. Så att det måste vara en helt annan varelse han hade under bokhyllan, det begrep jag, utan att behöva fundera.

Medverkade inte Tequila alls längre i den här uppgörelsen om vem som fick bo här? Eller låg hon kanske någonstans i bakhåll och tryckte, för att ta sats … med tanke på att kunna klå inkräktaren sönder och samman när ett lämpligt tillfälle infann sig? – Risken fanns, jag visste det. Rädslan fanns som en kall klump inom mig – att Vagabond kunde få sina ”lysen” utklösta, om han inte passade sig. Alice Hårfager hade förvandlat min lugna, fina siameshona till ett avskyvärt monster, som önskade se alla främmande katter endast i oigenkännliga strimlor och småbitar. Det var vad jag börjat förstå. Inget att undra över, förresten.

Att plåstra ihop en katt efter ett rejält kattslagsmål, kan bli dyrt. Veterinärer gör inget av ren snällhet. Och absolut inte gratis. Där kostar det pengar bara man klivit över tröskeln. Det kallas för klinikavgift har jag fått förklarat för mig… Och vad får man för de hundralapparna…? Inget alls mer än att man blir sittande i väntrummet med sitt sjuka djur och vänta på sin egen tur. Den där avgiften ligger alltid med på notan hur korta besök man än gör hos en veterinär.

Av detta crescendo av blandade ljud, slets jag ju obarmhärtigt ur mina mardrömmar och när jag gjort denna hastiga överblick av läget, nästan trillade jag ur sängen, för att ta mark nere på sängmattans slitna ludd. På alla fyra stod jag och kikade sömndrucken in under bokhyllan i det tidiga morgonljusets gråbleka sken från västerfönstret. Där på golvet framför bokhyllan hade Amigo nyss stått. Ja skrämde honom, när jag så hastigt kom ner på hans nivå. Han kilade ut i övre hallen och försvann, som den räddhare han är. Han trodde väl att jag skulle skälla på honom. För sådant hade hänt förr, det hade han för sig, och kanske hade han rätt, en katt har bra minne. Och griniga mattar finns. Även jag kan vara en sådan när allt känns tungt. Och nu hade det börjat kännas jobbigt med alla mina katter, som inte på villkors vis verkade kunna dra jämt.

Någon mer katt kunde jag inte se … Men jag hörde ju … Visst hade jag hört en katt till. Visst hade de vrålat i kanon, de där två stridstupparna. Eller …? – Nu slog det mig, att Amigo kanske hade klått upp Tequila, i alla fall… Trots allt. För när det blir riktigt stökigt bland katter, då kan det bli så galet, att de till slut inte ens känner igen varandra. Gu´så hemskt om det tagit den vändningen. Sådant hade jag sett förr.

”Tokiga katter…”, stönade jag och försökte resa mig upp, trots min onda rygg. Kravlade mig upp på sängen och satte mig en stund på sängkanten och filosoferade över läget bland alla mina cats, som inte alls verkade gilla läget.

Jag såg mig om. Konstaterade att Amigo snuttat iväg in under min säng, inte alls ut mot hallen som jag först hade fått för mig. Han satt där under sängen i skumrasket som en stor dammråtta och såg skuldmedveten ut. Som om han blivit tagen på bar gärning med något som inte angick mig. Han visste väl att jag skulle sära på dem, om jag fick se vad han höll på med. Något eller någon… hade han ju haft under bokhyllan. Det hade jag kunnat svära på, men nu var där i alla fall tomt och ingen annan stans i rummet såg jag någon katt, vid en hastig översyn av rummet med mina sömnigt, svidande ögon. Glasögonen vete katten var de var, jag såg inte till dem heller i hastigheten. Men det fick bli en senare fråga vart de tagit vägen.

Amigo ville inte komma fram från sitt gömställe under sängen. Så fort jag försökte sträcka ut en hand, för att fånga in honom, backade han en bit till. Just precis så långt att han kom utom räckhåll för mig. ”Baskade katt!” Jag tyckte han sa att det var för tidigt för honom: han ville inte ut på vädring i den råkalla morgondimman, som brukar ligga som ett grått stråk här nere i dalen mellan mig och Finnmans. Det var höst. Bara att konstatera. Ruggigt värre, alltså. 

Själv försökte jag – stel och otymplig att komma på benen för andra gången den här arla ottan, och stramlade halvvaken ut till toan. Där blev jag inte kvar längre än nödvändigt, och när jag kom in i rummet igen mötte jag den stora tigern, Vagabond, mitt på golvet … Jestanes … Var kom han ifrån??? En så stor katt, borde inte kunna vara osynlig… Som framtrollad rakt ut ur tapeten, verkade det som. Jag skakade på huvudet… VAR i Helgoland hade han kunnat gömma sig?

Jag blev så paff, när jag kom in i rummet och fick se Vagabond, att jag bara sa: ”Nämen hej på dej, du!” – Vagabond var inte sen att möta upp min morgonhälsning. Han morsade på sitt sätt: ”Urrt-mjau… Rrr… ja, jaa..”, sa han, och sedan klämde han i med: ”Va, glo-ru-på, MOAAA…?” – Han gäspade och såg ut som om det inte var det minsta konstigt, att han satt där han satt. Han knep ett par gånger med sina gröna, och slickade sig sedan på en av sina vita framtassar. Verkade nästan som om han var lite generad.

Då var det alltså honom, som Amigo hade grälat på där inunder bokhyllan. – Ackurat som jag hade fått för mig. Nu fick jag svart på vitt. Jag började prata med honom. Men han bara såg lite fåraktigt på mig och stegade ända fram till mina fötter som om han inte hade minsta del i detta inferno, som nyss väckt mig och så reste han upp svansen, rakt upp som ett utropstecken. Han såg ut som om han ville be mig om ursäkt för det oväsen han råkat ställa till med: ”Du blev väl inte rädd, va … jag skrämde dig väl inte?” såg det ut som om han ville säga, när han mötte min blick. Han blinkade ett par extra gånger som för att mildra misstämningen som uppstått.

Vagabond verkade ha svårt att klämma fram med anledningen till, att han kom upp till en människa, som hade två vassa siameser liggande som två livvakter i sängen. Ett synnerligen farligt påhitt av honom, kan man tycka. Men han hade tagit risken, så något viktigt måste det ju vara som han hade på sitt katthjärta. Men vad…? – Hungrig kanske…? För sin hungers skull tog den här katten stora risker. Det visste jag ju redan, men så hungrig … Nej, det kunde han inte vara då, han hade ju varit inne och sovit, inte varit ute i kylan och krigat. Men det fanns inte mycket annat än hunger att välja på: för inte ville han väl bara ha mänskligt sällskap? Så väl kände vi väl inte varandra än, så han ville ha mitt sällskap. Kan knappast tro det. Men hur ska man kunna få reda på hur en katt känner, tänker och resonerar. Det är bara deras kroppsspråk och deras uttryck i fejset och deras ibland kortfattade jamanden man har att rätta sig efter och det är inte alla gånger så lätt att tolka.

Jag kunde bara gissa, att han funderade över; var resten av den där goda burkmaten stod någonstans. På vilken hylla i det där skafferiet. Den maten, som han käkade av flera gånger under gårdagen, menade han. – Han kunde inte hitta den, tyckte jag att han pep om. Om han kunnat det, skulle han ju inte ha behövt störa hyresvärdinnan så tidigt som 05.49.

Men det fanns trots allt en annan variant över vad anledningen till detta uppdykande besök kunde bero på … Kunde Vagabond möjligen känna sig utanför och ensam på nedre planet i huset? Nej, den idén stupade på sin egen orimlighet. Jag tog åter tanken nära mig för omprövande, men den orsaken kan jag nog skrota omgående, eftersom den här katten är van att leva ensamt singelliv och kanske har han gjort det i flera år.

Efter detta morgonmöte, tassade tigern ut ur sovrummet. Jag tyckte nästan att han skakade på huvudet över mitt oförstånd, när han stegade över tröskeln. Han gav mig en skeptisk sidoblick, innan han rundade dörrposten och ut i hallen. Det hördes tydliga dunsar när han satte ner sina stora skinntofflor på trappstegen. Och det knarrade, när han landade på det där speciella steget som man som ägare av huset lärt sig att undvika att stiga på… ifall man – av någon anledning – vill passera ohörd i trappan.

Se där ja … Nu kröp Amigo fram från sitt gömställe. – Så lägligt då, tänkte jag och haffade honom i flykten – kan man säga. Just som han tog det långa benet före, för att hinna ifatt och hänga i hälarna på Vagabond ner till nedervåningen. Nu omöjliggjorde jag ytterligare bråk, även om det egentligen var tigerns eget fel, att det startat just den här gången. För om inte han hade kommit upptassande till oss och väckt mina vakande livvakter, hade ju inget hänt.

Med Amigo hårt tryckt mot mig, var jag på väg mot sängen för att krypa ner en stund till. – Då ser jag hur Tequila ålar sig fram från sitt gömställe bakom sängbordet och väggen. Där i den alldeles för smala springan hade alltså hon suttit som klistrad mot tapeten, så hon varit helt osynlig, när jag gick ronden. Ingen dum plats egentligen. Där bakom tror man ju inte att en katt av hennes storlek och rang ska kunna få plats, men där fanns hon trots allt. Där hade hon förskansat sig en obemärkt plats. Att en katt kan ta så ytterst liten plats, är rent märkligt. Att de kan bli så pytte-små när det vill sig. Helt sagolikt. I det där lilla prånget hade jag givetvis inte försökt titta in. För inte skulle en katt kunna få plats där? Hon måste ha dematerialiserat sig en stund till dess Tigern lämnade rummet och allt blev lugnt igen… Nu var det jag själv som skakade på hjärnkontoret och blinkade. Jo, det var Tequila.

Tequila klagade över att hon också fått sin nattsömn förstörd. ”Kvaddad”, kallade hon det. Hon förklarade med sin hesa stämma, att hon krupit in bakom sängbordet, för hon var ju inte vaken och beredd på herrsällskap, när hon hade bara nattmössan på sig. Nej, vem i Helgoland vill ha främmande herrbesök när man bara har den munderingen på sig. Kattan såg faktiskt generad ut, för nu hade hon helt tappat bort sin dominanta hållning, den som hon hoppades kunna imponera på Amigo med. Hon såg faktiskt ut som flickan som sålt smöret, men tappat pengarna. Jag lyft upp henne och kysste henne på nosen. Då nös hon… Men det kanske berodde på att det varit lite väl mycket damm bakom det där sängbordet.

Ja, ja… Tequila hade med andra ord; blivit tagen på sängen och det i ordets rätta bemärkelse. Somnat på sin vaktpost, kan man också kalla det, eftersom hon lovat sig själv att hålla vakt. Det gick för henne som för de fåvitska jungfrurna, när de väntade på Mästaren. När Jesus äntligen kom, då hade ju de tre fåvitska jungfrurna somnat och oljekrusen hade brunnit ut. Säkert förnam Tequila samma känsla i sin själ som dessa nyvakna jungfrur gjorde på sin tid.

Det där som dundrade så förskräckligt i samma veva som herrarna gick lös i en kraftmätande rond, måste ha varit huven till symaskinen. Den är av hårdplast och stod alldeles intill värmeelementet. Om den knuffas in i elementet blir det en förträfflig resonans, det vet jag, efter alla de gånger som jag själv eller katterna råkat stöta till den av misstag. Den hade förstås åkt in mot elementet, och då var det nog inte konstigt att jag trodde att något tungt föll i golvet. Inget att undra på att jag i mitt sovande tillstånd, fick för mig att hela huset rasade, och katterna skrämde väl sig själva också.

Kanske det var så här att Vagabond kände via sin telepatiska förmåga – som jag är ganska övertygad om att en katt har – att jag var involverad i en långdragen mardröm, som jag av egen kraft inte lyckades bryta mig ut ur. Han tyckte kanske att han skulle vara hygglig och väcka sin värdinna, men så kom han i möte med dörrvakten Amigo, när han inte hunnit längre än alldeles innanför tröskeln. Osis…, kan man kalla ett sådant oväntat möte i arla morgonstund.

 

***

 

Lika bra att gå upp, tänkte jag efter att jag legat en stund och begrundat denna händelserika morgonstund. Jag hasade mig ur sängen igen. Gick ner och gav Vagabond frukost, det tackade han för. Efter att han ätit sin första portion, kom han fram till mig, sträckte på sig och var riktigt gosig. Men han spann inte. Undrar om jag någonsin får höra Vagabond spinna? Det är väl ovisst. Det måste låta dovt när en sådan stor katt spinner, inbillar jag mig. För alla katter kan väl spinna? Men det är väl kanske inte riktigt läge för det än. Det får jag nog hålla med om.

Han verkade inte vara nöjd med sin frukost. Han gick tillbaka till skålen och nosade han runt den. Han tittade lite föraktfullt på torrfoderskålen, som om han tänkte: ”Vad är det där för skräp? – Sopor liknar det!” Sedan tittade han undrande på mig som om han ville säga: ”Förstår du inte att det där var på tok för lite mat för en fullvuxen katt?” Så då fick han resten av det som var kvar i burken. Det försvann i ett nafs. Nu vet jag varför det går så snabbt när han äter. Han öppnar gapet och lägger tänderna runt om ett stort stycke mat, stänger munnen som någon slags grävskopa. Jag ser inte att han tuggar, men ner kommer tuggan med den första sväljningen. 

När skålen var tom och renslickad, satte han sig vid altandörren och skrek. Han ville ut. – Och… jag släppte ut honom, för han ville nog helst göra sitt toalettbesök ute, där ingen mänsklig varelse stod och iakttog honom. Det var ju fortfarande mörkt och nästan regnvått i luften, men han stegade ut, även om han inte direkt stressade ut.

Men så blev jag – stunden efter – ånger över att jag låtit honom gå. Det fanns ju en toa i köket nu… Den kunde han ju begagna. Så jag öppnade dörren igen och ropade på honom, och tänk… han vände om och kom klivande tillbaka. Oj, så glad jag blev, när jag mötte hans troskyldiga gul-gröna blick. Han klev upp på altantrappan, och jag tyckte han sa: ”Nå… Va vill du… nu då…? – Här har du mig. – Säg det kvickt, för jag har inte hela dagen på mig…!”

Men säg den glädje som varar: han vände en gång till, strax innan han skulle ha klivit in. Bråttom ut till vida världen hade han inte, för han satte sig ute på altanen i den gryende morgonstunden och började tvätta sig.

Nu får vi se om han kommer tillbaka i kväll.  Eller om han känner sig mätt och varm, så han kan härda ut utan mänsklig värme och hustak några dagar, för nu är det ju milt igen. Vanligt höstrusk bara.

Vagabond gillar inte torrfoder. Även den detaljen tycker jag pekar på, att han är hemlös och kanske har varit det länge, för alla hushåll kör väl med torrfoder som tillägg. En del har ju enbart torrfoder till sina katter och mina föredrar torrisar, om de inte får den rätta blötmaten; alltså de där små burkarna för 5.90 styck på Konsum. Det går även att hitta dem till ännu högre pris på andra ställen.

 

***

 

Det har gått en dag igen och det är kväll. Jag väntar på Vagabond, men Gud vart har katten tagit vägen? Ingen Vagabond och klockan börjar bli mycket. Han kanske har gått hem till någon människa som räknar den här katten för sin. Jag får väl gillra upp matskålen så jag hör när han kommer, för annars äter han och så försvinner han och då står jag där med min tvättade hals. Och har ingen gosekatt att prata med i kväll. Och Vagabond får kanske sova under någon gran. Inte bra alls.

 

***

 

Kapitel 11

 

Eftermiddag den 11 november. 2012

 

Inget är som väntans tider, sa skalden… Just nu väntar jag på att få se min tiger, han är ute på rövarstråt. Tänk att jag har börjat nysa… Jag nyser i ett – i ett. Måtte det vara en förkylning som är under uppsegling. Så brukar man ju normalt inte gå och hoppas, men nu gör jag verkligen det… Alltså hoppas att jag ska bli förkyld. – För tänk om jag har råkat ut för min gamla allergi igen. Jag har för säkerhetens skull börjat käka antihistamin igen. Kunde sluta med den medicinen för snart fyra år sedan. Ett tag var jag så illa däran av min allergi mot mina älskade katter, att jag blev tvungen att inkvartera mina då två siameser: Kamero och Ikaros hos Stig och endast ha norska Sikita, cornis-rexen, kvar här hemma. Henne kunde jag klara av utan att jag blev så där förstörd av allergi. Det är hemskt när ögonen blir alldeles igenmurade och det kliar ju så vansinnigt. Jag blev riktigt uslig, blev liggande utan att orka vara uppe. Trodde ju inte att man kunde bli sjuk av allergi, men det kunde man visst bli. Det kunde jag kallt konstatera.

 

***

 

Så besviken man kan bli. Jag ställde ut mat på trappan för en stund sedan, men varje gång jag har tittat ut, har maten varit kvar. Men så skulle jag gå på toan … Tittade ut först och då var maten kvar, men när jag kom tillbaka ner från toan, efter bara en liten, liten stund, var skålen tom – och Vagabond borta. Han hade alltså varit här och ätit i det tysta den påpassliga tigern, och sedan hade han bara dragit. Som vanligt var han puts väck. Ställde ut en portion till. Men han kan väl inte få ner hur mycket som helst i sin magsäck, även om det verkar så.

Han kommer nog inte tillbaka mer idag. Det är ju milt ute, även om det regnade på eftermiddagen. Fast det där med väder, det verkar inte Vagabond bry sig särskilt mycket om.

Vill man träffa den här katten, så gäller det tydligen att passa den här luringen. Krusa lite för honom kanske man också behöver göra, för att få räkna sig till hans bekantskaper.

Jag önskar att jag hade en gånggång, som gav ljud ifrån sig när Vagabond kommer upp på trappan. Han är så ytterst försiktig, så jag tror att jag skulle kunna gillra matskålen på en råttfälla, och han skulle galant klara av att äta, utan att fällan slog igen. Fattar inte att han kan äta utan att rubba skålen minsta millimeter.

Ja, ja… Det är han som har bollen nu. Han får väl försöka bjuda till lite han också, om vi ska bli närmare bekanta. Men vintern går inte att skjuta på, så om han vill ha varmt om fötterna i vinter, bör han skynda på att komma under tak. Det är ju inte gjort i en handvändning att para ihop vuxna katter med varandra. Ingen lär veta det bättre än jag.

 

***

 

Ett par timmar senare … Oh! – Lyckan är stor just nu i det här katthuset. Vagabond kom tillbaka och tog påfyllningen som jag ställde ut. Han råkade tydligen stöta till skålen så jag hörde när den föll ner på ståltrappan. Jag öppnade dörren försiktigt. Sträckte ut handen så jag fick tag i skålen och drog in den, så som jag har börjat göra numera. Vagabond följde givetvis efter. ”Är det detta som kallas gående bord?”, frågade han med mat i munnen och följde efter skålen in i farstun och jag stängde dörren och satte mig i trappan till övervåningen och såg på när han åt. – Så nu är han inne, mätt och belåten. Jag tog upp honom i famnen och kände att han var kall om sina fyra vita fötter.

När jag släppte ner honom igen, tvättade han sig och såg sig om lite, men kröp ihop på min tröja som jag lagt ut på golvet framför linneskåpet. Han har inte fått någon egen sovplats än. Men han tycks vilja ligga framför linneskåpet. Där har han ju lite utsikt på förbipasserande. Inte så tokig plats. Där kan ingen ligga i bakhåll, och han har fri sikt framåt, utan att någon hugger honom i ryggen. Han somnade på tröjan.

Efter den där tuppluren har han intagit ytterligare en kvällsvard, den tredje idag – frukosten icke inräknad. Så den här katten är i alla fall ihålig. Det ryms mycket mat i honom.

Sedan vidtog tvätten igen. Därefter kände han sig så nöjd att han rullade runt och låg en bra stund på rygg på plastmattan i köket och lyssnade till höststormarna som gnydde och drog runt huset, så det knäppte och pep i vindskivorna, när den snodde runt knutarna. Riktigt mysigt måste jag säga. Skönt att veta att alla mina katter var mätta och i tryggt förvar här inne hos mig. Jag far illa när jag vet att inte mina skyddslingar har det bra. Det är väl sådan man blir när ens egna ungar flyttat ut ur boet. Man måste tydligen ha något annat att bekymra sig över när avkomman blivit flygfärdig.

 

***

 

Hur länge varar lugnet…? Det är alltid samma fråga…

Vips började det fräsa och morra… och jag har åter fått ställa ut mina siameser på vädring, så Vagabond ska få lite tid för sig själv. Efter sin sena middagsvila är han igång och leker med en leksaksråtta som det skramlar i.

Jag sitter vid datorn som vanligt och slänger ett getöga åt Vagabonds håll emellanåt. I övrigt är det lugnt igen. Men inte så länge… Oh´boy …! – Nu händer det något, just i denna skrivande stund, när jag sitter och dokumenterar Vagabonds liv och leverne. Han biter hårt i leksaksmusen. Nästan så det ser ut som om han tänkte käka upp den. Men vad i all-sin-dar…? Vagabond biter i leksaksråttan som om det vore ett segt köttstycke. Biter och drar. Tuggar, som om det vore mat av något slag. Det ser inte ut som lek… Han tänker väl aldrig att äta upp den… – på riktigt? Jo, sannerligen. Han lägger huvudet på sned och tuggar och biter…, och drar… precis så som en katt gör med en vanlig levande mus – eller rättare sagt, död mus, när katten bestämt sig för att käka upp sitt byte. Oj, oj, oj… det knakar… så han biter tydligen hårt. – ”Å, men… Je-siken… – Jo …”, stönar jag och lyfter upp fingrarna från tangentbordet. Han tuggar på råttans svans, den som är av kaninskinn. Materialet, som för övrigt hela musen är gjord av.

Oj, då … ”Knisp… ”, sa det och där rök svansen. Han bet av svansen, det gick på ett nafs. Nä-dra… vilket rovdjur jag har fått in i huset. Som den värsta afrikanska stortiger… Inga dåliga käkar han har. Och nu tuggar han på den ludna svansen. Han tänker alltså äta upp svansen …? Helt klart… ”Hoo-opps…” där försvann svansens allra sista lilla bit, just innan jag hann fram för att hugga tag i det sista pälsluddet. Det var gjort i några få nafs. Men hur kunde katten exmera en torr pälsbit så där utan vidare påseende. Helgalet, tänker jag och gör mig beredd att ta bort resten av leksaksråttan.

Allt går snabbt när man har med en tiger att göra, så innan jag hann komma musen till undsättning, hade Vagabond fått in hela pälsbiten i munnen och svalt … Han tittade bara lite förvånat på min häpna blick. Blinkade illmarigt ett par gånger: ”Så där ja … nu fick jag lite extra krubb. Fibrer ska man ju ha”. – ” Och det har jag inte sett till några i det som serverats under den här långa dagen”, tycktes han tänka och liksom gav mig en sista blick i samförstånd och fortsatte sedan att leka med det som var kvar av den blöta och dregliga pälsråttan. Nu var den bara halv. Halvan kan man kalla den efter den pärsen som tigern nyss utsatte den för.

Nu var musen mycket lättare att hantera, för nu var det ju ingen lång svans som hängde och slängde. Helt stympad var den. Men den föreföll lika intressant som tidigare. Bra leksak.

Vagabond käkade alltså upp HELA den långa ludna svansen. Så tala om, att han är ett matvrak. Han tycks kunna äta när som helst och vad som helst. Det är ju praktiskt med en katt som inte är bortskämd. Fast detta att börja tugga på en torr skinnråtta… Tyder inte även det på, att han aldrig har haft några egna leksaker? Visserligen var råttan av kaninskinn, men kaniner brukar ju inte springa lösa och drälla var som helst. Dessutom är väl de för stora för att en katt ska kunna ha intresse av dem som villebråd? Märkligt, må jag säga.

 För att gå händelserna lite i förväg, så kan jag avslöja att nu är råttan borta. Det som Vagabond inte hann äta upp, har jag slängt, för det var ju något inuti den som skramlade, och ingen vet, om det kunde vara något vasst, som även det kunde smaka bra för en sugen tiger. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Veterinärbesök är dyrt. Om någon vet det så är jag undertecknad siamesägare. Inte för att sådana katter behöver mer veterinärvård än andra, utan enbart för att det är siameser jag har.

***

 

Sen kväll… den 11 november – 2012 …

Peppar, peppar. Det verkar som om Tequila redan har tappat intresset för tigern. Törs jag tro på det? Bra i så fall, för nu är det ju Amigo som fortfarande vill hålla koll på den stora gästen. Eller turas de om bara, de där två?

Hur som helst efter alla turbulenser, så tänker vi sova inne alla tre i natt också. Det känns lugnt.

Innan jag gick upp till min sovavdelning, gick jag en sväng in till Vagabond och strök på honom, där han åter krupit ihop på min tröja. Jag småpratade med honom och han svarade med enbart gäspningar som ville han tala om att det var dags för honom att slagga en stund i fred.

Jag sköt in hela paketet under linneskåpet. ”God natt med dig”, sa jag och strök lite till på honom.

Under linneskåpet blev han ju mer skyddad. Mer ombonat. Om han önskade mig en god natts sömn vet jag inte, för han sa inget. – Men han knep extra många gånger med sina gulgröna ögon, och tänk … han började spinna. Tyvärr så dök givetvis Amigo upp just då och ställde sig som ett spöke vid sidan om mig, och mol-glodde på oss. Och när Vagabond fick in honom i synfältet tystnade han omedelbart. Men tänk han spann, i alla fall. Det var väl ett framsteg så gott som något. Det verkade vara ett dovt spinn, precis som jag inbillat mig. Men så är han ju av modellen BIG, den här katten.

 

***

 

Stackars katt. Han verkar ju faktiskt förvånad över alla nymodigheter han ser här inne. Men han är ju inte dum, för han fattar ju vad man kan göra med alla saker. Han kunde ju förstå, att han skulle vässa klorna på kloväsställningen och en sådan betvivlar jag att han har sett ute på vischan. Så en sådan måste han ha begagnat sig av hos någon mänsklig varelse… någon gång. Kanske den människan som kastrerade honom. Förmodligen var det så.

 

***

 

Kapitel 12

 

Sjusovardagen. – Den 12 nov. 2012

 

Natten har varit lugn och Vagabond har ätit sin andra frukost och tvättat sig i fejset och klockan är inte mer än 13.30. Han gick på toan, utan att först titta åt dörren, vilket säger mig, att han inte har någon så där jättestor längtan ut till friheten, trots att det är vackert solsken ute i dag. En fin höstdag med andra ord.

Sådär ja… nu har han avverkat besöket på toan: han kissade bara – detta gjorde han med Amigo på cirka 30 centimeters avstånd, utan att se det minsta generad ut. Jag observerade att Amigos svans svällde en aning, så jag satte för säkerhets skull ut honom på vädring en stund. Onödigt att de drabbar samman. Det sätter bara onödiga spår i både päls och kattsjäl.

När katterna är tillräckligt vilsna över sina egna egon och frågan om vem som är deras vän eller fiende, blir det mäkta knepigt ibland. Det verkar precis som om de katter som är inne när man släpper ut en katt, anser att det absolut måste vara en helt ny katt som man släpper in, efter att den varit ute en stund på vädring… Den inkommande katten mottas med stor skepsis av innegänget. Den måste nosas på, kanske till och med fräsas åt ett par gånger och ofta måste den som är inne visa sig dubbelt så stor genom att resa ragg och göra sig lite stöddig en stund…

Mycket märkligt, men den katten som kommer utifrån kanske luktar annorlunda. Den kan ju lukta rök från grannes utomhusbadtunna eller någon annan grannes vedbrasa eller varför inte vanliga bilavgaser. Dessa aromämnen kan ju ha lagt beslag på den vanliga kattlukten, så katten är oigenkännlig när den rusar in till inne-gänget.

Oavsett om det är Amigo som kommer in när Vagabond är inne eller tvärt om. De ska tydligen vara på samma breddgrader hela tiden, för att de inte ska behöva tro att det kommit in ytterligare en ny individ i huset. – En katt som kommer utifrån och in, ser för mina ögon inte ut på något annat sätt, när den kommer in, än vad den gjorde när den gick ut. Så det måste nästan handla om annorlunda dofter.

 När Vagabond hade intagit ytterligare två skrovmål förutom sina dubbla frukostar, trodde jag att jag kunde ställa ner Tequilas och Amigos matskål, men det var säkrast att vänta till dess Vagabond hade dragit sig tillbaka från köket.

När jag lite senare stod i badrummet och kammade mig, hörde jag en okänd katt skrika bakom min rygg. Det var Vagabond som stod mitt på övervåningens hallgolv. ”Ja-haa-ja, är det du Tigris”, sa jag och småpratade lite med honom, medan jag satte upp mitt hår i en konstfärdig knut. Jag gav honom ett hastigt ögonkast och noterade att han slickade sig nästan utmanande om nosen, så jag sa: ”Men vad har du käkat, som slickar dig nästan ända upp mot öronen… är det någon ny pälsmus kanske, som fått offra sig?” Så dumt frågade jag… Jag hade alldeles glömt bort, att jag nyss hade satt ner siamesernas matskål på golvet i köket…

Ahaa…!  Så kom jag ihåg att Amigo fortfarande var utestängd, vilket var svårt att glömma, eftersom han fullkomligen vrålade ute på trappan. Det kom klanger från trappans stålkonstruktion. Så han måste ha börjat hoppa jämfota eller kanske han försökte nå handtaget på dörren för att öppna själv så han kunde komma in? Siameser kan oftast öppna dörrar själv, utan större besvär. Men då får det ju inte vara reglat, förstås. Jag blev nästan rädd ett tag, att min så kallade mänskliga nabo skulle komma och fråga mig, om jag hörde dåligt, som inte släppte in min katt.

När jag kom ner igen, såg jag att det var Amigos frukost som Vagabond för en stund sen försökt putsa ur skägget uppe på hallen, när jag stod och kammade mig. Så nu hade han laddat in sin tredje frukost, utan att se ut som om han fått tillräckligt. Han måste ju ha en enorm magsäck, den här katten. Nästan som någon slags matsäck för framtida behov. Det är klart att med det liv som den här katten har levt innan jag öppnade min dörr, så behövde han förståeligt nog äta allt som gick att få tag i för att klara sig ett tag, för som sagt, han kunde inte veta när han nästa gång skulle komma över något ätbart. Men han kanske hade magmask också. Den saken hade jag inte åtgärdat ännu.

Efter den första frukosten som intogs vid 06-tiden, gick Vagabond raka spåret in till sin sovplats under linneskåpet på min tröja och verkade somna om ganska omgående. Inget snack, då heller, om att han behövde gå ut och lätta på byxorna.

Man vet aldrig var haren har sin gång, sägs det, så jag vågar inte tro på att han efter bara några dagar skulle anse att detta är hans nya hem. Men jag hoppas, givetvis på det. Det skulle bli enklare på sätt och vis. Nu vet jag ju inte hur många katter jag har att ta ansvar för.

 

***

 

Kapitel 13

 

Kväll den 12 nov.

 

Idag har alla mina och ”andras katter; Vagabond” Lite konstig svenska där, men … Man vet ju inte hur många andra som tror att detta är eller har varit deras katt. Katterna, alla tre har i alla fall idkat sjusovardag idag. Vagabond struntade helt i ytterdörren den här dagen. Inte ens när jag gick ut och in i eftermiddag, visade han något intresse för att ta sig en promenad.

När jag så kom in för att stanna inne resten av dagen, såg jag till att ge både mig själv och katterna lite mat. Det var Vagabond som påminde mig om att det var matdags. Han är som skapad för att hålla reda på mattiderna… Lite elakt skrivet kanske, men så är det ju… – För när jag gick ut i köket och slamrade med porslin och diverse saker, så kom han ut till mig, tittade lite frågande på mig, som om han undrade varför hans matskål fortfarande var tom. ”Det hade ju skramlat både länge och väl i köksregionen – och jag var ju i alla fall inne nu …, så var fanns han mat…” Vagabond menade att han hade fått för sig att det var hans kvällsvard som jag höll på att tillreda, när det skramlade så där. Så då fick jag givetvis lägga min egen matlagning på is, ett tag till, för att istället fixa Vagabonds käk, före allt annat. Det är kul att se hur en katt kan topprida mig på ett så fascinerande sätt. Bara genom att titta på mig, eller ge ifrån sig ett litet jam. Han har charm den här randiga gossen.

Min egen mat gick ganska fort att tillreda. Bara att ta ut ur frysen, slänga in i mikron. På så vis är det praktiskt att vara ensam. Man behöver inte stå och reda såser och stuvningar, OM man inte vill. Jag kan lägga tiden på annat, utan att för den skull behöva svälta. Har man något i frysen, som går att värma, så är bestyren i köket snart avklarade.

 

***

 

Nu är klockan exakt midnatt och Tequila kom för någon timme sedan ner från övervåningen för att äta en sen dinner. Tequila har svårt att passa mattiderna, eftersom hon av någon okänd anledning blivit döv och försover sig ofta, om det inte är så att dofterna från köket väcker henne, vilket de mer sällan gör. Så jag ängslas lite för, att hon kanske även håller på att förlora luktsinnet. Hon är ju ingen gammal fröken. Men det är något som är fel och har varit det från allra första början, men det går inte att förstå vad det kan vara, för hon verkar i övrigt frisk.

Lite besvärligt, för hon hör ju inte när jag börjar stöka runt i köket och öppna kylskåpsdörrar. Kattmaten som jag serverar luktar väl inte så väldigt starkt, så om jag inte hämtar henne, missar hon en del, den stackars kattan. För det lönar ju inte att ropa på henne, hon hör ju inte hur högt jag än gastar. Synd. Men om jag hade lättare för att röra mig kunde jag ju hämta damen, men … Suck. Det är inte så ofta jag bekvämrar mig till det.

   Kanske Tequila har varit döv ända från födseln. Hennes ointresse för lydnad, har jag ju tidigare skyllt på nonchalans, men hon hör väl kanske inte när man skäller på henne, för hon bryr sig då rakt inte om vad jag säger. Hon ger mig endast en blå blick och travar vidare utan att visa minsta skamkänsla över den skuld jag tillskriver henne, vad det nu kan vara som jag är misslynt med. Det är ju egentligt för det mesta enbart petitesser. Alltså enligt henne: inget att bry sig om. Och kanske har hon rätt, kattan.

Nu har Tequila varit mer eller mindre frånvarande i ett helt dygn och hon visste väl kanske inte riktigt hur landet låg, när hon stegade in här i datarummet. Hon tog genvägen under min skrivbordsstol och jag satt just då med ena foten uppdragen på stolsitsen, för jag tycker det är skönt att sitta så ibland. Så bar det sig så galet, att jag fick för mig att byta ställning, och satte hastigt ner min fot, som råkade hamna alldeles vid sidan, eller kanske rakt på Tequila. Hon blev givetvis gräsligt rädd, eftersom hon inte hör när något är på gång, utan bara helt plötsligt kände något komma ner på henne. Som en hög ovan ifrån… Det kunde ju vara Vagabond. Så hon lade av en rejäl svordom, vilket hade till följd att jag blev skrämd och ryckte upp benet illa kvickt, för jag trodde att Vagabond hade tryckt sig in under stolen, så det var honom allt handlade om. Att det var åt honom som Tequila svor så det osade svavel. – Nu blev det en kedjereaktion på både djur och människa… (svenskan där igen… lite kass). – Amigo som stod bredvid Tequila sköt rygg av hennes utbrott och började gallskrika: ”Ooj-oj-ooj-oj…”, ojade han sig på siamessätt, som den katten gör, när han vill visa att han är på sin vakt och har stridsvärjan beredd. Ingen harvärja den här gången. Nej, då… – Han fattade tydligen inte att Tequila svor åt mig. Och hon, Tequila fattade inte att siamesen hon såg var Amigo… Det kunde i princip vara vilken katt som helst, som skrek ut ett varningens skri… De kände inte igen varandra, helt enkelt. De blev stående i full stridsberedskap vid min skrivbordsstol. Snart smäller det…, tänkte jag och drog fötterna åt mig för att minimera mina egna skador.

Till råga på allt fick jag se, hur Vagabond kom smygande inifrån vardagsrummet. Han hade låg profil och nyfiken blick. Han undrade vad som stod på. Bredbent ställde han sig på tröskeln, och bröstade upp sig till inemot dubbel storlek, och ställde frågan: ”Hur var det här då…? Va, sysslar ni med egentligen… behöver man kanske blanda sig i?”

Nu gällde det att gjuta olja på vågorna, innan mina kära mesar tog varandra i upptuktelse på allvar, med inblandning av den stora tigern. Vagabonds svans började piska oroväckande, medan han lade ner öronen och fällde ut mustascherna och gjorde sig beredd att kavla upp skjortärmarna för att gå in i kriget. Ett dovt morrande… Var det Vagabond som lät…? – Jo, då han klarade strupen ordentligt. Nu skulle det bli rättviseskipning. Vagabond räknade sig till ordningsmakten, det förstod jag bara av en hastig titt på honom.

Kattslagsmål kan bli dyra, ingen vet det bättre än jag. Därför haffade jag ögonblickligen Amigo och ställde ut honom  på trappan en stund, medan jag försökte få skräcken i Tequilas blick att bedarra. Henne slängde jag in i källaren, där fanns det möss som hon med lite god vilja kunde göra sig bekant med. För blind var hon ju i alla fall inte även om hörsel och lukt inte var något att skryta med.

Vagabond svängde om på tröskeln, gick ut i köket och kollade matskålen. Just när han svängde runt dörrposten för att gå ur i köket, tyckte jag han sa: ”Jag skiter i er mesar… jag går ut och kollar menyn i matskålen. Kanske någon lämnat kvar något där.– Bäst att kolla.” – Med lite tur, kunde det ju ha landat något nytt i skålen.

Han såg sig lite villrådigt om i köket. Tom matskål… Inget vidare. Man kunde nästan höra hans besvikna suck. ” Jag som räknat med att finna något gott, en ostbit eller två, men nej, då…” – Vattenskålen var nydiskad, så han tog sig ett par slickar friskt vatten och såg sig om i köket, innan han gick tillbaka in och kurade ihop sig på min ylletröja. ”Inga siameser inom synhåll: Skönt”, gäspade han och gav mig en nöjd blick.

 

***

 

Nu har jag nattat Vagabond. Låter kanske barnsligt, hm, hm…, men någonstans kan man ju slösa sin kärlek när barnen klarar sig själva, och djur är så tacksamma för ens uppmärksamhet, när de någon gång får den. – Jag satte mig alltså på golvet bredvid katten och strök på honom nu när inte Amigo satt nära och kollade in vad vi gjorde.

Tigern spann för mig ända tills Amigo uppmärksammade vad jag höll på med. Han är ytterst noga med att inte lämna mig ensam med Vagabond alltför långa stunder i taget. Han lider svårt av avundsjuka, den katten. När jag sjönk ihop på golvet bredvid linneskåpet, där Vagabond låg, så kom Amigo som skjuten och tryckte sig emellan, för se ingen annan varelse får ta min uppmärksamhet från hans brunmaskade person. Det är han som ska smekas, ingen annan. Sådana händelser räknar han som kränkande. ”Ren och skär otrohet”, jamar han, och ser olycklig ut.

 

***

 

Kapitel 14

 

Tisdag den 13 nov.

 

Lägesrapport vid två-tiden på eftermiddagen den här höstdagen är, att Vagabond intagit sin frukost och lunch och ligger nu på mattan i vardagsrummet och tar igen sig. Amigo är utställd på vädring, för han försöker hela tiden provocera Vagabond. Dumt vore det om han till sist lyckades få humöret – på den här lugna katten – att blossa upp.

Så gulligt det såg ut på den stora tigerns sovplats, när jag tittade in i morse. Han har hämtat och lagt en leksaksmus där på tröjan. Han hade tydligen tagit till sig den som sällskap åt sig, eller om det är som någon slags nalletröst, eller kanske är den ämnad som mellanmål, kanske. För han kan ju även konsumera leksaksmöss, när han blir sugen.

Nu ska jag gå ut i trädgården och fixa lite. När jag kommer tillbaka in får jag väl se vad mina påhittiga djur hittat på under tiden. Kanske lägger de sig och sover. Men de kan även passa på att göra upp sina räkenskaper med varandra, om jag lämnar dem utan uppsikt en stund. Det har jag ju fått bli vittne till tidigare. Jag skulle behöva ha ögon i nacken, så jag kunde ta isär dem så fort det börjar småbubbla.

Jag har verkligen gett mig tid att iaktta Vagabond och mina andra två katter. Det är så intressant att se en katt som levt i det fria, komma så hastigt inomhus för att försöka acklimatisera sig och bli en social innekatt.

Nu börjar Vagabond känna att han vågar lämna lite mat kvar i matskålen och istället gå tillbaka och äta lite mer om en stund. Till att börja med skulle jag ha kunnat ställa hela matförrådet till förfogande – och han skulle ha ätit tills han inte kunnat ta sig därifrån. Det var som om han trodde att allt han fick, var det sista som skulle vederfaras honom i detta livet.

Kanske trodde han att den där leksaksmusen också var mat, den som han så gott som käkade upp helt och hållet häromkvällen. Han har nog inte fått vara noga eller bortskämd med maten. Det såg jag ju när jag lade ut mat till skatorna. Det var ingen dagsfärsk meny som jag serverade dem. Och ändå åt Vagabond utan att klaga eller anmärka. Rent hjärtknipande, tycker jag. Ledsamt att se hur dåligt djur får leva ibland.

Vi borde lägga oss vinn om att ta bättre hand om allt levande som existerar runt omkring oss. Det är inte så att människan ska ha monopol på att ha det bra. Jag anser inte att djur är mindre värda än en människa. Det tar mig hårdare när djur far illa, än om en människa har det dåligt ett tag. Människan har större möjlighet att förklara sin eländiga situation och på så vis påkalla uppmärksamhet och få hjälp innan det är helt och hållet ”godnatt” med krafter och livsvilja.

Det är så ofattbart, att en ägare (Husse/Matte), som i alla fall har kostat på en kastrering av den här katten, Vagabond. Att denne, okände person, lite senare skulle överge sin katt på det här viset. Nej, det tror jag inte på. Dessutom en så snygg katt, som man måste tillstå att Vagabond är. Och till yttermera visso: en mycket välartad och social katt, har det börjat visa sig, att det måste vara. – Väluppfostrad när allt kommer till kritan. En katt som inte flyger och flänger högt och lågt, utan som håller sig på mattan, både bildlikt talat och i verkligheten. Det måste ligga någon tragisk händelse bakom allt detta. Men vad …? Kanske har han varit strikt innekatt till att börja med … så att hans enorma skygghet inför allt som rört sig ute i vida världen känts nytt, overkligt och skrämmande för honom.

Det skulle vara intressant att träffa ägaren, om denne är i livet, vill sägas. Men jag skulle aldrig, aldrig låta honom få komma och ta sin katt tillbaka nu, om han inte kunde övertyga mig om att han verkligen var värdig att få ha hand om Vagabond. För nu är det jag som sett till att den här katten inte behövt fara mer illa än nödvändigt. Jag har verkligen intresserat mig, bekymrat mig och våndats över hur det skulle gå när det blev vinter. Fasa är känslan jag haft, över hur detta oskyldiga djur tvingats leva, kanske i både ett och två år, vad vet jag? Det är ju omöjligt att få svar på. Katten tiger ju som muren. 

 Nu undrar jag, om mitt problem med den här kattens vinterbostad är till ända. Kommer denna utekatt att bli min innekatt i fortsättningen? Jag hoppas det, för jag far illa över att någon varelse har det dåligt.

Fast än kan väl allt vända och Tigern kan försvinna. Kanske bli överkörd eller råka bli attackerad av människor, så han inte orkar ta sig tillbaka till mig och mina siameser. Så nästa gång han går ut för att ta sig en nypa frisk luft, kanske han inte kommer tillbaka. Det är en skräck som vilar inom mig hela tiden. Hur kommer han att få det? Minnet av den korsfästa katten dyker alldeles för ofta upp för min inre syn.  När människor kan göra en sådan sak, är det inte konstigt att jag som är djurvän får gåshud, när jag inte vet var mina skyddslingar befinner sig. Ska skriva om den där stackars katten som några jubelidioter korsfäste för många år sedan. Men först ska den här sagan med Vagabond ridas ut och skrivas ner.

Vagabond har ju inte jamat vid någon av dörrarna i dag heller, och toan har han använt, så om jag får hoppas på något, så verkar det ju som det där livet på vischan inte lockar honom nämnvärt. Han verkar tycka att det är rätt skönt att få ta igen sig och vila inomhus i värmen, med en matskål som inte står alltför långt bort.

Tilläggas bör att Tequila nu är helt inne på att den här katten kommer att bo här. Så henne har jag inga problem med. Det är Amigo, som inte tappat intresset helt, men nu ser jag att han verkar visa underkastelse ibland, om jag inte misstar mig. I så fall borde det ju bli Vagabond som blir chef här i fortsättningen och en sådan chef välkomnar jag verkligen. För Vagabond verkar inte springa och pinka in sitt revir, som vad Amigo har gjort så fort han blivit osäker på sin roll. I varje fall inte så ofta. Och sådant är inte trevligt och skapar oerhört mycket merarbete och en faslig odör i hela huset. Sådant blir jag förbannad på, rent ut sagt. I all synnerhet som jag försöker göra allt för ett djur och ändå bara får otack och extra merarbete. ”Otack är världens lön”, vem var det som myntade det ordstävet? – Pinka in sina revir är ju sådant som katter gör för att visa var de har sina domäner, som inte får intas av rivaler. Det tråkiga är bara att samma revirinpinkade område eller ”soffa” snart översköljs med revirens blåsinnehåll, och så där kan det hålla på tills jag blir näst in till galen, och vill slänga ut hela kattgänget med möbler och allt, för att kunna städa.

Även Tequila kan hjälpa till att pinka in sitt revir ibland.

Efter att jag lockat in Vagabond i vårt hem, så var hans besök tvunget att raderas ur huset, ansåg siameserna. De allierade sig med varandra: ”Tigerns doft i huset behöver sprayas över”, sa siameserna till varandra – och så hjälptes Amigo och Tequila åt att pinka både i soffan och annorstädes. JÄKLA katter, domderade jag, både över dem, till dem, och även om dem till de som ville höra på. – Fy attan… för sådana djur: O-djur kallade jag dem. – Jag önskade hela kattsläktet åt fanders, då ett tag. Jag var mer än förtvivlad. Jag fick slänga sådant som inte gick att tvätta och tvättmaskinen gick för jämnan. Alltid var det någon pläd, stolsdyna eller prydnads-teddy-djur som blivit pinkat på, som jag fick lov att tvätta i ättika och rengöringsmedel med starkt doftande sköljmedel och sedan ut på vädring. Fy för den lede fi… Hur fasansfullt mycket merarbete detta omhändertagandet av hemlös katt har skapat för mig, som dessutom är handikappad och har svårt att reda mig själv utan katter.

Inte så konstigt kanske, att jag har god lust att ge upp ibland. Rymma från hela skiten. Det luktar kattpiss överallt, tycker jag. Det kvittar hur mycket jag städar, vädrar och sprayar med Citrus, så jag blir helt yr i mössan själv… Nej, nej, nej… Vem vill ha det så här??? Inte någon skulle ha velat byta med mig. Kvittar hur mycket djurvän man än är, så kan man inte leva så undermåligt som jag gjorde under det här första året. ”Ja, ni läste alldeles rätt… Första Året!” – För nu när jag renskriver detta är vi inne i mitten av år 2014… Dä Ni… Tiden hastar… – Men även nu får jag bekväma mig att torka kattpiss. Flera gånger varje dag. Så än är inte mitt liv normalt. Inte katternas heller. – Än kan jag ilskna till och tanken dyker upp om att söka nytt hem åt hela rövarbandet. För de är påfrestande när de sätter sin sämsta sita till. Dyrt blir det också, inte bara tanken på rengöringsmedel. Utan på att jag får slänga, som aldrig går att få fräscht igen.  

Men, men … Jag älskar dem ju… Nu rann samvetet på mig igen. Inte får man väl bunta ihop sina familjemedlemmar och bara sälja dem, så där rätt uppochner när det tar emot? – Nej, då får man ta ett snack med sig själv och sedan spotta i tassarna, som Vagabond säkert fått göra mången gång. Men igår blev jag grym på honom också. När han inte fick upp mig ur soffan när jag såg på Lat´s dance, blev han irriterad på mig och hoppade upp i vardagsrumsfönstret alldeles bakom mig, och vände baken mot den stora julkaktusen och sprayade den så det bara skvatt om det. Nu skulle jag straffas för att jag inte lytt och släppt ut honom, som han bett mig om. Det där var en ren protestpinkning… Inte revirinpinkning. ”Satans katt”, morrade jag och blängde på honom.

”Sådär går det om du inte släpper ut mig”, sa hans blick. Att det inte var av nöden som han lättade på byxorna såg jag nog. Han har en toa i köket och en på hallen uppe. Detta var enbart protestpinkning, då när en katt står upp och sprayar och vevar med svansen. Alltså ingen vanlig pink-av- nöden. – Detta fasansfulla fenomen har jag svårt att få en väninna att fatta. Hon tror att Vagabond blev tvungen att pinka på kaktusen för att han inte fick komma ut och göra det han behövde. Men har man inte katter, så är det ju inte lätt att förstå sig på hur sådana djur kan bära sig åt när de blir på vrången. – Behöver jag tala om att Amigo stunden efter kom och började nosa på kaktusen och tänkte vända a-skjulet till och göra likadant för att få rätt doft på kaktusen…? För nu luktade det fel… ”Randig Bonnis” får inte en kaktus som står i österfönstret lukta, det säger sig ju självt.  – Men han hann inte… pinka… För jag gallskrek och hötte med båda knytnävarna i luften, så han som är så rädd höll ju på att få hjärtslag. Gu´bevare mej… För dessa cats.

Nä, nu får vi gå tillbaka till 2012 och fortsätta där vi slutade:

Det som har räddat situationen för katterna, så jag inte annonserat efter nya hem till dem alla när påfrestningarna blivit alltför svåra, har varit att periodvis har det varit lite bättre. Och då har jag tagit mig samman och gjort nya försök.

Vagabond måste vara en katt som är trygg i sig själv. För han reagerar inte för hastigt påkomna ljud, om man drar ut en stol vårdslöst, så bryr han sig inte. Amigo hukar ju sig omedelbart vid hastiga ljud. Inte heller om jag tappar något i golvet verkar Vagabond reagera. Han tittar inte ens för att kolla vad det var som slant ur händerna på mig. Han är ju i full gång med att äta…”så det får väl alla förstå att då struntar man i sådana petitesser som oväsen eller andra störande ljud.” Störande ljud når liksom inte ända in, just då, verkar det som. En sådan chef behöver mina siameser, framför allt Amigo behöver en sådan kattförebild. Vagabond verkar vara lugnet själv. Ett stabilt nervsystem, verkar den katten ha blivit utrustad med. Att han var så skygg ute allra först, kan säkert bero på att människor sparkat honom, kastat sten efter honom eller roat sig med andra dumheter när han försökt ta kontakt.

Jag har sett tendenser till att Amigo inte är lika bortskämd med mat nu längre, efter de här dagarna som han haft konkurrens om maten. Om jag sätter ner en skål med mat en dryg halvmeter från tigerns matskål, så äter båda katterna, men kastar hela tiden avvaktande blickar på varandra. 

Amigo och jag beter oss ganska lika, vi tittar och tittar som om vi inte skulle kunna fatta, att denna randiga varelse befinner sig inne hos oss av alla andra människor som finns att välja på, när man söker ny hemvist. Vi kan inte se oss mätta på Vagabond, för han är en ytterst ståtlig katt, den saken kan jag inte nog poängtera. Han är en Mästerkatt.

 

***

 

Jag är så lycklig i kväll. Vagabond har kommit ut till mig i köket gång på gång, och strukit sig så försiktigt mot mina ben där jag stått vid diskbänken och planterat om blommor.

Det är egendomligt hur psyket påverkar ens krafter. Man orkar mer, även om man är sjuk och har ont, när man känner att man varit någon annan till nytta och glädje, även om det ”bara är ett djur …” Fast det där bara ett djur … Så tänker inte jag.

Det är sagolikt kul att se hur katterna går tillväga när de gör upp med varandra. Amigo försökte alldeles nyss att provocera Vagabond, som ligger utsträckt på sidan på en dörrmatta i vardagsrummet. Amigo gick sakta, sakta fram till dörröppningen, gick sådär på tvären som katter kan göra, och började resa raggen på svansen och sedan blev ryggen som en vass uppstående kam som på en gammal grinig dinosaurie. Vagabond låg och halvkisade utan att dra in sina tentakler minsta millimeter. Han rörde inte en fena.

”Konstigt…”, verkade det som om Amigo tänkte, och så började han piska med svansken, vände långsidan till mot Vagabond, som om han tänkte: ”Nu jäv… ska jag sätta skräck i den här kolossen, som ligger där som en slöhög på min matta i mitt hus. – Nu ska jag ge honom en match, bara jag får upp honom på alla fyra... Får retas lite till…” och så tog han ett par steg till och kom på så vis ännu lite närmare den vilande tigern. ”Det var värst så seg du var i dag då din Bonnis”, verkade Amigo småmuttra för sig själv. Och några steg ytterligare, men… men… – Allt gick utan att Vagabond ändrade minsta ställning. Fortfarande liggande på sidan, med framtassarna bekvämt utsträckta på mattan. Och så småningom hade ju Amigo smugit morrande förbi, i hopp om att Vagabond skulle göra bort sig och bli så provocerad, att han blev förbannad och flög på honom.

Denna test har Amigo gjort många gånger. Vet inte riktigt vad det står för, eftersom Vagabond inte reagerar. Han behåller sitt vanliga smile under sina bulliga morrhårskuddar. Inga förstorade, rädda pupiller, utan bara en vanligt lojt, gulgrönt kisande mot antagonisten… Skulle vara intressant att få klarhet i detta nonchiga beteende. Få svar av en naturvetare eller vad de som forskar på djurs beteende kallas.

 

***

 

Kapitel 15

 

Onsdagen den 14 november. 2012

 

Det är ju bra att katterna slåss på morgonen, för då finns det en viss möjlighet för mig att ta mig ur sängen i skaplig tid, annars kan det bli både si och så med den saken.

Vid sextiden i morse, råkade jag knuffa ner Amigo, när jag vände mig om. Han får skylla sig själv, för han låg ju på yttersta kanten. Men han är ju lite speciell. Om jag vänder ryggen åt honom, så måste han byta sida så han kommer på den sidan som han anser vara bästa sidan. Framsidan… Och då blev platsen ytterst minimal och när jag någon timme senare vände mig om igen, hörde jag dunsen, när han hamnade nere på golvet.

Han surnade givetvis till och ville inte komma tillbaka upp i sängen, utan gick ner på nedre våningen. Det dröjde inte så värst länge förrän jag hörde det omisskännliga ljudet av kattslagsmål. Vem som gav sig på vem, vet jag inte, för se dessa katter skvallrar inte på varandra, men jag har mina misstankar om hur det kan ha gått till. Det kan dock inte ha varit några svårare bataljer som utspelats, för det fanns ingen enda hårtuss på slagfältet. Ingen tuss som inte fanns där redan i går kväll, menar jag förstås. Och ingen katt såg skadad ut, så det var nog inte så farligt. Mest skrik och okvädingsord, verkar det ha varit.

För första gången har Vagabond blivit tvungen att tacka nej till mer mat. Sin andra portion, tackade han nej till. Han gick in och lade sig på orgelpallen och där ligger han fortfarande. Sårad stolthet kanske eller ruvar han kanhända på hämnd… Ta revansch över den där striden som han och Amigo hade tidigt i morse? Kanske hade han gått som förlorare ur den striden. Vem vet.

 

***

 

Under den här dagen har Vagabond följt i mina spår ganska mycket och han har knallat upp på övervåningen när jag begett mig dit upp. Fast Vagabond försäkrar att detta gör han enbart för motionens skull. Så jag ska inte ta det personligt, i stil med att han skulle gilla mitt sällskap. Ska jag tro på det? Blir väl tvungen, antar jag, för han ser så troskyldig ut när han ser på mig.

Det som förefaller bra, det är att till och med Amigo har börjat tappa av på sitt vakande, för han ligger just nu hos Tequila där uppe på min säng och verkar vara föga intresserad av vad Vagabond sysslar med. – Ja, ja … tänk om jag kunde andas ut snart. Slippa grunna över hur Vagabonds framtid ska bli. Han har ju inga bekymmer efter vad jag kan begripa och väl är väl det, förresten. Han har väl haft det tillräckligt jobbigt. Så han är förunnad att slappa, tycker jag.

 

 

Eventuell bildsättning, som stämmer till texten…

 

***

 

Det ringde på dörren, och jag öppnade. Där ute på trappan stod en flicka, kanske i åtta-nio-årsåldern. Det har kommit en del nya grannar till kvarteret, och jag kände igen tösen som en av de nya grannarnas barn.

Hon hade lite svårt att förklara sitt ärende, men det framgick att det handlade om Vagabond. Han hade varit inblandad i något bråk mellan en av hennes familjs katter, började jag förstå. Hon såg både nervös och obekväm ut, där hon stod och försökte redogöra. Jag misstänkte ganska omgående att det kanske var föräldrarna som sänt henne till mig. Jag försökte hänga med i den osammanhängande berättelsen, utan att bli irriterad.

Ryktet att jag börjat ta hand om en katt vid namn Vagabond, hade spridit sig i kvarteret. ”Den katten är en riktig bråkstake”, sa flickan till mig. Nå, det yttrandet får nog stå för hennes föräldrar, tänkte jag, men höll med henne om att Vagabond gärna bråkade med andra katter, just för den sakens skull, att han var en katt, som inte hade någon egen plats i det här kvarteret. Jag försökte förklara för flickan att katter gör så när de vill försöka få en bit mark som de kan kalla sitt revir, och där de kan få vara i fred. Jag var ju medveten om att Amigo slagits med en katt i ett par års tid. Men vems eller vilkas katter det var visste jag ju inte då. Men som sagt katter krigar om sina revir. Att Amigos revirstrid skulle upphöra efter att jag till sist lyckades få in Vagabond på insidan i mitt hus, visste jag ju inte just då. Men så blev det. Alla katter försvarar sina revir till sista blodsdroppen, så det var nog inte lätt för Vagabond att få en plats i det här området.

Nu var det dock på det här viset, att tjejens familjs katt hade blivit illa tilltygad av Vagabond. De hade varit till veterinär och fått honom omplåstrad, berättade tösen. Katten hade nu en tratt på huvudet och bandage om foten.

Jag passade på att fråga om Vagabond hade bitit hennes katt, Pantern, i foten. Det hade han nog inte gjort, trodde flickan. Hennes mamma hade sagt att hon trodde att Pantern fastnat i Vagabonds päls och på så vis fått klon avryckt, för klon fanns inte kvar efter slagsmålet. Den var borta.

Ahaaa…, tänkte jag. – Då hade det i alla fall gått till så att båda katterna hade slagits, och då behövde det ju inte vara Vagabond som startat bråket. Inte ens hans fel att Pantern fått klon så långt in i Vagabonds muskler, så den blev kvar där i slutstriden. Jag misstänkte att föräldrarna kanske sänt flickan till mig, för att få hjälp med veterinärkostnaden, men sådana kostnader har jag själv så det räcker. Därför bad jag flickan att gå hem och ta hand om Pantern och komma tillbaka till mig om det inte blev bra, så fick vi väl diskutera åtgärder för dessa revirstridande katter.

Fast vad är det som säger att det inte var Pantern som flög på Vagabond? – Detta blir lite av det gamla uttrycket; ”Mina barn och andras ungar.”

Alla katter reagerar när de får en ny katt på sitt revirinpinkade område. Men helt klart i det här kvarteret var Vagabond utsedd till syndabock.

 

***

 

En annan gång blev det ett helvetesliv ute på trappan. Rena primalskriket, lät det som. Jag befann mig relativt nära ytterdörren, så jag kunde öppna fort. På trappräcket satt en grå-och vitrosig långhårskatt, som jag aldrig tidigare sett. Inte minsta rädd var han. Men vem hade han slagits med alldeles nyss? Vagabond eller Amigo? Jag såg, allra först, inte till någon av dem. Inte förrän jag lutade mig ner och tittade under trappan. Där satt Vagabond, slokörad och rädd.

”Va, fasen…, väste jag, inte ska du sitta här inunder, och fienden där uppe!” – ”Nää… Det är helgalet”, pep Vagabond och gav mig en hjälplös blick. ”Men hjälp mig då, kära du!”, jamade han.

Jag hann inte schasa ner den där långhårskatten. Med lågt ansatta öron, och en förintande blick på mig, hoppade han ner från räcket. Han gick inte längre bort än någon meter. Där stannade han, vände baken åt en av trädgårdsstolarna. Darrade på svansen och lät urinmarkera en av mina trädgårdsstolar. ”Förbaskade katt”, mumlade jag när han bara flyttade sig en liten bit för att markera benet på nästa stol. Nu kunde jag ju passa på att gorma och tycka att det var höjden att andras katter kommer och pinkar på mina möbler. Men ilskan jag hade inom mig, berodde på att han slagits med Vagabond, och Vagabond hörde ju liksom till mig. Visst begriper jag att andra kattägare reagerar precis som jag, men hallååå… Alla får inte ge Vagabond skulden. Då blir det inte rättvist.

Vagabond skulle så snart han fått skräcken under kontroll, fortast möjligt gå raka vägen till båda dessa stolar och pissa över de ställen där den förste urinerat. Så gör katter. De vill neutralisera dofterna som rivalerna lämnat. 

Kan det möjligen vara så här att den här rosiga långhårskatten blivit intresserad av Vagabonds matskålar? Så det var därför han befann sig på min trappa. För jag måste ju ställa ut maten, åt Vagabond, på trappan. – Kan det förhålla sig så att det är två katter jag matar, fast jag hela tiden trott att det enbart varit Vagabond som satt i sig allt. Om man inte räknar med skatornas stora aptit, förstås, för de är ju påpassliga så länge som det är ljusan dag.

Vad jag skulle vilja säga till katter som klår Vagabond så här nära trappan: är en hel del. För det första är det mina Siameser som äger den domänen, inte dessa andra katter, som jag inte vet vems de är. Nu knackade samvetet på min axel: ”Du låter precis som din egen granne, kära Moa, när din Tequila gick över på hans sida om häcken.” – Nå, ja…, tänkte jag detta blir dock lite skillnad. För visst blir det skillnad? Tequila slog ju inte någon av hans katter, för han har ju inga djur. Han retade sig ju bara på hennes uppdykande i hans garage.

Det är med Amigo som Vagabond ska lösa sina konflikter om revirgränser. Kvarterets övriga katterna ska inte hänga med honom ända upp på trappan. Punkt slut!

 

 

 

***

 

Kapitel 16

 

”Svarten, ett mörkt minne”

(Hur det kan gå, när tid, pengar och mycket annat gör att man inte räcker till.)

*

För många år sedan var det en svart okastrerad hankatt som brukade komma förbi här hos mig ibland. Då allra först var han en fin katt med ramsvart, blank päls och några vita strån i bröstet som gjorde att man kunde skilja den här killen från andra svarta katter, ifall det skulle dyka upp någon mer svart panter, menar jag. Till att börja med hade han ett rött halsband på sig.

Trots detta med halsbandet, kanske han var en hemlös katt redan första gången jag såg honom. Kanske hade han smitit/gått vilse och varit saknad av någon, som aldrig fick fatt i sin saknade katt. Vad vet jag… Så här efteråt fattar man att även en katt med halsband kan vara en bortsprungen individ. Men det förstod jag inte då…

Åren gick och jag såg hur katten sjangserade mer och mer ju fler kattslagsmål den utkämpade. Hankatter som inte är kastrerade kommer ju oftare i strid med sina rivaler än de som är kastrerade. Därför rasade jag inombords många gånger över ägaren till just Svarten. Varför kunde han/hon inte kastrera sin katt. (Såg ägaren inte hur illa tilltygad kattkraken var ibland, efter många slagsmål med andra katter.) Ja, så där tänkte jag, utan att komma på tanken att ta bort halsbandet för att se om det fanns någon adress till ägaren. Men vad skulle jag ha gjort: ringt och skällt på ägaren som inte hade kastrerat katten? Nej, så modig var jag inte. Men jag kunde ju ha frågat OM han visste var han hade sin katt. (Då hade jag kanske fått veta att Svarten sedan länge var saknad.) Men detta är något som jag inte kommit på förrän nu efteråt, att jag kunnat göra. Att katten helt enkelt var bortsprungen, tänkte jag inte på då… För att en katt med halsband också kan springa bort sig, hade jag inte tänkt på. Något för mig att ta med i beräkningen en annan gång.

Eftersom katten var i fin kondition och hade halsband, blundade jag givetvis för att det kunde ligga till på något annat vis, än att ägaren helt enkelt valt att ha katten okastrerad. Jag hade ju inte med saken att göra, ansåg jag.

Men åren gick och han förblev okastrerad och blev allt mer tilltygad, det såg jag ju. Men jag lade mig inte i vilka bakomliggande orsaker det kunde vara som gjorde att han förblev okastrerad och verkade bli sämre och sämre skött. Att hitta en ägare och påtala en sådan sak skulle ändå ha slutat med dålig grannsämja, misstänker jag. Kanske var det den saken som hindrade mig från första stund och som gjorde att jag hellre blundade för det jag såg… – Ska man vara riktigt krass kan man säga som det var att jag skulle inte ha vågat anmärka på någon annan människas skötsel av sitt husdjur, även om viljan fanns.

Efter en del år försvann halsbandet. Om det betydde att ägaren slutat bry sig om Svarten, eller om katten hade fastnat och på så vis blivit av med halsbandet, vet jag inte. Men nog verkade det som om denna kisse var lika hemlös som vilken annan bortsprungen katt som helst. Jag noterade att han aldrig fick något nytt halsband påsatt efter det att han blivit av med det där röda bandet. Men det är ju inget som man direkt noterar, om inte det vore på det viset att den här katten ofta såg riktigt medtagen ut. För det gjorde den emellanåt.

En eftermiddag när kattkraken kom till mitt hus, var han riktigt illa tilltygad. Han hade fortfarande en rand kvar på halsen efter sitt tidigare halsband. Håret hade inte hunnit växa ut ordentligt. Kanhända att han varit hemlös länge. Kanske många år. Han hade ju ofta sett mer eller mindre tufsig och sönderslagen ut. Hans öron hade ju blivit mer eller mindre likt blomkålsöron efter alla drabbningar som icke kastrerade hanar ger sig in i när det gäller att försöka upprätta och behålla ett revir.

Någon gång ibland hällde jag ut lite torrfoder i en skål framför trappan, men gav mig aldrig tid att se över hur katten egentligen hade det. (En underlåtenhet av mig, anser jag nu.) Jag hade med andra ord, för mycket egna problem. Ensam med både barn och hus, och bilar som vägrade starta även på den tiden. Ekonomin var bekymmersamt skral. Ja, gudarna ska veta att även jag kände mig övergiven. Om nu det kan ge mig något försvar, vilket jag betvivlar.

Den där eftermiddagen, när jag kom från tvättstugan stannade jag upp. Katten såg på mig med sina gröna ögon. Det var något bedjande i blicken: ”Hjälp mig!” tyckte jag att blicken sa.

Jag böjde mig ner och strök på honom som jag gjorde ibland. Å, gud så mager han var. Ett stort jack i ena skulderbladet hade han. Pälsen var borta och såret var as-fult. Både blod och var fanns i den skadan. Men där stod jag med allt som skulle göras, och allt skulle göras av mig, ensam. Några djurvänliga vänner hade jag inte heller på den tiden, så vad skulle jag ta mig till? Dessutom dålig ekonomi…, så vad skulle ja ha kunnat göra. Ekonomin var nog den största orsaken till att jag inget gjorde. Jag visste att en veterinär inte var billig och hur skulle jag kunna få råd till en sådan sak, jag som var ensam i försörjningsplikten mot barn och mina egna husdjur. Den utgiften minns jag att jag ansåg vara mig övermäktig att klara. Dessutom skulle jag ju bli tvungen att försöka få barnvakt och någon som körde mig till en veterinär och dit får man inte komma utan att ha tid beställt. Allt kändes helt hopplöst ut. ”Säkrast att blunda”.

Därför skulle jag önska att någon rik person öppnade en fond, där det sattes in pengar, som gick enbart till utsatta djur. Så den som hittar ett djur, som behöver få veterinärvård, kan få ekonomiskt bidrag för att hjälpa, utan att den som hittar djuret måste ruinera sig, vilket man ju faktiskt får göra, för att djuret ska få den hjälp, som det både behöver och borde ha rätt till.

Jag gick in efter lite torrfoder som jag hällde upp på ett tefat och satte ner det framför den här svarta pantern. Han som en gång hade haft så ramsvart och blank päls. Den här eftermiddagen var den tussig, och matt i glansen. Svarten gav mig en trött, nästan uppgiven blick, men det fanns tacksamhet i bottnen på den blicken. Någon brydde sig, kanske…, det var som ett litet, litet hopp tändes i den gröna blicken.

Jag uppmärksammade att det såg så mystiskt ut när katten åt. Han liksom slickade i sig torrfodret, tyckte jag och kollade därför lite mer noga på hans mun. Båda hörtänderna uppe var borta eller ska man säga avbrutna. Viket det var vet jag ju inte, för så noga kunde jag inte undersöka en främmande katt, men att han hade besvär i munnen kunde jag som lekman enkelt konstatera. Den här katten hade jag sett i många år, och alltid var han mer eller mindre tilltufsad. Nu såg han förskräcklig ut. Det ena örat hängde blodigt och söndrigt efter vad jag kan förstå kattslagsmål. Men skadan vid skulderbladet var nog av annan art. Kanske trafiken.

Det jag vill säga med den här berättelsen är att jag var nog den siste som såg den här illa tilltygade vandringsmannen utan att ta hand om honom. Han var nog så svårt skadad att han mötte döden så småningom. Denna episod dyker emellanåt upp för min inre syn. Men varför finns det inte fler människor som kan bry sig, frågar jag. Jag har grannar på alla sidor, men aldrig hör jag talas om att någon har tagit hand om ett djur. Om inte jag gör det, så får det tydligen vara… Eller är jag orättvis nu? – Mina samvetskval för det jag inte gjorde för Svarten, kan plåga mig när som helst.

Kanske någon undrar över varför jag tar med en så här otrevlig anekdot, som absolut inte ger mig några pluspoäng. Jag ska svara ärligt. Det beror just på den saken, att den här händelsen inte ger mig några extra pluspoäng, utan visar mig i all min skröplighet och obeslutsamhet.

Kanske även det här hemska kapitlet kan vara till tröst för någon som liksom jag inte tagit det ansvar man bör ta, för de levande väsen som inte klarar sig i vår värld, men som delar vår tillvaro här på Jorden. – Och som liksom jag känner ruelse över sitt tillkortakommande.

Säkert finns det många som har haft viljan att hjälpa, men det har kanske, av någon anledning, stannat därvidlag. På grund av många olika anledningar. Kanske till och med av en så banal orsak som den jag själv brottas med. Inte tillräckligt tjock plånbok för att våga sig in i en krisig situation med ett djur, som behöver vård.

Ja, ja… Mitt minne av Svarten är mörkt. En katt som förmodligen fått klara sig själv, så gott han kunnat. Som aldrig blivit sedd eller förstådd, kanske på grund av ett rött, fint halsband… inte tagen på allvar i sitt sökande efter en människa som kunnat hjälpa… Kanske levt hela livet… som hemlös, borttappad och saknad katt. Saknad av någon som aldrig fick höra att katten fanns.

 

***

 

Kapitel 17 Vagabonds skabb.

 

Vagabond har öronskabb. Det är ett bekymmer, men den verkar vara lite bättre efter de behandlingar jag har gjort, men han måste ha gått med det länge. Flera år är min bedömning, för så ingrodd kan en skabb inte bli över en enda sommar.

Vagabond är en klok katt och han är snäll. Lugn och utan minsta skada i temperamentet.

Han har lyckats hålla ytterörat relativt fint, tack vare att han tvättar på ett sätt som jag aldrig sett någon annan katt göra. Han vränger ut och in på öronen. Det ser praktiskt ut och det går så gesvint när han gör det. Men han kan givetvis inte komma åt att tvätta längre in i örat, där skabben jäser som en surdeg. Alldeles svart och geggigt av var och skit är det inne i öronen.

 

***

 

I somras eller hur man ska säga, (2012, alltså) när Stig (en manlig vän) och jag hade varit i väg ut i skogen och plockat lingon, skulle jag efter hemkomsten laga middag på nolltid. Stig hade bråttom. Därför hoppade jag inte på Närbutiken och köpte färdiga bruna bönor och rökt fläsk som jag skar i skivor och stekte och sådant luktar ju och altandörren i köket stod öppen på en lagom glänt. Rätt som det var, när vi satt och åt, lyfte Stig blicken och såg stint bort mot altandörren.

– Vad är det där för en katt? då tittade även jag bort mot dörren och hann just se huvudet på Vagabond och så var han borta. Jag klippte raskt sönder lite fläsk och sprang ut med det och lockade, men nejdå. Han vågade inte komma fram för att äta. Jag var ju en människa och det var det farligaste han visste. Farligare än alla katter som han riskerade få stryk av inne i min rastgård där mina båda siameser fanns någonstans.

 

***

Här om kvällen åt Vagabond först 100g kattmat, en påse. Sedan rå köttfärs och ovanpå det en burk Pussy, 400g – och hade han fått något mer, hade han säkert ätit det också. Han måste tänka som så här: ”Det är säkrats att förse sig när det bjuds, för man vet ju att det kan dröja innan man får något ätbart härnäst.”

Stackars kattkrake. Så ska inte ett djur behöva ha det.

Tänk så många djur som far illa. Uj, jag mår så dåligt när jag tänker på att de som är så oskyldiga ska vara så utsatta. Vagabond är lugn och fin i temperamentet, trots allt han måste ha varit med om, eftersom han är så otroligt skygg, innan man blir närmare bekant med honom.

 

***

 

Länge har jag bekymrat mig över hur det ska gå att hålla koll på den här katten när det blir kallt, så han inte behöver sitta på trappan och vänta på att jag ska öppna dörren och släppa in honom. Hur lär man en katt att jama utanför dörren, när den vill komma in i värmen? Det blev mitt nya bekymmer att försöka lösa. Gick in på Internet, och av en slump hamnade jag in under en sida med olika saker för kattägare. Bland alla klätterställningar, selar och toalåder, samt annat användbart, hittade jag en ringklocka som gick på batteri. Den hade en sensor som registrerade rörelser. Den måste bli perfekt för min lille… eller rättare sagt store skyddsling. Nu kanske han skulle slippa sitta och förfrysa sig eller få blåskatarr av den där kalla ståltrappan, OM jag investerade i en sådan anordning.

   Säkrast att sätta på en kopp kaffe och ta sig en funderare, tänkte jag, när jag kollat pris och plussat till frakt och allt. Skulle det behöva kosta en femhundring för att katten skulle slippa sitta på trappan i vinterkylan och frysa? Det verkade sannerligen inte bättre.

Jag funderade lite hit och dit medan jag drack kaffet. Jag kom fram till att det var värt mycket – först och främst för min egen sinnesfrid – och även för att jag skulle slippa öppna och släppa in vintern femtioelva gånger om dagen, för att kontrollera så ingen katt satt och väntade. Onödigt spring och onödiga insläpp av kyla, kunde ju vara värt en hel del med tanke på mina höga el-kostnader och låga pension. Beslöt mig för att investera i en sådan grunka.

 

***

 

Se där ja… tänkte jag när jag fick meddelandet om att jag hade ett paket att hämta ut… Nu har ”doorbellen” som jag beställde på Internet kommit, men min bil startar inte, så hur ska jag kunna hämta paketet? Ett nytt bekymmer dök alltså upp och lade hinder i vägen för att hjälpa Vagabond.

 

***

 

Dagarna gick… och det började bli otäckt kallt. Hård iskall pudersnö for genom luften och vinden var som kommen direkt från Ishavet. När jag stakade mig ut för att hämta posten, kom jag i möte med närmaste grannen. En ungkarl utan husdjur. Han berättade att Vagabond suttit längst uppe vid nocken i hans vedskjul, så lite vindskydd hade han ju fått där i alla fall. Grannen berättade att han frusit och blivit tvungen att gå ut mitt i mörkaste natten för att hämta in mer ved för att göra upp eld i sin nästan slocknade kamin.

Han rustade sig med ficklampa för att se vägen och när han kom in i vedskulet och lät ljusstrålen göra ett svep upp över den närmsta takstolen, höll katten på att skrämma livet ut honom… För som han sa: Det var ju ingen liten kisse, utan en bamsestor katt. Och det är det ju. ”Det gnistrade gult i hans ögon, när jag lyste med ficklampan upp mot honom, och jag fick en kuslig känsla av att djuret kanske kunde kasta sig ner över mig!

Grannen såg nästan ut att rysa vid minnet av detta stora kattdjur. För han är lite rädd för katter, vad det nu kan komma an på.

Nu väntar middagen på Vagabond, får se när han gör entré i kväll. Det gäller att spetsa öronen, ha dem på skaft allra helst. Därför ska det bli underbart skönt att få ringklockan installerad. Man kan visst ställa själva ringanordningen var som helst inomhus och det är ju bra, för då kan jag ju ta den med mig upp till övervåningen om jag flyttar mig dit, och ändå kunna höra när min älskling kommer upp på trappan.

 

***

 

Kapitel 18

 

För cirka tre veckor sedan skrämde jag ut en negativ energi ur mitt hus ... en hanne var det, ingen nämnd och ingen glömd. Och sedan dess har jag lyckats göra mer på tre veckor än vad jag orkat göra på tre år tidigare, fast under de här tre veckorna har jag ju inte hunnit skriva något förstås. Inte en enda novell har det blivit. Fast jag får inte bli fast i den här karusellen att göra en massa annat, för då flyter ingen kosing in.

Aj, aj, aj! – Och mitt nya möblemang kan jag ju inte sälja, för att höja inkomsterna. Jag var innerligen trött på min gamla hörnsoffa, som var av tyg, och den drog åt sig katternas sprayaromer. När både Tequila och Amigo började markera sina revir på soffans ryggstöd, blev jag av förståeliga skäl tvungen att ta bort dynorna… Kattpiss på soffdynor, är omöjligt att få bort. Den lukten etsar sig in för all evighet. Därför fick jag lov att skrota hela soffan och investera i en mindre soffa och en fåtölj. Allt det nya är i läder, så det går att torka, om… eller rättare sagt när olyckan skulle vara framme härnäst. Jag började förstå att dit var det inte långt. För katter som ska markera revir går det inte att snacka förstånd med. Det är som att tala till döva. Tequila är ju visserligen döv, men hon skulle inte bry sig i vad jag sa, ens om hon fick en hörapparat.

Jag lyckades få ut den gamla soffan, och in med ett nytt möblemang. Lättare att städa, skulle det givetvis bli, eller ska jag säga som det är: lättare att torka kattpiss. För då skulle jag inte behöva krypa under och bakom och emellan möbler som var på tok för stora för ett så pass litet rum. Vilken lättnad det skulle bli.

Reviren ska – till varje pris – markeras, anser mina siameser, och ogillar mina försök att mörka vad de ställt till med. Aja, baja … tänker katterna och blänger på mig, när jag kommer travande med ättika, såpa och trasor. Attan svär jag inom mig, och även helt hörbart drar jag några osande ramsor. Torkar och svettas – stånkar och kvider, där jag kryper runt på alla fyra med alla städ-attiraljerna inom räckhåll. Försöker att i möjligaste mån få väck eländet. (Kattpiss stinker rätt bra, kan jag tala om.) Sedan dit med vitpeppar på de platser där de markerat. Mesarna är konstiga. De nöjer sig inte med att spraya lätt. Nej de sätter sig och ibland låter de hela innehållet i blåsan få rinna ut. De har liksom inte hajat hur de ska göra. Vagabond nöjer sig med att stå med spiran rakt upp som en fura. Darra lite på den medan han sprayar ut sitt blåsinnehåll. Fast på sätt och vis är även det ett jäkla oskick, för han lyckas på så vis fördärva det som finns vertikalt. Så jag får ju lov att säga att inte tycker jag att det är så värst mycket bättre. Suck! Man blir förbannad när filmerna och CD-skivorna är blöta på ryggarna och står och flyter i kattpiss. Så här är det att ha tre revirstridande katter, om det är någon som inte alls kan föreställa sig vad det är jag pysslar med. 

Den här gången, när jag var på jakt efter kattpisspölar och andra markeringsbara ytor, som gick att torka, så fick jag för mig att möblera om. Så långt det lät sig göras, vill säga. Bytte plats med teven och stereon. Det blev mycket bättre. Så har jag planterat om blommor, som jag skulle ha gjort för längesedan. Tänk så mycket krafter man låter gå till spillo, genom att ha sådana där stressiga, och negativa människor omkring sig. Sådana som aldrig ser något som är bra, vackert eller av värde hos en.

Det finns ju mer än katter som kan ta ner ens krafter: ”negativa människor”, sådana som jag alltid haft svårt att hålla ifrån mig. – Efter att ha avhyst en, känns det skönt att slippa ta emot en massa giftiga kommentarer om ett och allt när individen är på sitt sämsta humör… (dagen efter-humör) Tack min Skapare så skönt det är att slippa alla negativa gliringar, som jag absolut inte gjort mig förtjänt av.

Ledsamt och jobbigt med människor som inte på något vis kan ge en positiv bekräftelse, att man duger. Nej, usch! Då är det bättre att leva ensam. Helt solo med enbart katterna. De kan i alla fall sätta värde på vad jag försöker göra för dem. De spinner och konverserar mjukt, ryter och skriker inte och de klarar sig utan starka drycker. De är nöjda med 36% grädde och sedan stryker de sig mot mina ben mjukt och försiktigt.

Nu menade inte jag, att min manlige vän skulle ha behövt  stryka sig mot mina ben. Oh, nej! Inte alls. Men han skulle ha kunnat vara artig. Ta av skorna när huset är nystädat, och inte lägga upp sina stora 45-or på vardagsrumsbordet så jag hellre behövt ställa kakfatet under bordet, för att inte få hans tåfis på brödet. Man klarar inte av så oborstade beundrare i längden. Det tär både på kroppen och på själen. Framförallt på humöret. – Lite fason får det nog lov att vara på friarna, även om man är gammal. ”Man ska inte sälja sig för billigt”, sa en doktor till mig en gång. Och nu har jag bestämt mig för att höja mitt värde avsevärt, ifall det skulle dyka upp någon ny stjärna på himmelens päll. Men nu när jag slutat dansa är risken minimal. Man brukar inte möta så mycket folk av mankön mellan postlådan och soptunnan. Häpp!

 Ibland undrar jag om den här mannen var en av de få äkta homosapiens som blivit kvar, eller vilken annan grupp individer han annars tillhörde. Ja, ja, det må vara som det vill med den saken. Jag har mina fel jag också. Och det är inte ens fel när två träter. Han var i alla fall den största djurvän, som jag någonsin i mitt liv stött på. Och då är mycket förlåtet. Men som sagt han kanske skulle ha stannat där. Hos djuren. Blivit veterinär, för han var smart. Det är alltså ingen dumskalle, men jag känner tyvärr även dumskallar. Ingen nämnd och ingen glömd. Men den här mannen skulle ha blivit en handsome vette. Bäst i stan skulle jag lätt kunna inbilla mig. Han har charm, även humor när han är på det humöret. Men han tar ner mig till fryspunkten med sin elaka näbb. Vad hjälper det då om han är händig när det gäller att tända en gnista i en svalnad kropp.

Den mannen var i alla fall ingen chevaleresk kavaljer åt en dam som varit med ett tag. Nej, nej! Jag tar inte emot mer skit nu. Inte av någon. Individer som måste stå på sin partner för att bli höga nog, må icke satsa på mig, för rätt som det är ruskar jag på mig och då ”Faller alla. – Fallera…”

De få gånger som jag har frågat: hur smakade den här anrättningen, när jag bjudit på mat, kan jag beskriva alla tre svaren som jag fått, och fler därtill.

Här kommer några varianter:

1. När han fick kantarellstuvning till en kötträtt, svarade han: ”Jaae… Det gick väl an.”

2. När jag hade gjort en hemlagad Lasagne, med 500 g kött som det ska vara till fyra personer, svarade han så här: ”Jaae... Om det hade varit lite mer kött, så kanske det skulle ha varit bra. Det är mer kött i dem man köper”, sa han. 

Vilken bövla lögn, i lasagne som man köper är det ju knappt något kött alls, mest krossade tomater, ketchup och riven ost, men säg det till en så envis person, som bara kör i sitt vanliga enkelspår. Ingen idé att tjafsa. Så jag teg. 

3. Andra gånger har han bara sagt: ”Ja, så blev man mätt i dag också, då!”

4. När han fick Biff Ala Lindström, anmärkte han på att det fattades en krydda, som jag inte kommer ihåg vad den hette. Kanske det möjligen var grönpeppar.

Kaffet är endera för starkt eller så är det för svagt, aldrig lagom eller bra. BRA är det aldrig något som är och bara ordet Bra, är en omöjlighet för den mannen att uttala. Men äter och dricker det göra han som om anrättningen var det godaste han någonsin smakat, så nog är det egendomligt.

Med sådana vänner behöver man knappast några ovänner.

Bättre att dra sig undan, vilket är mitt effektivaste sätt. Då behöver man inte bråka och kosta på energi helt i onödan, utan kan använda krafterna till annat.

 Ja, nu kom jag på, att ett par gånger när någon ny blomma slagit ut i min trädgård – och jag inte har tänkt mig för utan sagt:

– Nej, men ... titta så vackert‼!

Ja, vad ska en sådan man svara då? Jo, så här kan han ju svara: 

– Det är alldeles för tätt planterat och sedan vända ryggen till som om han inte ens sett grannlåten.

 

***

 

Kapitel 19

 

Vinter.      

I dag är hela världen vit. Det har snöat rikligt. Jag släppte ut Vagabond, trots snön och gick sedan upp på övervåningen för att spana. Ville se om han skulle sätta rak kurs på det där hålet – som jag har upptäckt – finns i rastgårdsstängslet. Men det gjorde han inte. Han strosade runt en stund. Nosade på en översnöad prydnadsväxt. Sprätte lite med framtassarna för att få bort det där vita som klibbat fast. Särskilt förvånad såg han inte ut. Han försvann in bland de städsegröna växterna.

Han kom tillbaka efter en liten stund och synade altandörren och när jag lockade på honom, stegade han in som om han alltid hade brukat göra så. Han ruskade på sig, som om han ville säga: ”Riktigt busväder idag! – Kanske lika bra att hålla sig inne.”

”Så du har nära till matskålen, va…?”, retades jag och strök på hans lite sträva päls.

”Bara för att visa att så inte är fallet, kan jag gå igen”, tycktes Vagabond tänka och blev endast kvar inne en kvart, så nu är han ute igen. Bäst att han får göra som han vill. Då har jag större möjlighet att få behålla honom, nu när han är av med alla magmaskar och bättre, men inte bra av öronskabben. Får väl ta en tur till veterinären och visa upp honom, kanske. Men att bli av med skabb på det vanliga viset, utan konstgjorda, farliga medikamenter, som ska appliceras på huden och som kan gå in i kattkroppen, det kan ta tid. Om det överhuvudtaget är möjligt att rå på skabbkvalstren med ofarliga medel.

Det var i förra veckan som jag gjorde en god gärning för att Vagabond skulle bli av med inälvsmaskarna; Jag köpte ett dyrt maskmedel. Enligt vad expediten sa, verkar detta medel ta all sorts ohyra som kan finnas i en tarmkanal på en katt som går ute och kan få i sig vad som helst. Jag valde medlet som skulle vara effektivast, men då var det såklart även dyrast.

Konstigt att maskmedlet var receptfritt. Bara att slinka in på apoteket och köpa. Det kostade mig visserligen 96 spänn för ynka två tabletter. Men jag slapp åtminstone krångla och krusa en veterinär för att få tag i medlet.

 

***

 

Ny dag. Riktig vinter, och ingen Vagabond i sikte.

Idag har det varit en sådan där dag, när det har varit omöjligt att pricka in Vagabond. Tre portioner, i olika omgångar har han slukat utan att jag har kunnat passa honom och be honom stiga på. Verkar som han nöjer sig med att få mat och bara komma in och värma sig någon gång ibland. Men jag vill att han ska vara min katt och komma in så fort han varit ute lagom länge. Det är tråkigt att jag inte lyckats passa honom en enda gång idag. Kallt som det är. Vidrigt kallt.

Idag när jag kom upp kände mig lite down, därför att jag hade så ont i ryggen efter fönsterputsningen i går. Men när jag till sist fick mig till att gå ut och ta in fågelfröautomaten för påfyllning, hörde jag ett ynkligt jaaam ... efter det jag kommit in, och då försvann lite av det svarta i min själ. Jag lystrade… Var inte det där ett nytt och annat jaam… Jo, visst var det så. Inte var det där ett siamesjam…? Det måste vara Vagabond. Ingen tvekan om saken. Jag skyndade iväg till dörren, tittade ut på trappan, men ingen katt fanns där. Lustigt kom ljudet inifrån i alla fall då…? Men det lät inte som mina andra katter.  Jag började tro att alla bekymmer hade gett mig hörselhallucinationer, och stängde dörren igen, och knallade iväg in i rummet och kollade vid altandörren, och där stod han. Vagabond med rimfrost i skägget. 

Jag blev så glad så det går inte att beskriva. Jag har ju blivit kär i Vagabond. Det begriper jag ju. Han är så go. Man blir glad av den katten. Han ger så mycket på något vis.

Det är skit att det skulle vara en så liten stjärnmejsel till den där Cat-door-bellen, som jag köpte. Alltid ska det stupa på något. Nu har jag i alla fall lyckats hämta ut paketet, men då gick det inte att skruva upp luckan där det ska ligga ett batteri. Jag har ingen sådan pytteliten mejsel, och jag har inte lätt för att skaffa någon heller. Bilen har jag inte vinterdäck på och så startar den ju bara när den själv vill. Ingen idé att ens försöka vrida om startnyckeln. Men om Vagabond kunde lära sig att jama varje gång han kommer, skulle det ju inte vara några problem. Men vi får se vad jag kan hitta på för att lösa problemet.

Detta med att han jamade den här gången utanför en av mina dörrar, borde ju tyda på att jamningen måste vara avsedd för att be om att bli insläppt. Kan aldrig tro att en katt jamar för sig själv, utan att ha något på hjärtat.

Jag fyllde fåglarnas fröautomat, medan Vagabond slevade i sig ett par ostskivor. Sedan gick jag ut för att rigga upp fröautomaten och när jag kom in var Vagabond borta.

Vart sjutton tog katten vägen, tänkte jag. Matskålen var renslickad. Jag såg mig om i köket och vardagsrummet, men han syntes inte till. Så jag tog för givet att han gick upp på övervåningen för att vila. Han var nog trött. Sova så avslappat som han kan göra under min säng, går det nog inte för sig att göra ute i det fria.

 

***

 

Ett tag i somras trodde jag på det bestämdaste, att jag hade meddelande från andra sidan, när en lampa i trappfönstret började tända och släcka sig själv med intervaller mellan 5 och 8 minuter. Tog tid på uppehållen. Som om det inte var nog med att en lampa uppförde sig mystiskt, så började även en lampa i köksfönstret bete sig likadant och då visste jag inte om jag skulle tro det ena eller det andra. Efter några dagar började, till råga på allt, även min sänglampa uppföra sig likadant. Låter som en fabel… Men det är likafullt sant. Det var så! Vad ska man tro? Tre lampor som oberoende av varandra börjar tända och släcka sig som de själva vill. Märkligt tänkte jag. Men man får ju inte tro det värsta när de jordiska sakerna börjar bete sig lite knepigt. Så jag bytte allra först lampan i trappan, för det var den som irriterade mig mest. Det är nämligen den som under mörka kvällar och nätter förser min mörka trappa med ljus, så man ser var man går.

När första lampan började så där…(slockna av sig själv). Så gjorde jag det de flesta skulle ha gjort. Skyllde på att jag nog hade släckt den utan att komma ihåg det. Men så var det inte. Allt oftare hände samma sak: jag blev stående och grunna: ”Släckte jag verkligen i trappan … Måste väl ha gjort det, utan att tänka på det. – Men så efter en stund lyste det ju när jag åter hade vägarna åt det hållet: ”Kära nån, var det inte släckt där i trappfönstret alldeles nyss…? Hmm… Måste ha tänt utan att minnas. Så där höll jag på tills jag höll på att bli tosig. Till sist begrep jag att det fanns andra makter som var med och släckte och tände. Men har man svårt att tro på sig själv, är det lätt att man lägger skulden på sig själv.

När sänglampan fick fnatt, var det nära att även jag fick det. Då började jag faktiskt att bli rädd. I går kväll gick det inte att läsa med behållning. Sänglampan slocknade i ett kör… Jag fick ju bara ljus under cirka åtta minuter, sedan var det svart lika länge... därefter började den lysa igen och jag kunde fortsätta läsa. Men när jag äntligen hittade boken och även sidan och till sist hittat raden där jag slutade läsa, när lampan slocknade… Ja, kära nån, då var ju min tid ute… Lampan slocknade igen! Kanske dessa energilampor bete sig så, när de håller på att ge sig. Ingen lampa är av samma fabrikat, så vad kan det vara? Det finns ju ingen vanlig glödtråd i dessa energilampor, men hur fungerar de? Dessa tre lampor som var för sig levde sina egna liv i fönstren var nog ditsatta ungefär samtidigt. Och då var de kanske lika mycket slitna och om slutet för en energilampa kanske är på det här obestämda viset innan de helt lägger av, det vet ju inte jag. Men det är en teori, som jag griper efter när inga andra svar går att få.

Har bytt ut samtliga lampor, så nu får vi se hur länge det går innan dessa börjar bete sig egendomligt.

 

***

 

Kapitel 20

 

Idag är det första advent. Det är kväll och det finns ett stråk av svag violett ton längs den nordvästra horisonten. Kölden knäpper i knutarna ..., (men i verkligheten är det termostaterna på el-elementen som åstadkommer dessa knäppningar). – Men det är inte så mysigt att tänka på, så det är bättre att skylla knäppningarna på Kung Bore.

Jag fick se att både Amigo och Vagabond ligger uppe på min säng. Det kommer säkert att bli Vagabond som blir chef här i fortsättningen och Amigo bara vice ... Om det blir så, är jag övertygad om att det blir bättre. En chef måste vara lugn och inte gå i taket om det knackar på dörren eller om en bil stannar utanför på gården. För att inte tala om den farliga dammsugaren. När chefen sticker och gömmer sig, då tar ju även de andra katterna till harvärjan och försvinner i vrårna.

 

***

 

Vagabond har börjat visa tecken på att vilja borsta upp både Tequila och Amigo, så nu får jag försöka gå emellan, så inte några större bråk kommer i gång. Amigo är det riktigt synd om nu. Han har fått sin överman, verkar det som. En dag när jag tog Vagabond i knäet för att rengöra hans öron, råkade Amigo sitta under bordet på en stolsits, och han grät som ett barn när han såg att jag höll på att greja med Vagabond. Amigo trodde väl att jag gosade med honom. Jag tyckte det lät som om han sa: ”Näääee ..., detta klarar jag inte att se på…” Där var alltså gränsen nådd för hans hjärtvärk.

Jag försöker så gott det går att inte prata med Vagabond när Amigo är i närheten. Jag vinner inget på att vara orättvis. Det verkar som om Amigo blir stolt när jag tar honom i knäet, när Vagabond ser på. Då kikar han under lugg på Vagabond och det ser ut ungefär som om han vill säga: ”Ser du nu din stora Lufs, att det är mig hon älskar...” – Fast Vagabond visar ingen missunnsamhet eller tendenser till svartsjuka när han ser mig med Amigo i famnen, och det är bra. För det blir jobbigt om man måste tänka sig för i båda riktningarna.

Just nu spelas en låt av Frozen Fire: ”Jag är fri, jag är fri och det tänker jag förbli”, samtidigt upptäcker jag att Vagabond vaknat och sitter vid matskålen. Bara han inte får för sig att han ska ut så här sent på kvällen när det är kallt och mörkt. Han är svår att beveka, när han sätter den sidan till. I går kväll gav han sig ut sent som attan och kom inte tillbaka förrän i dag. Då såg jag att han hade trampat runt väldigt i snön utanför altandörren. Han hade nog hoppats på att få komma in då. Men kära nån… Jag kan inte sitta uppe hela nätterna för att passa hans tider.

Jag är inte tidig upp på morgnarna, när jag inte har något som jag är tvungen att passa. Jag förstår att där ute hade han nog stått och väntat länge på att jag skulle öppna. Tänk om han kunde börja jama, så jag kunde höra när han får lust att komma på besök.

Men så gluttade jag både i den ena och den andra dörren och lockade på honom lite lagom, och rätt som det var tyckte jag att jag hörde några stycken jamningar, men skyllde på att de nog var barn, som roade sig i den nyfallna snön, men öppnade i alla fall ytterdörren och se ... Där borta vid torkvindan kom Vagabond plöjande i snödrivorna. Han satte upp högsta fart, när han fick se att dörren öppnades och så sprang han in. Gud så glad man blir då, när man inte behöver tvinga sig på honom längre.

Han börjar kanske jama ibland. Han förstår nog att ”Vagabond” betyder MAT… För han verkar lystra till namnet och en katt förknippar nog sitt namn med mat eller något annat gott eller positivt.

 

***

 

Detta med skruvmejseln, skulle inte behöva vålla några problem, om jag bara hade en bil som fungerade. Förresten har jag nästan alla storlekar på mejslar, men just den där mejseln som det ska vara, har jag inte. Den är så försvinnande liten att jag inte tror att någon äger en sådan, om inte vederbörande är urmakare förstås. Så alla som köper en sådan här ringklocka får problem. De måste anskaffa en mindre mejsel, om de inte redan skulle vara lyckliga ägare av en sådan. Jag vet inte vad man ska använda en så liten rackare till mer än till urverk. På tal om verk och värk – så har jag urvärk i hela min kropp. Jag blir så less på skiten. Det är så nog ändå med eländen. 

För en stund sedan hade Vagabond en riktig stortvätt och Amigo satt hela tiden och såg på. ”Ha, haa… Jobba på du… men du blir inte fagrare att se på för det. Inte luktar du bättre heller, men jobba på du, det kan du roa dig med”, såg Amigo ut att tänka. Själv tog han ett par ynka slick på högertassen, men slutade tvärt och fortsatte iaktta Vagabonds storrengöring.

 

 

***

 

Har tänt lite mysbelysning och satt på Richard Claydermans pianokonsert. Det låter väl bra. Han spelar som en gud, tycker jag. – Vagabond käkar alltså till musik idag.

Håll i Er, jag har bjudit mina katter på färsk fläskfilé idag. Inte dåligt, va? Men det blev Vagabond som tog hem spelet och alla portionerna med rå fläskfilé. Så tala om att komma direkt in från gatan och hamna mitt uppe i smöret, som man kan säga att den här hemlöse katten gjorde.

Smörstekta kantareller i gräddstuvning blev det till filén, för min del, eftersom mjölken var slut och bilen vägrade starta. Kantarellerna tackade katterna nej till. De fick jag behålla själv. Det var bra.

Jag har läst i en bok om katter, och fått tipset att man ska bjuda dem på något gott, för att få dem att närma sig varandra. Det är ett förträffligt sätt att få dem att glömma att de är fiender, påstås det. Man ska ställa serveringsfaten så nära varandra att de blir tvingade att umgås, ifall de vill ha käket som ligger på faten.

När jag hade skurit små bitar av filén och ställt ut alla faten på vardagsrumsgolvet, ropade jag på alla katterna. Siameserna kom som ett skott. Men Vagabond kom också. Vilka miner mina siameser anlade. Nästan obetalbart. De tryckte sig intill varandra och backade så långt det gick mot väggen, och lät Vagabond käka medan de storögda stod och såg på hur delikatesserna försvann i hans gap. Till den synen hade jag inte behövt sätta någon textrad på fotografiet som jag passade på att knäppa. För de såg både snopna, ledsna och förskräckta ut. Den middagen blev en verklig antiklimax för siameserna.

Vagabond lät sig väl smaka. Han åt först upp det som låg på hans fat. Sedan flyttade han sig fram till nästa fat och rensade det. Därefter tog han den sista portionen. Det var nästan så man hörde hans förvåning, när han undrade; ”Kan detta möjligen vara det som kallas för gående bord? – Fast det är ju fel, tycker jag, när det är gästen som blir tvungen att promenera. Bordet står ju stilla.” – ”Gående gäst, passar väl bättre.”

Jag är benägen att hålla med honom om ett så galet uttryck… Bordet står ju faktiskt stilla medan gästerna får cirkulera.

 

***

 

Antar att den här kattkraken, Vagabond, har varit på drift länge, för nu har jag upptäckt att i den korta pälsen som en sådan här katt har, så har det under öronen lyckats bli små bollar i håret. Värst under det högra örat. Han måste ha gått länge med den där öroninflammationen, som skabben orsakade.

Att han hade mask, upptäckte jag, när jag såg att det hängde en vit lång rackare i pälsen baktill, så skabb och mask är vad friheten och hans vilda diet har givit honom. Inte bra alls. Men maskmedlet gick ju att skaffa på apoteket utan recept, så maskproblemet var lättavhjälpt.

Blir tvungen att behandla skabben på ett effektivare sätt. Det räcker inte med vanlig rengöring av lurarna… men, men… Svårt att få tag i ett receptfritt medel.

När det gäller öronskabben, så har jag ju inte velat plåga honom med alltför långa behandlingar, och så har ju Amigo stått bredvid och irriterat Vagabond, när jag har gjort mina försök att rengöra hans öron.

Det var ingen svårighet att ge Vagabond maskmedlet. Bara att fälla upp gapet och släppa ner tabletten i svalget och stänga garnetyret, stryka lätt på hans hals och han svalde. Det gick så snabbt att Amigo inte ens hann uppfatta att jag grejade lite extra med hans rival.

Inget krångel med rengöringen av öronen heller. Verkar ju som om han vore van all sådan här behandling, men det stämmer ju inte ... för då skulle han inte ha skabb och inte mask heller. Vita långa, vilken sort vet jag ju inte, men det var inte den vanliga bandmasken, som ser ut som risgryn. Men nu ska han väl bli fri från den plågan. Vi får se om han blir mindre hungrig efter avmaskningen.

Jag skulle behöva ha en kattvakt åt Amigo under tiden jag ägnar mig åt Vagabonds öron. Det är så stressande när Amigo sitter vid sidan om och surar. Vagabond blir ju så spänd då. Nästan färdig att explodera när han slänger en blick åt Amigos håll.

 

***

 

Kapitel 21

 

Jag är så trött och oföretagsam i dag, så jag vet inte vad det är, men det är ju populärt att skylla på vädret. Fast om det är något fel på vädret vet jag inte om jag ska tro på. Fast visst är jag trött på allt regnande.

Vagabond gick ut vid femtiden nu i eftermiddag. Jag lät dörren stå på en liten springa, så han fick se vad för slags väder det var, men den här gången backade han inte. Han tycks inte ha så mycket emot regnet. I fredags kom han hem alldeles våt, så jag fick ta ett hushållspapper och torka honom, innan jag kunde lyfta upp honom. Men vattnet tränger lustigt nog inte in i pälsen, utan ligger som en gloria över den tjocka pälsen. Jag har aldrig skådat en sådan tät fäll. Hans päls måtte väl ha utvecklats till något alldeles särskilt under de år han fått gå hemlös.  

I fredags satt jag med Vagabond i knäet. Amigo spankulerade omkring i närheten och till sist anföll han Vagabond i ryggen, men missade med ena tassen, vars klor fastnade i min arm så blodvite uppstod. Efter den händelsen gick Amigo och såg snett på tillvaron utan att jag visste vad som var på gång. Att han ruvade på något borde jag kanske ha förstått, men vad skulle jag ha kunnat göra åt det? – Någon gång under nattens mörka timmar hörde jag ett förskräckligt oväsen, men innan jag hunnit få lampan tänd, så hade de nog fightats en stund. När jag till sist kunde titta ut mot hallen, såg jag endast en boll med katter. Fick fötter under mig och sprang för att sparka isär dem, men det räckte med att Amigo hörde min röst, så upphörde bråket.

Gud va hår! Det såg ut ungefär som när höken slagit klorna i en fågel. Överallt rörde sig tussar av grått katthår, men det var en del vita inslag också, så här var det inte tal om annat än att både katterna fattat humör, men jag misstänkte starkt att det var Amigo som startat bråket.

Så småningom blev allt lugnt igen, men idag, när jag tänkte att jag skulle maila till min syster och meddela resultatet och skryta om att slagsmålen var över, började ett nytt krig. Det är Amigo som är så avundsjuk. Han hotar med att gå till botten med alla orättvisor han fått skåda på nära håll, under alldeles för lång tid. Nu är det dags för honom att bli smekt och ompysslad. Det är honom jag ska prata med, inte med den där nykomlingen.

Jag får absolut inte prata med Vagabond, för då surnar Amigo till omedelbart. Han fattar humör direkt och är beredd att gå till attack mot Vagabond. Fast det är ju mig han skulle attackera. Vagabond kan ju inte hjälpa att han får min kärlek… Fast häromkvällen var det ju mig klorna hamnade i, men den gången var det nog av misstag.

När jag klappar och pratar med Tequila, går det lika galen. Hon får så gott som alltid en smäll av Amigo, när jag släpper ner henne eller när jag slutar prata med henne. Men den kattan är inte dum. Hon ger igen för gammal ost, när tillfälle ges. Och sådana tillfällen är jag glad att jag får bevittna ibland. Hennes upprättelse sker när Amigo ligger någonstans och sover sin sötaste, drömlösa sömn. Utan någon som helst anledning går Tequila målmedvetet fram och slår honom i huvudet med tassen; ”Smack!” och sedan vänder hon sig om kvickt som en vessla och går därifrån som om hon tänkte: ”Sådär ja, nu var det gjort. Nu är vi kvitt ett tag igen.” Nog har man kul tillsammans med djur. Den saken är säker.

Sådana gånger när Tequila betalar för gammal ost, blir Amigo så paff, att han inte fattar något, och för det mesta har ju Tequila redan hunnit vända honom ryggen, när han äntligen blir helt vaken och börjar se sig om. Då är ju den som gett honom smällen långt borta. Att han blänger på mig, kanske beror på att han tror att det är jag som varit framme och gett honom en orre.

 

***

 

Nu har jag Vagabond här inne. Det har varit lite turbulens – med folk ut och in här ett par dagar och detta har kanske medverkat till att jag har haft svårt att passa honom.

När man bor ensam som jag gör, blir det rätt ofta som man pratar för sig själv, därför blev det en ganska kul monolog här för15 minuter sedan. Jag gick för att kolla om Vagabond kunde ha varit framme och ätit upp sin mat, utan att jag hört något. Öppnade dörren:

– Men oj, då! – Han har redan varit här ...? Skålen är tom och jag har inget hört, fattar inte hur han bär sig åt som kan göra allt så tyst och helt i smyg. Ja, ja ... , suckade jag. Nu har han försvunnit igen.

– Har han ju inte alls, det, jamade Vagabond och stegade fram från gömslet bakom dörren.

Min ytterdörr går ju utåt, som alla andra ytterdörrar, så den som befinner sig framför dörren när den öppnas, hamnar ju alldeles automatiskt bakom.

 – Men Gud ... Där är du ju, utropade jag glatt… Äntligen…!

Jag kände hur lycklig jag blev när jag fick se honom.

 – Ja, jag blev ju tvungen att sätta mig här och vänta, jamade Vagabond och såg ledsen ut. Jag skulle anmärka på att portionerna blivet alldeles för små på sista tiden, förklarade han.

Så gick han runt mig och in i farstun, som om han undrade över varför jag stod kvar där ute på trappan som ett fån och pratade för mig själv.

”Nu är jag rysligt hungrig”, förklarade han i några gälla jam, ”Det där som låg på tefatet var ju bara en liten aperitif i fast format…” – Något jaktcertifikat hade han inte, anförtrodde han mig, så han hade inget ätit sedan han var här hos mig senast, förutom det där lilla som låg på tefatet som nu var tomt. Alldeles för små portioner alltså. Även igår var portionen liten, menade han. Så nu hade han bestämt sig för att diskutera saken med mig, och hoppades på en ändring.

 

***

 

Det jag har kvar att uträtta nu i kväll, är behandlingen av Vagabonds öronskabb. Och när jag har gjort det, då antar jag att han tycker att jag har plågat honom och det är sannolikt därför som han inte så gärna stannar inne längre. Kanske kan jag låta behandlingen vara tills i morgon bitti. Skabben lär väl inte rymma sin kos. Och gör den det, är det ju bara bra. Det skulle vara skönt att veta att alla katterna är inne när man ska krypa till kojs och det är ruskigt ute. Mörkt, vått och kallt.

Nu har jag mätt magomfånget på Vagabond. Det var 50 cm, men jag fick hålla åt lite, för han har så tjock päls.

Alldeles nyss låg han på ett av de nedre trappstegen till övervåningen. Han leker “propp” ... Det är nog så att katterna vill utmana varandra, och då lägger sig endera den ene eller den andre mitt i gångvägen, så om den andre prompt ska fram, får den gå på egen risk förbi den som ligger och trycker mitt i gångvägen. Det ser intressant ut. Jag har sett det många gånger. Båda två (Amigo o Vagabond) begagnar sig av den här principen, vad det nu betyder. Det ser kul ut. Den ene ligger och behärskar sig så mycket som går, för att inte tända på allt stubinerna, när den andra går som katten kring het gröt och visar på alla vis att den vill mucka bråk.

Jag ska montera ner klätterställningen. För de två siameser som jag har nu är inte lika intresserade av att leka i den som vad tidigare katter har varit. Den ser dessutom så trasig och bedrövlig ut. Så det är bara en stor skampåle. Usch! Jag får satsa på någon mindre klösmöbel. Men jag måste ju spara så pass mycket av den gamla, så de åtminstone kan vässa klorna ett tag till, innan jag blir nödd och tvungen att köpa något nytt och mer funktionellt. – ”Det går så bra att vässa på vardagsrumsmattan, säger Tequila och ler ett hemlighetsfullt smile, som om hon trodde att jag inte hade sett alla de gånger hon klöser i mattan så luddet flyger i luften. ”Rackarns olydiga katta!” Men hon hör ju inte när jag skäller och gormar åt henne, att hon ska vässa på klösträdet istället.

Nu ska jag sluta mitt skrivande för i dag och krypa i säng. Vet inte riktigt hur katterna har tänkt sig, men det är skönt att ha alla tre inom hemmets hägn. Då behöver jag inte fundera på hur Vagabond har det, när det regnar och ruskar. OM han inte får ett anfall och vill ge sig ut…, men jag ska tala om för honom att det inte ens är väder att släppa ut en hund i. Långt mindre en katt.

 

***

 

Kapitel 22

 

Att ta hand om Vagabond ser ut att bli en megalång händelse. För att inte trötta ut vare sig mig själv eller andra, så lägger jag in en fin händelse som är alldeles sann. Jag hade en verklig djurvänlig väninna på mina egna breddgrader, men hon hittade en man och flyttade norr över. Hennes kille är också djurvän och det här är vad som hände där uppe bland fjällen för några år sedan. Eftersom deras gård ligger på landet där det inte finns så många närgrannar, reagerade Ralf när han upptäckte att en katt försökt ta kontakt med honom. Jag skrev ner händelsen i novellform och fick den antagen i en veckotidning lagom till en jul.

Så här skrev jag:

 

En Solskenshistoria Strax Före Jul

 

Ralf hade ätit frukost och skulle sedan bege sig till sitt arbete. När han klev ut på yttertrappan noterade han, att i den nyfallna snön hade en katt klivit omkring. Det var lite konstigt, tyckte han, för så vitt han visste, var det ingen av de närmaste grannarna som hade katt. Vart har den kommit ifrån? undrade han för sig själv.

Jag får väl gå tillbaka in och se om jag har någon mat som jag kan bjuda kattkraken på, tänkte han och vände tillbaka in. Han skar några bitar av julskinkan och gick ut igen. Fatet med skinkbitarna ställde han bredvid trappan och gav sig av till jobbet.

När han kom hem från arbetet, såg han att fatet var tomt. Han tog för vana att ställa ut mat på morgonen. Några dagar förflöt och fatet var renslickat varje eftermiddag, när han kom hem.

Den här katten var mycket osynlig av sig. Aldrig att han såg något mer än enbart spåren. – Fast till sist kunde han inte ens se dem ... Då blev han fundersam. Det var kallt, mycket kallt, så katten satt väl hopkurad någonstans. Kanske inne i den gamla ladan.

När han så en eftermiddag såg fatet med skinka stå helt orört, undrade han över vad som kunde ha hänt hans trogna matgäst. Han såg inga spår alls i den dygnsgamla snön. Han gick bort till lagården där han tidigare sett att de små tassavtrycken försvunnit in.

Ralf öppnade därför ladugårdsdörren i hopp om att få en förklaring till kattens försvinnande. – Och det fick han. – Fast inte på det viset att han hittade katten. Han hörde ett underligt litet pipande ljud, när han stod alldeles blick stilla och tyst lyssnande... Kyla och vind knäppte lite i takstolarna, men det var ett annat ljud också… Det kom någonstans ifrån... Tyst…! – Nu hördes det igen. – Och igen! Men varifrån kom ljudet? undrade han och försökte lokalisera de svaga pipen. Han smög sig fram en liten bit, stannade och lyssnade… Ett litet klagande läte hördes. Det tycktes komma uppifrån … Kanske från det gamla höloftet.

 

***

 

En bit från Ralfs ladugård låg ytterligare ett hus. Där bodde grannen. Ett äldre par. Där utspelade sig detta konstiga drama strax före jul:

En katt skrek utanför ytterdörren.

– Men käre du Albin. – Det skriker ju en katt! Visst gör det väl det?

– Du tycker det du också, Alma? Ja, men då gör det nog det, för jag har också suttit och lurat på att det låter precis om en katt...! Jag trodde att jag inbillade mig, eller att det var min vanliga tinnitus som blivit starkare, svarade Albin och reste sig upp, lade tidningen ifrån sig och gick mot farstun för att öppna ytterdörren.

– Jo, sannerligen ... – Sannerligen! – Titta vad som kommer här, sa Albin högt. Står det inte en katt här minsann – och vad har kattan i munnen om inte en unge?! Nej, men jag har väl aldrig sett på maken! sa han. – En unge … Mitt i vintern! Det är väl inte möjligt? Ser jag i syne, kanske ...?

– Vem pratar du med? ropade Alma inifrån köket.

Något svar fick hon dock inte, för Albin stod en bit in i farstun med dörren pipöppen, för att kattmamman och bebisen skulle kunna komma in, och dessutom var nog inte hörseln av högsta kvalitet.

Alma reste sig upp från köksstolen och gick ut i farstun för att se vem det var som kom. Hon tvärstannade på den jul-röds-randiga trasmattan i pur förvåning. Hon slog ihop händerna framför hjärttrakten.

– Å, kors i Jes... namn, viskade Alma och gjorde korstecken och tittade storögt på kattmamman, när denna försiktigt tassade fram till Alma och lade ner sin unge på hallmattan framför henne.

Det blev en härligt, varm uppsluppenhet i de här äldre människornas boning den här dagen. För nu hade de fått en kattmamma och ytterligare ett litet liv att ta hand om. Rena julaftonen ... Nu gällde det att se till så att den magra och lite tufsiga mamman fick något att äta, för att hon skulle kunna ge ungen det den behövde. Annars återstod väl inget annat än att försöka mata kattbebisen med mjölkersättning. Men det var ju enklare att mata mamman.

Kattmamman fick julskinka och det ena med det andra, men inte blev hon lugn för det. – Hon ville ut, men vad skulle hon ut i kylan till? Hon hade ju det både varmt och ombonat för både sig själv och sin unge. Att gå och drälla till kattungar så här sent på året, brukade då sannerligen inte ansvarstagande kattmödrar göra, men okey, nu var hon ju här så nu kunde inget ändras.

Så småningom fann kattan sig tillrätta med det nya livet som innekatt hos det äldre paret. Men kattmamman hade varit motsträvig in i det längsta. Hon kunde ju inte säga vad hon hade för viktigt att göra på annat sätt än att sätta sig vid dörren, titta bedjande på husfolket och hoppas att de skulle förstå vad hon menade, när hon jamade så uppfordrande. Men de förstod ju inte alls vad hon ville. – Det var som att jama för döva, tyckte kattmamman.

Det var ju mysigt med adventsljus och all ompyssling som hon mötte. Det skulle nog bli bra det här! Det trodde, i alla fall, de här människorna. Och visst, det kunde man väl tro ... Men de visste inte vad kattmamman visste ... Nämligen att det fanns två ungar till ute i den kalla gamla övergivna ladugården. Där borta på andra sidan om den där skogremsan, där borta vid Ralfs torp.

Hur skulle det sluta för dessa små liv? Inte konstigt att kattmamman fick ångest, trots all god mat och all uppassning som hon fick. Hon hade ju försökt säga, att hon var tvungen att hämta de andra två ungarna, utan att någon ville lyssna på hennes vädjande jamningar.

Vågar man gissa hur det gick?

Jo, så här bra slutar sagan:

Ralf kunde lokalisera det pipande ljudet. Pipen kom någonstans från mellangolvet uppe på rännet. Eller loftet som en del säger. Han skulle bli tvungen att göra något åt det hela. Hur länge hade det pipit där? Utan att någon varm mamma kommit för att krypa in och värma samt mata de små liven. Hade mamman blivit överkörd, så barnen blivit lämnade ensamma i kylan?

Ensamma utan mamma, utan mat och värme, skulle de ju inte klara sig i kylan. Vintern hade börjat på allvar? Detta var vad Ralf tänkte när han vände om och gick ut ur ladugården för att hämta verktyg som han kunde bryta upp golvet med.

– Så där ja! sa Ralf för sig själv, när han lyckats ta sig upp på rännet med både kofot och en gammal rostig korp i ett stadigt grepp under högerarmen.

Så började han bända i trävirket så de gamla rostiga spikarna jämrade sig när de till sist släppte sitt tag om trävirket. Nu var bräda nummer ett lossad och inget kunde han se som pep där. – Nehej, tänkte Ralf, då får vi ta bräda nummer två: KNAK ... så var den strax lossad ... och se där! Sannerligen; där var det nog någonting i alla fall, tänkte han och tog kofoten och bröt upp bräda nummer tre och för säkerhetsskull även bräda nummer fyra. Nu då! – Där låg de små liven och pep. De låg i sågspånsisoleringen mellan golven. Inte mycket till skydd det inte, men det var ju det enda kattmamman hittat att göra sig ett bo av.

– Stackars krakar, var är er mamma? småpratade Ralf och strök med fingret på de små liven.

Det blev nu ännu mer pip och liv i de små tigrarna. Han tog varligt upp en av dem. Den var inte kall, men inte varm heller. Den levde åtminstone. Det gjorde nummer två också. En svartvit och en ramsvart unge var det. Vad skulle han göra nu?

Jag måste ju ta hand om de här, tänkte Ralf som var djurvän. Man slår inte ihjäl såna här. Nej, det gör man inte.

Om man vill göra det enkelt för sig ... Då slår man ihjäl dem – men det ska vi inte befatta oss med, tänkte den kloke, djurvännen Ralf. – Nej, han gjorde något så fint som att ta ledigt från jobbet för att rädda dessa redan utsvultna och nerkylda varelser.

Han stoppade dem resolut innanför sin egen tröja. In på bara kroppen, stoppade han dem, för där fick de åtminstone värme. Så kravlade han sig ner – på den uppgillrade gamla, halvt steglösa stegen – från rännet och gick in i huset och ringde till arbetet och tog ledigt. Nästa steg blev ju att försöka få mat i de här liven.

Det klarade Ralf av utan svårigheter. Lite mjölkersättning går att köpa och sedan fick han väl se, resonerade han.

Oj, så hungriga de små liven var. De darrade och sög på den konstgjorda nappen som Ralf fixat fram.

– Lugn grabbar! Ta lite i taget! Sug sakta, annars kan ni få ont i magen, förmanade han dem, där han satt och matade dem.

När matningen var klar, vidtog de andra bestyren; nämligen kiss och bajs ... Som det heter. Jo, det klarade han av som den värsta van gammal kattmora. Fram med lite gasbinda och in under varmvattenskranen med tussen. Vrida ur överflödsvatten så gasbindan blev som en varm, lagom vass kattunga.

– Så där ja! Nu har nummer ett kissat. – Seså, lilla kissekatt. Försök du också! uppmanade han tvåan. Kissa vet ja ...! beordrade han kattkillen nummer två ...

Och se där! Till sist med lite tålamod ordnade det sig även med tvåan. Till sist kissade den också, tack vare att Ralf torkat några drag med låtsastungan under svansen på det lilla krypet.

– Jaha nu var det klart...! Man är väl karl för sjutton, nynnade Ralf, det är bara att dutta lite här och lite där ... Som om jag aldrig gjort annat, sjöng han.

 

***

 

”Den här Ralf är ju en strålande surrogatmorsa.” Så viskade den första kattungen i den andra ungens öra, när de mätta och vältvättade och pinkade, kröp intill varandra på fårskinnsfällen.

TÄNK SÅ BRA det kan bli när rätt människor hittar övergivna kattungar. – Om inte Ralf hade brytt sig ... Hur hade det gått då? Jo, det hade slutat illa för de här små.

Efter att Ralf skrivit ut en efterlysning på sin skrivare, blev det ännu bättre. Han efterlyste den försvunna mamman. – Tro det eller ej ...! Han fick svar!

Ett äldre par som såg den uppsatta efterlysningen borta vid postlådesamlingen. De förstod genast att det måste vara den här kattmamman som de tagit hand om för några dagar sedan, som efterlysningen gällde.

Visst var det den katthonan som nu efterlystes av någon, som hittat två moderlösa kattungar mitt i vintern. Var det så att kattmannan hade fått mer än en unge? Hade hon tänkt sig att hämta de andra två. – Var det därför som hon skrikit och varit så ifrån sig, fast hon kommit in i värmen med sin unge. – OJ, oj! Så förskräckligt!

Det var förstås så det hände ihop. Kattmodern hade förstått att hon inte skulle kunna hålla liv i de små när vintern kom med många minusgrader. Därför hade hon tagit en unge med sig och gått upp på det äldre parets trappa och skrikit så hjärtskärande på hjälp. Kattmammans tanke hade givetvis varit att hämta de andra två också. Så även de kom in i värmen till jul.

Så rörande. Tänk så förståndiga djur kan vara. Så ledsamt att det bara ska stupa på att våra uttrycksmöjligheter är så olika. Det var därför som kattmamman inte var riktigt nöjd med människoparets omsorger. – Fast hur ska man kunna tro och förstå, att en katt har planerat att flytta in med hela sin familj, till en människoboning så här mitt i den kalla julbrådskan? Att det hade fötts tre stycken ungar räknade inte någon med.

Stackars kattmamman som verkligen tyckte, att hon lade betoning på varje stavelse, utan att bli förstådd, när hon jamade och förklarade att de andra ungarna skulle svälta och frysa ihjäl, om hon inte fick hämta dem också.

När Ralf fick höra att det fanns en levande kattmamma, så tog han båda ungarna med sig till grannen där kattmodern och den första ungen fanns. Skulle hon känna igen dem? – Tro det eller låt bli! Mamman måste ha haft längre minne än vad man tror att djur har. – För hon godkände barnen som sina, när Ralf lade dem till henne. Hon började tvätta dem som om hon aldrig varit skild från dem någon längre tid. Det hade ju gått några dagar, så den ungen som kattmamman burit med sig till det äldre paret, hade ju hunnit lägga på sig lite extra, så den vägde lite mer än de som Ralf hittat och försökt mata.

Hur som helst vill Kattmamman och även den som skrivit ner storyn, ge både det äldre paret och givetvis Ralf en jättestor eloge för sitt idoga och kloka ingripande när vintern slår på stortrumman och planerar att tåga in på fullt allvar.

 

***

 

Kapitel 23

 

November 2012

 

Vagabond, han håller sig på mattan i alla avseenden. Mattan mellan vardagsrummet och datarummet, där jag sitter för det mesta, fast snart ska jag försöka tvinga mig ut och greja i trädgården lite grann. Behöver täcka lite känsliga växter inför vintern. Får väl offra en trasmatta eller två. Granris ser ju betydligt prydligare ut, men kära nån, var får man tag i sådant? Hur hann mina föräldrar göra allt, de som hade jordbruk och bodde långt från civilisation. Dessutom omodernt. Varje höst ansade mamma rabatterna, klippte av gamla torra perenner och bröt granris och täckte rabatterna med. Löven blev krattade och trädgården såg alltigenom prydlig ut innan snön kom och lade sitt vita vintertäcke över alltsammans.

Jag stannade upp i mitt skrivande… vad var det jag hörde? Någon morrar hotfullt. Om det är Vagabond eller Amigo är svårt att avgöra. När jag reste mig upp fick jag se att Amigo låg i startgroparna för språng. Vem tänkte han anfalla? Men så tyckte jag att draperiet mellan datarummet och vardagsrummet fått en komisk rundning nertill, så jag sträckte på mig lite för att kolla vad som hamnat där bakom. Kors där satt ju Vagabond. Var detta en början till lek, det som katterna höll på med? Möjligen var det så. Men katterna har svårt att kommunisera med varandra. Den ene vet inte vad den andre tänker göra. Det blir lätt överraskningar och fel. Brukar sluta i vilda slagsmål, om jag inte hinner dela på dem i tid. Detta är som att ha bråkiga barn på dagis. Man får hela tiden ha ett öra vänt ut mot gruppen, och vara beredd på att medla i tid. Den här incidenten slutade med att Amigo fick gå ut och lufta sig en stund.

Vad den här dagen har i sitt sköte vet jag inte än. Får väl tillsvidare skriva om Vagabonds tidigare strapatser.

Den här kolossen, Vagabond, får inte plats på hushållsvågen, men jag tog honom i famnen och klev upp på den vanliga vågen, men det var inte lätt att avläsa. Tror att det såg ut som om det skulle peka åt 6 – 7 kilo, men han känns ännu tyngre ut.

 

***

 

Jag hade sett att Vagabond sparkat sig i öronen, och jag påminde mig om att jag var tvungen att hitta ett medel som kunde bita på den där skabben, men än hade jag inte hunnit fixa den saken. Men i badrumsskåpet hittade jag en flaska med lite barnolja kvar på bottnen. Glad i hågen tog jag den med mig. Letade upp Vagabond och hällde ut lite barnolja på en bomullstuss och började rengöra han öron. – Oh, så mycket skabbskit jag grävde ut ur hans öron. Men klådan stillade sig inte ändå, förr blev den värre, så jag måste fixa något medel som biter bättre på skabben. Hur länge dröjer det innan en skabb blir så här ful, tro …? Om man kan ha någon ledning av det ... Så man kan gissa på hur länge Vagabond har varit utan hem. Jag är ganska övertygad om att han från allra första början varit en fin innekatt, som inte ens bott i hus. För han förstår sig inte på att jama sig in. Så han har nog aldrig behövt jama utanför någon ytterdörr tidigare för att komma in. Förmodligen har han varit en lägenhetskatt.

Nu efter att jag vågat vränga han öron riktigt ordentligt för att göra ren dem från skabb och skit, kan jag säga: Att han inte har något nummer intatuerat i öronen och inte heller något chip under huden. Så ID-märkt är han inte.

Jag gick in på Internet, kollade på Europé-katter. Den som en gång har valt ut den här katten ur en kull kattungar, måste ha varit mycket noga med hur katten skulle se ut. Vagabond har lika mycket vitt på båda sina fram-fossingar. Ingen snedmönstring där inte. Pälsen är enormt tjock. Har aldrig sett maken till tät kattpäls. Dessutom fäller han konstigt nog inte hår, som katter brukar göra. Man kan säga att det är fin kvalitet på den här pälsen. Ja, hela katten förresten är av fin kvalitet. Han hoppar inte och flyger högt och lågt, som vissa andra katter gör ibland… Hm, hm… Ja, Tequila har nu fått upprättelse, eftersom jag begriper att hon var döv redan från början. Men hon är trots dövheten en underbar katt, så jag har inte en sekund ångrat att jag blev hennes matte. Jag älskar henne.

På Internet läste jag om rasstandarden för Européer. Det stod någon knepigt om pälsen. Den skulle ge ett visst motstånd, när man strök över den. Det kallades så. Och Vagabonds päls känns mycket speciell. Inte som en vanlig kattpäls. Mer sträv på ett egendomligt sätt. 

Det finns ingen katt som jag hittat bild på som har så många breda tvärränder på svansen, som vad Vagabond har. Hela 13 ränder om man räknar ända upp till svansroten. Bara en sådan sak som dessa ränder får mig att häpna. Vad är detta för en spökkatt som kommit mig till delo? Vagabond är en synnerligen vacker katt, det tål att omnämnas ytterligare.

Jag ska göra lite annat nu, även om klockan är mycket. Det är värdefullt för katterna, främst då Vagabond, om jag håller mig i hans närhet, så han ser mig. Jag märker att han flyttar sig gärna dit där jag är, så det kanske ändå är så, att han finner en viss trygghet i min närvaro. Kanhända att jag kan ge honom en viss trygghet i tillvaron.

 

***

 

Kapitel 24 Köttfärsparty

 

Jag köpte köttfärs i ganska stor mängd när jag var ute i mina ärenden idag. Skall servera mina katter köttfärs till middag. Gemensamma måltider påstås ju länka fiender samman, men om det hjälper på dessa katter, vete väl fåglarna. Har ju försökt flera gånger tidigare, utan att jag uppnått någon större framgång. Men skam den som ger sig. Det skadar väl inte att låta dem få något extra gott serverat, och på så nära avstånd till varandra som möjligt.

Istället för att ge dem en portion på varsitt fat, beslöt jag mig för att lägga ut köttfärs, i små högar, direkt på golvet. På så vis fick katterna äta så nära varandra de vågade. Vem skulle ta den sista köttfärshögen? undrade jag, men inom mig trodde jag att jag redan visste. – Mina siameser blev glatt överraskade när de fick se alla stora högar med köttfärs, men de blev missmodiga när jag placerade Vagabond mitt i deras köttfärsparty. ”Ska han vara med, då backar jag”, fräste Tequila, lade öronen bakåt, fnös och backade. Genast fick hon sällskap av Amigo, som också lade i backväxeln och förskansade sig under köksbordet. Jag fick lyfta fram siameserna några gånger. Deras aptit försvann när de kollade på den där stora, randiga tigern, som inte saknade matlust.

Amigo satte upp nosen i luften, vädrade lite och slickade sig längtansfullt om nosen. ”Skulle nog vara gott med lite köttfärs, viskade han i Tequilas döva öra. Hon nickade, som om hon fattat vad han sa, med själv teg hon och bara stirrade blått på Vagabond som lät sig väl smaka av färsen som låg lite här och var på golvet.

Det var spännande att se hur katterna kom allt närmare varandra. ”Det är ju ett godkänt käk… inte tal om annat”, suckade Amigo som avancerade fram genom högarna, medan Tequila blev allt mer på efterkälken. Stackars blyga katta… Amigo hade övervunnit sin värsta skräcka och hade redan slafsat i sig två högar av mumsig köttfärs. Och var på låga ben på väg mot sin tredje köttfärshög. Vem av de stridande tupparna skulle det bli som till sist tog den maffigaste högen som låg kvar…? Amigo eller Vagabond?

Det blev lite stiltje…, även på Vagabond när det bara fanns en hög kvar. Katterna satt och spanade på varandra en god stund, utan att göra mer än slicka sig om läpparna och glo på den andre.

Vagabond reste på sig, sträckte lite på sig, och tog ett par kliv framåt. Utan tvekan var det Vagabond som var den modigaste av dess katter. Och det var väl just så jag hade gissat.

Nå, ja, tänkte jag. Kanske går det bättre nästa gång. Man får inte kasta yxan i sjön så fort det blir en motgång, tröstade jag mig, och tog fram skurtrasan och torkade av golvet efter att Vagabond slickat i sig de sista köttresterna och gått upp på mattan vid spisen och börjat tvätta sig. Där satt han nu som en kung; mätt och belåten, medan siamesernas magar var mer eller mindre tomma och kändes som svidande säckar under pälsluddet. Men säg den matte som inte veknar för en hungrig, blå siamesblick. Såklart att de fick sin portion när Vagabond somnat. För den katten kan äta hur mycket som helst, så innan jag kunde servera de andra katterna, var jag ju tvungen att vänta till Vagabond slumrat in i drömmens dimmor.

Det är svårt att få katter sams, jag får ta med i beräkningen att de är vuxna allesammans. Dessutom att Amigo krigat med den här katten länge ute i trädgården. Kanske i flera år, långt innan jag bjöd in hans fiende till oss.

Om det överhuvudtaget ska gå att ta hand om Vagabond, måste katterna bli sams, annars går det som med Alice! Men hon var en katt med ett helt annat kynne än Vagabond. Hon rymde ju till sist och skaffade sig ett nytt hem där det inga katter fanns. Klok katt måste jag säga. Nu har hon det bra och mina andra katter mår också bra, utan henne, men de befann sig i ett chocktillstånd länge efter det hon försvunnit. Det kan kanske även vara minnet av den händelsen som gör det så hiskligt omöjligt att få siameserna sams med Vagabond. Han råkade ju komma in i mitt hus, precis veckorna efter att Alice tackat för sig och försvunnit.

Mina katter hade alltså inte hunnit vila upp sig efter Alices många och vassa situps. För om klorna skulle klippas på den damen, fick hon lov att sövas. Ingen tova gick att få ur hennes päls utan narkos. Med andra ord: allt som skulle göras med den bönan, skulle ske i medvetslöst tillstånd. Man skulle ha behövt söva henne för att sätta på selen, om det inte var kattfritt dessförinnan, alltså. Åka bil gick bra, om hon var ensam med mig i bilen. På annat håll, där inga siameser fanns, kunde jag även ta av och på en sele, utan narkos… Ska man skratta eller gråta? Inte lätt att ha med djur att göra, när de inte alls vill vara med på noterna.

Men allt detta med överkänslighet inför skötsel var jag redan beredd på när jag tog emot henne. Det talade nämligen hennes tidigare ägare om. Så jag visste redan innan vad jag gav mig in på. Men jag ville att den här lilla söta, långhåriga, fisförnäma fröknen skulle slippa få den där sista injektionen, den som de reser till Regnbågens land efter. Eller om man ska kalla det för de sälla jaktmarkerna.

 Långt senare träffade jag Alices nya matte. Hon hade varit till veterinären och fått söva Alice och på så vis fått henne helfriserad. Rakad så när som på huvudet och benen. Jag såg henne aldrig efter den genomgripande putsningen. Men jag kan föreställa mig hur en långhårskatt kan se ut med bara en yvig krage och väl pälsade ben. Ungefär som en pudel, skulle jag kunna föreställa mig att Alice såg ut.  Kanske snyggt. Ovanligt i varje fall.

Men nu börjar det ju bli poppis hos både folk och fä att frisera sig på konstiga vis. Både damer och herrar nästan rakar huvudet på ena sidan, medan håret på andra huvudhalvan får vara hur långt som helst. En del sparar endast en tofs mitt uppe på hjässan. Ser ut som om strömmen tagit slut eller som om rakdonet brunnit ihop av överansträngning. Precis så som det gick med min makes rakapparat, den gången när jag rakade bort noppor på ett par av barnens kalasbyxor. Behöver jag säga att maken blev förbannad? Just det. Jag fick införskaffa en ny rakapparat. Synden straffar sig själv. För min del brukar det alltid ske alldeles omedelbar, utan minsta dröjsmål eller förvarning. Som ni förstår, så gör jag mina praktfulla fadäser. Men det var eoner sedan jag gjorde denna tabbe och blev ombedd att inom 24 timmar anskaffa en ny rakapparat.

Jag var alltså före min tid. Nu finns det ju särskilda noppa-bort-apparater. Så om jag varit klipps nog, skulle jag ha gjort en uppfinning och tagit patent på den och kanske blivit rik på kuppen, och varit stadd vid kassa i dag.

 

***

 

Nu vågar jag lita på Vagabond. Han kommer tillbaka, även om jag släpper ut honom genom stora entrén, där han får tillträde till Vida Världen utan minsta begränsning. Rastgården är en alldeles för simpel plats för en sådan stor katt, säger han och rymmer därifrån så fort han får en chans, och chansen har han ju varje gång jag släpper ut honom. Planket och även nätet är 1.80 m. högt. För den här katten är den höjden inget han behöver stega bakåt för att ta sats för att hoppa upp på. Nej, då… Han kliver lugnt fram till planket. Slänger en blick upp mot överkanten, och svingar sig upp utan minsta ansträngning. Han går rakt upp som en månraket och sätter sig lugnt tillrätta på plankets överkant och beskådar världen från rätt perspektiv. ”Luftperspektiv”. En sådan plats har han även i vinteräppelträden. ”Underbar utsikt från toppen på de här klätterträden. Precis rätt höjd också. En halvmeter till hade kanske inte gjort något. Dessutom med de flesta gamla döda grenar sparade, så man enkelt kan kila både upp och ner för stammen. Perfekt alltså!” sa han till mig en dag när han satt där och spanade ut över kvarterets katter när jag kom med en stinkande soppåse på väg till soptunnan.

Men det är ju det där med, att han inte förstår sig på att jama, när han kommer tillbaka och vill in. – Om jag bara kunde få upp den där ringklockan nån gång. Den som jag sände efter från en firma på Internet… Då skulle ju problemet snart vara ur välden. Verkar ju vara en kul anordning, den där cat-door-bellen. En anordning som ska blinka och låta inomhus, när katten stiger upp på trappan där rörelsecensorn ska sättas upp. Tänk, så långt har Vagabond lyckats få mig. Kalla mig gärna pjoskig, för nu är jag sådan som jag önskar att jag kunnat vara mot djuren på den tiden när jag hade både make och barn som stred om att få första platsen i mitt liv. Tyvärr tillät inte min tid att ge djuren den tid de förtjänade och hade rätt att få då. Familjen fick gå i första hand. Framförallt den äldste… (maken alltså). Inget fick komma före honom. Inte ens hans egen avkomma. – Nej, den tiden vill jag inte ha tillbaka. Nu gör jag det jag vill, även om det innebär att djuren får gå först. – Nu hänger alltså det ogjorda på att jag inte har en tillräckligt liten stjärnskruvmejsel. OM jag hade haft det, skulle ringklockan ha varit på plats för länge sedan. Det ska bli skönt att slippa öppna dörren i ett kör för att kolla om det sitter någon frusen katt ute på trappan. Även när Amigo är på utflykt och kommer fel väg, kan det vara bra med en ringklocka. Fast han skriker för det mesta såpass högt att jag hör honom, även om radion eller datorns musikspelare är på högsta volym.

 

***

 

Det blev lite väl mycket för min rygg igår, så idag tar jag det i piano, men det spelar ingen roll om disken får stå ett tag. Det är ingen som kommer och tar det ogjorda ifrån mig. Igår orkade jag inte ens vänta ut Vagabond. Jag var så trött, så till sist beslöt jag mig för att det fick bli en stund på soffan. Jag skulle ju höra när gillerställning till matskålen rasade. Trodde jag. Måste ha somnat, för när jag öppnade ytterdörren, såg jag bara den renslickade skålen. Snopet!

Hoppas att jag snart får min cat-door-bell uppmonterad. Då blir det lättare. Varför ville Vagabond vara inne i en dryg vecka, när han nu håller sig borta, så mycket han kan? Bara äter det jag ställer ut och sedan försvinner som en frisk vind. Konstigt … Tänker han inte bosätta sig här, trots att det såg så ut ett tag? – Eller är det möjligen det där med rengöringen av öronen som håller honom på sträckbänken när det gäller inflyttningen här hos mig? Fast han verkar ju inte ha minsta dugg emot att få lurarna rejält genomskurade.

Nu vill han bara äta, värma sig och sedan ut på nya strövtåg. Vi får se hur det blir när han blir bra från skabben. Han är inte svår att behandla, men man skulle behöva vara två, men grannen är jätterädd för katter, så det går icke att få hjälp av honom när det gäller en sådan sak.

 

***

 

Jag köpte elektriska värmeljus på Prix. Jag gillar dem. Ett ljus har jag ständigt brinnande i en skyddsängel som jag har ställt bredvid mina två barnbarns foto. Ljusen tindrar och blinkar så levande på något vis. Dessutom var de billiga. Det ska gå att byta batterier i dem, fast kanske batterierna kostar lika mycket eller mer än dessa ljus som är klara att använda så fort man satt ner dem i ljuslyktan. – Det brukar väl vara så, att det som förloras på gungorna, tas igen på karusellen. Så dessa förträffliga ljusglimtar, är kanske att betrakta som en slit och slängvara. Som det mesta man köper nu för tiden.

Får vara extra sparsam nu ett tag. För jag gjorde ju ett stort hål i min ekonomi, när jag köpte mig en ny möbelgrupp i skinn. (Fast jag hittade den till bra pris på Blocket, så den var alltså inte ny. Men för mig var den ny.) Blev ju tvungen att satsa på en ny grupp, därför att katterna hade pinkat i den gamla tygsoffan. Siameserna förklarar för mig, att de skulle ju bara märka soffan, och visa Vagabond att den möbeln tillhörde dem.  Sablar, sa jag när jag första gången märkte att en katt pinkat i soffan. Vad jag sa de andra gångerna vågar jag inte skriva. Jag började i alla fall försöka göra ren den, men den som tror att man kan rengöra en soffa som katten pissat i… den är ute och cyklar. Nej, hela soffan blev jag till sist tvungen att vräka ut och det var inte lätt. Hade tänkt såga av den på mitten, men där gick jag bet. För inemellan träribborna fanns det en stålstomme. Den gick inte att såga i. Där tog det definitivt stopp. Puuh! – Suck!

Det där med att såga, är väl inte så märkvärdigt, tänkte jag, som både sågat vanlig spisved, gallrat bort grenar ur fruktträd och även försökt mig på lite finlir… Glad i hågen, eller åtminstone bestämd i min tanke att få ut det stinkande soffskrället, travade jag iväg efter fogsvansen. En ganska ny fin såg med blankt svärd och blått handtag. Jag böjde på det blanka svärdet, som det stod Sandviken på. Det kändes stelt och motsträvigt, och jag undrade hur i Herrens namn den där mannen burit sig åt; den där mannen i min barndom. Han som spelade Lapplisas Barnatro på sin såg i missionshuset, så de flesta känsliga tanter grät och snöt sig gång på gång. Men, men… Nu handlade det inte om hur musikalisk jag var, utan hur teknisk eller stark i mina biceps jag var. Efter att ha hoppat på kryckor ett tiotal år, borde jag vara farligt stark, så detta skulle nog inte bli någon svår match. Soffan skulle ut ur huset, och det med besked. Men för att få ut den, måste jag dela den, minst i två delar, helst tre… Kom den bara ut hur huset, fick jag väl räkna ut hur jag skulle få den vidare till soptippen.

Jag stod en bra stund och tittade på min gigantiska soffa. Den hade varit snygg en gång i tiden, men alldeles för otymplig. En hörnsoffa i det lilla rummet, gjorde ju att halva rummet blev övermöblerat av allenast den här groteska soffan. Nu var den både gigantisk och grotesk och stank som en pissoar. Jag böjde mig fram över soffan, drog in ett extra långt andetag, men knep om näsan när jag kände stanken. Vips dök ett minne från barndomen upp: Tänk att även lukter kan bita sig fast i minnet. Jag kände ju just precis den starka odören när minnet framskred med alla sina bilder. Helt klara i både färg, form och lukt: Aja, baja… Ett mer än sextioårigt minne: På torget i Kristinehamn, mittemot Aronssons café och bageri…, inte alls långt från Taxis fyrkantiga byggnad, fanns det en pissoar. När jag frågade min far vad det var för en konstig kur, talade han om för mig vad det var för en inrättning. Det luktade hemskt. Jag som var bondunge borde ju ha vant mig vid dylika odörer. Hemma fanns det ju både stall och ladugård. Men detta var vida värre. Vid närmare eftertanke, tyckte jag att det var orättvist att männen skulle ha rätt att lätta på trycket när så behövdes. ”Var ska tanterna pinka då?” frågade jag min pappa. Den frågan tror jag inte han hade något svar på.

Bortanför pissoaren – på andra sidan bron – fanns det en liten träholk på hjul, där det stod en tant och sålde glass. Pappa stannade och köpte en jordgubbsglass till mig. Jag blängde lite på den där pisskuren vars odör hade fastnat i mina näsborrar. Svårt att inte känna lukten, men jag försökte tänka att det var nog petitesser att hänga upp sig på den där pisslukten, när solen sken och glassen var på väg att smälta i handen på mig.

 

***

 

Jag greppade sågen och började såga i soffan. Första biten gick bra och jag tänkte: det här går fint det! – Den där ordvitsen kvistfritt kvastskaft dök upp i minnet när jag stötte på första kvisten. Det tog tvärstopp. Typiskt, att det skulle ta stopp när jag kommit nästan halvvägs genom den där grova träramen. Hm…., tänkte jag mäkta förgrymmad. – Blir väl att flytta sågen en bit då. Jag rätade på mina ömmande ryggkotor, och satte ner sågen någon decimeter längre bort och började såga.

Oturen följde med. Efter att ha kämpat mig genom halva ramen, gnisslade det till i sågbladet igen, och det gick inte att komma en millimeter längre. Hade haft lust att svära, men bet ihop och flyttade sågen ytterligare en bit och började såga på ett nytt ställe. Skam den som ger sig tänkte jag, och tyckte att jag nog kommit lite längre den här tredje gången innan det tog stopp. Men stopp tog det likafullt. Den här gången hade jag fått upp lite högre fart på sågen, så jag tyckte att det lät besynnerligt när det tog stopp. Det blev en resonans som nästan skar i öronen på mig och jag började fundera över om det var något annat än kvistar i den här sofframen. Spik kanske? Jag tyckte att det nästan luktade metall, eller om det var inbillning. Men något fel var det ju. Ingen tvekan om den saken.

Jag hämtade kofoten. Den stod i ett av garagets mörkaste hörn. Med den lyckades jag bända isär soffåbäket, så jag blev varse att mellan ett par ribbor låg det en stålbalk… ”Jahaa-ja… Då var det kanske inte så konstigt att det tagit stopp, tänkte jag, men vad skulle jag göra sedan? Den här soffan bar man inte ut som den stod och var, om man inte var Hulken, förstås, och det var inte jag. 

 

 ***

 

Tack vare en stark granne, så är soffan på tippen och där skulle den ha varit för längesedan. Men, men man är ju tvungen att rätta munnen efter massäcken. Så det fick gå med den gamla möbleringen tills katterna tog beslutet i egna tassar. Det blev snyggt med en mörkbrun skinngrupp. Det gamla vardagsrumsbordet har jag kvar och vad jag gjorde med det skulle ni bra gärna vilja veta, va…?

Jo, förstår ni. Jag hämtade mina målargrejer. Fick fatt på ett sandpapper och en kloss och började försiktigt slipa bort fläckar efter glas och diverse andra fläckar. Bordet är ju från 60-talet, så det var ingen skada skedd, om det skulle bli gräsligt efter min behandling, men se det blev det inte.

Jag blandade linolja och äggula och spikolja i de delar som det ska vara. Tillsatte ytterst lite ”Burnt Umber” av vanlig oljefärg och skakade ihop alltsammans och sedan smetade jag med en svamp ut ett flödigt lager ovanpå bordets yta och så fick det torka något dygn, utan katt-tassar. Och det blev faktiskt bra.

För att laga min ekonomi efter denna ansiktslyftning av mitt vardagsrum, får jag lov att sätta mig ner och skriva noveller ett tag framöver. Romanen som jag håller på med får vänta. Det är lättare att sälja noveller.

 

***

 

I kväll ställde jag ut mat tidigt åt Vagabond. Bara det blir mörkt, slutar skatorna kretsa runt min skorsten. De tycks se dåligt i mörker. Men bra luktsinne är skatorna ägare av. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna ge småfåglarna lite extra ost i somras. Hängde matautomaten långt in under paradisbuskens sirliga och paraplyliknande kjolar, efter det jag stoppat in osten i automaten. Men tro inte ... att den fick vara i fred. Det dröjde inte länge förrän jag undrade över vilket konstigt oväsen det blev inne i rastgården. Skatorna kretsade, slogs och bråkade ... givetvis under paradisbusken. De hade känt lukten av ost. Jag hade ingen aning om att de hade så fint väderkorn i sina stela näbbar. Men det tycktes de ha. Det är ju skator som kriminalen ska anställa i stället för knarkhundar. Kanske man borde tipsa polisen om det?

 

***

 

Kapitel 25

 

Man får ju inte stjäla katter. Åtminstone inte med gott samvete. Att katten Vagabond var katrerad såg jag ju, men att han kanske kunde ha stamtavla och vara en så kallat fin katt, hade jag aldrig haft en tanke på, förrän en bekant uppmärksammade mig på det. Vagabond kunde kanske vara en riktigt, äkta fin bonnkatt – med allt vad det kunde innebära. Det har jag sedan dess skämtat om, men kanske hade den mänskan rätt.

Någon måste ha ägt den här katten, en gång i tiden. Det är ju helt klart, eftersom han är kastrerad. Den saken kan han ju inte ha ordnat med själv.

En annan teori som min bekant upplyste mig om var denna: ifall förra ägaren tröttnat på att vara kattägare, så kostar det även pengar att avliva en katt. Det är sant. Och blir det akut på en helg, så blir det nästan lika dyrt som att skaffa en ny katt.

Jahaa, just det... – Det borde väl jag vara den som vet allra bäst, som blev tvungen att köra sju mil in till Karlstad med två sjuka katter. Zaraj sjuk på grund av ålder, men om jag orkat bida tiden, skulle han ju ha avlidit själv, men jag ville inte se honom plågas. Den andra katten skulle ha gått att rädda, men jag hade själv väntat för länge och satte in mina resurser för sent, och hamnade dessvärre hos fel veterinär, när jag väl kom dit.

Jag åkte alltså in med två halvdöda katter till Karlstad på Allhelgonahelgen. Detta var för en del år sedan. Det blev dyrt. Veterinären som jag träffade var inte bara okunnig, utan rejält otrevlig. Men det mesta berodde väl på att jag protesterade mot det hon sa. Jag skulle ju bara ha stått och bockat och hållit med i hennes teorier, jag hade ju inte hennes dyrt inlärda kunskaper. Men jag hade mitt bondförnuft, som var gratis och det retade gallfeber på henne. Därför lyckades jag inte få rätt hjälp åt Kamero. 

Jag fick den ena katten, Kamero, uppvätskad, men vad hjälpte det, när grundorsaken till sjukdomen fanns kvar och jag ändå blev tvungen att avliva honom här i stan redan första vardagen efter helgen… Suck… – Obekvämtillägg och dubbla klinikavgifter uttogs på detta dyra djursjukhus, trots att det inte får ske… Vad jag har hört senare av andra kattägare är, att det enbart ska tas ut en klinikavgift om samme ägare råkar ha med sig två eller fler djur. Tur var det väl att jag inte hade en helt kull kattungar med mig. För då hade det blivit omöjligt att betala. Fem kattungar och en mor… Jesus Amalia… så dyrt det skulle ha blivit om vetten skulle ha lyssnat på 6 hjärtan den här ödesdigra Alla Helgons-kvällen. Vetten var inget helgon då… och jag betvivlar starkt att hon kommer att bli det någon gång. Men gjort är gjort och nu är den här händelsen preskriberad, så jag kan inte få rättelse. I sorg är en djurägare lätt att behandla hur som helst. Man orkar inte protestera. Eller hävda sina rättigheter. Men den gången hade jag turligt nog pengar på mitt konto.

Denna griniga veterinär såg kanske mig som en helt annan person, när jag öppnade nästa sjuktransportsbur…

Efter att hon avlivat Zaraj, hade hon ett hångrin i fejset, värre än den otäckaste Allhelgona-pumpa…

Det räckte alltså inte med hundralappar, det blev många tusenlappar för detta avskyvärda kalas. Närmare bestämt över sju stycken tusenlappar… för undersökning, och försök till behandling av Kamero, som ändock slutade med avlivning efter helgen. Om han blivit opererad då, skulle han säkert ha klarat sig. – Fy hundan. Men sorgen fick jag gratis. Nästan så man kan säga att jag tyckte att det också var konstigt, när jag äntligen kunde ta med mig katterna, och gå ut ur behandlingsrummet.

Så inte var detta något helgnöje för mig. Nej, oh nej!

 

***

 

När jag nu har nämnt Kamero och Zaraj i min text, kom tankarna på mitt torp. Hulvik mitt älskade Hulvik, där katterna och jag tillbringat så många somrar. Där har vi ju varit kvar ända fram till lucia ibland.

Kom att tänka på den där gången när jag köpte karbid för att utrota sork. Någon utrotning av gnagare blev det inte, men ett roligt minne åstadkom min hjälpreda. Här passar jag på att lätta upp min Vagabond-följetong med den sannsagan:

 

Memory:

Karbid – Nästan Lika Bra Som Dynamit.                                     

 

Jag har enorma mängder sork på torpet. 1996 bestämde jag mig för att gå till attack mot dessa gnagare som spisade mina morötter, blomsterlökar och andra prydnadsväxters rötter, och som förstörde gräsmattan med sina uppvräkta jordkullar, respektive hålrum som man kunde vricka fotlederna i. Tänkte att jag skulle pröva med karbid, för det hade jag hört talas om, att det skulle vara effektivt. Denna händelse, är så här efteråt som en rolig historia. Nu är väl den här historien preskriberad för länge sedan kan jag tro, men i mitt minne finns episoden kvar lika levande som när den utspelade sig.

En viss Herre … Med andra ord; en ”mycket envis” herre, skulle hjälpa mig. Varför vet jag inte, han råkade bara komma förbi hos mig och fick se karbidburken som stod på spiselhällen.  Antagligen kanske han tyckte att det skulle bli kul att pröva en sådan sport, som att jaga sork. – Han brukade inte ”frivilligt erbjuda sina tjänster”. Han var precis som alla mina andra herr­bekanta. Alltså; lite bekväm.

1 liter karbid. Det skulle räcka långt trodde jag, när jag köpte burken på färgaffären inne i stan. Summan var väl överkomlig, men det blev dyra minuter … om man slår ut summan på tiden det tog att försöka förgöra sorkkolonin.

När jag började fatta hur Herr´n hade tänkt gå till väga, då blev jag lite blek om nosen. Jag förstod att den här kemikalien hade han aldrig varit i närkontakt med på riktigt. Därför ansåg jag mig vara nödd och tvungen att förklara för honom,  att jag mindes karbidslamporna som mina föräldrar använde under kriget och även en lång tid under efterkrigstiden. Det är mycket noga, poängterade jag, att vatten och karbid blir i lämpliga mängder i förhållande till varandra, annars smäller det.

– Smäller, fnös han. 

Han flinade och såg på mig som om han endera hade sett mig för första gången eller som om han först då upptäckte vilken räddhare o dumbom jag verkligen var. Håna mig, var han specialist på.

– Nehej …! Nu sätter vi igång! sa han och reste sig från bordet utan att tacka för kaffet eller ställa in stolen efter sig.  

Vad jag hade sagt om hur man handskades med karbid svarade han inget på. Mina varningar hade kanske klingat för döva öron, misstänkte jag ängsligt.

Jag förstod att det här experimentet skulle jag inte klara av att hejda. Jag hade ju aldrig tidigare lyckats stoppa den här mannen, förrän skadan redan var skedd. – Nå, vi är utomhus i alla fall, tänkte jag och ställde mitt hopp till de högre makterna.

 

***

 

Min vän satte spaden ner i sorkhål nr 1. – Sedan fyllde han sorkhålet med ¼ del av burkens innehåll, medan jag hoppade jämfota och skrek:

– Ge dig …! Ge dig! Geee…

– Skicka mig hinken med vattnet! beordrade han mig myndigt och lugnt, som om detta var något han sysslade med varje dag.

Han har ett strävt sätt och häftigt humör, så jag ville inte reta honom…, därför var jag dum nog att lyda. Mot min vilja räckte jag över en hink full med vatten. Han hällde flera liter vatten över karbiden i en släng.

– PANG…!

Det bara fräste till och slog upp som en ”Hiroshimarök”, så denne nästan tvåmetersman försvann i den tjocka, stickande röken. – Jag hade redan gått baklänges bra många steg, och skrek allt vad jag orkade åt honom, att han skulle flytta sig ur vindriktningen. Det verkade inte som om han ens tänkte flytta sig. Han syntes som en mörkgrå gestalt inne i rökmolnet… Han måste ha hållit andan, för jag själv fick ju hosta. – Det är en mycket skarp lukt av karbid. Det osade svavel.

Efter denna ”atombomb”, trodde jag att han hade lärt sig läxan. – ”Åh … nej!” – Jag begriper inte att han vågade fortsätta med sin idé om hur karbiden skulle hanteras. Han kanske tyckte att det var förargligt att byta teknik och ta till sig tekniken som jag ordinerat – nämligen: endast en liten bit karbid o några droppar vatten. Nej, så futtigt laddar inte en ”Riktig Karla-karl!”

Hål nr 2: klart för drabbning! Då hade jag redan tjatat mig hes om de där karbidlamporna, som vi hade under krigs­tiden. Jag var ju bara ett barn på den tiden. Vi hade karbiden kvar längre än andra, eftersom vi saknade elektricitet. Jag minns inte något som helst tjat om farligheten att blanda karbid och vatten. Det var omtalat för oss en gång för alla hur karbiden skulle skötas. Själv gjorde vi barn aldrig något med lamporna. Vi tittade bara på när mor krafsade ur den använda karbiden, som var kvar i lampan sedan kvällen innan. Vi såg hur hon lade i ny karbid och knäppte ihop lampans bygel, och skruvade därefter försiktigt på mässingsskruven som skulle släppa fram lagom många droppar vatten till karbiden. Sedan tände hon den gas som blev när vattnet droppade ner på karbiden. Trots att det aldrig hade blivit några tillbud hemma, fanns det en rädsla för att det kunde smälla. Så någon­stans i min hjärna fanns det en varning.

Jaha – så stod hål nr. 2 som en rykande vulkan. Vi såg ej till varandra på en bra stund, på grund av röken. Ett tag befarade jag att min medhjälpare hade sprängt sig själv i luften, som någon sorts självmordsbombare… Jag kunde inte se honom, för så tjock och mörk var röken, inte hörde jag honom hosta heller och inga svar på mina rop …!

När dimman lättade lite, såg jag hur han klev omkring lite planlöst, samtidigt som han ideligen strök händerna genom håret. 

– ”Konstigt, konstigt …”, gick han omkring och muttrade…

Den här gången hade han förpassat sig en bit längre bort, kanske vis av erfarenheten – från hål nr.1.

 Så säger min vän:

– Det är konstigt att inte röken följer sorkgångarna och kommer upp vid nästa hål. Röken går ju rakt upp för faaen!

Han tystnade och snöt sig i näven, och såg mer än förvånad ut.

– Det är inte alls konstigt, svarade jag. Allt går för fort. Försök att lyssna! sa jag i en mer beordrande ton. Lite karbid och bara några droppar vatten räcker! Gör så! Hör du det? Du hööör ju inte vad jag säger! Duu …

Där avbröt jag mig själv. – Det var som att tala till en döv. Han svarade inte. Tittade inte ens åt mitt håll. Långt mindre gjorde han som jag rådde honom. Men det brukade han aldrig göra, oavsett vad det handlade om. Nej den här mannen tog sannerligen inte order av en kvinna. Hur i helskotta skulle detta sluta, tänkte jag och försökte förklara för honom, att han använde för mycket karbid och på tok för mycket vatten.

– Röken kan inte göra annat än gå rakt upp! Det blir ju endast en KEMISK REAKTION! som du framkallar med dessa proportioner, bannade jag.

När jag framlade min teori, blev han tydligen ilsken. Röken skulle följa sorkhålen oavsett vad jag sa om kemi. Röken skulle inte alls gå rakt upp, men var felat låg, det kunde han inte begripa. Han fortsatte muttra och kliva omkring på den av sorken söndergrävda gräsmattan. Mig kunde han absolut inte tro på.

Han svarade inte en enda gång på något jag sa till honom den där fyrverkerikvällen. Han fortsatte som om inget hade hänt. Jag var alldeles för irriterad, för att hinna bli rädd. Karl´n var ju som besatt. Hade jag inte sett honom i aktion tidigare i mindre farliga situationer, skulle jag ha blivit rädd för honom istället för karbiden.

Med bestämda steg närmade han sig hål nummer 3. Spaden ner i hålet, och ¼ dels liter karbid + alldeles för mycket vatten.

– PANG! – Den smällen var rejäl. Det var nog den kraftigaste smäll jag kunde tro att det gick att åstadkomma med enbart karbid och vatten. Röken vällde upp, mörk och stickande, precis som tidigare. Men nu hostade även han, så jag hörde att han inte hade gått till väders den här gången heller. Ett gråsvart bylte slängdes emot mig. Ganska stort. Det var en stor bamse sork, som råkat befinna sig för nära sprängplatsen. Några varningssignaler före sprängning sändes aldrig ut. Så hur skulle sorkstackaren kunna veta vad som var på gång? Sorken kom som en projektil rakt mot mig i en vid båge uppe i luften – som en lågt flygande tingest – orm eller fågel? – Jag trodde mest på orm, för det fanns det gott om. Huggormar ringlade ju både här och där. Det var en otäck fara för både mig – och framförallt mina katter, som inte kunde låta dem vara i fred. Jag klarade mig utan att bli biten, tack vare att jag var så rädd och undvek att gå i gräset utan stövlar.

När jag såg detta som kom emot mig i luften, skrek jag som om det var jag som hade blivit svårt skadad, istället för sorken. Min hjärna sysslade ju bara med en enda sak: ”Hur får man hejd på en vilde?” Dessutom innan grannarna dyker upp och undrar vad som står på? Rök och kvinnoskrik, ingen bra kombination, i en i övrigt tyst miljö.

Det sved i mina ögon och tårarna rann kraftigare än när man gråter. Det smakade svavel i min mun, precis som om jag hade sagt alla de där fula orden som jag bara hade tänkt.

Näsan registrerade inte längre den fräna röken. Näsan kändes egendomligt bedövad. Den satt kvar i alla fall. Det förnam jag genom att den rann som en dåligt stängt kran.

Jag vädjade ytterligare en gång till denne store människo­varelse, att han skulle ta endast några få bitar karbid i nästa hål. Dessutom att bara ta några droppar vatten, så att det skulle bli en långsammare reaktion.  – Nä, inte, då …! – Min vän reagerade överhuvudtaget inte på ord. – Jag borde ha tagit burken ifrån honom – utan några överflödiga förklaringar.

– PANG…! – Hål nr 4 stod i full fräs … Jordkokor och grästorv följde med upp i luften. Dessutom stod han åter i vindriktningen, som om han inget begrep eller var medveten om, så jag blev tvungen att gallskrika och vifta med armarna åt honom att flytta sig. Den mannen står ej att hindra vad saken än gäller …!  Det visste jag, men vad kunde jag göra?

Nog för att detta var ett bra sätt att skrämma sorkarna, men nu var det ju inte skrämma ihjäl dem som jag hade ämnat göra. För att skrämma ihjäl en massa kolonier av sork, var nog inte ens detta tillräcklig laddning.

Ja, så var det lilla roliga över, och en hel enkilosburk karbid förbrukad på endast fyra sorkhål. Dyrt för så lite nytta. En enda sork hade fått sätta livet till, för inte kunde den ha överlevt den där smällen. 

Min vän såg inte ut som om han hade misslyckats. Fast å andra sidan, när erkänner en gammal ungkarlsstofil att han har FEL …?

Dagen därpå var jag utan karbid igen. Tänkte att kanske färgaffären i Fjugesta kunde ha, så jag åkte dit. Där pratade jag med den äldre, rare mannen, som hade egen erfarenhet av sork och karbid. Han var inte bara ägare till färgaffären, visade det sig. Han hade ett torp och där hade han försökt bekämpa sork med karbid.

Affärsinnehavaren förklarade för mig hur jag skulle gå tillväga för att få bukt med sorken medels karbid. Min karbidburk skulle ha räckt länge, om vi gjort som han talade om att man skulle göra. Man skulle lägga bara några bitar i sorkhålet och tillsätta endast några droppar vatten. Sedan skulle man täcka hålet med en brädbit. ”Det ska gå mycket, mycket långsamt, så det hinner bildas gas”, förklarade han.  ”Gasen följer då gången.” – På det viset skulle vi ha gjort. Nästan rätt hade jag, men brädbiten visste jag ju inte att man skulle lägga över. Det var ju i alla fall, nästan precis så här, som jag hade sagt till min vän.

Ja, det finns fler berättelser om min vän och mina aktiviteter. Inte alla lika farliga som vissa andra, men ändå har det ställt till förtret eller ekonomiskt trubbel för mig. Fast ingen människa har enbart dåliga sidor. Fast det är ju de dåliga, som kan visa sig bli som roliga historier en tid efteråt. – En sak som jag nu vet, är att karbid biter nästan lika bra som dynamit på grästuvor och sork. Upp kom ju både tuvor och sork, men inte blev jag av med dem.

I flera dagar, efter den här bombkvällen, tyckte jag att det luktade karbid när jag andades ut.

 

***

 

Kapitel 26

 

Jag har ju inte fattat förrän nu i sommar att det var något konstigt med just den här katten, Vagabond, för jag tyckte ju att jag såg den så ofta och inte var det något konstigt med det till att börja med, för den katten hade jag för mig att jag sett även andra år … Ja, kära nån, så var det. Det har alltid funnits en del katter häromkring, och då tror man ju inte att varenda en ska vara herrelös och hemlös.

Detta med att Vagabond har öronskabb är ju ytterligare belägg för att han levt ute längre än en enda sommar, för den här skabben var verkligen ingrodd och svår att få bukt med var den också.

Mina katter är ju också ute på somrarna, och de får inte skabb. Men de har ju kunnat gå in till natten. De har alltså inte behövt sova under någon gran, eller i något sunkigt björnide, som vad Vagabond fått göra.

Nu kommer jag att behålla katten med gott samvetet. Kommer inte att blanda in Facebook. Det kunde i stället bli så galet, att människor – som av någon anledning inte får skaffa sig djur – ger sig ut för att vara just den här kattens ägare. Det finns sådant folk också. Tyvärr.

Folk får för sig att katter klarar sig genom att jaga, men det gör de inte. Det är absolut fel. Folk som säger så, tror nog inte på det själva. Det är nog bara ett sätt som människor tar till för att skydda sig och sitt dåliga samvete.

De människor som jag pratat med om den här katten har bara fått mig att känna mig överneurotisk. ”Äsch! Katter klarar sig…, ta dig inte bekymmer över en katt. De är rovdjur och klarar sig.” – Med de utslängda orden avfärdas det jag säger. Så fort man försöker få hjälp, av någon annan medmänniska åt ett hemlöst djur, stöter man omedelbart på patrull. Det har jag märkt mer än en gång. Folk aktar sig noga för att bli inblandade i problem.

Det finns dock en och annan som tyckt annorlunda och eloge åt dessa djurvänner. Min vän Stig är av samma mening som jag; att man ska värna om djuren och ta hand om dem när så behövs. Han har även haft med sig mat till Vagabond. Köpt diverse dyra preparat mot skabb eller mask, för att underlätta för min dåliga ekonomi. Jag är jättetacksam för det. Men det finns alltför få av den sortens människor.

 

***

 

Att jag har en skygg, överskygg siames, det vet jag och anledningen vet jag också, inte mitt fel att det dröjde ca: 3 veckor, innan jag fick ta i den siamesen. Han är uppfödd på ett större katteri, där tiden inte räckt till för att kela och göra sig bekant med de katter som skulle säljas. Den här siamesen kände inte igen någon annan utanför väggarna där den uppföddes, än den som kom med mat och tömde och bytte strö i toalådan. Att det fanns så många människor i världen hade den kattstackaren ingen aning om. Det blev väl en smärre chock för honom, när han släpptes ner här hos mig. Inget ont om uppfördaren för den skull. För snäll mot djuren är hon, men hon har nog alldeles för många järn i elden. Det är inget fel på katternas boende, deras mat eller övrig skötsel är perfekt. De är veterinärbesiktade, vitaminiserade och vaccinerade och allt är okej, men de är blyga. Eller i det här fallet med Amigo, får jag lov att använda ordet ”folkskygg”.

Jag har tidigare köpt flera katter av denna uppfödare och djuren är fint skötta, men dåligt socialiserade. Vilket blir till ett minus för både djuret och den nye ägaren. – Fast jag har ju en Star-cat… Tequila… även hon från samma ägare. Den kattan var en utställningskatt. Så den kattan var social redan från början. En supergo katta. Den kattan kom till mig först som fullvuxen. En riktig stjärna på utställningarna. Hon fattade ju galoppen tidigt. ”Det gäller att inte bara se, utan även att synas.” Hon blir så översvallande lycklig när man stryker på henne och säger att hon är en fin kisse. Hon ser rent mallig ut då. Hon minns nog tiden på domarbordet, när man berör henne.

Jag tror inte att Vagabond är uppvuxen i någon lagård. Han har säkert haft folk runt sig just under den där allra första tiden när det är så viktigt att träffa människor, för att bli en trevlig kisse.  Kanske han även stått på ett domarbord. Det skulle inte förvåna mig.

 

***

 

Kapitel 27

 

STJÄRN-fall mitt på ljusa dagen 2012

 

Kära nån… Har man inte bekymmer, så skaffar man sig, eller hur det är man säger.

Inkommen i vardagsrummet stannade jag i steget: ”Bevare mig så skitiga fönster”, tänkte jag när södersolen försökte kika in genom mina stora dubbelfönster på söderväggen. Dem måste jag fixa, hur det nu ska gå till. Jag gruvade mig faktiskt över detta företag att tvätta fönstren. Det verkade oöverstigligt, men det hade det ju å andra sidan gjort länge och så här fick det inte fortgå.

När solen gått om hörnet skred jag till verket med putstrasor och rengöringsmedel, ställde hela konkarongen ifrån mig på vardagrumsbordet. Tittade på den där putsskrapan som alla trivs så bra med, men som jag aldrig lyckas lika bra med som med en bit av ett trasigt lakan.

På tal om trasiga lakan, så dök det upp ett gammalt minne: ”Mamma, har du möjligen något gammalt lakan som du kunde förära mig… Jag har inga fönstertrasor…!” – ”Kära barn, du kan få så mycket trasor du vill. En gång i tiden hade inte jag heller några trasor, men nu har jag inget annat än trasor”, svarade mig min mor, med en sorgsen suck. – Och nu kan jag säga precis som min mor sa; att jag inget annat har än trasor, men då kan jag ju i alla fall putsa fönster. Inget ont som inte har något gott med sig.

Det hade varit en fin dag sommardag, men katterna hade föredragit att ligga inne och slöa. Var de var när jag skulle starta min fönsterputsning, visste jag inte för dörren till altanen hade stått öppen hela dagen. De fick gå ut och in som de själva ville. Härligt att vara katt under sådana omständigheter.

Bäst som jag stod och gnodde med en trasa på fönsterglasen, var det något som kom nerdimpande uppifrån och svepte förbi fönstret, rakt framför ansiktet på mig. Jag hade ju blicken fäst på fönsterglaset och trasan, men nog liknade föremålet en stor skurtrasa, men föremålet var å andra sidan inte helt olikt en katt. Men något fönster på övervåningen hade jag inte öppet, såvitt jag kunde minnas. Så var skulle en katt kunna komma ifrån? Helt omöjligt… Måste ha sett i syne, kom det för mig.

– Men va sjutton var det, egentligen? sa jag högt för mig själv. Någon synvilla var det inte! Det liknade ju nästan en katt!

Snett över vardagsrummet, där jag befann mig, finns en fransk balkong. Visserligen stod väl den dörren på glänt för vädringens skull. Det blir ju varmt och instängt i ett rum som vetter mot söder, om allt är igenbommat, när solen gassar mot rutan. Men… några kläder på altanräcket – som kunnat blåsa ner – hade jag inte. Det var jag säker på, så det borde inte kunna komma något genom luften uppifrån. För inte går väl en katt och drullar ut? – Nä, inte heller… Men vad 17:on var det då, tjatade ett par hjärnceller till varandra.

Jag öppnade fönstret, så att jag kunde hänga mig ut för att kika ner på marken… och där nere fick jag se vad det var… 

– Herre-gud… TEQUILA… Lever du? Hur…? – Varifrån kom du…? Och hur gick det? ropade jag efter att ha hängt mig ut genom fönstret för att titta vad det var. Kattkraken kravlade sig just då upp efter landningen. Hon linkade och hoppade på tre ben en bit, innan jag hann ta mig på utsidan om huset, för att undersöka henne.

Jag lyfte upp henne, satte mig i utemöbeln, placerade kattan på bordet och försökte lugna henne. Hon ömmade på ena bakbenet, så där var det alldeles säkert en skada. Ja, bevare mig väl för denna oturskatta. Varför skulle hon alltid upp på höga höjder. Varför skulle hon pröva allt som gick att gå balansgång på, med sin urbota dåliga balans. För att det var något fel på hennes balanssinne, det blev jag tidigt klar över. En riktig drullkatta är hon, min lilla Tequila.

Jag tittade bort mot husgaveln övre våningsplan. Jo, då… den där altandörren som saknade balkong, stod på en glänt och längs med tröskeln går det en smal plåtlist längs med hela husgaveln. Kanske kallar man det fönsterbleck, jag vet faktiskt inte. Den smala plåten hade Tequila balanserat ut på, förstod jag, och så hade hon tappat orienteringen och balansen just mitt över vardagsrums­fönstret… Herre Gud!

Hennes fot kändes vid första påseende hel ut, men den svullnade ganska snart upp. Men utan att åka till veterinär kunde jag i alla fall begripa att något var fel, men skanken var åtminstone inte av. Leden verkade okey för mig som lekman, men en fraktur kanske man kan gissa att det var. Eller stukning. Fåglar som bryter benen, ett sådant ben kan man spjälka, men det här kunde man inte spjälka och vad skulle en veterinär ha kunna göra? undrade jag. Knappast mer än jag själv.

Den som inte behöver vända på varje krona skulle ha blivit förbannad på mig, om den fått veta att jag inte tagit iltransport till djurkliniken. Och jag skulle förmodligen ha fått höra detta, som jag vet att en del andra mindre bemedlade fått isigslängt av just den personen: ”Du ska inga husdjur ha, om du har så dålig ekonomi så du inte klarar av oförutsedda utgifter!” – Men tänk om någon istället kunde ha sagt så här: ”Det där klarar du själv, Moa. Du har ju sunt bondförnuft och jag ska hålla en tumme för er…!” – Men nix! – Jag hade nu på ålderns höst enbart mina vanliga missunnsamma och avundsjuka människo-vänner kvar att kriga med. De andra har redan rest till en bättre värld eller hamnat på servicehus.

Vad kan man göra åt det här, när man inte är miljonär? Men ändå är ägare till en drull-putt-katt, funderade jag. Tequila älskar höga höjder, hon är ju en staar-cat med många ”Best in show-rosetter… och titlar”, så det var väl därför som hon gav sig ut på den smala plåten som löper från franska dörrens tröskel längs med husets gavelsida. Ibland tror hon sig om mer än hon klarar av. Precis som vi människor också gör ibland. Även jag inberäknad där.

Tequila såg antagligen mig. För hör gör hon ju inte. Hon skulle kanske titta ner för att ta reda på vad jag viftade så underhållande med, när jag flaxade med putstrasan. Och vips var oturen framme. Pang Bom… så låg hon där nere på stenläggningen. Men det kunde ha gått ännu sämre, så det är vad jag får trösta mig med. Hon levde ju åtminstone.

Turligt nog hade jag en ask special-värk-tabletter kvar, efter en operation som katten Prince hade genomgått. Katter får ju inte käka vilka värktabletter som helst. Genom lite bandagering, smärtstillande, och omplåstring… mest psykiskt omplåstrande, så blev Tequila bra på en dryg vecka. Men hon hade haft rejält ont i sin fot, och hon gick inte upp och klev mer än hon var absolut tvungen till. Mat och annan service fick hon ju på sängen. Jag var ju hennes personliga assistent under hennes sjuktid.

Men tro nu föralldel inte att detta blev en läxa. Nej, då. Den här honan har alltid trillat, fallit och ramlat, från låga såväl som höga höjder. Förmodligen kommer hon att fortsätta i den stilen, så länge hon har en levande molekyl i sin kropp. Hur det blir sedan vet vi som väl är inget om.

Kanske blir hon en Salig Ande, för inga katter blir osaliga där borta vid regnbågens slut. Det är så jag tror. De har nog för det mesta haft sitt helvete här på jorden, så den platsen är redan passé för dem.

Suck! Man törs inte tänka på vad hon kan hitta på härnäst, min lilla stjärna.

 

***

 

Kapitel 28   

 

Så galet kan det gå när haspen är på…

”Så roligt det ska bli att få se Vagabond på riktigt”, sa ett av barnbarnen, med extra glans i pupillerna, när hon kom på besök. Hon hade hört mig berätta mycket om den här stora, granna katten, och var därför ivrig att få se den.

Jag hade haft en hel del att stå i, men trodde att jag visste var jag hade min nya katt, Vagabond. Men när jag kom upp på sovrummet och drog ut korgen som fanns under min säng var den tom… Hur var det möjligt att den var tom? Katten låg ju där i morse. Nu var det visserligen eftermiddag… Men borta var den. Jag ropade hans namn några gånger, utan resultat.

Jag tittade ytterligare en gång i den tomma korgen, som om jag trodde att jag sett fel. Lutade mig ner och kikade under sängen. Ifall han skulle ha lagt sig bredvid korgen. Nej, ingen katt. Nähää… då ligger han väl inne i gästrummet då. Det före detta pojkrummet, men nix. Ingen katt där heller. Jag lockade, och sökte i varje liten vrå, men ingen Vagabond syntes till.

Nu fick jag även hjälp i mitt letande av två barnbarn, som var lika ivriga som jag själv, men ingen katt kom fram. Jag visste så säkert att jag haft dörrar och fönster stängda och jag hade inte varit i färd med något där en katt kan gömma sig. Källardörren … Kroken – som jag satte dit när Zaraj levde var påkrokad och i källaren hade jag inte varit. Zaraj ... Han gick ut och in som han ville i huset. Öppnade dörrar som gick både inåt och utåt. Det var bara krok eller riktiga lås som gjorde att man kunde hålla den katten instängd. Han blev ofta kallad ”Utbrytarkungen”.

Barnbarnen blev nog besvikna på en så slarvig farmor, som klarade av att tappa bort en så stor katt. Men katten fanns inte den saken var vi överens om, när de sa adjö och bad mig hälsa till ”Vagabond”. Det var inte utan än jag skämdes när jag såg deras besvikna blickar, men jag hade inte konfiskerat katten för att vara elak eller missunnsam. Jag började bli bekymrad över mig själv. Förmodligen var det väl minnet som redan börjat svikta. Jag måste ju ha haft ett ärende ut, så att katten passat på att kila mellan mina ben och ut i ett obevakat ögonblick. Katter är ju snabba, men förtretligt var det.

Konstigt att Vagabond inte kommer, tänkte jag när klockan började bli mycket, för att han var ute var det nog ingen tvekan om längre. Hans mage borde ju tala om att det var dags att uppsöka matskålen. Han brukade inte missa någon mattid. Vagabond var ju min lille Skalman. Han hade två tider att passa. Matklockan och sovklockan och nu hade han missat matklockan åtskilliga gånger idag. Han hade sin fria vilja och då fick han ju skylla sig själv.

Jag gjorde mig ingen brådska. Satt som vanligt framför datorn och skrev, kollade lite på TV och pratade i telefon ett par gånger. Förövrigt har jag alltid radion på, men jag brukar höra när han jamar utanför, för det har han lärt sig nu. Klok katt måste jag passa på att tillägga. Men det hade varit tyst. Jag hade dessutom öppnat dörren och lockat på honom åtskilliga gånger under kvällen. Nu har han även lärt sig att VAGABOND det är han det. – Så då brukar han komma om en liten stund. Om han inte är alltför långt bort. Men ingen katt kom, hur jag än ropade.

När jag till sist gav upp att vänta och gick upp för att lägga mig, tyckte jag att jag hörde mystiska ljud, men kunde inte begripa varifrån de kom. Kanske var det bara duvorna som kommit osams och rumsterade om lite extra där uppe på vinden. För jag har ett par duvor på loftet. Andra har tomtar på loftet…, men som sagt jag tycker det är bättre att ha duvor där… turturduvor.

Men det var nog inte duvorna. Kanske var det spöken. Inte lätt att veta vad som finns i gamla hus. Det rös över ryggen på mig och jag lade en CD-skiva med en roman i radions Cd-fack, och tryckte raskt på Play-knappen, så jag skulle slippa höra de där obehagliga skrapljuden som var så svåra att definiera.

Men när det sa: ”MJAOOoooåååå så ynkligt så det skar genom den dunkla sängkammarluften. Då släppte åtminstone spök-skräcken och jag tände lampan, stängde CD-spelaren och slängde av mig täcket och tassade iväg. – Jo-då… Mycket riktigt. När jag öppnade en garderobsdörr inne i ett angränsande rum, så vällde det ut en trött katt, som knappt orkade se upp mot den nytända lampan. En katt som var både hungrig och pinknödig. Ja, ja… Jag tyckte ju att jag inte hade släppt ut honom. Så lite rätt hade jag, i alla fall. Men att han inte kunnat ge sig tillkänna tidigare… Märkvärdig katt. Han hade sovit en hel dag utan avbrott för vare sig det ena eller andra.

Jag hade tydligen varit i den garderoben i något ärende, utan att minnas det, för katten kan inte ha stängt in sig där själv och siameserna var nog tämligen oskyldiga. Så jag fick ju ta skulden på mig. Det var mitt ansvar att se till att inte förvara vare sig katter eller lik i mina garderober. Så där var sagan ALL för den gången. Skulle jag våga tala om denna fadäs för mina klyftiga barnbarn. Jag fnissade för mig själv, när jag åter tryckte ner play-knappen på CD-spelaren. Men nu var jag kall om fötterna. Mest för att jag gått upp och ner barfota i den kalla trappan och även nere på det kalla golvet i köket. Vagabond var ju tvungen att få mat.

Amigo snodde runt benen på mig hela tiden, som ville han säga: ”Fjäska lagom för den där pajsasen!” – ”Bry dig lite om mig istället.”

 

***

 

Kapitel 29

 

Fy – Uj och usch!

 

Nu är det inget bra väder för vare sig katt, hund eller människa att vara ute i. Jag gav mig ut för att handla. Tog min Rolls Rojs…(En fyrhjulig sparkcykel). Den är bättre än min bil. Den startar nämligen när jag vill, det är mer än vad bilen gör.

Men fy vilken jobbig resa det blev. Jag hade motvind ända ner till Prix-varuhuset, som stormarknaden heter. Men jag hade lite utförslut, så det rullade på ganska bra, och det var ju barmark. Vinden låg på från sydväst. Som om den hårda, hänsynslösa vinden inte skulle ha räckt, piskade mig regnet i ansiktet. Temperaturen var nära noll, så regndropparna kändes som vassa spik, när de utan pardon landade rakt i ansiktet på mig.

Det var hotet om det annalkande snöovädret som fått fart på mig. Jag hade grunnat länge på hur jag skulle göra; ge mig i väg för att handla, eller strunta i det och chansa på att vädret inte skulle bli sämre till nästa dag. Men så tänkte jag att om jag väntar till i morgon, kan jag kanske vara insnöad. Och då kan det bli riktigt besvärligt att komma ut. Rent omöjligt.

När jag sent om sider kom hem efter denna strapatsrika färd, som en vanlig person, utan bil, inte gärna ger sig ut på, kom jag att tänka på en annan höst. En höst som varit vida värre än den här. Hösten när Kamero stängde in sig på sovrummet i Hulvik. Det hade kunnat sluta riktigt illa.

 

Så här utspelade sig Alla-Helgons-afton just det året:

Jag var på torpet. Hade varit där sedan tidigt på försommaren Det måste ha varit 96 eller 97. Det stod inget datum på dagboksanteckningarna, som jag hittade. Jag hade skrivit ner händelsen för hand i ett kollegieblock. Men nu ämnar jag renskriva denna förfärliga upplevelse, som jag faktiskt aldrig kommer att glömma. Det var som sagt en ALLA HELGONS AFTON, som utan tvivel eller tvekan går till historien.

    Nå, det skulle föreställa ”Helgafton”. Inte för att jag brukar fira helgerna nu för tiden. Det gör mindre ont om man tar varje dag som om den vore en helt vanlig måndag!

Iförd träningsoverall snubblade jag fram bland mina siameser. Man visste aldrig på vilket sätt man skulle komma nerför trappan, hel eller med flera benbrott. Det finns nämligen inte någon ledstång i den branta trappan och jag har sovrummet på övre planet. Så att hugga tag i ledstången – när man plötsligt begrep, att just den siamesen, som nyss setts passera, kändes som en bekant knöl under foten – var ju en omöjlighet.

    Även denna morgon kom vi ner – utan missöden, även om Zaraj påstod att hans ena fot ömmade en del. Jag tror honom faktiskt!

”Hur har vi det på musfronten …?” – Den frågan var ställd till Sikita. Den frågan kunde kanske hon svara på, för hon föredrog att vara musvakt ibland. Det är ju på nätterna som dessa varelser vågar sig fram, så det blir ju ett sent jaktpass. Någon måste ju ha nattvakten… så den brukade hon ta. Sikita är en modig cornins rexkatt. En siames har inte uthållighet nog, för att vara musvakt en hel natt. De tröttnar efter bara någon timme och börjar skrika så hjärtskärande att man snabbast möjligt måste komma i tofflorna och hasa sig ut i den kalla övre hallen och ner genom den mörka trappan, om man inte kommit ihåg att tända innan man börjar vandringen nedför de branta trappstegen, med bara en nyvaken springa i ögonen.

När man öppnar köksdörren kommer siamesen ut som skjuten…, och klagar högljutt över att han blivit kvarglömt, och förebrår en så att man får samvetskval, trots att man inte på långa vägar är vaken. Sikita hon finner sig i det mesta, hon är behändig. Aldrig sur eller förebrående över vad människorna utsätter henne för. Hon har en ängels vita själ.

Väl nere på morgonen med alla armar och ben i behåll och med en härskara siameser i släptåg öppnar man köksdörren och möter Sikita, som med ett vänligt litet mjaam, talar om hur natten har varit, och så hälsar hon grabbarna ”god morgon”.

Grabbarna är otåliga och undrar om det inte ska bli någon frukost i det här torphuset… just den här dagen.

Katterna får sin frukost och jag får min, fast siameserna tror givetvis att jag får något som är bättre än det käk som jag serverat dem och drar sig för att smaka på sin egen mat… De tittar förebrående på mig, en lång stund, innan de börjar äta det jag lagt upp i deras skålar.

Medan kaffet droppar ner i bryggaren, passar jag på att släppa ut bestarna. Att göra upp eld i den gamla köksspisen är numera endast sysselsättning för en skicklig ”pyroman”.

Hur många kajbon jag har i skorstenen nu, vet jag inte. Jag har hittat döda kajor inne på golvet två gånger, när jag har kommit ut hit till torpet de första gångerna under försommaren. Kajor som tänkt bygga bo i skorstenen, men som halkat på någon sotflaga och åkt kana ända ner till den femkanaliga eldstaden i rummet. Hur en kaja kan ta sig ut i dessa virvlande svarta gångar är för mig en gåta, men ut i rummen har de kommit, fast där har drömmen om ett eget litet bo tragiskt tagit slut.

Det har varit ledsamt i sig, men varför inte välja en lite bättre plats från början? De borde ha lärt sig att där i skorstenen kan det bli varmt och rökigt och besvärligt på alla de vis. Fast nähej…! De gör som de vill – inte mer med det.

Som sagt, kajor har jag hittat ett flertal gånger ligga döda i vardagsrummet. Däremot har jag inte haft turen att hitta en karl som är så händig, så denne har kunnat sätta ett nät över skorstenen.

Det dröjde dock inte länge, förrän Zaraj ville in igen! Det är inte så konstigt, för sommaren är för länge sedan förbi. Det är sen höst. Jag tar mitt handarbete, och stickar envist några extra varv på en tröja efter kaffet. Intalar mig själv, att jag måste stanna inne en stund till, så att det blir ordentlig fart i spisen. På så vis får jag sticka några centimeter till. Det är kul att se det färdiga resultatet. Det jag stickar nu är en tröja med massor av flätmönster på. Flätmönster som jag har komponerat ihop ur olika mönsterböcker. Det är alltid en utmaning att se ifall man lyckas. Det brukar bli bra.

Jag hade mycket som skulle göras den här dagen. Tur att jag inte visste redan på morgonen, hur den här allahelgonsaftonen skulle sluta. – Jag behövde hugga mer vet, och så var jag absolut tvungen att åka till Fjugesta för att handla. Om bilen hade lust att starta – vill säga. Var så redan på den tiden, att jag hade bilar som endast startade om de stod i ett varmt garage. – Det är konstigt, när jag tänker efter… Jag har aldrig haft en bil som startat, sedan jag gav min trogna gröna Opel pension. Men den startade både i och utanför garageväggar. Lika lätt att starta i polarkyla, som i ökenhetta. Den bilen var en säker kamrat.

Innan jag begav mig ner till vedskjulet, lade jag in några extra vedträn i spisen och sköt draget en aning (det ”drag” som var sämre än en döendes inandning).

Så gick jag neråt vedboden. Fick göra en tvär gir, för att en siames plötsligt inte skulle bli två…! Zaraj bevisade att han hade sin bakbensstyrka kvar, genom att ta ett vigt hopp rätt upp på min axel. Han fick åka med till vedskjulet, men där tackade han för skjutsen. – Han skulle undersöka om grävlingarna sov, påstod han. Hur de nu kunde sova, i det oväsen som jag förde, var eviga dag, med mitt vedhuggande.

Då jag titt som tätt blir tvungen att ställa yxan ifrån mig vid huggkubben för att räta på ryggen, står jag och ”tänker högt”. Det låter bättre, än att säga att jag talar för mig själv. Jag brukar bära in ved, när jag inte orkar hugga längre.

Väl inne med flera omgångar ved som jag sorterade i vedkorgarna, satte jag mig framför öppna spisen och gjorde upp eld. Det var knepigt med spjället. Det gick att elda både i rummet och i köket om man ställde spjället i ett speciellt läge.

Bytte sedan om från vedhuggaruniform till något lite bättre, och grejade med lite av varje. Jag skulle ju handla också. Det fick jag inte glömma bort. Diskvattnet kokade nästan, så det var väl säkrast att ta hand om den där förtretliga disken, som jag aldrig fattade varifrån den kom. Sysslorna avlöste varandra, utan längre uppehåll.

Bilen startade och jag for iväg till Fjugesta för att handla. Det kändes skönt att få byta plats ett tag och se lite folk.

Passade på att tanka när jag ändå var i bebodda trakter.

 

***

 

När jag kom hem från affären, blev jag tvungen att kliva i vedhuggaruniformen igen. Nu hade det blivit både kalla och blåsiga nätter. Rent ruggigt måste jag erkänna. Ibland längtade jag nästan tillbaka in till stan. Fast här ute på vischan hade jag det allra bäst och det hade katterna också.

Grundvärmen i det här torphuset utgjordes av ved. El var bara hjälpvärme. Innan det blev mörkt klädde jag på Zaraj selen och tog en liten promenad neråt skogen. Vi gick nästan ända ner till den lilla röda stugan! Den som tillhörde en präst och dennes far. De brukade vara i sin stuga, när de hade någon ledighet. Det var en fin liten stuga med gamla anor. Trots den ytters lilla yta den bestod av, hade den en gång i tiden rymt många barn och ett föräldrapar som slitit och strävat. 

Zaraj och jag stannade under kraftledningen vid en fin tuva lingonris. En korp kraxade hest från en grantopp borta vid skogsranden. Lite längre bort i en glänta gick två rådjur. De hade inte upptäckt oss. Deras vita bakar lyste när de gick och betade. Ivrigt såg de sig om gång på gång. Smäckra djur.

Zaraj tyckte inte om underlaget. Det var fuktigt och kallt på marken. Därför hoppade han upp på min rygg, och satte sig bekvämt tillrätta där, medan jag satt hopkurad vid en stor stubbe och plockade lingonris. Något lite grönt och grant skulle vi väl ha att sätta på köksbordet, det var ju i alla fall helg.

Lingonris med några tallkottar i skulle nog bli gulligt i en skål, inbillade jag mig och plockade upp några kottar i olika storlekar från stigen. Så vände vi hemåt med det vi funnit. Vädret var visserligen milt, även om det var dimmigt. Ett riktigt grådis kan man säga att det var. Man såg knappt alarna som kantade ån ett hundratal meter nerom stugans söderknut.

Zaraj och jag hjälptes åt att arrangera riset och kottarna, men jag fick vara kvick i nyporna, annars blev det dåligt med kottar i riset. Zaraj var kvick i sina tassar och petade raskt ner kottarna på golvet. Han hade liksom fått för sig att kottarna skulle vara hans leksaker. ”Kottarna är väl lika fina att se på, även om de ligger på golvet”, resonerade han.

Efter det sista vedhuggarpasset, var jag både svett, skitig och hungrig. Allra först satte jag på en kittel vatten. Nu skulle här tvagas!

På övervåningen var det, i alla fall, drag i skorstenspipan, så där uppe gick det åt ved. Gick upp och lade in en extra stor omgång, större än jag brukar. Öppnade draget helt, vilket jag inte brukar göra mer än när jag vill att det ska ta sig ordentligt. Sedan brukar jag vara noga med att skjuta spjället rejält, så det inte blir för hastig fart på brasan. Murstocken är mycket gammal. Säkert skör. Murbruket bestod mest av lera och sand för mycket längesedan har det berättats för mig.

Stängde dörren och gick ner för att tvätta mig, så att jag åtminstone kunde vara ren när det var Alla Helgons afton. Oh, så skönt det skulle bli att få tvätta skiten av sig i den stora badbaljan, som en gång varit badbalja åt småttingarna. Rent ut talat så var jag smutsig. Lortig av både svett och sådant där boss som kommer från veden när man klyver så det dammar om en. 

Det dröjde inte många minuter förrän jag hörde tonerna från en olycklig siames. Jag hörde att det kom uppifrån, trots att jag tyckte att ingen siames följt med mig när jag var uppe för att lägga mer ved på brasan.

Vid det laget hade jag vant mig vid att dessa tempelkatter, som siameserna lär ska tillhöra, även kan dematerialisera sig ibland.

Visst… Såklart att Kamero fanns inne på sovrum­met. Varför i all ”Fridens Namn”, sjöng han på en så gråtmild serenad? Han lade in hela sin själ i sin klagan, det hördes. Varför gick han inte ut själv? Det kunde han ju! Hade det varit som vanligt, skulle han bara ha öppnat dörren ut till den kalla övre hallfarstun. – Kanske suttit en stund i hallfönstret och ägnat sig åt fjärrskådning, medan värmen pös ut från sovrummet. När det till sist var lagom kallt på sovrummet och lagom varmt ute på övre hallen, då först… skulle han ha knallat ner genom trappan och gett upp ett vrål utanför köksdörren! – Orsaken till detta egendomliga beteende skulle jag snart få svar på.

Jag gick upp för att släppa ut honom från sovrummet. Tog tag i nyckeln för att vrida om och öppna dörren… Oh…! Neeej! Då upptäckte jag att han hade låst om sig… Hur jag än rucklade med nyckeln, så öppnades inte dörren.

Kamero skrek ännu värre nu, när han hörde mig utanför. Vad skulle jag nu ta mig till? Där inne hade jag handväskan med bilnycklarna. Jag hade även allt annat i klädväg där också, med undantag för ytterkläderna som hängde i farstun.

Min hjärna hade redan kopplat på extraaggregatet och jag lutade mig tungt mot den stängda dörren, medan tankarna kretsade som vilsna elektroner. – Frågan var: hade jag några bekanta som kunde hjälpa mig, i denna minst sagt hjälplösa situation? Jag visste redan innan jag började gå igenom mina bekanta, att det inte skulle finnas någon som hade tillfälle. Helgafton som det var.

   Ett desperat försök kunde jag göra, och ringa Esko. Ifall han var hemma, vill säga. Det fanns en liten möjlighet att han kunde hjälpa mig. Det hade han gjort förr när jag varit illa ute. Han var aldrig omöjlig. En fin vän måste jag säga. Så där stod jag och funderade medan jag såg ut genom hallfönstrets gamla handblåsta glasrutor. Det var mörkt som i en kolsäck vid det här laget. Det var som sagt höst.

Jag ringde till Esko. Tyvärr kunde han inte komma, om jag inte hämtade honom förstås… Han hade tagit en grogg, så han kunde inte ta bilen. Jag kunde ju inte hämta Esko, för mina bilnycklar hade ju Kamero inne hos sig, i sovrummet.

Kofot hade Esko ordinerat och beskrivit precis hur jag skulle göra… för att få upp dörren. Det var bara det att; detta verktyg inte fanns där det skulle vara… Jag rotade runt i det där utrymmet under trappan, men kunde inte hitta just det där verktyget. Jag hade väl ställt det någon annan stans. Men vad skulle jag ha använt en kofot till, flög det genom min hjärna. Kofoten hade fått egna fötter, verkade det som.

Jag gick tillbaka upp och fortsatte bearbeta nyckeln till sovrummet, där Kamero höll serenad. Förtvivlan, blandat med rena mardrömmar av hemska minnen, rann som en strid vårbäck genom min hjärna, medan jag stod där och vred och vände på nyckeln i låset.

Jag sände böner upp till vår Herre och Gud, att jag skulle få en idé om något som jag ännu inte hade kommit att tänka på! Kanske minnas någon gammal bekant som jag kunde ringa till och få hjälp av, men inget som var nytt eller hoppingivande rann upp i min bekymrade och övertrötta hjärna.

Jag hade ju öppen eld där inne i sovrummet. Det kunde kastas ut glöd som antände trägolvet framför eldstaden. Skorstenen som var fylld med kajbon…, Milde min himmel…, där kunde kvistarna givetvis bli så varma att de antändes och en rejäl soteld kunde utbryta om inte draget minskades. Det var ju min mening att gå upp och skjuta till draget, när det tagit sig ordentligt. Torpets gamla 1700-talskorsten var ju så gammal och skör, så jag oroades över att den inte skulle kunna klara vilken hetta som helst. Inte bara på grund av att den var gammal, utan för att husets timmerstomme delvis gick in i muren. För det hade jag konstaterat att den gjorde. Ruskigt obehagligt att veta just i den stunden när jag stod utanför en reglad dörr. Omöjlig att forcera.

Det kunde finnas sprickor i det där gamla murbruket som låg mellan stenar och tegel. Ett murbruk som bestod mest av lera och sand. Det kunde bli gnistor som trängde sig in till de nära liggande stockarna, som vid det här laget på året var torra och varma... Listan på alla mina fasans tankar kunde göras lång… Mycket, mycket lång.

”Fader Vår…” Spjället skulle jag behöva skjuta till bra mycket. Helst snarast möjligt. Jag hörde hur det dånade och sprakade när det brann i den öppna spisen. Fy, vilka kval: att inte ha någon enda människa, att dela glädje och sorg med, kändes i den stunden tragiskt. Men jag var så bränd och vingklippt av besvikelser, så jag vågade inte bli nära vän med en enda ny individ. Jag hade varit alldeles för godtrogen. Trott människor om gott, tills jag till sist blivit tvungen att se hur lurad jag blivit. Jag hade fått nog av trolöshet och svek. Bra karl reder sig själv, heter det ju. Det ordspråket hade jag lagt närmast mitt hjärta. Av missunnsamhet och avundsjuka från så kallade nära vänner och släkt hade jag fått nog, och bestämt mig för att i fortsättningen leva ensam. Det var endast djuren jag litade på. För de vare sig ljög eller lurades.

Jag ska inte klaga… Inte skryta heller, men det har gått många år sedan den här händelsen inträffade och jag har klarat av massor av år alldeles själv. Så nu tycker jag att jag har det bra… Mina eländen och dåliga år när jag ensam kämpade i motvind, har gett resultat… Jag har spottat i tassarna och tagit nya tag, gång efter annan. Utmanat mig själv. Jag måste erkänna att jag har sporrats av avundsjuka och missunnsamma personer, som försökt klämma ner mig… och hindra mig. Nu har jag tagit revansch på en del avundsjuka individer med mitt skrivande. Om inget oförutsett inträffar, så anser jag mig ha det bra. För sådant som motgångar, måste man alltid ta med i beräkningarna att det kan dyka upp nya. ”Inte ropa hej förrän man är över bäcken.”

Eldsvådor… Det är det allra värsta som jag kan tänka mig att råka ut för. Jag har alltid varit livrädd för eldsvådor. Tänk om det skulle ta eld. Hela Hulvik nedbrunnet med siameser och värdeföremål och allt. Neej…, tanken var så hemsk och outhärdlig, att den gav mig något som man inte kan klä i ord. Ångest räcker inte… SKRÄCK – blandat med – VANMAKT! Paniken kändes inte långt undan! Bäst att blunda och hoppas på ett UNDER… Lika bra att lämna ut sig åt ödet… Den tanken var väl en omedveten tanke just då.

Jag förblev stående kvar – vilande med huvudet mot dörrkarmen, samtidigt rucklande med nyckeln fram och åter i låset. Som handlingsförlamad stod jag där, och bara vred fram och tillbaka på nyckeln. Som om det skulle hjälpa. Vet inte hur länge. Kamero ylade på andra sidan. Han var väl snart hes av allt jamande. Men honom tyckte jag inte synd om just då. För om han inte hade vidrört den där knarveln på insidan, hade denna incident aldrig hänt.

Jag kunde ju lika gärna stå kvar vid dörren. Det var ju ändå inget bättre jag kunde ta mig för, medan jag väntade på att jag skulle komma på en lösning.

Helt plötsligt… som genom ett trollslag, gick låsregeln tillbaka och dörren gick att öppna! Vet inte vad jag ska tro att det berodde på. Fick jag hjälp… ovan ifrån…, eller var det bara en slump?

Kanske hjälpen hade givits mig; ”just genom att jag passiviserades” och bara ställde mig och tänkte, medan jag samtidigt bara på måfå vred och bände med nyckeln i låset. Antagligen blev det väl större och större glapp, kanske, och till sist släppte väl låsregeln taget… Eller vad ska man tro?

Kamero sa inte tack till vare sig mig eller till någon Högre Makt – men det gjorde faktiskt jag!

Om man går i tankar att bli siamesägare. Då bör man i god tid ta ett snack med vår ”Store Gud”, för då behöver man anställa ett helt gäng skyddsänglar. Någon av dem måste vara heltidsanställd. Inte för att den kattrasen är speciellt svår. De är ju så kallat Tempelkatter allesammans, (Sikita är en Cornish rex, hon är faktiskt en ännu större ängel än alla siameserna tillsammans). Siameserna är fromma faktiskt, men tar antagligen för givet att högre makter följer i deras spår, innan de själva ens hunnit kliva ur dem.

En mer påhittig katt än siameskatten får man leta länge efter. Bara en sådan sak som att dörrar går att öppna oavsett om de går utåt, inåt eller om de reglas med en sådan där liten knarvel, som är så lätt för en liten, händig siamestass att vrida i ett helt annat läge. ”Felsäkert läge”, skulle jag vilja kalla det. Det var ju därför som Kamero låste in sig. Nere i köket har jag samma låskonstruktioner, så hur den där lilla  låsknarveln fungerar, det har siameserna för länge sedan lärt sig. Att just den lilla grejen måste vridas på ett halvt varv, innan man trycker ner handtaget har de observerat. De gör som jag gör… Vrider på den där lilla spaken allra först, och sedan… Ja, sedan är det bara som vanligt: Trycka ner handtaget, så kommer man ut. Den som inte har haft en sådan här katt, har nog svårt att tro på att de kan härma beteenden lika bra som små barn eller apor. Men så är det. Det är spännande att leva tillsammans med några siameser, man vet aldrig vad de kan hitta på.

 Ja, gode min tid, hur det är att ha små apor som sambos. Intelligenta och sällskapssjuka är de – för att inte tala om avundsjuka … och missunnsamma mot varandra. De är värre än barn som fått småsyskon just under sin värsta trotsåldersperiod. Men roliga.

 

***

 

Kapitel 30

 

Tillbaka till tvåtusentalet… och Karlskoga

 

Det är fortfarande år 2012 på hösten och Vagabond har just landat inne i mitt hus och detta med hans installering har just börjat.

I morse var allt som det skulle vara mellan katterna. Till och med bättre än normalt. För i gårkväll när jag sa till Tequila att nu går vi upp och lägger oss, då sprang hon före upp i trappan när hon såg vart jag tänkte ta vägen. Efter mig i trappan knallade Vagabond och allra sist tassade Amigo. Vi gick i någon slags knepig gåsmarsch. Var någonstans Vagabond sov under den natten som gick, vet jag inte. Men i morse när jag skulle gå ner, låg han på trappans översta steg, så jag höll på att kliva rakt ner på honom. Jag var inte beredd på att hela trappsteget var fullt av en randig tingest. Jag fick hugga tag i ledstången och krampaktigt hålla mig fast, medan jag spjärnade emot för att undvika att ta det där nästa steget. Vagabond såg inte nämnvärt bekymrad ut. Han tar tydligen för givet att han har änglavakt.

Allt fortsatte som det skulle och det verkade som om jag skulle kunna säga att ”nu äntligen …” – Nu är hela gänget sams. Men det hade jag sagt så många gånger tidigare, så nu teg jag, för även om det såg bra ut nu, så visste jag att rätt som det var, kunde det vara huvudstupa krig igen.

Jag lade mig en stund till när mina älsklingar fått mat, alltså Vagabond, för de andra är så upptagna av att iaktta den här nykomlingen, så de har glömt bort att äta. Så när Vagabond var klar med sin skål, gick han över till den andra matskålen och det var ju inget konstigt med det. En tredubbel frukost var väl inget för en så stor katt.

Så kommer vi fram till hur problemet med katterna uppstod den här dagen. Får ge min bil skulden. Den står alldeles här utanför på gården. Den har svåra startproblem, minst sagt. Den är så svårstartad så jag tror inte att jag har haft i gång den sedan jag tog hand om Vagabond. Inte efter det jag fick honom på insidan i mitt hus.

Idag hade jag dessutom, precis som i går, altandörren i vardagsrummet lite öppen. Bara en liten springa, men den är lätt att putta upp. Men jag gick och stängde den innan jag startade bilen, för jag vill ha huset låst när jag lämnar lägret.

När jag fick igång bilen som jag alls inte var beredd på att jag skulle få. Då lät jag den stå och gå, medan jag gick in för att göra mig själv i ordning, släcka och stänga innan jag gav mig iväg.

Blev lite stressigt. För sådana gånger när bilen får stå och gå på tomgång utan att jag ger mig iväg omedelbart, är jag lite rädd att min nabo, ska komma och prata med mig om ”Ozonskiktet”. Han kan ibland ha många olika synpunkter på vad jag gör eller framför allt åsikter om det jag inte gör. Det gäller att inte avvika från vad de övriga grannarna gör, det har jag förstått.

Den här bilen retar mig. Jag har nämligen tröttnat på att tvätta håret, lägga en lätt make upp och hyfsa till mig, bara för att gå tillbaka in igen, när mina försök att starta bilskrället, enbart ändat i att batteriet blivit utsuget på ström. Den här dagen hade jag alltså bara pyjamasen på mig under jackan, när jag gick ut och startade. – Och då startade bilhelvetet … typiskt. Hade jag varit fit for fight, så är jag övertygad om att den inte hade givit en suck ifrån sig. Det där är väl den så kallade ”Murphys lag” det…

Och nu till händelsen: Amigo blir alltid rädd när jag kommer in efter att jag startat bilen. Han tror väl att vi får främmande kanske eftersom det är så sällan jag får i gång det här åket. För normalt kommer ju den som anlänt hit i bil och knackar på. Jag knackade ju inte när jag gick in i mitt eget hus, men Amigo var övertygad om, att jag var en främmande person, när jag klev innanför dörren efter att ha startat bilen.

Väl inkommen, fick jag ytterligare ett ärende ut till bilen, och när jag kom in den andra vändan, gav sig Amigo på Vagabond, som råkade komma ut i hallen för att undersöka vad jag höll på med. På så vis blev Vagabond injagat bakom soffan i vardagsrummet. Jag ville inte lägga mig i bråket, men

jag ropade fy åt Amigo. Han blev ledsen och kom nästan gråtande ut till mig i köket, och bad om ursäkt. Det gick tyvärr ingen lång stund förrän han fick se Vagabond på nytt… Och då…, då var han helt övertygad om att detta måste vara en helt ny katt. En som han aldrig sett, och gjorde ett nytt utfall mot den relativt nyinstallerade Vagabond. Den här gången kände sig Vagabond mäkta osäker och tog till harvärjan och förpassade sig snabbt upp genom trappan till övervåningen. Av denna flykt, lockades givetvis Amigo att ta upp striden på fullt allvar. Han for iväg som en grå morrande rem upp genom trappan för att hinna ikapp Vagabond… – Plötsligt hade Amigo blivit som en tyrann. Berodde det på att bilen stod och mullrade på tomgång, så han var rädd att det skulle komma nytt folk in vilken minut som helst?

Min snälle, fine Amigo hade blivit som förbytt. Snurrat runt som en fis… Rest raggen på ryggen, så han såg ut som en dinosaurie. Han var verkligen redo till strid.

Jag hade inte tid att göra någon djupare utredning om vad som gått åt katterna, utan tänkte att det bästa är kanske att jag åker, så det blir tyst på bilen, för då lugnar sig säkert Amigo. Så länge som det står en bil och surrar utanför på gården, är det lika med stor fara, enligt hans åsikter. – För när jag får främmande, tar Amigo omedelbart till flykten, och kommer inte fram förrän kusten är klar.

 

***

 

Som alltid när jag någon gång får igång den här sabla bilen, så har jag ju tusen och en sak att uträtta, och halvt handikappad som jag är, så går det inte fort. Jag ryckte åt mig kryckan och ropade hej då åt kissarna, av vilka jag inte såg en enda. Inte ett ljud hördes.

Klockan var omkring tolv då och när jag kom hem, helt förbi, var klockan nästan exakt fem. Ingen katt kom och mötte mig. Det kändes lite snopet. Vad hade de sysslat med som var så osynliga? Inte ens Amigo kom. Det var lite konstigt. Fortfarande var det tyst som i en gravkammare och jag mindes den där tysta eftermiddagen när Prince dog. Jag blev tvungen att ta mig själv i upptuktelse över att jag överreagerade.  Slå ihjäl varandra … nää… det kunde de väl ändå inte ha hittat på att göra? Nån måtta fick det väl vara… Men lemlästa varandra var de fullt kapabla till, det begrep jag.

Jag började gå ronden. Först på nedre våningen. Ingen katt fanns på den våningen, så jag gick upp på övervåningen: Två siameser låg på min säng, men ingen mer såg jag till. Därför gick jag ett extra varv på bottenvåningen. Även den gången utan resultat. Jag sa mig själv, att Vagabond säkert låg och vilade sig lite i skym undan, och kanske inte kände sig hungrig. För när det vankas mat dyker han alltid upp. Men där fick jag fel, just den här dagen.

Timmarna gick och de går fortfarande och ingen Vagabond kommer fram. Herre-jeee … Vart tog Vagabond vägen? Han har ju börjat lystra till det namn jag gett honom, så han brukar komma när jag ropar Vagabond, men nu var han som dematerialiserad.

Höstmörkret stod som en svart vägg utanför fönstren, men Vagabond kunde inte vara ute. Senil var jag ju inte ännu, så jag mindes att jag stängt den där lilla springan på altandörren, långt innan katterna kom i bråk med varandra och försvann som en avlöning uppför trappan till övervåningen. Någonstans i det här stora huset måste tigern ligga och trycka. Men var … Det var frågan. Galet att man kan tappa bort en katt. En stor katt. Att man kan slarva bort siameser visste jag alltför väl. Dessa katter är kapabla att dematerialisera sig och komma fram från utrymmen där man är bombsäker att ingen katt kan få plats.

När klockan var åtta, då tog jag en ficklampa och började syna alla skrymslen i huset. Och då hittade jag Vagabond i ett prång där renoveringen avslutats och fortfarande står ofärdig. Uppe mellan två rum där det bara är ett tomt utrymme – där det nya badrummet skulle ha varit – där … allra längst in bland bråten satt katten. Han kom inte fram fast jag hade en sådan där dyr ”Golden Gourmet” kattmat och bjöd honom på. Jag kunde inte ta mig in till honom, för det stod en dörr och några andra stora grejer, som inte går att flytta på. Jag kastade därför in mat, som kom nästan ända fram till honom. Men han slickade sig inte ens om nosen. Visade inte minsta intresse av att kommunisera med mig, där jag stod och vädjade, lockade och krusade.

– Nähä… Du var mig en svårflörtad kanalje, sa jag och drog mig upp med hjälp av att ta tag om en utskjutande bräda.

Jag kunde inte se vare sig blodspår eller några större hårtussar på golvet, men någon skada måste han ha fått. Han satt helt orörlig. Inte ens en blinkning. Man skulle ha kunnat tro att han var ett av alla mina uppstoppade teddy-djur. Så dyr still satt han. Vagabond är ju inte den skrajsna kattsorten, när det väl kommer till kritan. En modig sak har jag uppfattat att han är innerst inne. Men nu hade han tydligen gått i stå. Men han levde ju, i alla fall. Det trodde jag åtminstone, att jag kunnat konstatera. Fast stel av skräck verkade han vara.

Jag gick därifrån och lät allt bero. Efter en stund tittade jag efter, men nix, han hade inte smakat på maten. Han hade inte flyttat sig en millimeter från den platsen som han satt på när jag upptäckte honom allra först. Vad hade hänt medan jag var borta? – Katten verkade ju ha sett självaste Belsebub!  Kanske var han chockad efter någon traumatisk upplevelse. Men i så fall vilken upplevelse?

Det där bråket, som Amigo ställde till med innan jag for, kan knappast vara anledningen till att Vagabond blev så förtörnad. Kan han ha blivit allvarligt sjuk. Han som kunnat äta när som helst, och nästan vad som helst, smakar helt plötsligt inte på delikatesser. Kanske var han sjuk redan i morse? Var det därför som Amigo fick ett så starkt övertag i det där bagatellartade bråket.

Det finns ju folk som lägger ut råttgift. Om en katt tar en sådan råtta, hur går det då? Eller kanske Vagabond helt enkelt kan käka råttgiftet precis som det är. Han är ju glupsk efter att ha levt ett liv utan att ha någon fast hemvist. Bäst att äta, har det ju sett ut som han har resonerat så fort det varit något ätbart i närheten.

Hade katterna haft någon större sammandrabbning under de timmar jag varit ute i mina ärenden? Ett vanligt slagsmål borde inte ha skrämt Vagabond så han blev liggande som en trasa längst in bland byggmaterial och annan bråte, utan att våga titta upp. Han såg ju helt paralyserad ut. Blicken verkade stel på ett konstigt sätt. Den mötte inte min. Kanske var det en förgiftning, trots allt. Det här kvarteret dräller inte av kattälskande familjer, men det dräller inte heller av råttor. Så varför skulle någon ha ställt ut råttgift? – Eller var det möjligen av den anledningen, att det kanske kunde bli en katt mindre. Elaka tankar kommer när bekymren inte går att lösa på enkla sätt. Det må vara mig förlåtet om jag drar förhastade slutsatser ibland. – Vet man att de flesta avskyr katter så ligger det nära till hands att söka orsaken utanför mina egna väggar. Djur över huvudtaget, med fyra ben, eller med vingar är inga välkomna gäster i det här kvarteret. Fråga mig inte varför! Men jag har, alltför många gånger, sett prov på mänsklig galenskap och grymhet.

Jag fick på skallen för bara lite sen… – En granne hade fått se en av mina katter i sitt garage och gastade på mig att omedelbart komma och hämta den ”jävla uslingen”. När jag kom för att hämta rymmerskan… som inte var någon större, eller mindre än lilla Tequila, var grannen ilsken. ”Jag vill inte se någon av dina katter en gång till på min sida om tomtgränsen”, sa han. Ilskan lyste svart ur hans pupiller.

Jag kunde givetvis inte lova att grannen aldrig mer skulle behöva se någon av mina katter på fel sida. Det finns en hel del katter här omkring, men ingen mer än jag har en kattgård. Så jag försöker i alla fall att hålla ordning på mina bestar, även om jag misslyckas med att helt ha dem tillfångatagna. En katt är mycket bra på att rymma. Dessutom är det inte förbjudet att ha katter gående fritt, så grannen ställer stora krav på mina djur. Men det är klart, den som inte har djur själv, ska ju inte behöva ha djur på sina arealer. Men snacka med en katt om det…? De skulle bara fnysa. Endera klättrar de över stängslet eller kryper under. Smarta är de och envisa som synden när de sätter den sidan till. 

Nu ska ingen tro att jag är så ädel, så jag har kostat på en stor katt-rast-gård för att mina husdjur inte ska störa mina grannar. Nej, då. Det är enbart för att här är det så pass livlig trafik på gatan, så under de år som gått, har jag råkat mista två stycken katter, genom trafikolyckor. – Jag lovade dock grannen, att jag skulle säga till mina katter, att de inte fick rymma ut ur rastgården fler gånger. Och om de gjorde det fick de absolut inte gå genom häcken, för markan på andra sidan häcken tillhörde ju inte mig, förklarade jag. Grannen blängde på mig. Sedan dess har han inte hälsat, men det gör mig inget, jag har ju ändå inte tid att stå och babbla vid brevlådan som jag har sett att många andra gör. Gu´bevare mig för ett så trist möte med andra människor. Kan man inte träffas under trevligare former, kan det kvitta. Jag har för det mesta bråttom. Jag är i allra högsta grad osocial. Ungefär som min katt Amigo. Vi påminner mycket om varandra, han och jag. Därför passar vi för varandra. Vi förstår varandra utan ord.

 

***

 

Den gången när Vagabond låg under bokhyllan tillexempel… Den gången blev han attackerad av Amigo. Jag kom ju raskt på fötter den gången och släntrade nerför trappan och serverade extra tidig frukost, som plåster på såren. Men inte var Vagabond skräckslagen resten av dagen efter den omgången prygel som Amigo förmodligen hade gett honom. Lite lagom många hårtussar virvlade i luften, men dem klarade han sig säkert utan. ”Inget att bry sig om, jag ska ge igen vid ett senare tillfälle”, tyckte jag Vagabond sa när jag dök upp för att rädda honom.

Har denna knepiga händelse med Vagabond, något med bilen att göra? Motorljudet. Kan det vålla minnen av något traumatiskt slag även hos den här katten …?  Vagabond som inte blir rädd för något, var nu skitskraj. Det var ju när jag startade bilen som bråket mellan katterna också startade.

Efter ytterligare några timmar, hade Vagabond inte flyttat sina tassar ur fläcken så han kunnat äta upp delikatesserna, som jag slängt in till honom. Märkligt. Den här katten kan ju äta jämt, det är ju det som är så knepigt. Vad i HERRANS namn har hänt med katten medan jag varit borta?

Skulle ju dammsuga uppe, var det tänkt, men, men … Jag behöver inte vara rädd för att Vagabond ska bli rädd, för sådana ljud måtte han ha varit van vid. – Jag skulle vilja fråga ett medium, vad den här katten kan ha varit med om. Men sådant kostar pengar. Skit, att allt ska bli så knepigt när det har sett ut att gå så bra tidigare. Tur att jag i alla fall stängde altandörren, så han inte blev utjagad, för då vetekatten om jag någonsin mer skulle ha fått se honom, för nu lockas han ju inte fram ens av mat och då…, Då måste det vara illa.

Medium… Ja, just det medium. Jag känner ju en person som är bra på sådant. Kanske skulle jag ta Vagabond med dit eller lämna ett fotografi. Skulle onekligen vara intressant att få veta vad han varit med om, innan jag blev bekant med honom.

 

***

 

Den här kvällen slutade med att jag till sist blev tvungen att flytta fram all bråte, så jag kom åt Vagabond. Han satt hopkurad i hörnet, allra längst in. Han kändes stel och kompakt ut. Inte minsta följsam. Det var som att lyfta fram i gipskatt. Men jag tog honom med mig in i sovrummet, stängde dörren, så inte de andra katterna skulle komma och störa. Det fanns inga kroppsliga skador som jag kunde se och han låg hos mig nästan hela natten. Skräcken verkade till sist släppa. Han var en varm och mjuk nalle. En bra nattkatt med andra ord. Så nu vet jag det. Undrar om han har legat i en säng tidigare.

 

***

 

Kapitel 31

                

Mail den16 nov. 2012

 

Jag får ju göra tusen pauser, i min dokumentation över Vagabonds inflyttning. Allt är lugnt för tillfället, men gud vad många turer det har varit sedan jag skrev mitt förra kapitel.

Allt har gått så över förväntan bra och det här med Vagabonds inflyttning har gått mycket fortare än jag vågat hoppas på. Men nu verkar turen ha vänt. Nu blåser det motvind i full styrka. Det gnisslar åter igen betänkligt mellan Amigo och Vagabond.  De är som hund och katt.

Helt kort kan jag nämna att jag hade Alice i tre och en halv månad, innan både hon och jag gav upp varandra och då hade jag köpt både spray och piller i veterinärbutiken.  Dessa saker skulle hjälpa katterna att komma sams. Det var dyra grejer.

Nu har jag funderat på att inhandla dessa varor igen. Jag fick se att jag hade en enda tablett kvar, av den sorten som skulle ge en rädd katt lite mer mod, den gav jag till Vagabond vid tvåtiden i dag. Amigo som inte gärna vill släppa sin chefsposition, gav jag ett p-piller, som man normalt ger till honkatter. Men det kan man även ge till en hankatt för att ta udden av manligheten på en alltför manlig katt. Men det är ingen bra lösning, för det finns biverkningar av den medicinen. Amigos manliga status är svår att knäcka, så inte kunde jag märka någon skillnad. Jag har försökt förr, men med föga bra resultat, även den gången.

 

***

 

Tack och lov – Nu verkar ordningen ha återgått till det den var före min olycksaliga bilstart. – Kantorn (Vagabond) är på plats på orgelpallen igen och Tequila ligger på en dyna under Amigo som ligger i elementkorgen ovanför henne. Alla tycks trivas med att vara i samma rum. Amigo har visserligen selen på sig och är kopplad. Så nu kan han inte komma så värst många meter, ifall han skulle vilja rusa iväg efter Vagabond.

Blev nödd och tvungen att lägga mig i katternas uppgörelser. Vill inte kloklippa någon av herrarna, eftersom bägge är ute emellanåt, och då måste de kunna försvara sig mot rävar, hundar eller kanske även mot mänskliga elakingar. Katter med klor och tänder kan tilltyga varandra rejält om det vill sig illa. Men att sedan få dem hopplåstrade hos veterinären kostar pengar och en sele är ett effektivt sätt att hålla antagonesten på låg nivå. Amigo har aldrig gillat sele. Han lägger sig gärna platt, om det inte är så att vi ska gå ut på någon intressant spaning, för då glömmer han att selen är alldeles för klumpig och tung… och att den skaver så in i vassen här och var.

Efter att jag klätt Amigo i sele, håller han en låg profil när han går, enbart av att han tycker att selen är så obehaglig. Låg katt = låg profil… Men om det här konstgjorda underkastelsebeteendet ger en vrångbild för Vagabond, vet jag ju inte. Jag måste ju få slut på slagsmålen, så inte Vagabond ger sig av för gott. Eller blir strimlad av siamesklor.

Det kommer tyvärr stunder när jag funderar på både djurhem och insättande av annons för att söka nytt hem åt Vagabond. För det här ser ut att bli trögt, minst lika trögt som med Alice. Fy bubblan… Men ett katthem är inte rätt plats för en äkta vandringsman som Vagabond. Han är en viddernas man som lyckats klara sig i ur och skur, kanske i många år. Sluppit sitta inne i en minimal box med massor av kompisar runt om, kompisar som han lika bra kan klara sig utan. Förmodligen är nog katthemmen gladast om de inte tvingas ta emot Vagabond. De har säkert full kvot av katt-tassar ändå, misstänker jag. Men hur länge ska jag själv orka ha detta kaos i mitt hus. Inte en lugn stund på hela dygnet.

Tänk om jag hade en avbytare, så jag kunde få koppla bort allt vad omhändertagande av ”vildkatt” heter. För vildkatt är just precis vad Vagabond var när jag allra först gjorde hans bekantskap.

 

***

 

I det här huset är de flesta dörrarna avhakade på grund av den stora plats en öppen dörr tar. På nedre planet har jag alltså inte en enda dörr, som jag kan stänga, och det är besvärligt många gånger.

Den där natten, när jag äntligen lyckats få fram Vagabond ur bråten, dit som Amigo skrämde in honom, stängde jag in oss båda i ett eget rum på övervåningen. Där låg han hos mig tills jag somnade. Det tog många timmar, innan jag lyckades med konstycket att falla i sömn, bör tillägas, så jag hann umgås med honom ordentligt. När jag vaknade till frampå morgontimmarna, låg han vid fotänden, men han var i alla fall kvar i sängen. Och det tycker jag är stort. Så man kan lugnt säga, att Vagabond redan har blivit en fin och varm sängkatt. Det trodde jag inte för någon vecka sedan, när han helst av allt ville dunsta, så fort jag öppnade ytterdörren på en ytterst liten glänt. Det var på den tiden, när han satt på yttertrappan och försökte få i sig maten så fort som möjligt, innan något störde honom, så han blev tvungen att ta till sjappen.

Jag har mått så dåligt av den här kattens strapatsrika tillvaro, ute i den vida världen. Så nu kommer jag nog att stänga in honom, tills jag kan lita på att min rastgård håller vad den lovar. Jag ska syna nätets nedre del. Misstänker att längst nere vid marken kanske det finns möjlighet att krafsa sig ut, om han inte klättrar över stängslet som Amigo kan göra ibland. Fast Amigo går inte spindelgång på det svajiga nätet som vad Delila gjorde, men så blev hon överkörd också. Det har hänt mycket tråkigt med katter här under årens lopp. Inte så konstigt att jag är hispig, så fort jag inte har dem framför ögonen. Man vet nämligen inte vad som kan ha hänt, innan den nya dagen har nått sitt slut. Allt gammalt kommer ju upp i färskt minne nu när Vagabond har gjort entré.

 

***

 

Kapitel 32 Delilas försvinnande

 

En liten olycksdrabbad Devon Si-rex som jag hade en gång, höll på att ge mig en förtidig gråhårskalufs. Delila kallade jag henne. Hon hette Maja El Casit enligt sina papper. Lockig och tät, fin päls med en extraordinärt påkostad fläta på svansen som sådana katter ska ha. Gräddgul i färgen med brungula öron, ansikte och svans och bruna strumpor på alla fyra fossingarna. Oskyldiga blå ögon. Öronen var väl tilltagna, men om hon lyssnade på vad jag sa, det betvivlar jag starkt.

Denna lilla katta hade humör, som räckte till mer än sig själv. Zaraj, en av mina siameser, som hade fått för sig, att han mådde illa när han åkte bil, fick många situps för sin pjoskighet av Delila, så till sist blev han tyst så det gick att tänka medan man körde. Vilket hade varit hart när omöjligt tidigare. Han lät ju som om han var på väg att ge upp sitt sista andetag. Många gånger var jag tvungen att stanna för att lugna honom. Kanske var han pinknödig, eller ännu värre… det andra behovet som kan göra sig påmint i stressiga situationer, både för folk och för fä. Jag kunde få diarré enbart av hans klagovisor och stressen att försöka hinna i tid när vi någon gång skulle till en utställning. Efter sådana här turbulenta resor till en utställning, hade Zaraj, för det mesta, hunnit skava bort päls på nosen genom att sticka ut nunan genom burgallret, gång efter annan, för att försöka bryta sig ut. Sådana fadäser med hårlös nos blir det minus på utställningsblanketten. Då blir det ingen Best In Show eller Dommarens Bästa-Rosett, att ta med hem för att spika upp på väggen för ägaren.

Om Delila varit en stor katt, skulle det ha lyckts bättre att klara av att hålla henne instängt i rastgården. Men en så liten böna som Delila, klättrade alldeles för lätt upp på nätet. Som en spindel sprang hon uppför hönsnätet som rastgården var gjord av. Upp som en sol och nästan ner som en pannkaka. Behändigt att sätta in fossingarna i nätöglorna. ”Bar å klättre”, jamade hon. Väl uppe vid kanten på nätet gjorde hon ett dödsföraktande hopp ut i etern och damp välbärgad ner på markan. ”Är bara att fälla ut landningsställena”, brukade hon säga till de andra katterna, som avundsjukt satt kvar innanför stängslet och slickade sig om mustascherna.

Vid de flesta rymningarna kom Delila tillbaka redan på kvällen efter en händelserik dag ute i det fria. Den stora, och mer intressanta världen som hon ville kalla allt som fanns utanför min tomtgräns.

Tyvärr blev jag tvungen att efterlysa henne ibland. Både i tidningar och på lappar som jag satte upp i affären. För blev hon borta mer än en dag, började jag föreställa mig både det ena och det andra som hon kunnat råka ut för. Det jag var mest rädd för var ju trafiken, givetvis. Därnäst kommer väl räven eller möjligen grävlingen. Båda djurslagen existerar i närheten av mig. Så liten som Delila var, hade hon nog inget att sätta emot om hon mötte något av dessa djurslag på sina strövtåg och nattliga färder. Trots det centrala läge jag bor på, finns det räv i Bullerdalen, och min tomt gränsar till den dalen med dess lummiga skogsparti. Lantligt läge, alltså. – Jag hör ofta hur räven skäller neröver åkrarna, som numera har blivit exploaterade av exklusiva villor. Men själva dalen där bäcken rinner fram är naturreservat.

 

***

 

Men så kom den där dagen när det gått över ett dygn utan att Delila uppenbarat sig. Det gick flera dygn. Det blev en vecka och det blev ännu mer. Men innan det gått 14 dagar, hade många eländen förespeglat mig. Delila var borta… Puts väck. När jag våndats en vecka, fick jag svar på en annons som jag satt in i dagstidningen. En familj trodde sig ha sett just en så liten ljusbeige katt i sin trädgård. Jag åkte genast dit och undersökte om det var min lilla katt, men det var det inte. Så jag annonserade ytterligare en gång i en annan och lite större tidning. Men på den annonsen blev det aldrig något svar.

Ny väntan vidtog och jag gick tillsammans med min son och letade och lockade i olika områden, utan att någon liten kisse dök upp. Kollade längs dikesrener ifall någon kört på henne och bara kastat kroppen i diket. En sådan händelse hade jag redan råkat ut för med min förste manx-hankatt, Lotus.

 Vi försökte även spana upp i höga träd, ifall hon blivit uppjagad någonstans och inte vågade gå ner. Sådant händer ju. Men nej… Delila var och förblev borta. Och hur man som djurägare upplever en sådan sak, är kanske inte så svårt att föreställa sig. 

Hur klarar sig en katt utan mat och vatten, utan tak över huvudet vecka ut och vecka in? – Men det där med tak över huvudet var jag rädd för att Delila hade fått för mycket av. Så där i semestertider, som detta var, kan ju lite nyfikna katter råka bli instängda i grannars garage eller andra utrymmen som inte används så ofta. Därför blev jag tvungen att göra en runda och knacka dörr för att förvissa sig om, att någon granne inte hade fått en extra katt boende hos sig i något sällan använt utrymme. Sådant har jag också varit med om tidigare. Två gånger tillochmed. Men det var mina blyga siameser, som tog sig på med att gå in i ett par andra hus. Sedan var de för blyga för att träda fram, så först på tredje dagen, i båda fallen, blev den nya familjemedlemmen upptäckt i deras hus, och jag blev kontaktad. Så visst händer det konstiga och oförutsedda saker när man har djur, framför allt katter, bör jag kanske tillägga.

 

***

 

När det gått dryga 14 dagar, jamade det ynkligt utanför min dörr. Trodde knappt mina ögon, när jag såg Delila linka in. Svansen slokade efter henne och hon var tufsig i pälsen, och eländigt mager. Jag fick upp henne i famnen och började undersöka henne. Pälsen var alldeles klistrig och luktade kåda. Inget tvivel om saken. Hon hade suttit i en talltopp i två veckor, utan både mat och vatten? Den tanken hade ju slagit mig, men jag hade tyvärr inte tittat på rätt ställe. Jag borde ha gått upp bakom Finnmans. Där finns det urgamla höga tallar. Raka, grova spiror som saknar grenar att landa på för en katt som behöver komma ner från den höga toppen.

Alltid är man steget efter, när det gäller att komma på någon bra lösning. Vad som kan ha jagat upp Delila i en hög tall, vet jag ju inte. Det måste väl ha varit en annan katt, eller möjligen en räv. Hundar får ju inte gå lösa, även om jag har sett att en familj här intill får besök av en person med hund, och att dessa låter jycken springa lös. Inte bra, men man vill ju inget säga. Och jag har ju en rastgård, så om katterna kunde hålla sig där, skulle det ju inte spela någon roll om schäfern gör sina lovar över granntomterna när den är på besök. Fast den höll ju på att käka upp en mops för några år sedan, så helt osannolikt, att det skulle ligga till på det viset att Delila råkat få den vofsingen efter sig, är det ju inte.

Det första jag gjorde när jag undersökt Delila, var att ge henne vätska. Hon var rejält uttorkad. Men hon hade en skada vid svansroten. Hon ömmade så fort jag nuddade vid svansfästet och det hade börjat svullna. Lilla Delila hade alltså suttit i talltoppen, ända tills hon blev så förbi, att hon trillade ner, och alla vet vi hur hög en fullvuxen fura är.

Det enda kattkraken kunnat livnära sig på under de två veckorna hon klamrat sig fast på en gren uppe i toppen på tallen, var regnvatten. Av regnvatten hade hon fått mer än nog, för det hade åskat och regnat, blåst och haglat näst intill varannan dag den sommaren. Jag brukade tänka på Delila under dessa hemska åskväder, när blixt och dunder avlöste varandra och haglen slog mot fönsterrutorna. – Hur hade Delila det…? Var hon ute eller var hon rent av död och uppäten av något rovdjur? Inte lätt att somna i sitt eget ombonade sovrum med sådana tankar. Tala om tortyr…

Efter några timmar, när hon fått ta igen sig lite, åkte jag till veterinären med henne. Vid det laget hade svansroten hunnit bli rejält svullen. Jag fick henne undersökt och fick det fastställt att inget var brutet i svansen. En spricka, men den skulle läka av sig själv, trodde veterinären. Uttorkad men när han hörde att jag med en spruta utan spets gav henne vätska oralt, trodde han att jag skulle klarar resten av uppvätskningen, utan att behöva utsätta henne för konstgjort uppvätskning. Vi kunde åka hem och påbörja återhämtningen av den här lilla äventyrliga katten.

 

***

 

Av sådana här incidenter blir man till sist rädd i överkant, när ett djur försvinner. Man vet ju hur avskyvärt dåligt man mår, när man inte vet vad som hänt ens älskade kamrat.

När Delila bajsade de första gångerna efter hemkomsten, såg jag att avföringen bestod av hårt hoptovat hår i en blandning av gul galla. Några matrester fanns ju inte, eftersom hon inte hade ätit något medan hon satt fången i tallens grenverk.

Om hon tvättat pälsen för att få den torr mellan åskskurarna, eller för att få lite vätska i sig, vet jag ju inte. Hon måste ha varit både hungrig och törstig. Kanske hon försökt få bort en del av den kåda som kletat sig fast i pälshåret. Bedrövligt, räcker inte. Det finns inga ord för hur hemskt det har varit för kattstackaren, att sitta i tallen i ur och skur utan mat, och leva på regnvatten ur sin egen päls. Dessutom så länge som två veckor.

Egendomligt att man som kattägare kan klandra sig själv för allt som händer ens djur. Jag hade ju köpt nät och fått upp en rastgård i förhoppning, att jag skulle klara av att hålla ordning på mina djur. Det var ju Delilas beslut att klättra över och lämna säkerheten mot en större, intressantare, men farligare frihet. Men det var jag som kände skuld över det som hände henne.

 

***

 

Nästa gång den här lilla nyfikna kattan gav sig ut på turné, slutade det inte alls lyckligt. Den gången hade hon blivit påkörd. Ena sidan var svullen och en mörk blånad syntes på huden om man höll undan pälsen. Den gången blev hon inlagd på Örebros djursjukhus. Men där uppdagades det ett större fel, som inte skulle gå att åtgärda. Nerver som styrde blåsans tömning var avslitna, och då var det inget annat att göra än att låta lilla livsbejakande Delila gå vidare till en annan värld.

   Så katternas utflykter slutar inte alltid lyckligt. Det är väl därför som jag blir så orolig så fort det ser minsta lilla knepigt ut. Detta avsnitt ger kanske läsaren större förståelse för hur man blir en överbeskyddande djurägare och varför man ser troll i de flesta dunkla situationer.

   Trots allt har ju Delila klarat livhanken många gånger. Till och med den gången när hon fightades med en grävling i Hulviks-logen. Men mer än nio liv har ju inte en katt, även om man många gånger kunnat tro att Delila varit ägare av många fler. Slut tog de till sist, och hon var inte överårig då. Hade kunnat ha många kattliv kvar, om hon inte till varje pris utmanat ödet.

 

***

 

Kapitel 33  Svårt att lära sig älska rivaler

 

Det är nog inte bara Amigo som tycker så… Eller…?

I natt hände allt på en gång. Dessa två stridstuppar, Amigo och Vagabond, har tydligen fått för sig att de ska bli närmare bekanta, så jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Visserligen är det siamesernas sätt att bli avundsjuka, precis som hundar blir, när man klappar på någon annan individ. Men jag tycker mig ha sett och även noterat att Vagabond också känner det tungt i hjärtat, när han ser mig stryka på de andra katterna. Vagabond vill vara med han också, och det är klart att han ska få vara med, men jag har bara två händer och ett par ögon och kan bara titta och prata med en i taget, hur gärna jag än vill vara rättvis.

På tal om rättvisa, så är inte jag den som är mest orättvis. Det finns de som vill att jag ska omplacera mina siameser. (Varför duger det inte med en bonnkatt? låter det. Behåll Vagabond och annonsera ut och sälj siameserna…)

För mig har det faktiskt ingen betydelse vilken ras den invandrade katten har. Det kunde lika väl ha varit en hemlös siames eller katt av annat slag, som dykt upp här hos mig, men nu råkade det vara en grann, randig bonnis.

”Sätt in annons på Blocket!” blir jag beordrad.

”Äsch, Moa, hon ska bara ha sådana där märkvärdiga skryt-katter. Dyra katter, som hon kan glänsa med.”

Tyvärr är det inte riktigt så, om jag ges chansen att svara. Jag är fascinerad av den här sortens katter (siameser), de är som nyfikna apor, som pratar och härjar runt så man får lite underhållning i sin ensamhet. Fast ibland önskar jag faktiskt att de allihop vore långhåriga soffliggarexemplar, som perserkatten lär ska vara.

En del människor kanske är avundsjuka på att jag investerat många tusenlappar i varje katt. De tror kanske att jag vill vara märkvärdig. Glänsa… Men då finns det andra sätt, och mycket bättre sätt att gå tillväga på. Köpa en Cadillac exempelvis. Det skulle väl synas mer, kan jag tro. (Men pengarna räckte inte så långt... men säkert skulle en sådan bil ha startat bättre än en Saab eller Audi…)

Den här damen som ville att jag skulle sälja Amigo, svarade jag med hans eget katt-sätt att se på saken. Jag sa som det var; att det var Amigo som kom hit först och att det förmodligen är så, att det är mot Vagabond som Amigo har försvarat mig och Tequila och vår trädgård i ett par års tid. Amigo har gjort vad han har kunnat för att hålla alla katter, och andra inkräktare, stången. I nära två års tid har han krigat mot just den här stora randiga saken, Vagabond. När jag skriver det här kapitlet är det 1 april 2014, och efter det jag tog in Vagabond så han hamnade på insidan, har det hitintills inte varit någon främmande katt som Amigo slagits med. Så mina misstankar om att det hela tiden har varit Vagabond som han har haft revirstrider med är nog helt sant. – Och vad fick Amigo för tack för det? Handen på hjärtat: Så här ser det ut från Amigos horisont:

”Suck, matte Moa är orättvis, tycker jag. Jag har försökt skydda henne, Tequila och vår trädgård i flera år från intrång av utbölingar, och vad gör hon…? Jo, det godaste käket hon kan uppbringa, serverar hon till min ärkefiende/rival, och stryker och klappar på den där äckliga uslingen gör hon också. Daltar med honom är vad hon gör…

På mig skäller hon, när jag någon enstaka gång ger honom situps, (som jag anser att han gjort sig väl förtjänt av). Var finns rättvisan i den här mänskliga världen? Jag är tyvärr förhindrad att se den.”

Amigo ruskar på sig, vrider sig vigt om och biter sig själv i ryggen och rycker bort en tuss gräddgult hår och spottar ut. Tussen svävar en lång stund i luften, innan den dalar och tar plats vid en annan tuss som redan lagt sig till ro på mattan. En tuss som han bitit bort lite tidigare. Sätter åter tänderna i sin korta päls, drar och får loss ytterligare en tuss som han spottar ut och jag ser hur pälshåret glänser i solskenet och landar någonstans under vardagsrumsbordet, bredvid några andra tussat som nyligen hamnat där. Han är nervös. Rids av ångestmaran och verkar ha tappat livslusten.

Detta att attackera sig själv och göra sig själv illa, är ett beteende som finns både hos djur och människor. Folk beter sig likadant, när den inre smärtan blir för stor. Vi börjar bita på våra naglar eller så får vi ticks vid ögonen eller näsborrarna eller andra tråkiga yttringar, för att få lindring på det som bubblar över invärtes. Ett beteende som vi inte är ensamma om alltså. Djuren har också känslor.

Nu är det jag som skakar på huvudet. Vad ska jag göra åt att katterna mår så dåligt, att en av dem, Amigo, uppvisar tydliga nervösa tecken. Det är jättetråkigt. För pälsbitningen i hans fall är enbart ett tecken på psykiskt illamående. Så kan katter bete sig i stressiga situationer…, och Amigo är stressad av det här med Vagabond, och av mina orättvisor mot honom. Han som är en så rädd och nervös katt från början, skulle ju få kollaps om han kom till en vilt främmande person, som inte älskade honom. Och vem älskar en katt som man inte känner. Visst… Man älskar alla katter … Man älskar alla djur om man är djurvän. Men man älskar inte personligt, förrän man lärt känna och fäst sig vid individen. Så det där med kärlek har många nivåer, vill jag våga påstå. Acceptera är ju en nivå av kärlek, men nätt och jämt.

Det är inte bara att slänga in en annons på Blocket. Jag behöver väl veta vart en katt hamnar? Eller kvittar det… om det är siamesen, kanske…? – Bara bonnissen får det bra. Jag rasar inombords över orättvisorna och har inga svårigheter att förstå Amigos eget resonemang.

Amigo har absolut rätt i sitt resonemang. Det var han som kom hit först. Det är hans hem, varför ska han då lämna sin plats till en nykomling? Är inte det resonemanget orättvist så det stör…?!

Men Vagabond, han, är ledsen han också ibland och den katten är för övrigt en mycket snäll och gosig katt. Men hemlös. Säkert har han varit med om händelser som gjort honom illa både till kropp och själ. Och jag önskar inget högre än att den här stora katten ska få det bra till sist. För det förtjänar han.

Visst att det finns många människor i världen, som skulle kunna bli bra hussar eller mattar åt Vagabond. Men var ÄR de…? Vad är det som säger att inte en katt som säljs på Blocket går plågsamma djurförsök till mötes, när det är stor fara att annonsera i en vanlig tidning. Det borde ”min vän”, som sa detta om Blocket tänka på. Dessutom fick jag inte lämna Vagabond till en familj som jag litade på. Där skulle katten ha fått det bra… Jag kände familjen, men, men… Där fanns det enligt ”min vän” enbart fel människor. Och jag var dum nog att lyssna och lyda, trots att jag inte trodde på vad som sades. – Därför försökte jag fortsätta min kamp om att ena de här två hankatterna, som legat i strid med varandra i flera år.

Det är väl enkelt för den som bara är åskådare att bestämma att jag ska ta ansvaret för den upphittade katten. Den som inte behöver vare sig torka kattpiss eller köpa extra mat, eller ägna all sin tid åt stridande djur. Det är i det närmaste en orimlighet att lyckas med en sådan sak. Det vet jag nu av egen erfarenhet, men även enligt veterinärer och forskare inom ämnet. Jag har tagit mig vatten över huvudet. Så är det bara. Men vad ska jag ta mig till??? Jag vill att alla mina djur ska få det bra.

Amigo kommer här med sin egen fina liknelse, som han skulle vilja servera människorna som inte begriper värst mycket av hur en katt kan ha det. Så här upplever Amigo situationen med den här nye katten Vagabond:

Tänk om en katt skulle dra in en snuskig kärring i ett äktenskap och beordra frun i huset att hon var tvungen att bli sams med den nya kärringen. Bli tvungen att dela sin människo-make med denna avskyvärda individ. En riktigt oborstad Hona…(läs käring) som dessutom är helt utan stil, och som är skitig om fötterna, och som luktar pyton både fram och bak. Och som har vita mask hängande i ändan.  

Om en katt då skulle ha mage att be sin människo-matte att bli sams med den där tanten. Då skulle katten bli utburen ur huset, med fötterna före genom dörren…

Tänk er om en katt skulle be husfrun att dela denna avskyvärda hon-käring med sin älskade Husse-make. Dessutom begära att frun skulle vara tvungen att göra det med ett smile på läppen. – I HEL… att jag skulle lyckas med ett sådant konststycke, suckar Amigo.

Men jag… Jag, Amigo Marilljos Crocker… får på skallen, om jag inte låter den här saten, Vagabond, nosa i fred på min älskade hona, lilla oskyldiga och döva Tequila… Min tjej, som jag vill ha för mig själv. Henne som jag älskar av hela mitt varma katthjärta. – Orimligt begärt av mig, anser jag, eller har jag fel…? Jag har svårt att tro på mig själv nu för tiden…

Människor älskar inte sina rivaler, så varför måste vi katter slå i stor tass, och önska den nye inkräktaren välkommen in i huset och erbjuda rivalen att dela sovkorg med vår kvinna­/hona/flicka. Det krävs av oss katter, att vi ska bocka och slicka fienden i A-skjulet…?  – Varför…? – Svara mig på det ni… Om ni kan! – Mänskor saknar såväl empati, som sympati, när det gäller det som händer i vår värld. ”Djurvärlden.”

 

***

 

Amigo suckade tungt en gång till, slickade sig om morrhårskudden, bet bort en ny tuss ur sin gräddvita päls. Såg lite förundrat efter tussen när han spottat ut den. Som om han undrade vad det skulle bli av den granna pälstussen. Ryggen började bli helt bar fläckvis. Men den sorgen orkade Amigo bära, bara han slapp att stillatigande finna sig i den här orättvisan, som hans matte… gamla Moa, utsatte honom för. – Amigo drog en ny ångestladdad suck. Den som kunde se honom just då, kunde säkert se den lilla tår som trängde sig ut på hans mörkbruna ansiktsmask. Han drog ytterligare en suck, en ännu tyngre suck och gick ut till köket. Kanske vore det en bra idé att börja tröstäta lite snacks ur torrfoderskålen. Den får han ha i fred för Vagabond. Den katten ogillar torrfoder. Han fattar inte alls att det går att äta sådant där skräp.

Tequila kör sitt eget race och har dragit sig tillbaka till sina rum som det kallas, eller rummet, för hon kan ju inte vara i mer än ett i taget. Hon skiter i hur det går för grabbarna. Hon påstår att hon har taggat ner.

”Jag struntar i killarnas revirkrig”, jamade hon mjukt och försvann upstairs för åtskilliga timmar sedan.

 

***

 

Kapitel 34

 

Åter till dessa katt-grabbar. Jag blev paff, och även Amigo blev det, tror jag. Kantorn låg ju där han skulle ligga, på orgelpallen, och jag satt där jag sitter nu – vid datorn – och skrev; Amigo låg i elementsängen alldeles till vänster om mig.

Kantorn (Vagabond) hade jag sovande – trodde jag – på höger sida om mig, alltså på orgelpallen. Han går så tyst så man hör inte när han kommer och jag har musiken från datorn ganska så högt pådragen, så jag hör inte så vidare bra vad som försiggår i huset. Men jag trodde väl att jag hade läget under kontrollo … så att säga. Kantorn alias Tiger eller Vagabond hoppade tyst ner och kom i rask takt fram till mig, men seglade förbi min stol och gick fram till elementsängen och luktade på Amigo. Han verkade dra in ett djupt andetag med nosen lätt instucken i Amigos rygghår. Tvärvände efter att ha gjort en hastig flukt på rivalen och gick med raska steg ut i köket.

Jag blev nog mer paff än Amigo, där han blev tagen på sängen i ordets rättaste betoning, för han hann inte göra något av allt det där, som han brukar; fräsa, morra, fälla ut svanshåren eller resa ragg och sätta igång att vråla. Helt tyst var han, och jag såg att även fattningsförmågan slog slint för honom. Det var en alldeles för omöjlig situation för Amigo. 

Jag har roligt när jag iakttar dessa djur. Den här natten håller på att gå till historien, för jag vet inte var jag ska göra av mina katter. Jag får sitta här uppe som en nitisk fångvaktare. Klockan går, det är den enda utöver katterna som går. Jag sitter där jag sitter ungefär som en dålig kopia av mig själv. Trött, lite bekymrad, men glad att det går så bra. Fast ibland blir det ju bakslag, som vi nyss sett. Och när det åter blir lugnt kommer undringen: När kommer nästa bakslag? Jag är inte längre lika säker på att jag kommer att ro det här företaget i land. Verkar kärvt ibland. Allt som oftast blir det huvudstupa krig mellan katterna. För det mesta strax efter att jag berömt dem och slagit mig själv för bröstet och sagt att nuu… Nu är det lugn! Då är det som om det vore självaste ”Lede-Fi”, som står i bakhåll och lyssnar, samt lägger om planerna för katterna.

Jag törs inte dela på katterna och ha dem i olika rum, för det gjorde jag med Alice och då gick det riktigt åt hell… Nästa gång de såg varandra, då var båda parter övertygade om att den där katten… den hade de banne mig aldrig sett tidigare. Så då var man definitivt tillbaka på ruta ett igen. (Just den katten hade ju varit borta i flera timmar, så då måste det ju vara en helt ny.)

Jag får lägga en katt på var sida om mig i sängen, om jag ska gå och lägga mig, men då blir jag nog strimlad både på längden och på tvären. För om jag har Vagabond i knäet och Amigo får se det, går det inte vägen. Sådana gånger har det hänt att Amigo i ett obevakat ögonblick kommit för att göra upp räkningen och även satt klorna i mig. Visserligen kanske av misstag. Dessa attacker har väl antagligen varit ämnade enbart för Vagabond, misstänker jag. Men för det mesta får även jag smaka på hans klor. Och det är inte mer än rätt, för om jag inte lät Vagabond lägga sig där, skulle ju inte Amigo ha något att bli ledsen över.

 

***

 

För att det inte ska bli för tjatigt med Vagabonds långsamma acklimatisering, lägger jag in en berättelse från en torpsommar i Hulvik. Samme envise man, som hjälpte mig med utrotningen av sork, skulle hjälpa mig att start min omöjliga bil. Det höll på att bli värre än karbid-dynamiten. Där hade det kunnat bli en ännu värre smäll. En smäll som gjort mig både blind och uppbränd. – Så här blev bilstarten med den mannens hjälp:

 

BOMBMANNENS BILSTART (1997 i dec.)

 

Det låter hemskt att kalla den här mannen för ”Bombmannen” – Karbidmannen låter inte lika drastiskt. Det var han som höll på att få hela min torpgräsmatta att gå till väders. Stickor, strån och tuvor följde med upp i luften när han laddade med karbid i sorkhålen. B-man är snäll och ärlig, men något av det envisaste vår Herre har skapat.

Det här året hade jag blivit kvar ute på torpet ända fram till lucia. Riktigt så långt komna i almanackan var vi inte när detta nya fyrverkeri utspelade sig.

Anledningen till att min gamla svårstartade maskin stod nere vid uthusen, där det inte finns någon ström, var den dåliga vägen. Den tillät inte att jag körde ända upp till boningshuset.

Jag beställde grus någon gång på försommaren. Sedan underhöll jag beställningen genom att ringa och påminna med jämna mellanrum! Det räckte dock inte … Gruset förblev på beställningslistan och de skulle komma vilken dag som helst. Svaret var så lika varje gång, att man kunnat tro, att det var en inspelat meddelande, men den som sa det kunde även svara på annat, visade det sig.

Vägens lerblandade jord, hade frusit på och tinat upp igen några gånger. Då blir en lerväg ganska lik ett farligt gungfly. Det fanns helt enkelt ingen botten i vägen. Hade kört fast rejält några veckor tidigare och ville absolut inte göra om det. Jag hade nästan knäckt mig på kuppen. Det är egentligen ganska lustigt, att det kan bli lika halt i en lergrop som i en snödriva.

Jag vet inte hur mycket granris jag bar från skogen för att lägga under hjulen. Det var tur att de röjt, så att det bara var för mig att samla upp riset och bära det fram till bilen. Jag höll på med detta arbete större delen av en lördag och söndag. Bilhjulen drog ner granriset likt en hungrig jätte – utan att komma upp, men den kanske kom en liten bit längre fram i lervällin­gen för varje gång jag lade i nytt ris. Nu var det faktiskt bra för mig, att jag hade varit med om detta många gånger förr i tiden. Jag hade en viss snits på att lägga i riset.

Mindes den gången då jag körde fast en liten ”Renault” vid Kolbotten hemma på min barndoms väg. Den gången var syrran med. Inget ris i världen tycktes hjälpa, men så blev syrran lik HULKEN … Nästan grön av ilska. Jag vet inte än i dag, om hon ensam lyfte upp bilen eller om hjulen fick ett litet fäste någonstans, så att bilen hjälpte till. Upp kom vi, i alla fall, och det med fart.

Åter till bilstarten. Jag hade ringt till min son, för att höra hur man skulle sätta startkablarna. Jag hade vanan inne en gång i tiden, men nu ville jag försäkra mig om, att det jag mindes var rätt. ”Den där glömskan kommer ju så fort det är något man inte gör varje dag.” – För säkerhetens skull skrev jag upp momenten på en lapp, som jag lade i min jackficka. Jag visste hur envis B-man kunde vara … Och jag har ännu större respekt för knallgas än för karbidgas, men det hade inte B-man, och det var han som skulle ge mig ström från sin bil.

Jag gick ner till bilen och mötte B-man. Men startkablarna höll jag i det längsta bakom ryggen i ett stadigt grepp, medan jag pratade med honom. Mina händer slöt sig krampaktigt om kablarna, när han bad att få dem. Montera kablarna ville jag helst göra själv. Jag litade inte på den här killen varken när det gällde karbid eller montering av kablar på bilbatteri.

Jag sa:

– Detta med montering av kablarana vill jag ta teoretiskt med dig.

– ”Asch!” fräste han, sådana dumheter ägnar jag inte tid åt.

Nej, det var kanske inte nödvändigt, tänkte jag och räckte mycket motvilligt kablarna till honom.

Han satte fast kablarna på sin bils batteripoler och fortsatte sedan på min bil och satte första kabeln fel. Därefter beordrade han mig att sätta fast den sista klämman på min bils batteri… Mot mina vildaste protester bad han mig att fästa klämman på batteripolen, som var +pol till råga på allt – Vad skulle jag göra? Det var ju FEL …! sa jag.

– Sätt klämman på batteriet, och konstra inte, röt han.

Jag vägrade att sätta klämman på batteriet. Själv brukar jag alltid fästa i skärm­kanten.(Dessutom inte på +pol.) Så det blev skärmen även denna gång. Så fort jag nuddade skärmen gnistrade det vackert i det vintriga eftermiddags­dunklet.

Jag tog snabbt bort klämman. B-man skrek: ”Sätt dit den igen – men sätt den på batteriet!”

   – Nej, aldrig! svarade jag. Det kan bli en ”knallgas­explosion”, så vi mister ögonen båda två.

– Knallgas! sa han riktigt spydigt, det finns det inget som heter, upplyste han mig om.

Fast det måste han väl ha vetat att det gör?

På nytt, men nu ännu strävare, beordrade han mig att sätta dit klämman på min bils batteri. Nu var han riktigt arg, men jag vägrade sätta på batteriet, han måste ju ha sett hur det gick vid första försöket. Kunde inte karln begripa att det var feel. Han blev irriterad på mig och undrade om jag inte såg att färgen på skärmen brann upp när jag satte klämman i skärmen?

– ”Det är både min skärm och min färg”, skrek jag tillbaka åt honom, och det här är feel.

Men att jag kunde ha rätt i; att det var han som hade satt den första klämman fel, kunde han inte begripa. Det vägrade han inse. Det var jag som hade fel, hävdade han.

Tredje gången gillt …! Nu sätter DU fast klämman på BATTERIET! beordrade han mig myndigt. Nu såg han så arg ut att jag blev rädd, för jag blir det, när någon skriker åt mig. Det var konstigt – men något hindrade mig från att lyda, fast jag hade med en karl att göra. Man tror ju så lätt, att de har rätt, när det gäller fordon och motorer. När man själv, som jag är novis och dessutom kvinna.

   Jag tog ett stadigt tag om klämman och stegade fram mot bilen, men satte den inte på BATTERIET, utan för tredje gången på skärmkanten.

Det sprakade till och gnistrade, så jag blev tvungen att snabbt hoppa bakåt några steg. Inget påskfyrverkeri hade kunnat mäta sig med detta enorma gnistregn, som lyste upp skymningen bakom ladan. Den skymning som snart skulle bli mörker. Plasten på kablarna hade också tagit eld och brann för fullt. B-man skrek:

– Ryck lös SKITEN för faaen…!

Hur jag gjorde minns jag knappt – för allt brann ju… Kanske hade jag någon handske som jag drog på mig. Kablarna brann även sedan jag lyckats rycka lös dem, så de hamnat på marken. Det var lite snö som jag sparkade ner dem i. Trampade på dem till dess de slocknade.

Äntligen reagerade B-man:

– Det måste vara ”något fel …!” sa han.

– Är det inte det som jag har försökt säga hela tiden? utbrast jag fränt.

Nu som allra först började han att titta på hur poler och kablar skulle förhålla sig till varandra. Ritningen som jag hade i min jackficka, hade jag för längesedan glömt bort, totalt. Det var ju den som jag skulle ha som bevismaterial, för att jag skulle kunna bevisa att jag hade rätt – ifall just en sådan här situation skulle uppstå, som nu hade uppstått.

Nu när han insåg var felet var, då hade han ju eldat upp kablarna för mig. Nu fick jag linda om klämman med en handske och vad det var mer, någon sorts torktrasa, har jag för mig. Så det gick att ta i den, när den nästa gång skulle sättas fast. Nu då han inte kunde hävda att det var mitt fel, och vi hade satt kablarna rätt, fick jag sätta fast klämman i skärmen! Bilen startade omedelbart, den vågade väl inget annat.

För att få lite ström i batteriet, åkte jag till Fjugesta och tankade. Av någon anledning fick jag nästan tanka batteriet också. Vet inte vart batterivattnet tagit vägen. Men det behövdes en rejäl skvätt. På hemvägen upptäckte jag, att jag hade ett rejält spänningsfall på ljuset. Vet inte om det var en slump eller om det hörde samman med eftermid­dagens fyrverkeri! – Generatorn lade av, så den fick jag byta. Jag hann göra några resor, innan den helt slutade fungera. Vet inte om detta också berodde på denna andra ”Fyrverkeriafton”.

   B-man ringde lite senare på kvällen.

– Det där hade kunnat sluta mycket illa, sa han.

Det var ju precis det som jag varit rädd för hela tiden … Hade han möjligen pratat med någon ”Karl” om denna händelse? Det måste han ha gjort, för på mig lyssnade han ju inte! – När jag varnade för knallgas, trodde han ju inte att någon sådan gas fanns. Det blev ju precis som det där med karbidgasen. Den fanns ju inte heller. Ingen fara, resonerade han då…

 

***

 

Kapitel 35

 

Revirstrider kan utspelas på olika sätt. En honkatt som min familj var ägare till för längesedan var mycket speciell och tog beslutet att vakta gränserna alldeles själv. När vi flyttade till det här gamla huset, var inte ens tomten inköpt och avstyckad som den borde ha varit. Vi fick omtalat för oss att sista biten tomtmark hade en vrång käring lägrat sig över, i ett – mellan människorna – långdraget revirkrig. – Vi ville köpa in den här sista biten, för att på så vis få slut på trafiken tvärs över vår tomt. Kanske skulle trafiken avta, om det kom till allas kännedom att tomten nu var inköpt av den nye ägaren.

Att vänja folk av med att gå hur de ville över vår mark klarade inte vi av, så det blev vår svarta honkatt Diora som satte P för trafiken. Detta beslöt den kloka kattan att göra en valborgsmässoafton. Jag lyckades bli vittne till ett skådespel, som jag sent ska glömma.

Eftersom jag tyckte det var roligt att få trädgården i ordning, strosade jag runt både över den stora arealen. Grävde, bökade och planterade ett och annat. Vi hade ju inte hunnit få upp vare sig häckar eller staket, det här första året. Diora följde mig som en trogen hund, så den katten var helt övertygad om var gränserna gick och tur var väl det. Annars kunde detta ha blivit en dyr historia för oss som kattägare.

Man beträder ju annans mark på egen risk, även om det inte finns några skyltar. Vanligt sunt förnuft säger ju att händer det något medan man pallar äpple i någon annans trädgård, kan man inte skicka räkningen till en kattägare om man händelsevis blivit attackerad av ägarens katt, eller hund med för den delen.

Genom fönstret fick jag se en gubbe, finklädd i hatt och ljusgrå trenchcoat, komma knallande inne i min trädgård. Han hade en långhårig tax i koppel. Vad jag önskade i den stunden att jag skulle ha haft mod att gå ut och tala om för honom att han kunde hålla sig till gatan och sluta gena över vår tomt. Men väluppfostrad som man är, så stod jag kvar inne i farstun och spanande ut genom fönstret, och knöt händerna i fickorna, som det heter.

Men så kom räddningen… Som från ingenstans dök vår svarta korthårskatt upp. Diora formligen rusade rakt fram mot taxen och hundkraken skrek eller om det kanske var gubben. Hur det nu än var så tror jag inte att Diora nuddade taxen, för gubben lade omedelbart i högsta växeln och drog iväg över fjolårsgräset som en avlöning. Det gick fort, kan jag tala om. Mannen sprang så skörten på trenchcoaten flaxade. Konstigt att han inte tappade hatten, men kanske han höll i den, jag minns inte … det var ruskigt längesedan detta utspelade sig.

Man kan säga att detta verkligen var en syn för gudar: Gubben före, taxen efter och den svarta kattan allra sist. Diora hängde med ända upp till gatan, men där stannade hon tvärt. Exat som om hon visste att: ”Här går gränsen – hej med er och visa er inte fler gånger på den här sidan om gränsen, för här bor jag, förstår ni! – Och här vaktar jag!”

Konstigt att hon inte hängde med ut på trottoaren, men hon måste ha uppfattat att vårt revir gick just där uppe där gatan började. Alldeles där som asfalten tar vid. Hon hade kanske känt in vittringen av mina steg och registrerat att längre än dit gick aldrig jag. För jag hade inte pinkat in mitt revir. Så det var inget sådant hon hade att gå efter. Men en katt har ett gediget väderkorn

Det såg i alla fall roligt ut med denna kapplöpning. Gubben först, hunden efter och katten sist. Annars brukar det ju vara tvärs om att hundrana drar iväg med sina hussar, men där fick taxen säkert lägga på några extra kål för att hinna med sin husse. Gubben hade ju längre ben. Det var väl därför som han blev först ut till gatan. Taxen var rejält skärrad.

Efter det här intermezzot såg jag aldrig någon mer trafik över tomten. I alla fall inte dagtid när Diora var ute. Men nattliga vandrare brukade hon och jag få höra när vi var ensamma (maken reste ibland). Vad det var för folk som smög runt knutarna fick jag aldrig någon klarhet i.

Den här kattan var egendomlig på många vis. Om det hördes steg på grusgången nattetid, vilket det gjorde ibland, när vi var utan husse, då morrade hon så det pep i bröstet på henne. Hon tog verkligen sitt ansvar på allvar, den lilla kattan. Om det var min rädsla hon kände eller om det var sin egen skräck hon reagerade på vet jag inte. Men det var en sak till hon reagerade på: Om telefonen ringde när jag gått upp i sovrummet och dragit på mig nattlinne, (när det bara var hon och jag i huset), då morrade hon hotfullt mot apparaten. Den skulle inte ge ljud ifrån sig när man skulle sova, tycktes hon tänka. Man kan förundras över djurs beteende. De är mycket klokare än vad man tror.

Tilläggas bör att Dioras pappa var siames, om nu det kan ha någon betydelse. En bättre gårdvar än den kattan kan man inte få. Hon öppnade dörrarna själv, oavsett om dessa gick utåt eller inåt, så man fick lov att regla, om det var någonstans man ville ha stängt.

Skulle tro att gubben med taxen varnade de övriga som brukade gå gent över vår trädgård. Eller om det kanske var så, att sådana här incidenter, när Diora anföll gångare, hände titt som tätt, men att jag endast lyckades ha turen att få se Diora i full aktion den där enda gången. Förmodligen var det väl hunden som katten retade sig på, så om mannen kommit gående utan gårdvar kanske han inte blivit bortjagad. Men en eloge åt den kattan.

 

***

 

Baggen som gårdvar duger också

 

Även förr i tiden – i min barndom – hände det att folk gick hur de ville på inhägnade områden.  Och även den gången blev det ett djur som tog tag i saken och skipade rättvisa och körde bort inkräktaren.

Den här episoden utspelade sig på en skogsgård i Bergslagen, där jag är född och uppvuxen. I en av våra beteshagar växte det massor av smultorn när jag var barn. En söndagseftermiddag, kom det två prominenta damer hem till vår gård och ville prata med vår pappa.

Damerna beklagade sig för vår far. De förklarade för pappa, att så farliga djur som folkilskna baggar borde inte få gå lösa i en hage där det växte fina smultron. Därefter berättade damerna om hur de blivit attackerade av baggen Bagger. Baggen hade gett den ena damen en rejäl knuff i bakdelen så dennas smultonkorg, och damen själv, hade åkt huvudstupa in i ett enrisbuskage. Damen förklarade vidare att hon fått ytterligare knuffar, när hon försökte komma på benen igen. Baggen hade sett mycket hotfull ut, förklarade damerna upprört.

Men far småmyste och sa att Bagger tydligen hade gjort sig förtjänt av en extra pris snus den dagen, för baggen älskade snus. Far lät damerna förstå, att han höll på Bagger och inte på dem. Så någon ursäkt eller plåster på såren blev det aldrig tal om. – Och jag tror inte att damerna plockade några fler smultron i våra hagar.

Vi barn var överförtjusta i vad Bagger hade lyckats göra, för vi ville ha våra bärmarker i fred. Vi älskade smultron och vår gård låg långt från all ära och redlighet, så vi kunde inte fara in till staden för att handla bär på torget. Det kunde däremot dessa två tanter göra, för de var bara sommarstugeägare och bofasta i centrala Karlstad.

Fotnot. Damerna är döda båda två, sedan lång, lång tid tillbaka.

 

***

 

Kapitel 36

 

Den 17 november 2012 Paus i villervallan.

 

Nu har jag låtit Vagabond få gå ut, för han jamade och förde helt enkelt oväsen, men han störde mig inte…, så det var inte på grund av det som jag släppte ut honom. Nej, han ville så gärna ut. Så jag tänkte att det kanske är bättre att han får komma ut en sväng, så han inte känner sig fångad. Katter är ju ena egna varelser, som det är svårt att bestämma över.

Jag följde med ut i rastgården, för att se om han skulle

kunna ta sig ut någonstans där – och det kunde han.

”Nej, men Vagabond, stanna”, sa jag dumt. ”Du får ju inte ge dig i väg utan att jag vet när och om du kommer tillbaka”, sa jag i hopp om att han skulle hejda sig. Men han inhiberade inte sina planer, utan traskade vidare. Men när han hörde min kommentar, slängde han en hastig blick bakåt, över sin egen skuldra, och jag tyckte att han log och han sa ungefär så här:

– Jag ska bara göra en cliffhanger, förstår du. Annars blir det ingen bra följegong. Varje avsnitt ska ju ha en sådan har jag för mig… eller hur författar-innan?!

Vagabond hade ju rätt, men skulle han komma tillbaka i dag eller nästa dag eller aldrig? Det var just det som var cliffhangern. Så mycket kurr som det trots allt varit mellan honom och mina katter, kanske jag aldrig mer skulle få se honom, mer än på avstånd! – Och hur skulle han få det då? – Utan mina påtvingade omsorger.

”Jo, men det är väl klart han kommer tillbaka. Han har ju inte missat en enda dag hitintills”, eller middag ska det väl vara, svarade mitt inre jag. Måste försöka lita på honom, tänkte jag för mig själv, som någon slags dålig tröst. – För jag tvivlade starkt på att jag skulle få se honom igen, och nu var nätterna kalla och otäcka och jag vill inte att någon av mina familjemedlemmar ska frysa, svälta eller fara illa på något vis.

   Jag är inte så orolig över att Vagabond gick ut i friheten, han hade åtminstone inte bråttom. Vi hade samtalat och jag hade klappat honom även ute i det fria, så han blev inte som han var innan vi stiftade vår bekantskap. Då var han ju som en flyktig etervätska bara jag visade mig. Han kommer nog tillbaka. Konstigt vore det ju annars.

Det är väl min dåliga självbild som stökar till det för mig. Människor jag råkat ut för har ju nästan hållit tummarna för att de till sist ska få säga ”Ha, haaa…, nu gick det att, i alla fall, åt helvete även för dig Moa…!” Sådana energitjuvar ska man akta sig för, men har man en gång fått dem i pälsen, är de värre än kardborrar, när man ska försöka bli kvitt dem.

Usch! Av sådana belackare/fans, blir man inte tuff. Inte om man är av ett så mjukt virke, som jag börjar förstå, att jag är tillverkad av. Det måste vara därför som jag alltid är så mån/övermån om att lyckas med allt jag företar mig. Men stort tack ska ni alla ha… Ni som håller tummarna för att det ska gå dåligt för mig. Jag har spottat i mina gamla tassar åtskilliga gånger under min livsresa. Och när jag nu kan se tillbaka i min panorama-backspegel, så ser jag att jag har lyckats med många omöjliga saker här i livet. Saker som jag absolut inte skulle ha lyckats med, OM jag hade haft en enda snäll människa som stöttat mig och gett mig bra och välmenta råd och lite uppskattning. Jag har sporrats av negativa kommentarer och en del människors önskan om motgång och nederlag. Jag har nog velat visa både mig själv och andra att jag inte dukar under i första taget. Men det här med Vagabond är jag beredd att misslyckas med. Det är bättre att kattkraken, får det bra, även om det blir någon helt annan stans än här hos mig. Huvudsaken är att han kommer till någon människa som älskar honom. Älskar honom för just den randiga bonnis han är. Mina siameser gör det inte. Det har jag för länge sedan fattat.

Många gånger har jag undrat över hur andra människor har det. Som ett exempel: de som sysslar med musik i TV-programmet ”Idol”. De brukar tacka sina fans, för deras stöd. Stöd av fans…? Kan man verkligen få det? – Jag begriper att de måste ha helt andra fans än dem jag har haft. Men kanske den innersta skaran av deras, så kallade fans, är lika missunnsamma som dem jag har haft närmast mig? För visst måste det väl finnas avundsjuka personer i deras bekantskapskrets också? Tyvärr är det ju faktiskt så att de är de som är närmast, som reagerar med missunnsamhet och avundsjuka.

Min iakttagelse är att: Folk som inte känner mig, är mer positiva inför att yttra ett lovord över det jag håller på med, än de man lever närmast. Rätta mig om jag har fel!

 

 *** 

 

Vagabond är en grann katt. Den saken är säker. Den som en gång har valt den här missen ur en kull kattungar, har varit ytterst noga med att ränderna skulle stämma och att ingen snedmönstring fick finnas i pälsen. En äldre dam har jag fått för mig att det måste vara som ägt honom tidigare. Eftersom han inte förstår sig på torrfoderkulor, så passar hans tidigare ägare in på en äldre person. Kanske en gammal dam. En människa som varit mån om att hennes katt skulle ha det bra. Kanske har hon kokat fisk och gett honom leverpastej och sylta… så han sluppit den där schiten, som han tycker att torrfodret är. För sådan mat förstår han sig inte på. Den kan man krafsa över och vända ryggen åt, hur hungrig man än är.

Ska kanske vända mig till ett medium och höra efter om hon kan sia om vad den här katten kan ha varit med om. Varifrån han kom och hur det kom sig att ingen annan tagit hand om honom, om det händelsevis är så illa att hans tidigare matte eller husse dött. Man kan aldrig veta.

 

***

 

När jag skulle gå ut och hämta mattan, den som jag hade hängt på trappräcket ute i friska luften, stötte jag ihop med Vagabond. Han stod på trappan och väntade. Jag hade ingen radio på, så om han hade jamat, borde jag ha hört det. Så än har han tydligen inte lärt sig att han ska jama varje gång han kommer.  Men han håller på, att anamma förslaget om att jama när han vill in. Men än sitter det inte i ryggmärgen, så att säga. Han tycker att jag kan hålla koll på honom.

Jag hade ställt ut mat på altantrappan. Alltså på andra sidan om huset, den sidan som vetter mot rastgården, för jag fick för mig att han nog skulle komma den vägen, eftersom han gick ut åt det hållet. Men se det gjorde han inte, den luringen.

Både Vagabond och mattan följde med mig in. När han hade ätit så ville han gå ut igen. Han verkade inte alls glad som han brukar vara. Han hade ett alvarligt drag i sina gulgröna ögon. Nästan bekymrat. Plågat drag på något vis. Han såg ledsen ut helt enkelt. Sällan man ser en katt som ser rent ut sagt ledsen ut, men det gjorde han, när han mötte min blick. Det var som om han ville säga något som han inte kunde sätta ord på.

Lite senare när han åter var inne, kom han och buffade flera gånger på mig, som om han ville tala om något för mig. Då lyfte jag till sist upp honom i knäet och försökte ägna lite tid åt honom, ifall det var kärlek han led brist på. Något speciellt, begrep jag att det var, men vad?

Vagabond hade ingen ro i kroppen uppe i mitt knä heller. Han kunde inte lägga sig till ro som han brukat göra om jag kliade lite på honom. Men oj… Då upptäckte jag att det var något blött i pälsen vid ena örat och trodde att han varit i slagsmål och blivit skadad, så det var blod… Tittade lite närmare på örat, och då kunde jag konstatera, att det var skabben som blivit så aggressiv. Oj, skabben hade förstås förorsakat öroninflammation. Varet och skabbens exkrement rann som en svart smet ur örat på Vagabond. Ve och fasa… Öron­inflammation, ingen tvekan om saken!

Hur är det ställt med kattstackaren? Inte konstigt att han sett ledsen och bedjande ut. Han ville förstås ha hjälp att bli av med smärtan. För han hade säkerligen en fruktansvärd värk i örat.

 

***

 

Vagabond hade ont, det förstod jag. Det var förstås därför han sett så ledsen ut och varit så orolig och rastlös under den senaste veckan. Till sist gick han upp och lade sig under min säng. Han låg inte sådär avslappat som han tidigare brukat ligga. Det är inget bra tecken. En katt som trivs och vill vila ordentlig ligger på ett helt annat vis.

Där under min säng, fick han vara ifred för de andra katterna. Lite lugn och ro behöver man ha, om man har ont.

Om den här katten inte kommit just till mig. Hur hade det då blivit med skabb och öronvärk, mask och alla andra eländen? Vem skulle ha kunnat förbarma sig för kattens pina då? Jag ryser, när jag tänker på det, för en sak är då säker: Folk öppnar inte sina dörrar, stora famnen eller sina plånböcker, för eländen utanför deras egna revir, om de kan slippa. Det är en sak jag lyckats begripa efter allt som drabbat mig helt oförskyllt här i min del av världen. Till och med skadade fåglar har av konstiga anledningar hamnat hos mig. Eller är jag bara otursförföljd i vanlig mening?

Jag hade en duva som jag vårdade ett helt år, men det är längesedan nu. Hon hade så egendomlig mönsting, så när hon kom tillbaka – efter sitt tillfrisknande – med en ny skada och blod på ena vingen, kände jag igen henne, och hon kände faktiskt igen mig. Vi var ju gamla bekanta. Hon hade tydligen tänkt så här: ”Bäst att ge sig iväg till Wiks-vårdcentral igen och bli omplåstrad, för så här kan jag inte ha det. Det gör ju ont för varje vingslag jag gör… Uj, uj, uj.”

Den där nästa gången blev inte sjukhusvistelsen lika långvarig. Ett litet sår under ena vingen. Kanske en skada hon fått efter att ha kommit någon hög för nära. Duvan skvallrade inte för mig, om vad hon mött för fiende den här gången. Nej, hon bara kurrade, på sitt eget vis.

Inget var brutet den här gången, vilket det var den allra första gången. Därför hade hon inte fått sitt dyrbara flygcertifikat indraget denna gång. Men hon mådde uppenbarligen inte bra. Som väl var hade hon sin voljär kvar på garageväggen. Voljären var ingen prydnad, men det var ju inte därför jag satte upp den. Utan enbart för att duvan inte kunde bo inne i mitt gästrum hur länge som helst.

En duva måste lära sig flyga igen. Därför satte jag in henne i den där holken där varken katter eller hökar kunde störa henne. Där fick hon vara ifred och hon hade utsikt över vad som skedde på Dianavägen med omnejd. Och hon klarade av att flaxa så pass mycket, så hon kunde ta sig både ner till marken och tillbaka upp till sin bostad. Den sjukgymnastiken fick hon fördriva tiden med, tills hon blev så pass frisk att hon kunde dra sina färder till sina gelikar. Vilken hon också gjorde så småningom.

Lite frö och ätbara saker serverade jag ovanpå holken och även på marken nedanför. Hon slapp ju på så vis ge sig av åt annat håll för att skaffa proviant. Det tackade hon för. Från den provisoriska bostaden kunde hon utan min hjälp ta sig in och ut. Hon kunde, med andra ord, flyga hjälpligt. Vingen skulle bli bra om hon fick vila och ta det lugnt, det var vi överens om, hon och jag.

När duvan Devis kom åter till mig ytterligare en gång – sista gången – kom hon i sällskap med halva släkten. Hon såg stolt ut, nästan som en liten drottning. Hon landade på gräsmattan mitt framför mig, och började spatsera runt, kurra och liksom förevisa sitt sällskap… ”Här förstår ni mina vänner, har jag bott länge… Här har jag blivit helbrägdagjord två gånger… dä ni…! Vad säger ni om det mina duv-vänner…?”

Så såg det ut som hon sa till sina bevingade vänner, när hon spankulerade omkring mitt framför nosen på mig med sitt fulltaliga duvslag. Hennes sällskap var en sällsam blandning av olikfärgade kamrater. Duvor som var nästan svarta och halvtomhalvt gråbruna med mer eller mindre vita partier i sina fjäderdräkter. Ingen den andra lik. Så vad detta var för duvor har jag börjat fundera över så här efteråt. Dessa pullor var inte särdeles skygga heller, och nu för tiden är ju alla duvor gråblå… och ser likadana ut, så det är omöjligt att skilja den ena från den andra. 

När ”Min Duva DEVIS” visade upp sin make, och om det var sina barn och barnbarn, som hon hade med sig, kände jag mig ödmjuk. Ödmjuk inför själva allmakten. Här kom hon tillbaka med hela släkten, för att visa att allt hade gått bra. Nu skulle hon dra till fjärran land och ville bara komma en sista gång för att tacka och säga adjö. Kan man få ett vackrare tack?

”Du, Moa, ser du att jag är omsvärmand av både fästmän och avkommor, så här bra lever jag nu. Skulle bara visa dig, så du kan önska mig lycka till i livet… Nu klarar jag mig själv, förstår du och har tagit lärdom av både farliga bilar, katter och hökar. Så nu tänker jag leva i fred med mina vänner de år jag kan ha kvar här på jorden… Tack för alla frön och för hyra av voljären”, var det sista jag hörde henne kuttra.

Det var något egendomligt med det här besöket. Duvorna landade i samlad trupp en solig sommareftermiddag. Som en väl tränad krigsarmé sänkte de sig över den klippta gräsmattan. Det såg ut som om min lilla Devis ville säga: ”Ja, här är vi nu… Ska du inte hälsa oss välkomna…? – Ser du så många vi har hunnit bli sedan sist. – Blev du snopen nu, Moa?” Så var det väl som min duva ville säga till mig. De stannade bara en eftermiddag på min gräsmatta och jag slängde ut lite fågelfrö och bjöd dem smaka. Sedan försvann hela skaran och jag såg henne aldrig mer.

Nog är det konstigt med djur av vilken art de än tillhör. Man kan genom att ge kärlek och lite omsorg och framförallt tillit, få de vildaste väsen att bli tama. Nästan rörande hur tillgivna de är, våra djur om vi bara behandlar dem rätt. Jag är glad över att jag är född bonde och att jag har haft de föräldrar som jag har haft. Kärleksfulla mot både djur och människor. Barn som vuxna individer. Det är just sådana människor som passar till bönder. 

 

***

 

Vagabond som är van att vara ute i ur och skur och verkat vara hälsan själv, tålde tydligen inte att vara inne en vecka i värmen. Han har inte haft någon önskan om att gå ut under den här veckan. Jag såg tendenser i går, att han kikade lite mot dörren, men inte så det var något att reagera på. Han hade kul här inne med att försöka bli bekant med Amigo. Leksaker var ju också något som gick att undersöka närmare. Äta upp dem gick ju också bra. Så han hade verkat fullt nöjd med inne-livet.

Om det inte blir bättre med hans ena öra, så får jag ge mig iväg till veterinären. Tänk så det är … Alltid är det något som inte går den väg man hoppas.

Men det får bli nya tag, ska behandla örat själv, till att börja med. Nu vet jag i alla fall, att han är illa däran av skabb och att han kanske har fått öroninflammation. Får försöka skaffa rätt medel mot skabb. Men det verkar inte vara lätt.

 

***

 

Kapitel 37

 

Ett skabbigt kapitel. (Skabb, skabb och åter skabb)

 

Jag lider när jag ser att Vagabond har besvär med klåda i öronen. Jag fick till sist en förklaring till hur han kan ha hållit sig så relativt ren i ytteröronen som vad han gjort. Han går tillväga på ett mycket speciellt sätt när han tvättar sig. Han lyckas på något konstigt vis vända ut-och-in på öronen. Vränger dem helt enkelt, och så gnor han rejält med sin jättetass på dem. Ett i taget. Så det är ingen mänsklig hand som gjort hans ytteröron så rena. Vid första påseendet verkar allt vara lugnt… – Men när man kikar inne i lurarna ser man hur illa det är ställt. Kolsvart och tjocka lager med skit efter skabbdjur är det längst där inne i hörselgången. Oj, oj oj… riktigt geggigt längst in, där han inte kommit åt med tassen. Skabb är inget som går att tvätta bort. Inte ens för en idog katt.

Där inne i hörselgången bor skabben. Skabbens exkrement jäser som en brunsvart deg, i kombination med var från en angripen trumhinna. Det kan alldeles säkert röra sig om en inflammation i Vagabonds öron. Åtminstone i det ena örat. För skabb ska vara relativt torr i sin konsistens, men den här skiten är blöt och brunsvart. Katten är illa däran. Den saken är klar, men hur ska jag gå tillväga med det? Jag har banne mig inte råd med ett veterinärbesök, tänker jag bekymrat och ryser vid tanken på mina senaste och dyra elräkningar. – Vagabond skulle ha vänt sig till någon med tjockare plånbok. Men det hade kanske inte hjälpt, för om viljan att hjälpa varit mindre, hade ju ändock inget förbättrat hans möjligheter till veterinärvård.

De flesta grannarna här omkring har borrat efter bergvärme för att sänka sina värmekostnader. Andra har installerat värmepumpar i sina hus, och jag … jag försöker installera en vandringsskatt i mitt hus. Så tala om galenskaper… och olika metoder för att få upp värmen utan att sänka kostnaderna.

Ja, ja, ja… Suck! – Jag får skylla mig själv som inte kan göra som de övriga grannarna i det här kvarteret: Blunda med båda ögonen för hur små, hungriga, frusna och skabbiga katter tar sig igenom vintern.

Ångesten sticker upp sin fula nuna och skärskådar mig, när jag försöker fösa undan det här nya problemet med skabben. Vagabonds skabb menar jag givetvis. Vad har jag att välja på? Låta katten fortsätta att sparka sig bakom öronen och få ännu fler kala fläckar i pälsen och fortsätta må dåligt och ha smärta och klåda. Eller gå ut med tiggarstaven, kanske.

Nej, nej, nej! – Han har redan sparkat bort tillräckligt med hår i sin fina päls, detta på grund av hans egna försök att stilla skabbklådan. Jag har ännu inte vågat mig på att rengöra hans öron ordentligt på djupet. Så jag vet ju inte hur mycket hjälp det kan bli av en rengöring. Han har ju så nyss kommit på insidan om de här väggarna hos mig. Fortfarande morrar han och fräser, om man håller fast honom. Så han kan ju exblodera om jag börjar böka i öronen. Bäst att skynda långsamt. Den här skabben har han inte dragit på sig under någon dag. Måste vara flera år som förflutit för att han ska ha blivit så här illa däran.

 

***

 

Ge inte upp, sa jag till mig själv … när jag började behandla Vagabond mot skabb.

Jag tittade på internet efter medel mot öronskabb på katt. Medlen var givetvis svindyra. Flera hundra om jag läste rätt. Konstigt att det ska behöva vara så dyrt, så fort man ska ha något till ett djur.

Det är en konstig otur som lägrat sig över mig, och som både drar ut på tiden och fördyrar behandlingen av Vagabonds öronskabb. Allt är liksom emot oss. Ingen vill hjälpa till och förklara eller på något vis/bringa ljus över griften, som de skriftlärde brukar säga…/ Alltså  göra det lättare för mig att hitta rätt bland de olika medikament som finns på apotek och på veterinärshoppar, som affärerna kallas, de som har både mat, tillbehör och sjukvårdsgrejer för olika djurslag.

På apoteket dit jag allra först begav mig, fick jag svaret, att det inte fanns något medel mot skabb som var receptfritt. Intresset för mitt problem var, minst sagt, svalt.

Nähää… Vad gör jag då? tänkte jag och tyckte att jag hade hamnat i en återvändsgränd. Men så ilsknade jag till:

– Men det är väl som självaste … den…! sa jag högt och tog ner bilnyckeln och lyckades starta mitt omöjliga bilskrälle och for till veterinärshoppen, som nyligen öppnat inte alls långt bort från mig.

Den shopen hade stoppat fin reklam i brevlådorna, om hur bra de var på allt. Enligt reklamen kunde man köpa allt från mat till toalådor, leksaker och övriga grejer som behövs för ens husdjur. Om det var sant återstod för mig att ta reda på.

 

***

 

Jag parkerade bilen, klev ur och stegade iväg mot affären. Det plingade till i en klocka som hängde på dörrens insida. Jag traskade in i lokalen. Där satt hussar och mattar och väntade på att få komma in till en veterinär med sin sjuka älskling.

Längst in i lokalen fanns det en liten affärsdel. En disk där det faktiskt stod en lång räkel, som jag förmodade var en expedit. Jag knallade fram till honom och bad att få köpa ett medel mot öronskabb och förklarade att det var till katten, inte till mig själv, för han såg förskräckt ut när jag nämnde ordet skabb. Undrar om han inte tog ett halvt steg baklänges, faktiskt. Sådana oädla åkommor kanske inte dök upp så ofta i denna ljusa, fina lokal, med hussar och mattar med nobla renrasiga fyrbeningar. Inget ont om djuren, för de är av människan framavlade, till de modeller de har idag. Det är sällan man ser en gatukorsning eller en vanlig randig kattsvans tillhörande en äkta bonnis. Nakenkatter med hemstickade pullovers är däremot inte så ovanliga längre. Kul att titta på, men hur känner sig katten, som borde ha botats från sin hårlöshet i tid, och på så vis sluppit alla hemstickade stickiga tröjor?

Ja, ja… Det där har inte jag med att göra. Jag har själv raskatter och jag älskar dem. Men jag har även en hjärtevrå ledig för en liten (läs stor) randig vandringsman av icke fastställd renrasighet.

– Skabbmedel var det ja… – Nej… inte behöver du ha något speciellt medel mot skabb, sa den medelålders mannen, som var både vindögd och det ena med det andra, men som var den ende betjänten jag kunde fråga.

Han tog ett par steg bort till en hylla och snappade åt sig en vit liten flaska.

– Ta den här…!

Han höll fram den pyttelilla flaskan.

120:– svenska riksdaler betingade den hjälpen.

Jag som är till åren kommen och dessutom uppvuxen på en bondgård med skabb och värre saker än så, kände mig verkligen tvivelaktig. ”Öronrengöring” stod det med svart text på den vita plastflaskan. Jisses…, tänkte jag. Det är väl inget annat än vanlig barnolja och det borde jag ha haft hemma, men så var icke fallet just då. Mitt badrumsskåp ekade tomt på sådana bra grejer. Hade redan använt allt användbart mot den där skabben i Vagabonds öron. Skabben var kvar, men oljorna var slut.

En vanlig barnolja hade inte kostat mig många kronor i inköp om jag vänt mig till Ica eller Konsum. Jag irriterade mig över att jag ingen hade. – Tankarna satte fart: det borde gå lika bra med barnolja, istället för det där dyra medlet som expediten höll fram…, det var min första tanke. Eller rent av lite oskyldig matolja som jag ju alldeles nyss hade haft i kylskåpet. Det var min nästa uppdykande tanke. Fast mina inre funderingar kunde jag ju inte börja framlägga för expediten. Dumt att stå där och. Så jag teg och funderade snabbt vidare.

– Nä, nä, nä… protesterade jag, höjde alldeles säkert flera decimeter på ögonbrynen, och kanske jag viftade till med handen i ren förskräckelse. Det där hjälper inte mot skabb, sa jag med en huvudskakning och sköt undan hans hand med den pyttelilla flaskan som han höll fram.

Expediten såg nog lite förvånad ut över min misstro till medlet han visat fram. Han var ju anställd i en specialbutik. Med andra ord; veterinärbutik.

Ett minne av ett gammalt beprövat medel mot ohyra dök upp i mitt minne, med namn och allt. Helt utan att jag ansträngde mig att minnas. Nu var jag ju inne på rätt ställe; en veterinärklinik, så då kunde jag ju köpa det medlet som helt plötsligt kommit upp i minnet och som användes förr mot skabb och diverse kryp.

– Kanske du har Tenutex istället? sa jag lite prövande.

Den manliga expediten skärskådade mig som om han betvivlade att jag hade alla hästar hemma och sa:

– Te-tee… tenu… Vad kallade ni medlet? frågade han förvånat och sänkte handen med den där lilla vita flaskan.

Jag riktigt såg alla frågetecknen ovanför hans snaggade frisyr.

– Tenutex… upprepade jag hjälpsamt och fäste mina närsynta ögon på hans näsrot. Medel mot både det ena och det andra, tillade jag.

Där blev det en liten konstpaus, innan jag fortsatte:

– Bland annat mot flatlöss klämde jag i… för att han skulle få en aha–upplevelse.

Och det fick han. Jo, je-sicken det fick han. Den manliga expediten höll på att tappa flaskan som han nyss visat mig och himlade riktigt illa med sitt ena vindögda öga, som verkade göra en utflykt ända upp i taket och tillbaka ner till mig, där jag stod och väntade på svar.

– Nej, något sådant medel har jag aldrig hört talas om, sa han förskräckt, och såg på mig som om jag riktat en k-pist mot honom. Eller om han var rädd för att bli smittade med något sattyg rakt över disken. Bäst att backa…, såg han ut att tänka.

– Nähää… – Då får jag väl köpa det där medlet då, trots allt, men vanlig rengöringsolja kan ju inte bita på skabbkvalster, protesterade jag slokörat medan jag rotade i min handväska efter plånboken.

– Jo, det gör det… det hjälper, sa den tålige, manlige expediten, i det samma som han tankspritt stoppade ner flaskan i en vit plastpåse. Först gör du ren kattens ytteröra. Droppa sedan lite av medlet i örat på katten, förklarade han och hötte med handen mot sitt eget högeröra. – Katter skakar på huvet när de känner att de fått in något i örat och efter några behandlingar så är skabben borta, påstod han lika säkert som amen i kyrkan. Och jag gick givet på det. – Vågade väl inte visa mitt misstroende längre. Det var ju han som hade senaste uppdateringen om skabbkvalser och medel mot densamma, inte jag.

Jahaa… – ”Vips så är skabben borta” det lät som en frälsning, tyckte jag. Detta var alltså ett slags självrengörande medel. Skit och skabb skulle alltså lämna kattens öron mer eller mindre frivilligt. Det lät det ju bra. Effektivt. ”Bara att droppa och skaka – droppa och skaka…”, larmade det inne i huvudet på mig. Den moderna världen är kanske mycket bättre än vad jag inbillat mig. Om man bara tar till sig den upplysning man får, utan att spjärna emot som vad jag gör.

Men jag tvivlade stort, och stod nog tyst oroväckande länge, men så betalade jag. Fick påsen med den lilla flaskan. Nickade och sa tack.

I den stunden när jag väntade på att få växelpengar tillbaka hörde jag undertryckta skratt bakom mig. Tala om att underhålla en hel väntsal med fyrfota-patienter och dess ägare. Där satt det hussar och mattar i rader med vovvar och andra djur, som led av allt möjligt, men tydligen ingen som någonsin varit där för behandling för öronskabb. Att detta begrepp med skabb var så fjärran, i en stad av vår storlek, var ju omöjligt för mig att fatta.

Jag kände mig i den stunden som en oavlönad ”entertainer”, som råkat gå in till fel publik. Hade det varit tillåtet med skatt, stående ovationer och långa applåder hade jag med all sannolikhet fått det också, när jag äntligen lämnade min manlige huvudrollsinnehavare, och skyndsamt gick mot dörren med min lilla flaska för 120 spänn.

Åkte hem och påbörjade en långdragen behandling av Vagabonds öron. – En behandling som till yttermera visso inte gjorde minsta skada på skabbkvalstren. Men som visserligen höll ytterörat rent några timmar. Men klådan försvann inte, för skabbdjuren var kvar och mådde prima. Man kan nästan säga: de trivdes bättre än på länge. De gillade inte heller skitiga öron, började jag förstå. Men jag gav inte upp. Behandlade i stället oftare och oftare, men skabben hade hela tiden försprånget. Jag fick lida mina nederlag tillsammans med Vagabond som tåligt ställde upp med sina kliande öron. Han hade inget emot behandlingarna. ”Gu´så skönt… är det redan dags igen. Okey”, tycktes han tänka.

Han lät sig lydigt placeras i mitt knä för ny behandling.

 

***

 

Kapitel 38

 

Behandling av skabb.

 

Så började min långdragna kamp mot skabbdjuren. Jag behandlade och behandlade, och Vagabond var med på galoppen från allra första början. Han var inte svårbehandlad alls. Oh-nej… ”Det var ju rent av skönt det här”, tyckte jag att han spann, när jag bökade och grävde runt i öronen på honom med den allra första vaddtussen som efterföljdes av en ny vaddtuss och ytterligare en ny… och hur många nya fräscha, vita tussar som helst som alla blev svarta av skit och brunsvart gegga.

Så småningom försvann åtminstone det som tydde på att det varit en öroninflammation. För konsistensen på skiten blev torrare. Så som skabb ska se ut, alltså. Men Vagabond hade fortfarande besvär av klådan, men han gnydde inte längre när han sparkade sig, så det gjorde nog inte ont längre, vilket jag misstänker att det gjorde allra först. Allt såg bättre ut, men det stannade därvidlag. Framskred alltså inte mot någon definitiv förbättring. Med andra ord: Skiten försvann inte. Skabben fanns kvar längst in och vällde ut i örat igen, så snart jag höll upp någon dag med behandlingen. – Om jag höll upp inemot en vecka, så var det riktigt svart inne i hörselgången igen, så här skulle det behövas ett äkta skabbmedel. Medlet i den där lilla flaskan, som var så dyr, hade ingen som helst menlig inverkan på skabbdjuren. Det begrep jag att det inte skulle ha, utan att behöva vara utbildad inom området. Det var ju vad jag som lekman misstänkt från allra första början. Så tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare, när de anställde personal till den nyöppnade veterinärkliniken. Där borde de väl ha haft en kunnig och välutbildad person, som hade kunnat leda kunden rätt i de medel som finns för olika krämpor på djur. Sådana åkommor som man kan behandla själv.

Det var tråkigt att killen lyckades förleda mig att köpa dyr olja.

 

***

 

Nej, så här kan vi inte ha det, tänkte jag till sist och ilsknade till på nytt. Ringde till veterinärkliniken, men någon veterinär fick jag givetvis inte tala med. Det fanns ingen ledig. Men en kvinnlig assistent var villig att hjälpa mig. Av henne fick jag veta, att det inte fanns något medel mot skabb som var receptfritt. Då hade apoteket rätt, då, tänkte jag, för så hade personalen på det närmaste Apoteket också svarat mig. Då blev jag inte lurad den gången åtminstone. Fast farmacevten hade sett nästan rädd ut när jag kom med mina skabbiga frågor.

Lika bra att sluta leta då”, sa ett par hjärnceller till varandra inne i min trötta hjärnmassa, men jag vägrade lyssna på deras negativa inställning. Det var ju modernt, för att inte säga senaste flugan, att lära sig tänka positivt när det var som besvärligast i livet. För Vagabonds skull fick jag inte ge upp. Nu var det kärvt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt för min del.

Jag kände mig besviken, men jag hade ju åtminstone fått raka besked i telefonluren. INGEN veterinär skriver ut recept på skabbmedel, för tänk om det är något annat som katten lider av, sa damen, som kallade sig just precis veterinär-accistent. (Ja, vad skulle ha kunna hända då för hemskt, tänkte jag, men teg.) – Det var ju för utvärtes bruk. Jag tänkte ju inte mata Vagabond med något giftigt.

Jag skulle absolut komma dit, tyckte assistenten. Det lät mycket angeläget, som om det fattades patienter för deras verksamhet just den dagen. Kanske de absolut behövde ha dit en katt till… för att fylla kvoten av patienter, grunnade jag. Deras nya klinik, som var ganska nystartad, kanske behövde ha påfyllning i kassan, tänkte jag elakt. Gudarna ska veta att detta med Vagabonds öronskabb, som jag trodde var enkelt att bli av med, det blev istället en mycket svårknäckt nöt för Vagabond och mig. En envis följetong, kan man säga. Nästan en ”never ending story”. Jag själv blev mer och mer irriterad på Gud och alla människor, som tycktes vända mig ryggen, så fort jag fick problem med omhändertagandet av den här randiga katten. Överallt stötte jag på patrull. Så fort jag nämnde ordet katt … ”i kombination med hemlös”, verkade alla dra öronen åt sig, och jag var tillbaka på ruta ett = ensam med Vagabond och hans och mina egna problem, om hur allt skulle ordnas.

Förr i världen kunde man åtminstone få ett personligt samtal med en veterinär, om man ringde på deras telefontid, men den tiden var tydligen förbi i dubbel mening, när jag försökte mig på att få prata med en djurdoktor. Endera opererade de, eller var ute i tjänsteärenden eller rent av tagit ut en semesterdag. Fy katten så motigt det var.

Med telefonluren mot örat vaknade jag till när den kvinnliga assistenten sa:

– Det finns en ledig tid idag klockan…

Där slutade jag lyssna och började tänka igen. – Åka dit…? Jag funderade en stund medan jag höll krampaktigt om telefonluren med en svettig hand. Jag lyckades övertala assistenten att göra en överslagsberäkning. Så jag fick reda på vad allt skulle landa på, om jag tog katten med mig och åkte dit.

Damen var behjälplig och bad mig vänta medan hon undersökte saken. Medan hon bläddrade i pärmar, prasslade med papper och emellanåt sa något till någon kollega, så erinrade jag mig, att min bil inte var besiktad, så jag skulle bli tvungen att ta taxi, men det var ju inte veterinärens fel. Men det skulle ju ändå läggas till slutsumman på min nota. En sådan resa – att ta sig fram och åter till veterinären – skulle väl gå på ett par hundra eller mer…, spånade jag inom mig, där jag satt och lyssnade till assistentens uträkningar och pappersprassel. Ytterligare telefoner ringde i bakgrunden eller vad det var för signaler.

Medan assistenten räknade satt jag och nästan bet på naglarna. Men så kom slutsumman i stödvisa suckar: Assistenten bad artigt om ursäkt för dröjsmålet. Hon förklarade att det tagit lite tid därför att det var så många olika poster, som hon varit tvungen att addera. Ett veterinärbesök innefattade allra först en odefinierbar summa, som kallas klinikavgift, förklarade hon, och det visste jag redan från tidigare besök. Så tillkommer undersökning av katten, och jag fick höra den summan. Därefter läggs summan för rengöring av öronen till de övriga posterna, och slutligen kommer kostnaden för behandlingen av desamma. Assistenten predikade vidare: Så blir det några kronor för receptutskrivning och jaa… momsen också…. Men så kommer ju till syvende och sist kostnaden för medlet… som vetten behandlat med. Så summa summarum… Assistenten drog in andan djupt och harklade sig innan hon vågade säga vad hela kalaset skulle sluta på. Det blev en bit över tusenlappen, (plus taxin då förstås, tänkte jag).

Jag förbannade den här moderna tiden som gjorde att allt skulle skötas av andra. Som om djurägaren inte ägde en enda egen fungerande hjärncell. Så här var det inte förr. Nej, just det. Så där omständiga var aldrig koveterinärerna. Behövde man få tag på en veterinär förr, så fick man snacka med honom personligen och inte via ombud. Jag rasade av förtrytelse. För rengöra öronen på katten, behövde ju ingen veterinär göra i det här fallet. För det gjorde jag redan flera gånger i veckan på den här kattstackaren. Med bravur, dessutom och alldeles själv utan medhjälpare. Jag skulle ha behövt ha en kattvakt som höll fast Amigo, som hela tiden jamade och ville irritera oss. Helst ville han  sätta en klo i endera mig eller Vagabond.

Suck!

– Nej, aldrig i livet, stönade jag när jag hörde slutsumman.

– Ursäkta jag hörde inte, sa assistenten. – Sa du att du tar den lediga tiden, den som…

– Neej… Nej, tack, avbröt jag. Jag vill vänta lite.

– Jamen du vet, att om katten har besvär så…

Där hängde meningen kvar outtalad för att pina mitt redan dåliga samvete ytterligare.

”Tack du, tänkte jag… Kattens dilemma har inte börjat idag… Han har haft det jävligt i flera år, misstänker jag.” Fast det sa jag givetvis inte.

Jag tackade för upplysningen och samtalet avslutades utan fler argument.

– Gud bevare mig för att vara en vanlig dödlig människa med ett djur att ta hand om – i modern tid – och dessutom med urusel ekonomi, suckade jag när jag lagt på luren.

Så gick jag fram till min Amigo-katt. Lyfte upp honom och sjönk tillbaka ner på min knarrande skrivbordsstol med katten i famnen – och tog ett rejält snack med honom om hans randiga rival.

– Ett och ett halvt tusen för att droppa några droppar skabbmedel i ett väl rengjort kattöra. Inte klokt, eller vad säger du Amigo?

Jag reste mig upp, tog kryckan och linkade ut i köket för att sätta på en kopp kaffe. Här gällde det att få liv i både tankar och livsandar, OM det fanns några andar kvar. Jag kände mig halvdöd vid det här laget. Var fanns alla djurvänner? Alla jag kom i kontakt med bara slog åt mig, så fort jag försökte nämna att jag hade en katt för mycket. Eller rättare sagt en katt som inte kunnat acklimatisera sig än, och som därför behövde ett hem och någon som kunde hjälpa honom av med skabben.

Kanske skulle det ha gått lättare att få ett hem åt katten om den tillhört en dyr ras… utan skabb… Lite elakt tänkt men jag blir så trött på alla som bara nonchalerar mitt problem. Det handlar ju om ett värnlöst djur, inte om mig personligen.

 

***

         

Kapitel 39

 

Om den där sabla skabben, skulle jag kunna skriva bra många kapitel till, men jag ska försöka fatta mig så kort som det bara går. Dock betingar skabben ett kapitel till.

Jag mådde illa efter att veterinärassistenten serverat mig summan för att bli av med skabbproblemet. Det lät lockande att få lägga allt det där med skabb och skit till handlingarna, men jag hade, helt enkelt, inte råd. Jag fick lov att ordna det på annat sätt, men hur?

Att skabb var en så svårbotad sak, och att så få människor visste något om den, förvånade mig storligen. Vad kunde jag dra in på för egen del, för att få råd med ett veterinärbesök, så jag kunde komma i åtnjutande av det där medlet, som var så svårt att få tag i, så det inte fick saluföras på den öppna marknaden. – Det lättare att få tag på narkotika, i den här stan, tänkte jag. För den varan slängdes ju nästan efter ungdomarna på -80-talet. Men jag kan knappast inte rengöra Vagabonds öron med en joint, även om formen ser hygglig ut. Skratta eller gråta…? Fritt fram för det som passar bäst.

Måste dra in på något så jag får pensionen att räcka till mer. Det är min skyldighet att hjälpa den här katten. Tyvärr ser det mörkt ut. När jag funderat en stund, upptäckte jag att allt som gick att dra in på… var det redan indraget på. Jag åker aldrig på semestrar för det ingår inte i min budget. Inte bio heller. Jag kör inte bilen i onödan. Klipper sällan gräset sedan bensinen blev så hiskligt dyr. Jag gör inga som helst utsvävningar. Hyr aldrig filmer och har endast Viasats billigaste utbud. Ett helt år gick det så dåligt ihop att jag fick säga upp Viasats kanalpaket. Över ett helt år stod tv:n och bara samlade damm. Så under det året hade jag inte ens tv-underhållning att roa mig med. Men jag ägde en dator och hade ADSL-bredband. Det var det absolut enda jag kostade på mig. Men ändå så var det svårt att få ekonomin att gå ihop.

Som sjukpensionär blir ålderspensionen ytterst minimal. Men varför klaga. Jag hade en blyertspenna och ett bra skrivblock och jag hade en fungerande dator och en stor trädgård, där jag kunde sitta och skiva för hand och sedan bara renskreva genom att sätta upp det handskrivna materialet i manuskripthållaren vid sidan om. – Inga problem, sa jag mig. Men det är många som skriver, så man har konkurrens. Fast välkomna är de kronorna man får för en novell. Konstigt nog betalas det sämre för följetonger, fast de består av fler bokstäver. Så var ligger rättvisan? Som vanligt är man förhindrad att se den. Fast det spelar ju mindre roll. Det går ju fortare att få till en novell än en lång följetong med alla cliffhanger i vartenda avsnitt.

Jo, man blir trött och bitter ibland. Men svårigheter är ju till för att lösas, säger de som är positiv-tänkare, så det är väl bara att fortsätta i galenskaperna. 

 

***

 

Jag missade ju tre månader av min första ålderspension också. Jag skulle ha ansökt om den, trots att jag redan var sjukpension. Det låter idiotiskt, men det är faktiskt sant. Så kan de göra. Det tror man ju inte när man redan är inne i rullarna. Det gick inte att ändra på den saken. Nej, det var omöjligt. Då kan man ju undra hur dåligt utbildade dessa datorers maskinister kan vara. På min dator står det DELETE på en särskild knapp, och sedan kan man fixa till det som gått snett, om man är det minsta lilla händig och har några vakna hjärnceller kvar. Men rätsida på det som en myndighet är skyldig mig. – Nej, det går inte att få. Men om jag inte skulle sköta mina åligganden, skulle jag snart ha kronofogden i farstun.

Man har däremot aldrig hört talas om, att en vanlig människa lyckats sända kronofogden till försäkringskassan eller skatteverket för att få dem att betala tillbaka det de rent ut sagt stulit från en människa. Stor skam är vad det är.

Nej, vi vanliga människor får klara oss utan upprättelse. Fy skäms på myndigheterna. De är inte ärliga. De klarar sig utan straff. – Absurt.

 

***

 

Man blir less och trött ibland, när allt är så trögtrampat, och när man är ensam om alla beslut och därtill äldre, och dessutom om man inte är på god fot med hälsan. Att reta sig på alla nymodigheter är väl tecknet på att man börjat bli riktigt gammal. För inte kan det väl vara något fel i världen? Har klotet börjat snurra alldeles för fort? Det känns så för sådana som Vagabond och mig. Vi vill att saker och ting ska vara lättare att fightas med, än vad det är nu.

 

***

 

Ett litet hopp tillbaka till skabben igen. Det ser eländigt ut när klådan slår till och Vagabond skakar ideligen på huvudet, sparkar sig och står i. Det kliar nog alldeles förfärligt. Även detta tyder ju på att han inte har något hem. Det finns helt enkelt inte någon människa som försökt lindra hans klåda genom att rengöra öronen från skabbkvalster. Så detta med skabben understryker att han inget hem har.

När det ser mörkt ut, får man lov att spotta i tassarna och ta Gud i hågen och ta nya tag. Det är mörkast före gryningen är ett ordstäv, som en klok människa sa till mig en gång.

Jag gick in på Internet och fick fatt i ett mobiltelefonnummer till något som kallades för ”huvudapotek”. Var det låg någonstans förtäljde inte den som svarade. Men jag fick tag på en vänlig person, i alla fall. Så jag passade på att pressa henne på upplysningar om det gamla beprövade medlet vid namn: Tenutex. Medlet som förr kunde köpas receptfritt och som användes just mot skabb. Frågade om det medlet kanske fått stryka på foten när så mycket nytt kommit ut på marknaden.

Hon skulle undersöka, svarade hon mig…, och tänk: Genom detta telefonsamtal fick jag veta att medlet fanns kvar. Det var alltså inte indraget som jag börjat misstänka.

”Om du talar om i vilken stad du bor”, sa farmacevten, ”så kan jag kolla om medlet finns inne på just ditt apotek.”

Jag talade om var jag bodde och vilket apotek som låg närmast mig. Och damen undersökte och upplyste mig om att Tenutex fanns på apoteket. Men hon sa till mig att du kanske får fråga efter medlet, för det måste förvaras i kylskåp.

För mig själv undrade jag argt, varför apoteks­personalen inte kunnat titta i kylskåpet när jag var där, utan att jag först skulle behöva ringa till ”Tjotaheiti” för att ta reda på var de förvarar sitt skabbmedel.

Det är så konstigt, det verkar inte som om personal på veterinärkliniker eller apotek har så värst stor reda på vad de sysslar med. Alla bollar mina frågor till någon annan, som också bollar ärendet vidare för att slippa anstränga sig. Man måste veta själv vad man ska ha och var det finns att få tag i annars går man bet. 

Hur som helst, efter mycket om och men stod jag till sist med en påse som innehöll en tub Tenutex, men nu var frågan: skulle det bita? Eller var även den här dryga hundringen bortkastad? Jag visste, att mina föräldrar, medan de hade gård och djur, hade fått andra och bättre medel mot just öronskabb på katter. Men för mig var det ju omöjligt att få ett sådant medel utskrivet, utan att först kliva in på kliniken med katt och allt och betala överpris för en åtgärd som jag var högst kapabel att utföra själv, om jag bara hade haft medlet i min hand. – Är det då så konstigt att jag till sist blir irriterad? Här borde jag sätta fler frågetecken än vad svenska skrivregler rekommenderar.

Jag tröstade mig med att jag kunde ju alltid börja med det här medlet. På så vis kanske jag kunde hålla dessa fräcka kvalster stången, innan mina egna katter blev smittade. För skabb är ytterst smittsamt. Räcker med att katterna lägger sig på ett ställe där en pestsmittad legat, så kan det var klippt.

Kanske det här medlet åtminstone kunde hjälpa lika bra som det där harmlösa medlet i den där lilla flaskan, som jag köpte för 120 spänn. Det som skulle vara så fantastisk enligt veterinärassistenten. Men, som sagt, jag visste ju, att redan på antikens tid fanns det medel som var vida bättre än Tenutex. Men när nu ingen levande varelse ville vara behjälplig med att uttala namnen på de nya preparat som jag själv inte mindes de tillskruvade namnen på, fick jag alltså göra som Kajsa Varg brukade göra: ”taga det man haver”. Med andra ord: Reda mig med de medel som stod tillbuds, och gilla läget.

   Med Tenutex-tuben i en påse återvände jag hem och därefter började min kamp mot skabben med detta starkdoftande medel. Vi blev yra i luvan både Vagabond och jag. Tänk om mina andra katter också skulle få skabb i sina lurar. Det var tillräckligt jobbigt att behandla en katt. Jag var både svett och vindögd när jag äntligen var klar med två kattöron.

 

 ***

 

Kapitel 40

 

Tänka sig. En dag fick jag fatt i en verklig medmänniska. Äntligen en person som det gick att tala med, och som visste mer än alla andra jag nämnt mitt skabbproblem för. När jag börjat och även fortsatt en tid med Tenutex och till slut insåg att detta medel enbart skulle hålla skabbdjuren stången och inte utrota skiten, började jag åter fundera på andra åtgärder. Det där medlet, ”Tenutex”, verkade ju mest eller kanske enbart tära på mig. – Odjuren i Vagabonds öron levde ett bra liv längst inne i det allra skrynkligaste av kattens hörselgångar. Jag bestämde mig för att åter igen gå till attack mot en motsträvig hop av människor på olika ställen i vår Herres hage.

Ringde upp några bekanta som jag visste hade katter och som haft med skabbkvalser att göra. Det blev många olika bud. Injektion i nackskinnet med ett medel som var nära nog dödliga, sa en… – En annan mindes inte alls och förövrigt var det maken som skött det hela…, så hon visste inte vad deras katter behandlats med. – En dam i Småland som jag pratade med sa:

– Jo, jag fick ett medel, av veterinären. Minns inte vad det hette!

Jag frågade om medlet var receptfritt.

Hon upprepade min fråga lite sävligt:

– Om medlet var receptfritt… – Nää…, det vet jag väl inte om det var. För jag tog katterna med mig till veterinären, så fick han göra ren öronen och ge det där skabbmedlet. Det är så bökigt att göra sådant själv, så det fick de som var bra på det fixa, sa hon och skrattade.

Ja, visst så kan man resonera om man har råd, tänkte jag ytterst irriterat.

– Men fick du inget medel att efterbehandla med? Jag, menar så du kan kolla vad medlet hette, eftersom du inte minns, fortsatte jag min enträgna utfrågning.

– Jo, jag fick något som jag skulle använda om det behövdes…, och… nånstans i skåpen står det väl, svarade hon sävligt. Men kära du… jag har aldrig använt det, så … Nej, jag vet inte var jag gjorde av det. Kanske har jag kastat det, tillade hon och ville hellre prata om något annat och lämna skabben åt sitt öde.

Hon ville på det bestämdaste bli av med mig. Inte ville hon syna sina skåp för att vara mig behjälplig med att ge mig ett ansikte på skabbmedlet, så jag kunde fortsätta att forska.

Nä, då… det fanns inte minsta intresse för att hjälpa mig. Att det var Vagabond som hon på så vis skulle hjälpa, fattade hon inte ens. Lite elakt av mig att säga så, men hur var det då?

Men så fick jag en dié: Mannen som brukar korrekturläsa åt mig… Han… Stig… Jamen han har ju katt och han hade varit iväg med sin nyanskaffade katt till veterinär för att vaccinera och visst hade han väl talat om för mig att veterinären hade upptäckt att katten hade öronskabb. En fin liten hona som levt ute på landet i en allt för stor kattfamilj.

Jag ringde upp honom och ställde alla mina frågor till honom, och han besvarade alla mina spörsmål, utan minsta irritation. Så tala om att gå över ån efter vatten.

– Jo, men den veterinären som jag var iväg till, har ju även du, Moa, varit till, sa han. Var inte du där med Holländar-Zazza?

– Jahaa, långt där borta. Sälven hette väl platsen, va? sa jag medan kugghjulen började dra fram saker ur minnenas arkiv.

Så kom jag ihåg att dit hade jag åkt med Zazza, innan jag gav upp hoppet att kunna bota hennes, tyvärr obotliga missbildning i strupen och magen. Minns inte diagnosens namn. Men veterinären ute vid Selven, gjorde sig besväret att ta reda på vilka möjligheter Zazza hade, att få ett drägligt kattliv. Om det ens var möjligt. Vilket det visade sig att det inte var, men det var en helt annan historia.

Jag ringde omgående till Selvens veterinärklinik, och fick fatt i en kvinnlig assistent. Eloge åt den assistenten. – För en gångs skull en människa på rätt plats, vilket jag inte är bortskämd med.

När assistenten hörde att jag hade en katt som var illa däran av öronskabb, och att min ekonomi inte tillät några större utsvävningar, just då. Beslöt denna människa att vara mänsklig. Hon sa:

Visst kan jag kolla vad ett besök här skulle kosta, men har du försökt med: ”Frontline”? frågade hon.

– Frontline… härmade jag, som någon sorts papegoja. – Nej, vad är det?

– Ja, det är egentligen ett medel som är anpassat mot fästingar. Men det är just Frontline som vi veterinärer har använt, ända tills det nyligen kom ett ännu bättre medel. Nu används ”Stronghold”, tillade hon. Men Frontline har brukat visa sig effektivt mot öronskabb. Så du kunde ju pröva det allra först.

– Jahaa-ja…, svarade jag ytterst förvånat. Hur ska jag bete mig för att få veterinären att skriva ut ett recept på det där medlet åt mig, då? undrade jag med flerdubbla frågetecken i rösten.

– Nej-men det kan du ju bara slinka in på närmste apotek och köpa. Det är inte receptbelagt, förkunnade hon med sin ljusa, glada röst.

Nu blev jag tyst och damen också, ända tills hon drog in luft igen och sa.

– Fast det är klart att du får gärna komma hit så utför vi behandlingen. Men jag menar …, sa hon lite ursäktande; eftersom du ju redan gör ren kattens öron själv, så är det ju nästan onödigt med en lång resa hit för att vi ska utföra behandlingen. Jag tror du kan göra den lika bra själv.

Kors i Jesu Namn…, en människa som för första gången gav mig godkänt och trodde mig om något. – Och som dessutom inte till varje pris försökte mörka mina egna möjligheter att hjälpa min katt. Dessutom utan att jag skulle bli bankrutt… – Halleluja, hade jag haft lust att skrika i telefonen. Men jag fortsatte tiga. Jag hade fått någon konstig tankeblockad, eller om det var vanlig tunghäfta.

För att försöka väcka mig ur koman, som jag ofrivilligt hamnat i, fortsatte assistenten:

– När du kommer in på apoteket, säger du bara, att du ska ha medel mot fästingar, så plockar de säkert fram Frontline åt dig.

 

***

 

Vad jag tänkte på under min färd till apoteket, var: den här mänskan måste ha fel. Jag valde ett helt annat apotek än det vanliga, för säkerhetens skull. Hade helt tappat förtroendet för det närmaste apoteket, som jag redan besökt alldeles för många gånger.

– Medel mot fästingar… Ja-visst har vi medel mot sådan ohyra, sa expediten.

– Frontlien…? Har ni det, undrade jag.

– Frontline, var det ja…, upprepade hon.

Farmacevten eller vad hon var, slängde bak sitt rågblonda hår och svingade sig ut i lokalen och bort i ett mörkt hörn. Drog ut en låda, reste sig upp och höll upp en förpackning så jag kunde se den. Varför hade aldrig någon människa gjort sig detta omak tidigare, for det genom min hjärna. ”Därför att du inte slängt fram namnet på preparatet och kunnat tala om i vilken låda det låg”, svarade en uppnosig hjärncell.

Om medlet hade funnits bland de övriga medikamenterna där man får leta själv efter något som passar att bota sitt sjuka djur med; maskmedel, vitaminer eller medel mot mjäll i pälsen… eller andra preparat avsedda för djur, kunde jag kanske själv ha hittat det. Men i en låda nere vid golvet… Inte vågar man börja böka i deras hemliga lådor?

– Så det där medlet ska alltså vara receptfritt, sa jag dumt och tittade ömsom på förpackningen, ömsom på farmacevten.

– Jo, nog ska det vara receptfritt, sa hon och banade sig väg tillbaka till disken och slog in kostnaden i maskinen.

Det gick på ett par hundringar, men om det skulle hjälpa, så var det ju värt varenda krona. Salig som en nyfrälst, betalade jag och satte kurs mot utgången. Nu skulle jag hem och behandla Vagabond. Kunde det vara möjligt att vi var vid änden på den här svårbehandlade skabben nu?

När jag slutligen läst bruksanvisningen, både en och två gånger, visade det sig att det mesta av medlet skulle droppas i nacken på katten. Endast ett par ynka droppar skulle in i vardera örat. Hur skulle detta medel kunna skrämma de där orädda skabbkvalstren på flykten, var min första tanke. Men jag hade redan prövat så mycket annat som inte hjälpt, så jag kunde ju lika gärna pröva även detta, när jag nu äntligen fått fatt i medlet. Eller var det någon helt ny skabb Vagabond hade dragit på sig under den långa tid han levt i frihet? Det var också en tanke som slog mig. Jag mindes vad en vet-assistent tidigare sagt till mig: ”Tänk om det är något helt annat än skabb!” Ja, tänk om den assistenten hade rätt, då skulle inte ens det här medlet hjälpa. Men pröva var jag i alla fall tvungen att göra. 

Nu gällde det att de dyra dropparna hamnade på katten och inte någon annanstans. Jag hade inte mer än två händer och närgrannen var rädd för katter och andra personer som jag pratat med hade tidigare visat ett så stort ointresse för min belägenhet, att jag inte ville krusa dem vidare. Jag ringde korrekturläaren. Han brukar aldrig vara omöjlig, det var han inte den här gången heller. Han kom och höll i Vagabond, så jag fick droppa in medlet på den plats, där det skulle göra nytta. Någon droppe i vartdera örat och resten på skinnet i nacken. Det luktade kanske något som katter och även skabben skydde, för Vagabond fick stora, rädda ångestpupiller. Fast med lite extra godbitar i matskålen förlät han oss för den här lite obehagliga händelsen och drog med sin stora tass ett streck över både händelsen i sig och minnet av fasthållandet. För ingen normal och fri katt vill känna tvång.

 

***

 

Efter den här behandlingen vidtog en spännande tid.

Det tog lite tid, men jag fortsatte ju min rengöring av ytterörat som tidigare, fast nu med vanlig, billig barnolja. Och till sist var Vagabonds öron lika fina som när han föddes. Fantastiskt så bra det kan bli, bara man får fatt i rättskaffens människor. Men det tog ett halvår att söka rätt på den människan som slutligen hjälpte mig. Men eloge åt Selvens veterinärassistent.

Den instans jag klandrar mest i den här ytterst segdragna händelsen, det är ju veterinärvårds-butiken och tillhörande assistenter på den kliniken som borde ha vetat vad de talade om. De om någon borde ha vetat att Frontline var receptfritt, och användes mot öronskabb, innan det nya medlet ”Stronghold” kom ut i marknaden. Och att det dessutom var receptfritt. Ingen eloge åt dessa ohjälpliga människor, som jag tvingades tjata på i ett drygt halvår.

 

***

 

Kapitel 41 – – – En liten kattsaga

 

Måste blanda in lite glada saker, som lättar upp humöret, så det inte blir för mycket av mina ledsamheter och motgångar.

 

Ingress:

Moa är ägare till ett gammalt hus på en stor – kanske till och med för stor – tomt. Dessutom är hon matte till några siameskatter. Dessa katter är speciella på både det ena och det andra sättet. Så här lätt kan de busa runt och ge Moa stoff till en helt ny story att skriva om;

 

***

 

Siamesen Amigo kommer störtande in till sin mamma:

– Nu du, morsan! – Nu har jag något som jag kan berätta för dig.

Amigo nästan flämtade efter språngmarschen och fäste sin blåa blick på Zazza.

– Visst, snacka på du! Jag är idel öra, även om jag råkar tugga på några torrgodisar.

– Jag har varit över till den andra sidan, jamade han gällt och hans morrhår spretade rakt ut på sidorna, så han liknade mest av allt en gammal disktvaga, och hans uppsyn för övrigt påminde närmast om någon som alldeles nyss mött greve Dracula i egen hög person.

– Visst, visst, jag tror dig, sa Zazza och tuggade vidare. Det förvånar mig absolut inte, så våghalsig som du alltid har varit. Men du kom i alla fall tillbaka hit, det var snällt av dig, sa Zazza och log så en torrfoderkula ramlade ut ur munnen och tillbaka ner i skålen.

– Ja, det är väl klart att jag kom tillbaka, för jag ville ju tillbaka till dig, så klart. Jag såg en människa och en främmande katt... – Där på den andra sidan alltså, förtydligade han och sköt rygg som om han blev rädd vid blotta minnet av de där gestalterna som han hunnit få syn på.

– Bra! sa Zazza och slutade tugga.

Hon ruskade lite på huvudet och fortsatte på sin mening:

– Då vet vi alltså var vi har våra fränder.

Zazza fick en liten tår i ögat. Men den fick hon snabbt bort genom att göra en ny huvudskakning.

– Fast nu vill jag nog höra hur det såg ut där borta... , fortsatte hon. Du måste berätta om allt du såg, sa hon forskande och blev för ett kort ögonblick nästan vindögd, som om hon försökte titta både upp i himlen och på sin son, Amigo, samtidigt.

– Jaaa... jag var ju inte där så länge, så jag hann inte se så mycket av härligheten, eller hur jag ska uttrycka mig. Det allra första jag lade märke till var en stor, praktfull rosenbuske. Den var full med gula utslagna rosor. Det doftade nästan bedövande gott. Gula, granna rosor!

Amigo slickade sig om nosen, som om det möjligen kunde finnas rester av doften kvar på den.

– Jahaa, sa Zazza lite förvånat, så de har alltså rosor, där på andra sidan, hm, mmm…! Det var som själva den ... Vad mera växte det, då …?

– För dig, morsan, som aldrig har varit där, på den andra sidan, är det ju lite svårt att förklara hur växterna såg ut. Men jag kan namnen på en del, så jag kan tala om att det växte något som kallas tall, samt en annan barrväxt mer av typen buske, stor som attan ...

Amigo avbröt sig för att gäspa, men fortsatte berättandet efter att ha slickat sig om mustascherna:

– Det var nog en enbuske har jag för mig. Stickig var den, jamade han och drog ett drag med tassen över nosen vid minnet av buskens ettrigt vassa barr.

– Även tujor och cypresser växte, lite hur som helst. Men det var något annat buskaktigt, som skimrande i vitt, och som klättrat iväg nästan ända upp i himlen. Underbart tjusigt var det, måste jag säga. Dessutom tror jag det var näckrosor som växte på torra land.

Han ruskade lite på huvudet, som om han inte riktigt trodde på det han själv berättade.

– Alltså utan vatten, för vattnet var borta. Det var en helt uttorkad stor sjö-grop, kan man kalla det. Fisken var också borta, lite konstigt kanske ...

– Märkligt, sa Zazza och slutade tugga. Kanske man inte behöver ha vare sig vatten eller näring där, ”på den andra sidan, då... ”, mumlade Zazza och såg upp mot himlen, genom köksaltandörrens springa. Den dörren stod nästan alltid på glänt i sommarvärmen.

– Kan tänkas – kan tänkas ..., svarade Amigo och sparkade till en torrfoderkula lite tufft med ena bakfoten så kulan for in under bordet.

Så fäste han blicken på Zazza igen och frågade:

– Skulle du gärna vilja komma till andra sidan, morsan?

– Nja... ej... Jag vet inte. Det kan jag inte svara på så här på rak framtass. Jag har ju det relativt bra här, och det är väl väldigt tyst där, va?

    – TYST...?  Sa du tyst? undrade Amigo.

Zazza svalde och nickade till svar, och blinkade ett par extra gånger.

– Nää-du..., sa Amigo… Där var det toner. – Toner så höga så en döv hade kunnat höra, kan jag tala om. Det var både rock och pop – allra minst. – En massa bländvita lakan hängde på en uppspänd torkvinda, det hann jag också se.

– Oh, Jisses då! Det var väl spökenas nytvättade lakan, förstås. Jaha… jo lakanen hinner gott och väl torka till kvällen, så varmt som det är idag, svarade Zazza och kikade genom dörrspringan, sedan drog hon ett varv med tassen över ena örat för att torka bort ett par svettpärlor från pannan.

– Kan man tänka sig ..., sa hon och himlade med ögonen. Det är lite lustigt att de inte använder engångslakan på ett sådant där ställe.

Zazza resonerade högt och såg förvånat på Amigo som bara nickade i ett slags medhåll.

– Men du förstår, morsan; Jag höll nästan på att bli kvar där?

– VAR…? I Paradiset, menar du? fyllde Zazza i.

– Javisst, var annars – trodde du? Du förstår – grinden var trasig, den hängde bara på ett enda gångjärn!

– Jahaa... Ja, du menar väl Pärleporten, antar jag. Jasså var den trasig, det var konstigt – mycket märkligt, det må jag säga, hummade Zazza mellan nästan hopbitna tänder, och slutade tugga.

– Ja, just det, Pärleporten, menar jag givetvis, fast jag har aldrig hört något namn på den där öppningen mellan världarna någon gång tidigare. – För du, mamma, har ju inte velat prata så mycket om den andra sidan med mig, anmärkte Amigo och blängde lite surt på Zazza. Fast Pärleporten låter fint och belevat, så låt gå för det!

Amigo ryckte lite tufft på ena skulderbladet.

– Nej, jag har väl inte gjort det, kanske, svarade Zazza och dröjde lite på varje stavelse i orden. Det är ju inte meningen att vi ska vara på den andra sidan än på länge ... vet du väl? – Det har jag i alla fall talat om för dig – var eviga gång – när du har varit på alltför höga höjder, avslutade hon och såg forskande på Amigo.

– Ja, däää- ja... , snäste Amigo, men vad i Himmelens höjd har mina himmelska höjder med den ”andra sidan” att göra? nästan morrade sonen irriterat, för han gillade inte att Zazza försökte byta samtalsämne nu när han för en gångs skull hade något alldeles nytt och häftigt att berätta för sin världsvana holländska mamma.

Zazza såg förebrående på Amigo och skakade mycket oroväckande på huvudet och tänkte: Den pojken kommer inte ihåg mycket från en dag till en annan. Det var ju så sent som igår som han gick ut på plåttaket över altanen. Det blev KATT på HETT plåttak, hade Moa sagt (solen gassade ju på den svarta plåten) och hon, Moa alltså, hade hastigt slängt sig ner raklång på mage och kravlat ut på den heta plåten – och lyckligtvis fick hon tag i Amigos långa rumpa och hivade honom till sig på några röda sekunder. Annars hade han ju utan större betänkligheter kastat sig ut i ”evighetens tomrum”. (Som Zazza brukade kalla ”den andra sidan” – eftersom hon ännu inte hade hört talas om att någon varit där och kommit levande tillbaka.)

– Ska du inte fråga mig om något mer? undrade Amigo och satte sig på rumpan och såg både hemlighetsfull och fjärrskådande ut.

– Vad hade du gjort för sattyg – Jag menar ... eftersom du kom ... över på den andra sidan? hackade Zazza fram mellan tuggorna.

– Nää, vaddå? Jag hade väl inget gjort ... nä ... rackartyg ...? Inte jag, inte, svarade Amigo och såg oskyldig ut och slickade lite förläget på ena framtassen, och såg under lugg på sin mor.

– Nej, det är klart, jordelivets minnen fick du väl inte ta med dig in i Härligheten – förstår jag, hummade Zazza och svalde en torris nästan otuggad, så det blev ett kluckljud i strupen. – Det sägs ju att på den andra sidan är svårigheterna som vi hade på den här sidan – helt glömda. Det kan ju i och för sig vara bra, sa Zazza snusförnuftigt och skådade på sin son.

Så satte hon sig ner, och började vifta med ena framtassen åt Amigo… – Därefter började hon predika för sonen om alla faror som lurade på små kattpojkar – såsom: höga höjder och platt fall, vatten och drunkningsolyckor. Eld och svavel samt förgiftade råttor och allt annat som hon kunde komma på som kunde vara farligt för en kattunge.

– Men hör-röö, morsan! gapade Amigo till, helt plötsligt, och alldeles för högt dessutom, och hoppade upp på en köksstol där han ställde sig nästan på tå i sin iver att berätta; det måste ha funnits vatten där i alla fall …, för det var ju en karl som höll på att blaska vatten på en bil... det kommer jag ihåg nu när jag tänker efter.

– Nä, nu får du gee dig!!! Säg inte att du driver med mig! sa Zazza i en ton som låg närmast falsett, för då ska jag klösa dig! Det ska du få känna på, hotade hon.

– LUGN, lugn ...! COOLA ner vettja ...! Det är ingen ko på isen än! – Inte driver jag med dig, mamma! Det fattar du väl att jag inte skulle, vare sig våga eller vilja?

Amigo lade huvudet på sned och såg på Zazza lite under lugg som han börjat göra när han kände sig lite osäker, så tillade han:

– Vad är det för dumheter du får för dig, morsan? – Från det ena till det andra, fortsatte han, så kan jag berätta för dig att en likadan telefon som Moa har, satt Mannens fjälla och pratade i under tiden som fästmannen tvättade bilen. Jag tror att det var hans fjälla, i alla fall, för hon pussade på honom emellanåt.

– Fjälla...? Puh! – Fjälla åt vem? Var det Guds Egen fjälla som du såg, nu också? Kanske ...? Kanhända ..., hånade Zazza och himlade retfullt med sina safirblå ögon.

– Om det var Gud som tvättade bilen ..., började Amigo ... Ja, då var det med all sannolikhet hans fjälla som satt och babblade i den där telefonen, annars skulle hon väl inte ha pussat honom, va? Eller kan man pussa på vem man vill?

Nu såg Amigo lite tveksam ut. Lite lessen också, över att Zazza hade blivit så tvärt sur och till råga på allt hånat honom, det hade hon aldrig någonsin gjort tidigare. – Så tillade han:

– Kan du tänka dig, morsan, att Moa svär över den där Pärleporten i bland? Jag är däremot jätteglad över att den finns. Vad vore livet utan Pärleporten? sa Amigo mest för sig själv och slog lite misslynt med svansen.

– Vad säger Moa då? undrade Zazza, när hon svär över Pärleporten, menar jag, förtydligade hon och såg lite tvehågsen ut.

– Hon säger de hemskaste saker, som ...

Amigo blev lite osäker på, om han skulle våga säga vad Moa sa:

– … Ord som du säger att jag inte får säga – som: ... Satan, Hell, Skit, Fan och så hans farmor eller om det var mormor hon sa sist … Men det sista … sånt får man kanske säga, men hon säger förbannade... också, och det får man absolut inte säga, va?

– Jasså, jahaa, suckade Zazza. Men varför skulle Moa svära och domdera över PÄRLEPORTEN? Det är väl inte så hon ser på den? Inte vad jag har hört eller uppfattat i varje fall.

– Nä ... Men … Det är väl inte så konstigt att du inget har hört om det, du är ju inne jämt. Gå ut så ska du få höra!

– Uuut ... Jaag…, nästan skrek Zazza och gav Amigo en brännande blick.

– Ja, det är väl klart att hon svär över Pärleporten när hon är ute. Det finns väl ingen anledning att svära över den inomhus, heller? svarade Amigo med självklarhet i stämman och såg med överseende blick på sin mor.

Zazza skakade ännu en gång på huvudet och undrade varför Moa inte svor över porten mer än när hon var ute och sa för sig själv:

– Kanske Moa känner sig närmare himlen när hon är ute, och det har hon väl i viss mån rätt i.

Amigo såg forskande på Zazza där hon satt och pratade för sig själv och upplyste henne om att Moa aldrig gick genom Pärleporten när hon var inne. Dessutom poängterade han, att Zazza alldeles säkert kunde höra ända in när Moa nästa gång var på väg in genom Pärleporten. För det var ett väldigt plingande och rasslande varje gång hon försökte öppna den, förklarade han.

– Jaha, det skramlar, sa Zazza och sträckte på sig. Det är kanske Sankte Per som skramlar med sin nyckelknippa, föreslog hon hjälpsamt och svalde så det uppstod ett nästan hickande läte.

– Ja inte vet jag vem det är – men om det är han – Per, som du sa, så sitter han ju uppe på halva Pärleporten och skramlar i takt med portens rörelser.

– Mycket märkligt, på min ära, sa Zazza och lade huvudet på sned. Har du sett den där porten själv, menar du ... eftersom du kan veta att han sitter där? Han, den där Per alltså, undrade Zazza och höll andan medan hon väntade på sonens svar.

– Så - klart jag har! Tror du att jag är blind?

– Nä, nä... inte tror jag väl det, men ...? När… ?

Nu vågade inte Zazza göra narr av sonen längre, för nu började hon tro att det var sant det han berättade. Eller att orsaken till hans virriga berättelse kanske berodde på, att han hade fått för mycket sol på hjässan. Det var ju över trettio grader om dagarna, ibland närmare fyrtio. Solen lyste från molnfri himmel och han hade ju ingen mössa ... stackar´n.

Nu skakade inte Zazza bara på huvudet, nej nu kände hon hur hela hennes lilla kropp genomfors av små skakningar, och hon började känna ett lätt illamående och en stor matthet spred sig nedåt alla fyra benen. – Var det så illa med hennes son, så han stundvis var på väg bort från henne? Var han kanske nästan död ibland? ”Gode Gud!”, sa hon högt och skar tänder lite lätt.

– Vad är det med dig, morsan? – Mår du inte bra? Du ser ut som om du håller på att svimma! Eller är det bara det att du inte tror på vad jag berättar? frågade Amigo och petade lite försiktigt på Zazza med höger framtass. – Gå ut i morgon, så får du ju se själv! beordrade han och puttade henne i sidan ytterligare en gång, fast lite hårdare den här gången.

– Nä, det skulle väl aldrig falla mig in, svarade Zazza hastigt och vätte läpparna med tungan och såg med frånvarande blick ut genom dörrspringan igen. Så tillade hon, liksom för sig själv:

– Hur kan allt detta hänga samman? VAD i all världen har grabben sett?

Den frågan ställde hon rakt ut genom dörrspringan – till själva universum. Hon plirade upp mot himlen som om hon väntade sig att svaret skulle komma därifrån – istället för att invänta svar från sonen, som just i den stunden drog in luft för att svara.

– Men snälla du, morsan! – GEE Dig! Nu är det min tur att ta ton, sa Amigo och blev rasande. Varför ska du sitta inne och häcka och gå miste om sommaren? Sitta inne och grunna på det där... när du lättast kan få reda på det genom att sätta dig ute vid västerväggen och sola och bara hålla gluggarna en aning öppna.

– Tänk så snacksalig du är – Amigo min son! vrålade Zazza och visade tänderna. Du tror visst att det är rena autostradan till den där Pärleporten ... Så enkelt är det nog inte att få reda på det som inte ens står skrivet i Den Heliga Skriften. –  Pojkvasker! fräste hon.

– Autostrada ...? upprepade Amigo och höjde lite frågande på ena ögonbrynet. – Det har jag sannerligen aldrig påstått. Det är ett helvete att komma dit, det har Moa sagt själv och då är det nog sant, så det så! – Brännässlor och all världens höga växter och skit, säger hon att det är på vägen dit.

– Brännässlor och skit..., härmade Zazza. – Ja, då går hon sannerligen på den smala vägen och inte på den breda, hånade Zazza som bläddrat lite i Moas bibel och trodde sig förstå vad Amigo ville antyda, när han berättade om hindren på ”den smala vägen”.

– Ja, visst, så är det. Det har du väl sett, mamma, att framför Pärleporten är det rena djungeln av ogräs och tistlar? Någon gång har du väl varit ute?

Nu blev Zazza rasande, för så bokstavligt fick man väl inte ta det Himmelska budskapet som vad Amigo gjorde, menade hon.

– Jamen ... Inte får du mig att tro att det växer brännässlor och tistlar i Paradiset. Nej, du ... unge man, protesterade Zazza högljutt. Det går jag inte på.

– NÄ ... Det har jag inte sagt heller, för nässlorna växer ju på den här sidan.

Nu höll det på att bli slagsmål mellan mor och son, för nu trodde Zazza återigen att sonen drev med henne. De skrek åt varandra och hötte med tassarna i luften som någon slags skuggboxning.

Amigo beordrade Zazza att gå ut nästa morgon och sätta sig på västra sidan om huset. Då skulle det inte dröja länge, menade han, förrän Moa skulle komma med en tom skottkärra, pulsande genom meterhögt gräs och brännässlor och all sköns skit... för att till sist lyfta hela Pärleporten åt sidan och passera in... Och om Zazza var lika kvick som vad han hade varit alldeles nyss, så kunde även hon få skåda in i Paradiset med egna blå ögon. Så det så!

Efter att Amigo svurit och morrat – spottat och fräst ut de sista orden, hoppade han ner från köksstolen och drack lite vatten och skyndade sig sedan att försvinna ut ur köket, med gråten i halsen av besvikelse över sin mors tillrättavisningar.

I samma sekund slog ”klarhetens ljusstarka blixt” ner i Zazzas hjärnceller och hon nästan kved:

– Neeej … Draaa ... Det är ju den trasiga trädgårdsgrinden i vår kattrastgård som pojken menar – och ”den andra sidan” är givetvis: Hela den stora resterande delen av Moas tomt – utanför rastgården.

Zazza lät tankarna gå vidare: Givetvis är det grannens tomt pojken menar, när han pratar om den där mannen som han sett stå och tvätta en bil, medan fästmön – som han trodde det var – satt och pratade i en telefon. Det hade ju hon, Zazza själv, sett genom köksfönstret för några timmar sedan.(Detta gick hastigt upp för henne som en uppenbarelse.)  Visst var det väl så ...? – Det var givetvis Moas vita, nytvättade lakan som han sett hänga på tork. För Zazza hade sett när Moa hängde ut tvätten till tork på förmiddagen. Allt det här visste ju Zazza redan. – Så var det den där rosenbusken...? Jo, men den står ju alldeles utanför PÄRLE-port-GRINDEN, drog hon sig till minnes. Närmare bestämt vid tvättstugan och barrträden ... Jo, visst, de står där emellan. Ja helt klart hängde det samman på det viset. Den uttorkade sjön... Jo, nog visste Zazza vilken grop som Amigo hade menat och var den fanns någonstans, visste hon givetvis också. Allt stämde ju! – Hon drog in luft och jamade ynkligt:

– Det var ju detta som pojken språkade med mig om. Ja, kära någon då ..., ojade hon sig. Det var ju jag själv som hela tiden lade fel ord i munnen på honom när han försökte berätta om sin vistelse ute på FEL sida av rastgårdsstängslet. Pojken sa ju rätt från början. Han försökte verkligen förklara så gott han kunde, men ... Han är ju inte så gammal än heller. Vid nio månaders ålder, visste inte jag heller så mycket om andra ställen än där jag, just då för stunden, befann mig. Det var dessutom jag som hela tiden propsade på att det var en helt annan sida han talade om.

Nu snyftade ”Me myself and I Zazza”, som hennes riktiga namn var. Nu skulle hon raskt springa ikapp sin lille, duktige pojke, och ge honom beröm och be om ursäkt och ge honom hela förklaringen till att hon hamnade helt på galen sida i diskussionen. Må Gud bevara mig! bad hon med darr på rösten och skyndade på stegen. Hjärtat pickade som på en liten sparv och hon hade fått ångest.

Amigo hade ju nästan varit ute i ”Stora Vida Världen” började hon förstå! Där hade han verkligen kunnat möta sitt öde och han hade raskt kunnat komma till en helt annan Pärleport än den där trasiga rastgårdsgrinden ... Till en helt annan sida, än den han pratade om – närmare bestämt till: den sidan som hon, Zazza, syftat på.

Den hårt trafikerade gatan gick alldeles utanför rastgården.

Lilla bräckliga Zazza rös vid denna hemska tanke. Nu gällde det att lugna grabben, trösta och lägga allt tillrätta. – Inte minst; be om att få Amigos förlåtelse.

 

***

 

Kapitel  42

Ett makabert skrik i köket

 

Va, sjutton är det för väsen nere i köket, tänkte jag, när jag sömndrucken snubblade ut till toan. Det lät som om någon skrek. Men det måste väl vara katterna, tänkte jag i samma stund som jag hörde de omisskännliga, knarrande stegen i trappan till övervåningen, och Amigo blev synlig. Men jag var tvungen att gå in på toan innan det skedde en olycka.
     Amigo jamade, på siamesers vis, för att få uppmärksamhet, så något hade ju hänt där nere i köket, det förstod jag. Just som jag kommit in på toaletten, blev Tequila synlig bakom Amigo. Båda siameserna ställde sig på tröskeln till toan och såg storögt på mig och jamade ikapp som om de ville säga: ”Hör du inget!?”

Efter mitt toabesök, när jag kommit ner genom halva trappan, hörde jag att radion stod på. Den hade jag inte haft igång på flera dagar, så vem hade satt på den? Nå, jag kände ju mina spöken, ganska väl. De flesta åtminstone. Märkligare saker har hänt i det här huset, så att radion helt plötsligt kan gå på, hade jag för längesedan vant mig vid. Men sedan Princen dog har det inte hänt så ofta.

Mycket riktigt. När jag tagit mig en våning ner och trevat mig ut i kökets dunkel, såg jag hur den röda slingan på radions display flämtade i takt med musiken. Det var Loreen med sin ”Euphoria” som böljade ut som ett ångestskrik i det tysta, nersläckta köket. Melodin som hon år 2012 vann slagerfestivalen med. Det var hennes sång som på avstånd låtit som kattslagsmål… ”förlåt mig Loreen”, men när jag kom ner i köket och kunde höra alla tonerna i din vackra sång, så kunde jag ju njuta. Men njuta av de där enstaka gallskriken, som nådde mig på övervåningen, kunde jag inte göra, det måste jag erkänna. De tonerna hade ju fått mitt skinn att knottras alldeles nyss, och jag hade fått för mig, att just i den stunden var det någon varelse som fick sätta livhanken till.

Nu var frågan: Vem av siameserna var det som satte på radion? Jag grunnade en stund och såg på dem och de såg oförstående tillbaka på mig, där vi stod mitt på köksgolvet alla tre. Det bör inte vara Tequila som gjort det, tänkte jag. Hon är ju döv och har ingen behållning, inte ens behov av att lätta upp tystnaden.

Men å andra sidan är Tequila den katten som är mest ouppfostrad, enär hon är minst uppfostrad. En döv katt hör ju inte när matten skriker Fy, fyy, fyyy… så det ekar i tapeten så man tror att även döda varelser skulle kunna höra.

Jag har gett upp mina försök att fostra den kattan. För hon tolkar inte mina gester rätt. Eller om hon blundar avsiktligt när hon befinner sig på fel latitud. Det är kanske inte lätt för en döv att utan ljud fatta vad ett höjt pekfinger betyder.

Tequila är trygg i sig själv. Hon har varit på så många utställningar där det har varit väsen; handklappningar och tjut, samt fräs från andra katter, men inte har det skrämt henne. Hon är lugnet personifierat, för hon har ju inte hört allt som väsnats inte ens uppropen från högtalarna. Att domare och assistenter och även veterinärer dragit i hennes kropp och beundrat hennes stora, öppna, men ack så döva öron, det har ju inte gjort henne ett dyft. Domaren har ju i alla fall sagt att hon är en underbart vacker och sällsynt lugn katt, för att vara siames. Hon har blivit klappad och det fattar hon ju, att det är en ynnest. ”Bli klappad av en vilt främmande människa. Då måste man vara en fin katta. Och när man får sitt certifikat med vidhängande bedömningssedel och en grann, blank och välknuten sidenrosett, att hänga hemma på väggen, då är man ju en katt i särklass.”

Dessutom har hon ju inte hört svordomarna från de andra katterna i panelen, när hon gått av catwalken som vinnande katta med ”Best In Show-titeln”. De andra katternas knutna tassar och dova väsningar i ren avundsjuka, har hon sluppit bli sårad av; tack vare att hon varit stendöv, kanske till och med döv från födseln. Kanske man borde pröva att sätta på sig hörselskydd för att undgå att höra andras taktlösa uttalanden.  Något att tänka på, kanske. Då kan ju andras grodor och ankor få hoppa i kapp rakt förbi en. Det kan man ju strunta i då, om man inte hör.

Ja, då var det väl Amigo, då, som satte fart på Radiolan den här natten. Säkert var det han som var den skyldige. Han var tyngst också. Dessutom har han större sulor och har därför lättare att pricka in den där lilla knappen, som det står ON på. Men han är inte lika skicklig som Prince. Den katten gjorde saker som fick mig att tro, att han hade hjälp ovanifrån. Han kunde även stänga av radion, när han fick det för sig. Samt ändra stations­inställningarna, så vid ett tillfälle beskyllde jag en bekant för att ha ställt om stationen från City-radions våglängd till P4. Den gången var jag irriterad på vännen, som förnekade det skedda och skyllde på katten. Det var illa svårt att få in Cityradion här på den tiden. Utan att koppla på en extra antenn, var det nästan omöjligt att få ett bra ljud utan sprak och störningar. Men sa mannen att han var oskyldig, så var det väl katten som gjort det. Men då skulle Prince-man ha behövt snurra en bra bit på den där trissan, där man ställer in stationerna, men var mannen oskyldig så hade väl Prince även klarat av den lilla detaljen. Men att få in ett så klart och ströningsfritt läge, var svårt att tro. Men när jag började bli på kant med min beskyllde vän, fick jag tänka om. Skickligt gjort av en liten katt, måste jag säga. Men Princen var skicklig.

Prince-katten, han lyckades med det mesta som han företog sig. Till och med tända den röda fönsterlampan, när kontakten hängde lös och ledig på väggen. Det är absolut sant. Men den gången trodde jag inte att det var katten. Vad jag trodde säger jag inte, för det hände flera gånger, men det måste ha varit katten, Prince. Han ville väl ha det lite mysigt, som det ju faktiskt är med en röd lampa, när den är tänd.

När Prince var död, kunde jag ju inte skylla på honom när min lampa i trappan började blinka. Eller var det just precis vad det var…, kanske …, en hälsning från Prince?

Den gången när jag blev riktigt irriterad, det var när min sänglampa inte orkade hålla sig lysande mer än ca.7 minuter i taget. Sedan slocknade den och var släckt lika länge och sedan tände den sig åter och så där höll det på tills jag tröttnade på att försöka läsa. Nästa kväll var lampan åter normal och jag fick läsa tills jag själv släckte den.  

Men efter en tid började den åter få fnatt. Då tänkte jag att eftersom mina energilampor var en ny investering, så var väl detta ett tecken på att de höll på att förbereda sig för att sluta fungera. Därför bytte jag glödlampa. Men när även den efter en tid började uppföra sig på exakt samma sätt, började jag tvivla. Men att det kan vara något oknytt med detta beteende, är väl tvivelaktigt. Slumpen måste väl ha varit med och spelat på något vis. Men inte begriper jag hur. OM det varit en vanlig glödlampa med glödtråd, skulle jag nog omgående ha trott på andlig makt och kraft, men hur de här nya lamporna är konstruerade, har jag ingen aning om. De kan kanske uppföra sig så här mystiskt i slutskedet.

Just i skrivande stund hörde jag hur Tequila började spinna, tittade åt hennes håll och då låg mina läsglasögon vid sidan av henne i elementsängen. Hon måste ha hämtat dem från rumsbordet inne i vardagsrummet någon gång i ett obevakat ögonblick, och nu såg det ju ut som om hon ville säga:

   ”Ja, du får ursäkta mitt tilltag, Matte, men är man döv, kanske man vill klara av att läsa…! – Och man ska inte fresta ögonen i onödan. En del säger att de vill ”spara på ögonen” och struntar helt och hållet i att läsa. Och, du Matte säger ju, att det är ett HELGALET resonemang… – Så nu tänkte jag börja läsa, men jag har ingen intressant bok. Tyvärr! Men nu har jag åtminstone ett par glasögon. Kanske du tycker att det är som att köpa selen före hästen? Eller flå björnen innan den är skjuten. Men någonstans är man tvungen att börja, vet du väl?! Är det inte så du själv brukar resonera, när du går där och muttrar för dig själv, Moa?”

Vad som kan tilläggas är, att det inte var nog med att Tequila satte på radion mitt i natten just den här aktuella natten. Nej, då, det blev värre saker än så, som jag fick höra. Mindre njutbart dessutom. – När jag äntligen krupit tillbaka i sängen och var på väg in i sömnen, efter att ha varit nere i köket och kollat läget, så startade hon dammsugaren på ett fiffigt sätt. Att det är Tequila som utför det mesta här i huset, är jag ganska övertygad om, för hon ska klänga och klona på allt. Högt som lågt. Det lönar inte att lägga ifrån sig pennor eller tidningar på ett bord, för man får hämta det man ska ha under bordet när man behöver ha det nästa gång. Vet inte om hon tror att hon städar när hon befriar borden från de saker jag lägger där.

Så här var det hon startade dammsugaren: jag hade inte orkat bära ner smutstvättkorgen på kvällen, utan ställt den, dumt nog, på en pall ute på övre hallen. Lätt att få fatt i den då, utan att behöva böja sig, var min tanke, när jag gillrade upp tvättkorgen så galet på en pall.

Eftersom dammsugarsladden satt i kontakten, startade Tequila apparaten genom att hoppa upp på tvättkorgen, som givetvis välte. Hörnet på korgen måste ha prickat mitt på startknappen, som på den gamla Elektroluxmodellen är en bred platta. Alltså lätt att starta för katter, medelst hjälp av en nerriven tvättkorg. Jag känner ju mina spöken och jag hade inte riktigt hunnit somna om, efter Loreens skönsång, så jag fick ju lov att böka mig upp, även om ryggen värkte och jag kände mig stel som en Grännapolkagris. Det var ju omöjligt att få en blund i ögonen med det väsen som min hjälpreda i städningen förde.

 

***

 

Om mina katter kan ordas mycket bra, men även en hel del dåligt. När de pinkar in sitt revir, som de börjat göra här inne, på grund av att Vagabond kommit in i flocken. Ja, gu´bevars, det lockar även mig att göra likadant för att visa katterna, att även jag vill vara med på ett hörn och ha mina små platser i fred för andra. Nu är jag utless på att torka kattpiss. Snart gör jag slag i saken och omplacerar dem alla. Små som stora, enfärgade som randiga. Så nu är det säkrast att gemene-katt drar öronen åt sig. Så inte en av dem hamnar i Skåne och en i Lappmarkerna och kanske en tredje mitt på Sveriges avlånga land. För snart är mitt tålamod slut. Punkt slut!

Suck! – … I somras då fick även Vagabond för sig att jag hörde till hans inventarier, så han pinkade på mitt ben när jag satt och skrev eller var kanske händelsen en signal till att jag borde ta en paus i skrivandet, och resa mig upp för att ge honom mat? Han är ju ofta hungrig min store Skalman. Vagabond har en matklocka och en sovklocka, precis som Skalman. Får han dessa nödvändiga behov stillade, brukar han sköta sig. Fast ibland tappar även den katten förståndet och beter sig som siameserna… pinkar in revir… var som helst, utan at fråga mig vad jag tycker om den saken. – Suck!

Att han pinkar på ytterdörrens utsida, ser ju bara gulligt ut. Då vet vi ju att han menar: ”Kolla vem som bor här!” Men när han pinkar på insidan av samma dörr…, aj, aj, då blir jag förbannad. Men, han förstår ju inte varför jag blir så galen då. För det handlar ju fortfarande om samma dörr. ” Så vad väsnas du om”, säger han med en nonchalant nick mot ytterdörrens insida, och himlar med ögonen. Han gillar inte att jag skäller på honom. Blir mina tirader alltför långa, gäspar han stort. I värsta fall spinner han en stump – i fall han själv skulle anse, att han borde be om ursäkt. Men han anser inte att han gör några fel. Han markerar ju bara de platser som han anser tillhör honom.

Konstigt nog kan jag pussa mina odågor till katter redan samma kväll som de, lite tidigare på dagen, pissat i mina tofflor. Ja, skratta eller gråt! Det är upp till vad läsaren har närmast till just i läsandets stund. Men visst handlar detta om kärlek…? – Eller?

 

***

 

Kapitel  43

 

Intressanta böcker

 

Nu så här efteråt när jag sett Tequila ligga i korgen med ett par läsglasögon bredvid sig, roade det mig att gå till bokhyllan och se efter vilka böcker det var som hon hade visat en sådan vurm för. Det var visserligen några år sedan som hon specialiserade sig på bokhyllans vänstra sida. Alltid samma sida samma hylla och samma böcker och nu slog det mig att då hade jag fyat henne helt utan resultat. Varje gång slutade det med att jag blev tvungen att lyfta ner henne från bokhyllan. Hon skulle ha ut de där böckerna. Gång på gång.

Efter att jag lyft ner henne, var hon strax tillbaka och krafsade ut böckerna igen. Samma böcker hela tiden. Som om hon gett sig den på, att jag måste dölja någon hemlighet bakom just den bokraden. Det gjorde jag inte. Ingen kvarting eller andra mystiska bevis på att jag måste vara en ytterst dålig person. Men längre upp i hyllan och till höger. Där… just där har jag en engelskurs, just precis bakom en rad böcker, så den inte syns. Den kursen köpte jag i min ungdom. Men hann aldrig läsa den, så det är väl därför som min engelska är urkass och mitt samvete likaså. Men bakom de böckerna krafsade inte Tequila så det var något annat hon ville visa mig eller sig själv. Vad vet jag inte.

För en stund sedan fick jag för mig att jag skulle titta vilka titlar de där böckerna hade. De som Tequila visat sådant intresse för. Jag gick fram till bokhyllan, lyfte ner den dyrbara, fina, och guldkantade porslinspottan, som jag fått i present en gång i tiden. Den är tung och den hade jag plockat i lite extra grejer, så den var helt orubblig. Detta enbart för att få Tequila att låta bli böckerna. Hon fördärvade ju dem med sina klor. Hon var ju inte det minsta försiktig när hon drog ut dem. Bara att krafsa tills de följde med klorna ut.

Jag kunde sitta och titta på hennes tillvägagångssätt när hon drog ut dem. Hon satt alltid en stund framför raden småfightades lite med titlarna, innan hon började dra ut dem, som om hon inte riktigt kunde bestämma sig för vilken bok som var mest intressant, och värd att börja med. Men så skred hon till verket. Ställde sig på bakbenen och stäckte fram båda framtassarna och började jobba metodiskt. Hon satte in en eller ett par klor i överkanten på boken. För det mesta en högerklo, så hon måtte vara högertassad, om det nu är någon skillnad på det i djurvärlden. Med ett ryck eller snärt fick hon ut halva boken, och i nästa steg lyckades hon få ut hela. Boken damp för det mesta ner i golvet med en duns. Om inte omedelbart, så fick den ytterligar hjälp av Tequila, för ner på golvet skulle den. Allt ska ner dit, fråga inte varför. För det har jag frågat henne, många gånger, men eftersom hon inte hör frågan, så får jag aldrig några svar. Men det skulle jag väl knappast få även om hon hörde.

Ibland har jag så mycket tidningar, reklam och diverse grejer på golvet så om någon kom in just då, skulle de säkert tro att jag haft små barn på besök som roat sig med att leka brevbärare eller liknande.

Det är ju nästan lättare att hitta en penna på golvet än på bordet, när man som soffliggare vill lösa ett korsord nån gång.

Efter den första utdragna boken, var det dags för nästa … och nästa, och nästa. Vad Tequilas tanke var, fick jag inte reda på, eftersom jag alltid tog bort henne. Kanske var tanken att hon ville gömma sig någonstans. Bli osynlig. Kanske förstod hon att det fanns en lugn, skyddad plats bakom alla böcker. Eller var det så, att hon ansåg att jag borde läsa just de där böckerna, som hon valde ut? I så fall kan jag ha missat en del. Bäst att kolla titlarna… kanske, kunde jag få en fingervisning om vad jag borde läsa. Tequila verkade ju vara en mycket kulturell katt.

Visserligen var det så, att de allra flesta böckerna, som hon rev ut redan var lästa. Men en del hade jag bara börjat i och av någon anledning avslutat innan jag knappt börjat. Det som jag ler åt nu, när jag kollat titlarna, är vilken salig blandning olika titlar hon valde att sätta klorna i. Jag har nio böcker med hennes klomärke i. Egenhändigt signerade av Tequila, kan man säga. Hennes egen copyright måste det vara. Om alla vore av samma författare skulle det vara enkelt att ge författaren lite reklam här, men nix. Samtliga berörda eller vidrörda böcker har sin egen upphovsman med Tequilas signum i överkanten av ryggen.

Jag har lust att skriva in böckernas titlar. Vet inte i vilken ordning, men jag tar som det slumpar sig. Har nyss skrivit upp samtliga titlar på mitt notblock här bredvid.

Vore väl lämpligt att börja med en bok som jag inte begriper varför jag har köpt, för jag har inte läst den, men titeln är: Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist. Kanske den passar ihop med Mig äger ingen. En bok som är mycket gripande. Kan ju tillägga att det är Åsa Linderborg som skrivit den.  Bredvid den står Aprilhäxan, och där bredvid den finns Brunstkalendern. Tittar jag till höger om brunstkalendern, så ser jag boken med titeln Rappsbaggarna, vad nu den har i samlingen att göra. Bredvid den boken, en bok med en mysko titel, men den var bra, för den har jag läst två gånger till och med: Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Och så har vi en bok med en bra titel: Inte enklare än så… Och vad är det som är enklare än så. Och vad är det som är enkelt för en katt? Den här boken om Svavelbröllop har vissa svårare bitmärken, så den måste ha varit mer intressant än den som står till vänster om den, med titeln: Impotent livskamrat sökes… Varför Tequila visat ett så stort intresse för den, vet jag inte. Men kanske det kan bero på att hon själv är kastrerad.

När jag nu har undersökt vad Tequila har för boksmak blev man ju lite full i skratt. Jag tyckte det var en slående samling. Det hade inte alls blivit lika bra collage i min berättelse, om hon istället valt böcker ur hyllan ovanför. För dessa titlar säger inte så mycket. På den hyllan finns Huset vid tara Road och Glassjön och diverse lite tyngre, och framför allt tjockare romaner av äldre snitt, samt knaster­torra uppslagsverk. Ja, kära nån, man gruvar sig många gånger över dessa siameser. De är som apor. Men roliga. Det måste väl vara så att det är någon bok som hon, Tequila, vill att jag ska läsa. Lite skrockfull blir man med åren, när man lever med dessa varelser så nära inpå sig.

 

***

 

              Kapitel 44

 

Egentligen borde jag börja skriva en novell, men jag känner mig inte motiverad just nu. Jag är insnöad och har inga vinterdäck på bilen. Dessutom vill den inte starta och en Vagabond som ända tills nu varit borta, gör mig oföretagsam. Katten är som uppslukad av självaste universum. Han gick ju ut kvällen före yrvädret och blev på så vis överraskad av ovädret. Han blev väl isolerad någonstans ute i Guds fria natur.

Lyckligtvis är Vagabond hemma igen. Oskadad tack och lov. Just i kväll efter sin vintriga utflykt, har han hunnit konsummera nära 400 g kattmat och ändå intresserade han sig för det där som var förstört. Soppåsen, som jag ställt ute vid ytterdörren, och som jag ska gå ut till tunnan med. Jag förstår att den här katten – med all sannolikhet – har fått vara allt annat än bortskämd. Han har förmodligen varit tvungen att äta avfall, vilket katter aldrig brukar göra. De har ju inte samma matsmältning som hundar och mår inte bra av att äta kadaver eller förstörd mat. Vagabond verkar inte ha kunnat jaga på det här dygnet som han varit borta, för han var helt uthungrad. Kastade sig över maten när han kom in. Precis som han brukade göra, när jag allra först lade ut gammal mat åt skatorna och senare när jag ställde hans matskål på trappan. Då slafsade han i sig på några röda sekunder och försvann.

 

***

 

Om Vagabond bara kunde lära sig jama, när han kommer och vill in, så jag kunde släppa in honom. Eller om jag hade fått upp min doorbell, så skulle han ju slippa sitta och frysa. Måste väl ända ner till stan för att få fatt i en sådan där stjärnskruvmejsel, förstår jag.

Jag såg spår i snödrivorna efter Vagabonds försök att komma in vid en av altandörrarna. Han hade prövat vid både ytterdörren och altandörren, men jag hade inte sett honom när han kom, så han hade gett upp och gått sin väg igen. 

Jag öppnade altandörren i köket, bara för att se efter om det var spår där också… och see… där kom han utkrypande i snön. Han hade hukat bakom en dvärgtall, så jag såg honom inte när jag tittade ut genom rutan. Men när jag öppnade dörren, blev det liv i honom.

Om jag kunde neka honom att gå ut till dess jag fick ordning på dörrklockan, så skulle det spara mitt samvete mycket lidande, och han själv skulle inte behöva svälta, frysa eller häcka under barrbuskarna i trädgården, för det är ju ingen plats för en hungrig kattstackare. Det är tur att han har fått en så rejäl päls. Trots att det snöade för fullt, låg snön på pälsens yttersta lager. Han var alltså inte blöt under överhåret när han väl pulsat sig in genom den massiva ansamlingen av lössnö som låg i drivor framför altandörren.

Jag har glömt hur en vanlig kattpäls var konstruerad. Jag har ju haft katter av helt andra raser under så många år. Har en vanlig katt verkligen så tjock päls som vad Vagabond har eller är han en helt annan kattsort? Kanske inte alls någon vanlig bonnis. En slags vandringskatt från polarområdena i norr, kanske. Nej, jag skojar jag.

Det märks att Vagabond är van vid vintern, för han har tydligen suttit och kurat någonstans under det allra värsta ovädret och kom, först nu, simmande genom alla snödrivorna. Inte dåligt att han tog sig upp på mina igensnöade trappor. Han såg inte ens slokörad ut, när han äntligen var inne i värmen. Hög svansföring vid hälsningen, men en enorm hunger, så ätit något sedan han gick ut härifrån, det hade han nog inte gjort.

Jag är naturligtvis orolig för att det inte ska gå att ta hand om den här katten.  Katterna är ju inte alls sams, och ingen av de människor jag frågat har lust att öppna sitt hem för en vandringsman av det randiga slaget.

Jag vill helst inte lämna Vagabond till något katthem. Vem får han då som matte till sist, om han överhuvudtaget får någon alls. Kanske han bara blir sittande fängslad på ett katthem resten av livet. Visst, att han blir väl behandlad, det tvivlar jag inte alls på. Han får mat och husrum på ett sådant ställe, men mer kan det ju knappast bli. Det är många katter på ett sådant bygge och jag tror inte att folk står i kö för att få ta hand om en hemlös katt.

Att jag har kommit så här långt med Vagabond, är ju ett under med stora bokstäver. Jag trodde väl aldrig att man skulle få klappa den här skygga katten. Bara tanken på att fånga honom i en kattfälla, som jag fick tips om, bar mig emot, för han verkade ju vara ett med naturen. Men min fasans tankar på vintern, gjorde att jag lade in all min glöd för att bli närmare bekant med den här killen. Det tog ju nära ett halvår, men nu är nog, i alla fall, segern snart min. Han är ofta inne här hos oss nu för tiden. Han ser ut att trivas här.

”Inbilla dig ingenting”, jamade han när jag skröt högt över att jag snart hade lyckats tämja honom. ”Än kan vinden vända”, sa han och såg forskande på mig, sedan vände han iväg bort till matskålen, för att se om det händelsevis kunnat hamna något där som han inte hunnit utforska.

Jag försöker ägna så mycket tid som möjligt åt Amigo, så han inte ska känna sig bortglömd och utanför, för då stiger hans avundsjuka i topp. Detta är vida värre än när barn blir avundsjuka på varandra, för jag har ju inte språket, som jag kan ställa något tillrätta med. Det är svårt att resonera med en katt. Men jag ska inte ge mig.

Det är givetvis ett helsike att inte ha en bil som startar mer än när den själv får lust, men de gånger när den startar, uträttar jag desto mer under ett och samma tillfälle. Så det blir ett rejält riv och man betar av sådant som legat och pockat på uppmärksamhet, och som gjort att jag känt mig rejält stressad. Men sådana gånger när jag äntligen kommer ut med egen maskin, handlar jag för det mesta för mycket. En del som inte går att frysa blir kanske gammalt, så jag får kasta. Men jag har lärt mig att göra som Vagabond. Aldrig ta något för givet.

Jag ska ta tag i snöskottningen och känna efter om jag klarar den. Annars tror jag att grannen X-man hjälper mig. Han har egna problem och är glad över att få prata med mig ibland, så vi kan kanske byta tjänster, han och jag. 

Vagabond ömsom sover, ömsom är uppe och äter. Han gillar ost alldeles väldigt har jag upptäckt.

 

***

 

Har haft fel på telefonen några år och det går inte att få rätsida på det. Telias gubbar kommer och sticker in ett par stiftliknande pennor i tele-jacket och mäter, plockar ihop sin mätutrustning, vänder sig om och går mot ytterdörren med orden: ”Här är det inget fel.” De dyker, tyvärr, inte upp medan det är fel och helt omöjligt för mig att komma ut på linjen. Då har de inte tid. Mina räkningar som skulle ha varit betalda över Internet inom en viss tid, blir jag tvungen att betala förseningsavgift på. Det dröjer alltid någon vecka, ibland ännu längre, innan Telias gubbs dyker upp, som gubben ur lådan hos mig. Egendomligt nog, just som telefonen börjat fungera igen och då blänger de på mig, säger något syrligt och tackar för sig och går. De tycks tro att felet sitter på mig, alltså att jag inbillat mig. Om de bara, en enda gång, kunde komma medan felet pågår. Men icke att så kan ske!

Det går någon dag och telelinjen fungerar, men så kommer det en rejäl regnskur och så är jag utan både telefon och Internet igen. Satans pack tänker jag då om dessa ynglingar som är anställda utan att ha minsta intresse av att lyssna på kunden eller kundens teorier. Intresset för att titta närmare på ledningen, är lika med noll. Det är i jacket de lägger ner hela sin själ och eventuell energi.

Under det här senaste halvåret har jag varit helt utan telefon. Jag avskyr att tjata och bråka med folk. Därför försöker jag klara mig på andra sätt när man hela tiden har med sådant folk att göra. Så under det här halvåret har jag nöjt mig med att komma ut enstaka gånger och dragit mig fram med mobilen när det varit något riktigt viktigt.

Så fort det är blött i marken lägger telefonen av, och under året 2012 har det inte gjort annat än regnat…, och regnat. Detta år går till historien. Jag minns knappt en så regnig sommar. Skulle ha varit på tidigt 60-tal då. Det året när jag gick på skola i Karlstad och bodde i Skattkärr och skulle pendla med tåg varje dag. Ofta struntade jag i att sitta bland fyllon och hemlösa på centralen och vänta. Liftade istället och det kunde också sluta på olika vis. Spännande var det ibland, det sticker jag inte under stol med. – En gång hamnade jag med bilens förare bakom en timmerstapel i skogen nära Alsters Herrgård. Men han tog ju inte livet av mig som ni förstår. Eftersom jag kan skriva den här storyn. Fast någon saga är det inte jag skriver. I den här texten håller jag mig till hundra procent sanning. Jag skriver rakt av. Precis så som vi har det här, mina kissar och jag.

Men, men … märkligt… telefonen gav ljud ifrån sig för någon timme sedan, så jag har mottagit ett nästan sprakfritt telefonsamtal i dag. Orsaken måste vara att det har frusit i marken. Fast jag vet att det blir inget beständigt i det. Så snart det blir mildväder igen och skiten tinar upp där ledningen går, så kommer det att bli likadant. Men jag är bara en vanlig dödlig och kan inte övertyga Telia om att så här har jag det. Dessutom är jag ju en äldre person och räknas kanske som gnällkäring av de unga förmågor som dyker upp på min tröskel, först när telefonen åter börjat fungera.

Jag får ta tag i det här problemet när det blir vår. Gamla Televerket med den där speciella igenkänningsstjärnan på sina farkoster, och skärmmössor, visste ju hur de skulle bära sig åt med en telefonledning när den inte fungerade. Men det var då det. På antikens tid, bör väl tilläggas.

När gamla Teliagemet fått gräva upp på två ställen och laga trasiga kablar här hos mig, gick de att använda telefonen igen. Det var bara det att det fanns kanske fler ställen som det nu har börjat bli dåligt på. Det kanske vore dags att åtgärda nästa avbrott i kabeln som verkligen inte hör till de nylagda. Den här telefonledningen har nämligen varit med från allra första början när den gamla luftledningen försvann, och det var innan jag flyttade hit till det här huset. Jag har bott här i 39 år.

Det förefaller som om Televerket inte har samma utrustning och möjligheter att söka reda på felet numera. Men jag är ju lekman och ska väl inte lägga mig i, men man undrar ju om inte tekniken verkligen går framåt på alla områden. Televerket verkar tråkigt nog ha blivit efter. Så här svårt att få hjälp när telefonen inte fungerade var det inte förr. Även om inte allt var bättre förr, för det kan jag inte heller påstå att det var.

På sätt och vis har det varit ett plus att ingen telefon ha, för nu har jag hunnit enormt mycket med både mitt skrivande och med mycket annat.

 

***

 

Kapitel 45 

 

Ny dag

Vagabonds päls liknar nog mest den kvalitén som Brittiskt korthår har, och dessa är ju korthåriga, så vem vet vad han är korsad med. Pälsen är mycket kort och tät. Enormt tät med en del stickelhår som tar emot snö och regndroppar så väta och snö bara blir liggande på ytan som ett skimmer. Den här pälsen kanske det är det hårda livet som gett honom. Men det kan inte vara hela sanningen. Det måste finnas bra arvsgener som kan utveckas när så behövs.

När jag stryker på Vagabond, känner jag inte kroppen, den är så långt in. Svårt att förklara. Pälsen är blank och den del av pälshåren som är mörka är nästan blåsvarta och blänker. Det är alltså en rasande grann katt.

Dessutom fäller han knappast några hår alls. Man kan dra av honom lite löst hår på våren, om man fuktar händerna och stryker hårt utefter sidorna.

Nu har Vagabond fått utegångsförbud. Han har allt han behöver här inne, så det finns ingen anledning att stövla ut i den här polarkylan som så oförberett lägrade sig över landet. Det katten har på sitt arbetsschema, får han lägga på en väntelista tills den värsta kylan gett med sig. Som det är nu, så är det ju knappt att man kan hålla värmen inomhus. Två 20 amp. proppar har gått by west i dag, så jag har väl dragit på för hårt, men ändå har jag inte elementen på så högt som det skulle behövas. Fy attan vilken nordpolskyla. Jag får inget gjort när jag fryser.

 

***

 

De där fina el-värmeljusen som jag köpte, håller inte många timmar, har jag märkt. Visserligen fanns det extra batteri som man kan köpa. Men nu har jag kollat priserna och ett enda batteri är lite dyrare än priset för en förpackning med två värmeljus, som redan har batterier. Så det är alltså ingen vinst att köpa lösa batterier. Det blev precis som jag tidigare spådde. Det som förloras på gungorna, tas igen på karusellen.

Nu ska jag krypa under täcket och lyssna på en CD-talbok. Eftersom jag skriver så mycket, blir det inte tid över för att läsa. Men lyssna på en roman är ett bra sätt. Det är bekvämt att lyssna på en bok. Om man inte är för trött, få då missar man kanske en del. Fast då kan man spela allt från början ingen, och få reda på vad man gått miste om.

Tanken på fjärran land och en önskan om sol dyker gärna upp när det snöar, stormar och är allmänt vintrigt. Fast man kanske skulle tröttna på värme och sol, om man hade det året runt. Årstidernas växlingar har sin charm. Det tyckte jag åtminstone förr. 

Man kan ju undra hur flyttfåglarna tänker. Tranor och alla möjliga små väsen med vingar som ger sig iväg till Afrika när det drar ihop sig till vinter på våra breddgrader. Varför i hela friden kommer de tillbaka till denna kalla och ogästvänliga nord? De som kan välja. Vore det inte bättre att lösa enkel biljett till Afrika när löven här i Norden börjar skifta färg? – Det måste väl vara något de saknar. Något som enbart finns här på de nordliga breddgraderna. Annars skulle de väl inte anse det mödan värt att flyga så enormt långa sträckor. Helt ofattbart, hur de klarar av en sådan rutt. De kan ju inte åka bekvämt med SAS som vi andra icke bevingade kan, om vi har råd.

Just nu sover Vagabond så djupt så han snarkar. Skönt för honom att till sist ha hittat ett hem. Ute i något vedskjul, om han kan ta sig in där, kan han nog inte slappna av lika djupt. Kallt och ruggigt också. För att inte tala om hur det kan kännas att sitta under någon yvig buske eller gran för att få lite skydd mot regn och snö. Dessutom kanske han många gånger varit hungrig. Jakten kan väl inte gå så bra när det är smällkallt och snö överallt.

Jag ryser när jag tänker på hur dåligt han måste ha haft det. Stackars katt.

 

***

 

Kapitel 46  

 

Ny dag

Nu har Vagabond tagit ett stort steg, rakt ut i snödrivan. Ingen dålig driva. Helt oförvägen studsade han iväg bort över snövidderna. Han kan ju inte nå ner till marken i dessa djupa drivor. Benen räcker inte till. Men det gjorde tydligen inget. Han for iväg ut i mörkret likt en snöleopard. Han till och med for runt och lekte i den lösa snön. Jag blev verkligen förvånad. Ett sådant här väglag var tydligen inte något som skrämde honom. Han verkade inte ens förvånad: ”Snö har man väl sett förr, vad trodde du?” tyckte jag han sa när han svingade sig ut i drivan.

Det var säkert inte första gången han såg marken täckt av rolig vit snö.

Jag stod länge på tröskeln och såg på honom, hur han skuttade runt i snön. Trodde att jag inte skulle få se honom mer i dag, men efter en stund kom han tillbaka och började leka vid de yviga tujorna. Då öppnade jag altandörren i rummet och lockade: ”Vagabond…, Vagabond…!” Ett namna som jag tyckte passade honom. Och tänk, han stannade upp och tittade åt mitt håll. Sedan tog han ett hopp över närmsta drivan, och kom som ett skott. Slog till bromsarna strax före trappan och tog ett skutt förbi mig och in. Där ruskade han lite på sig så den mesta snön for av. Sedan satte han sig på mattan slickade lite på en kall, blöt tass. Såg upp på mig, som om han ville säga: ”Ska du inte gå ut och leka lite du också.  Det är urkul där ute i det vita.”

Han är en gåta den här katten. Han kan inte vara en vanlig lagårdskatt som någon förbarmat sig över när den börjat bli stor nog. Det påstås att om en katt ska bli social, så är det de första veckorna och månaderna i kattens liv som är viktigast att de får mänsklig kontakt, så kallad social träning. Vagabond verkar ju vara så trygg, så han måste ha haft det bra från allra första början, men vad hände sen? Även om en katt blir hemlös, borde den inte bli skygg som vilken vildkatt som helst. Kan en katt kanske bli så hemskt skygg som Vagabond var till att börja med, om den möter människor som skadar den? Bränt barn skyr elden sägs det, så om han hela tiden råkat illa ut är det kanske förståeligt att han inte vågat komma i närheten av tvåbenen. Bäst att akta sig måste Vagabond ha tänkt i det allra längsta.

Jag har en mycket obehaglig upplevelse om hur människor kan göra med katter som går ute till synes utan ägare. Den katten jag tänker på var inte hemlös, men det visste jag inte förrän jag kontaktade Karlskogakuriren som fanns på den tiden. Där sattes det in en bild på honom, och den bilden fick ägaren se. Den katten hade blivit överraskad av människor med hårda nypor och svarta själar. Dessa människor hade korsfäst katten. Men jag tar inte in den berättelsen än. Måste fundera över det beslutet ett tag. Det är en mycket obehaglig händelse och om jag ska redogöra för hela händelseförloppet, finns det en del som stänger de här bokpärmarna omedelbart. För det är en mycket makaber historia. Jesus led och dog på korset, men den här katten lyckades slita sig loss så småningom, och överlevde, men med ytterst knapp marginal. Mer tar jag inte just nu.

 

 ***

 

Vagabond är en underbar katt. Numera spinner han och kråmar sig. Ligger på rygg så jag får stryka på hans prickiga mage och gosa med honom, när inte de andra katterna är i närheten. Vem skulle kunna göra sig av med en sådan katt? Inte av illvilja eller fri vilja, i alla fall.

Han är inte van att få det minsta värmd mat märker jag. Kylskåpskall förstår han sig på, men inte mikrovarm mat. Om det är det minsta varmt slickar han ytterst försiktigt på maten, tittar på mig, som om han ville fråga om jag tänkt bränna upp honom invärtes. 

Under de här dagarna, när ovädret och snöstormen rasat, verkar det inte som om Vagabond har fått tag på något att äta. Inte efter det den bedarrade heller. Han var helt utsvulten när han till sist kom hem. För hem får man väl i alla fall säga att det är här hos mig.

Hur den här stora katten har klarat alla väder, fattar jag inte. Hur har han lyckats överleva, var har han fått mat? Det måste ju även vara svårt att hitta sopor, i vårt välstädade samhälle. Möss eller råttor dräller det faktiskt inte heller av. Inte ens sådana djur kan leva i våra städade miljöer. Det är väl bra på sitt sätt, men inte om man är en utslängd innekatt.

 

***

 

Jag kan inte sluta förvånas över denna katt. Nu börjar han prata också, nästan lika bra som mina siameser. Man ser på blicken att han är intelligent.

Att han inte är ID märkt, behöver ju inte betyda att han ingen husse har. Det är inget tvång att ha sina katter ID-märkta. Det har ju inte jag haft förrän nu på de sista åren när det här med osynligt chip blev en möjlighet.

Ska gå ut och försöka ta ett nappatag med snön, innan det kommer ännu mer. Den är puderlätt och jag har lyckats få bort så mycket att jag åtminstone kan ta mig utanför trappan. Än återstår det mängder av oskottad snö, innan jag kommer så långt som ut till brevlådan, som sitter ute vid trottoaren. Skam den som ger sig. Det är bra motion. I den mån man orkar så är snöskottning hälsan själv, försöker jag inbilla mig. Det går mycket lättare att skotta om man tänker så.

Jag slutar aldrig att förvånas över Vagabond. Det verkar som om han börjar förstå att det är han som heter just så; ”Vagabond”. Det är så intressant att iaktta honom och Amigo. De håller på att mäta sina styrkor mot varandra hela tiden. Det lutar mer och mer åt att det är Vagabond som blir chef, men ibland ser det lite vanskligt ut, måste jag erkänna.

Just nu passerade Amigo nedanför soffan när Vagabond låg ovanpå. Jag såg hur Vagabond försökte hålla emot impulsen att slå Amigo i skallen, men klarade inte av att hålla emot. Frestelsen blev alltför svår. – Slaget kom, men då hade Amigo tagit ett steg framåt, så Vagabonds karda klatschade till Amigo vid ryggslutet. Men då brann det till. Oj, oj…, vilken reaktion. Det lät nästan som om Amigo svor till, när han tog ett steg tillbaka. Ställde sig stilla och bara glodde hotfullt på Vagabond, som lugnt låg kvar i soffan, som om han var helt ovetande om vad Amigo blev så förbannad över. Amigos tanke var nog att ge igen. Men där gick jag emellan.

”Inte ska ni bråka pojkar”, sa jag. Bägge två såg dumt på mig. Hur mycket de förstod av vad jag hade sagt, vet jag ju inte, men det blev inget slagsmål, inte den här gången, och det var bra.

 

***

 

Nu har jag även sett att Vagabond kan bli sur när jag håller på och kelar med Amigo. Jag hade inbillat mig att en katt var gladast och mest nöjd, om den fick vara i fred, men så verkar det inte vara med dessa två bestar. De vill uppenbarligen ha närkontakt genom smek, kel och samtal. De är sociala varelser, helt klart.

Vagabond börjar ta trappfönstret till sin egen utsiktspost och det är ju bra, för då blir ju livet lite ljusare för honom, de stunder som han har ro i sin lekamen att vara inne. Tråkigt att bara ligga och slappa.

Idag kom Vagabond och lade sig ovanpå mitt bröst när jag hade lutat mig bakåt i vilfåtöljen. Då kunde jag passa på att känna igenom hans päls ordentligt efter vilsegånget ID-chip. Var faktiskt lite rädd där ett tag, att jag skulle få tag på ett sådant där litet chip, som mina katter har. Vad skulle jag ha gjort då? Åka ner till polisstationen och låta dem undersöka koden eller låtsas som om jag aldrig hade upptäckt det? – Fy, så hemskt. Tänk om någon kom nu och ville lägga vantarna på Vagabond. – Fast det skulle onekligen vara intressant att få prata med hans förre ägare.

Livet skulle onekligen bli lättare för både mig och mina två envisa siameser, om Vagabond hittade ett bra hem. För se dessa två siameser har gått ed på att de inte ska ”släppa en jävul över bron” så länge som de har en levande cell sina kroppar.

När jag kände igenom hans päls efter ID, märkte jag att under den tjocka pälsen, var han inte fet, men muskelös.  Fast med den aptiten borde han så småningom bli rund. 

 

***

 

Kapitel 47

 

Kamero som ormtjusare

 

Kamero lärde sig aldrig att huggormar var farliga leksaker. Han skulle fånga dem, till varje pris, för det hade hans pappa gjort. Men hur många gånger hans anfader blivit biten, vet varken han eller jag.

På torpet Hulvik finns det fler huggormar än vad som är trivsamt. Jag är rädd för dem, men det var inte Kamero.

Allra första gången som Kamero gav mig en huggorm som bidrag till matkontot, blev jag mer skräckslagen än tacksam över hans omtanke. Min ormrädsla är stor. Den gången stod jag och diskade. Köksdörren var öppen, men det var även dörren ute i farstun. Det var ju sommar.

Kamero lät så konstigt. Men att det var hans dova stämma tog jag inte fel på. Jag vände mig om från diskbaljan och vad får jag se? In i farstun kommer katten släpandes på något långt. Såg ut som en bit av en innerslang till en cykel. Jag blinkade säkert både en och två gånger, innan jag slängde disborsten ifrån mig. Inte kunde det väl vara en huggorm? Backa kunde jag inte göra, för jag stod ju framför diskbänken och kunde inte komma åt något håll, och katten kom rakt emot mig med sitt byte.

– Här kommer jag med kvällsvarden… Ska vi grilla den eller röka den inne i vår öppna spris, jamlade katten när han kom in i köket med ormen i munnen.

Död…? – Nä, död kunde den väl inte vara, ormar var långlivade. De slutade inte leva förrän solnedgången, och det här exemplaret hade inte sett solnedgången än. Dit var det många timmar. Klockan var ju mitt på dagen.

Kameros käkar omslöt ormen just bakom dess öronparti. Några ljusa fläckar hade den inte vid hörselorganet, så en snok var det inte. Dessutom hade den ju sicksackranden på ryggen. Den där randen som jag helst inte vill se på en orm. Nu blänkte den där randen längs hela ormens längd. Den skimrade nästan.

Kamero hade svårt att konversera med mig, för han hade ju munnen full, så att säga. – ”När katten öppnar munnen, så ringlar väl den där hemska individen iväg och gömmer sig i något hörn”, tänkte jag och kände hur jag stelnade. ”Hur får man död på ett sånt där monster”, var min nästa tanke, medan min blick sökte sig runt i köket.

Två kliv fram till vedkorgen avgjorde den frågan. Jag greppade ett vedträ och gick som i trans fram till Kamero, som lustigt nog släppte greppet om ormens huvud. HU-Je-dane-mig! – En rysning gick över mitt skinn. – Tack min skapare den låg stilla på golvet, men död var den väl inte. Möjligen avsvimmad eller som jag själv; stela av fasa. Åsynen av mitt vedträ, kunde väl skrämma vilken huggorm som helst. Jag gjorde pinan kort. Sedan tog jag ormen i yttersta svanspetsen och bar ut den. Nästa anhalt fick bli videsnåret nere vid kanten av åkern.

– Vila i frid! lyckades jag pressa över mina läppar när jag förpassade ormen in i stenröset.

Kamero såg oförstående på under den snabba begravningsakten. Jag tycke nästan att han sa att nu skulle jag sluta beklaga mig över höga matkostnader. Det där som jag just slängt in i evighetens mörker, var en delikatess, upplyste han mig om och jag såg att han var besviken över vad jag gjort. Dessutom får man inte döda ormar, så hur skulle jag få veta vem av oss som var mördaren. Kamero eller jag? Ormen hade ju inte direkt försökt rymma när katten släppte greppet om dess nacke.

 

***

 

Nästa gång Kamero ställde upp som ormtjusare gick det inte lika bra. Även den gången befann jag mig i köket och grejade med något vid köksbänken. Jag såg när katten kom in. Han brukade alltid ha något att säga. Det hade han även den här gången, men jag tog ingen notis om vad han hade på hjärtat.

Han hoppade upp på en köksstol och satte sig där och iakttog mina sysslor. Det hade inte gått något lång stund när jag fick för mig att vända mig om. Då höll jag på att inte känna igen katten. Han var uppsvullen i nospartiet, så han såg ut som en pitbullterrier, allra minst.

– Herre min Skapare, vad har hänt? – Vad har du råkat ut för? – Har du blivit ormbiten? frågade jag.

En ganska dum fråga att ställa till en katt, men vad skulle jag säga? Jag blev både rädd och perplex. Nu hade det hänt… Det där som inte fick hända för den som lever långt ute i bushen, med bilar som man inte kan lita på och veterinärer som alltid tycks vara lediga när man vill ha tag i dem. Nu var goda råd dyra. Hur fort hade den där svullnaden kommit egentligen. Med blixtens hastighet. Det syntes ju inte minsta fel på katten, när han bara för några ögonblick sedan, klev över tröskeln och in till mig i köket. Med den farten skulle han snart vara kvävd av svullnaden, för ormens bett hade tagit i nosen.

Ibland har även jag tur när oturen är framme. Sikita hade cortison mot sin allergiska klåda. Jag hade samma sorts cortisonmedicin mot min ledvärk, och cortison hjälper även mot huggormens gift, det råkade jag veta.

Raskt som en svävande ande tog jag mig till skafferiet och slet fram medicinlådan. Tog upp ett par tabletter ur burken, gick fram till Kamero, tog upp honom i knäet och fällde upp gapet och släppte ner ett par tabletter. Därefter satte jag mig i lugn och ro i gungstolen för att se vart denna incident skulle leda. Skulle tabletterna mota svullnaden eller skulle kattenens andningsorgan svullna igen, så den kvävdes i mitt knä. Det var inte stor mening med att börja bläddra i telefonkatalogen i ett försök att få tag i en veterinär. Dessutom var det flera mil in till Örebro. Så att få akut hjälp var inte att tänka på. Därav denna min sega reaktion över kattens tillstånd. 

Efter någon halvtimme när svullnaden inte blivit så värst mycket värre, beslöt jag att låta Kamero vila på soffan under en pläd, medan jag höll honom under uppsikt.

Vi hade tur. Han överlevde, trots att han blivit biten på ett mycket olämpligt ställe. Enbart gift från en orm, kan döda en katt, men att bli biten i ena kinden, var ytterligare anledning till oro.

 

***

 

Tro inte att detta med den obehagliga upplevelsen, att ha blivit ormbiten, avskräckte Kamero från sin huggormsjakt. Nej, då… Det verkade snarare som om han fått blodad tand. – Den där lusten att fälla ett sådant långt byte blev långdragen. Den jaktinstinkten var ju medfödd och höll i sig under kattens hela levnad. Han skulle komma att bli biten fler gånger, men det visste jag, tack och lov, inte just då.

Även hemma i staden lyckades Kamero med konststycket att leverera ormdelikatesser till mig. Jag hade inte lika stor rastgård då som vad jag har nu. Men trots denna rastplats litenhet, lyckades han komma och överraska mig med en äsping, mitt på en mors-dag. ”Ja, vad gör man när man inte har några egna pengar, förklarade Kamero.

Med fasa såg jag vad Kamero hade med sig när han klev in genom den öppna altandörren just den där majsöndagen. Han gick lite bredbent, precis som den gör som går grensle över en orm… – Gode Gud…! Här i stadens vardagsrum, hade jag ingen öppen spis. Alltså ingen vedkorg med lämpliga mordvapen, som vad jag hade på torpen.

– Släpp inte lös den där otäckingen…, snälla du! bad jag katten när jag såg att ormens svanspets rörde sig synnerligen oroligt. Den där saken vill jag inte hitta under soffan, eller i sängen, förstår du det? sa jag med darr på rösten.

Vid det där laget var nog ormungen ilsken. Så uppretad att den inte orkade fräsa. Kameros käkar omslöt ju ormens nackparti, så den kunde väl inte protesera just då. Äspingar kunde vara ännu farligare än vuxna ormar, var det någon som roat sig med att försöka slå i mig. Jag som redan var tillräckligt rädd för de här slingrande individerna, behövde inte någon extra information om deras farlighet.

Med fasa såg jag mig om efter ett mordvapen, men vad kunde man mörda en orm med, utan att samtidigt döda katten? Fjärrkontrollen till teven…? – Nej… inte den. Den stora ljuslyktan kanske…? – Nej, den var av keramik, synd på en så fin urna, men vad skulle jag ta? Kunde möjligen en CD-skiva användas som giljotin? – Nej, det var för riskabelt, den skulle hinna bita mig eller katten. Raskt gick jag ut i köket och hämtade kökssaxen, den var bra att klippa fenorna av abborrarna med. Det mindes jag seden den tiden när jag metade åt katterna.

Med saxen framför mig som en sköld närmade jag mig både katt och orm. Strök lite på Kamero och bad honom släppa ner sitt byte. Han gjorde som han blivit beordrad, och jag gjorde mitt livs klipp. – Efteråt kom ruelsen; det var ju en snok. En ungdom. Alltför liten för att jag skulle observera de gula markeringarna på ormens bakhuvud. Men nu var dråpet redan genomfört. Hur jag än ångrade mitt tilltag, gick inget att ändra. Så är det ju med dumheter man gör i livet, åtminstone de jag gör; man kan liksom inte backa bandet, hur gärna man än vill.

Jag kunde åtminstone göra en hedervärd begravning. Men vad skulle det hjälpa snoken. Han blev inte mer levande av det. 

En spade har man ju när man är ägare av en trädgård. Med den i ena handen och ormen i den andra, gick jag bort till en knoppande pion. Där skulle det bli en fin viloplats för en liten äsping. Kamero såg förvånad ut. Inget att säga om, för vem gräver ner middagsmaten, när allt är så dyrt.

Listan över Kameros ormjakter kan göras längre. Jag ska ta ett par misslyckanden till, innan jag ger mig. I ormriket Hulvik sker nästa episod. Ormarnas paradis.

Jag hade suttit och virkat i min lilla vrå vid husknuten. Där var det vindstilla och solen värmde. Detta var det inte bara jag som njöt av. Även huggormarna hade hittat dit. De gillade också lä och solsken. Dörren stod öppen in till stugan, och jag hörde hur telefonen ringde. Jag masade mig upp, slängde ner virkningen i korgen, som fick stå kvar vid solstolen när jag gick in för att svara.

Samtalet blev längre än jag räknat med, men solen stod mitt på himlen, så jag unnade mig att gå tillbaka ut och sätta mig, en stund till, på mitt favoritställ. Just som jag skulle ta upp virkningen fick jag ögonkontakt med en fet, gråbrun, sicksackrandig orm, som låg som en kringla intill min virkning. Den gången vågade jag inte attackera ormen. Jag sprang min väg. Korgen fick stå tills det blev kväll innan jag vågade närma mig den för att se om inkräktaren lämnat platsen.

Huruvida det var samma orm som senare samma sommar bet Kamero i tassen vet jag inte, för det drällde ju av ormar runt stugan. Kanske kunde det bero på att det gick en stor stenmur runt gården. Jag har inte svaret, men jag tyckte det var mycket obehagligt att vara närgranne med dessa lianliknande varelser, som man aldrig visste var man hade. Är man ormrädd, så är sådana grannar ett dilemma.

En eftermiddag när jag kom från dasset, möttes jag av Kamero, som hoppade på tre ben och jamade ynkligt.

– Men vad är det nu då…, som du råkat ut för. Grävling, varg eller orm?

Givetvis var det den senare omnämnda djurarten, som bar skulden till kattens hälta. Jag såg på en gång att ena framtassen var svullen. Såg ut som en pingisboll. Men nu visste jag ju av tidigare erfarenhet att cortison räddat livet på Kamero. Därför tog jag honom med mig in och gav honom ett par tabletter och lät honom vara inne för observation. Även den gången avstannade svullnaden. Men precis som första gången, blev han lite loj ett par dagar. Han låg hels inne, utan att intressera sig för ytterligare huggormsjakt. När skulle han lära sig, tänkte jag, men förebrådde honom inte. Lätt hänt att trampa på en sådan sak som en orm. Fast katten hade nog inte trampat på ormen av misstag.

Jag hade irriterat mig många gånger över att de lade sig mitt i gångvägen. De tycktes dra sig till stigar och andra gräsklippta ytor, där solen kunde lysa på dem utan minsta skugga som skymde dess strålar.

 

***

                             

Tredje och sista gången när jag trodde, att jag skulle mista Kamero genom ett huggormsbett, blev jag riktigt paff över cortisonets helbrägdagörande möjligheter. En effektiv medicin.

Som jag ofta är, när jag inte är ute i trädgården och bökar, så är jag i köket. Det finns alltid något som måste göras där. Om inte annat kan man diska eller göra upp eld i spisen. Vad som var mitt ärende denna förmiddag minns jag inte.

Jag lystrade när jag hörde ett mystiskt ljud från farstun. Tittade bort mot köksdörren, där jag fick se Kamero komma instegande. Han kunde inte jama, därtill fick han inte tillräckligt med luft. Hela kroppshållningen avslöjade, att nu var det något som var riktigt på tok. Det bara väste när han andades. Jag sprang fram och mötte honom. – Oj… Den här gången hade det gått för långt. Det arma djuret, hade inte förstått sig på att gå inte och visa sin belägenhet i tid. Nu var han på resan, den sista, det var inte svårt att begripa med ledning av hans andningssvårigheter.

Nu gäller det att ha is i magen, tänkte jag och var beredd att sitta vid hans sida till the bitter end. Men först skulle jag ge honom cortison, som så mången gång tidigare. Raskare än en vessla ilade jag till skafferiet och ryckte till mig medicinlådan. Kvickt upp med cortisonburken och skakade ut ett par tabletter. Med dem i nypan, lyfte jag upp katten i mitt knä. Öppnade hans mun och slängde med kraft ner tabletterna, i ett desperat försök att rädda hans liv. Kamero fick en kräkreflex av mitt alltför hastiga tilltag, men han fick inte upp tabletterna. Däremot fick jag syn på änden av ett grässtrå, som jag lyckades få tag i, innan han hann svälja. Drog upp strået som var både långt och grovt. Ett sådant där kärvt, nästan vasst strå.

Kamero hostade till och hoppade ner ur min famn. Tittade lite undrande på mig, som om han ville säga:

– Matte… cortison hjälper bra även på grässtrå. Tacka ska du ha. Nu går det bättre att andas. Nu kan jag gå ut och jaga huggormarna. Hej, svejs på en stund.

Han gick ut ur stugan med större mod än han kom in. 

 

***

 

NYTT ÅR… 2013

 

Kapitel 48

 

8 jan. 2013

 

Det var mörkt i rummet, inte ens en blek månskära gick att urskilja genom fönstret. Vad klockan var, gick inte att se, men jag hörde ljud som jag, vid det här laget, lärt mig känna igen.

– Käre katt, mumlade jag och vred mig över på andra sidan och drog täcket långt upp över öronen, för att dämpa de ihärdiga jamningarna.

Jag tyckte inte att jag sovit så värst länge. Mardrömmar hade torterat mig. Så på sätt och vis blev jag glad över att Amigo fått för sig att väcka mig.

Jag sträckte ut armen i hopp om att nå knappen till sänglampan, men resultatet blev att jag istället rev ner väckarklockan, utan att få reda på vad den var. Just som den föll till golvet började den ringa, men det var väl på grund av smällen, för jag hade inte ställt den på väckning.

Jag stönade högt, gnuggade mig i ögonen och försökte gissa mig till tiden. Det kunde inte… Fick inte vara frukostdags än… För katterna menar jag. Min frukost är jag sällan noga med. Inte lika noga som med mina sambos. Det är de som regerar mig natt som dag. Mina små älsklingar. Med deras mått mätt, är jag endast deras personliga assistent, och bör reagera innan de ens hinner påminna mig om vad de vill.

– Vad du jamar och står i, Amigo. Gå och lägg dig en stund till, vettja …, hasplade jag ur mig åt katten och föll för en stund in i någon slags koma, som jag snart väcktes ur av nya jamanden och en tung katt som landade på min ena höft.

Där ovanpå min höft stod han och knep han med sina vassa tentakler så det knakade i täcket. Spann och stod i, och gav mig samvetskval över att jag inte stigit upp för länge, länge sedan.

Attan så tung Amigo blivit…, for det genom mina trötta tankar. Sömnigt sträckte jag, i blindo, ut en hand och strök på djuret. – Nä… men… Detta kunde inte vara Amigo. Amigos släta päls … kände jag väl igen… Eller gjorde jag inte det? Vagabond brukade inte hoppa upp på det här viset. Riktigt så bekanta var vi väl inte, än, eller…? – Visst 17:on var det väl Amigo som jamat? Därvidlag kunde jag inte ha tagit fel. Det var inte Vagabonds röst, det hade jag kunnat svära på. Eller jamade båda katterna unisont. Hade det hjälpts åt för att få liv i sin matte. Jag blev tvungen att sätta mig upp i mörkret, och leta reta på knappen till sänglampan.

Oj, det var Vagabond, som vid min ansträngning att sätta mig upp, trillade ner mot fotänden. Han såg lite förebrående på mig och hoppade ner på golvet. Varvid Amigo som suttit nedanför sängen, irriterat lommade ut ur rummet. Precis som om han ville göra sken av, att han inte varit delaktig i försöket att få upp mig ur sängen.

Men nähä, lägga sig en stund till som jag hade på förslag, det ville inte Vagabond höra talas om. Han ville ner till köket. Han ansåg att det var dags för frukost, men där höll inte jag med. Då försökte han övertyga mig om att hans blåsa var färdig att spricka och nog lät det så på hans ynkliga jamningar, som att en katastrof var nära förestående. Det var inget att välja på. Fick försöka få ner fötterna på det kalla golvet. Uja-mej, så kallt och motbjudande det kändes att börja en ny dag när det var mörkt och kallt.

Eftersom det var frukost som Vagabond så sorgmodigt bett mig om, kände jag mig tvingad att göra honom till viljes. Han gillade inte att jag sov, när hans mage kurrade av hunger.

Det kändes verkligen hemskt när Vagabond satte igång med sitt gälla jamande. Det gick frostrysningar över mitt skinn. Jag var så trött, att jag inte skulle ha brytt mig värst mycket om, utifall huset rasat.

Jag satt en stund på sängkanten, gäspade och gnuggade mig i ögonen och såg längtansfyllt på den varma bädden. Men Vagabond är skoningslös när han sätter den sidan till. Blev tvungen att kravla mig ur sängvärmen när han kom med sin kommentar:

– Jamen … Vill du kanske att jag ska bajsa under din säng, eller kissa en pöl på mattan?

– Nä, det ville jag givetvis inte, svarade jag och böjde mig fram och strök på honom.

– Jamen då så…, då är vi överens, då…! sa han med en suck och såg stort på mig.

När det gäller att få sin vilja igenom är Vagabond annorlunda än mina siameser. De har vant sig vid, att morgonen kommer först när jag bestämmer mig för att införa den… Tack och lov att inte de också infört sina egna frukosttider, som vad Vagabond börjat göra. – Suck!

Väl nere i köket serverade jag Coops blåvita havsfisk. Det verkade vara ett riktigt ”hafs”, faktiskt, hafs i ordets rätta bemärkelse. Hafs med f… och sås. Det luktade inte ens gott. Vagabond smakade bara lite grand och vände sedan iväg ut till farstun. På tröskeln vände han sig halvt om och såg på mig. Blicken var frågande, sedan gick han fram till ytterdörren och jamade. Han är kanske pinknödig, tänkte jag och hasade ut och öppnade ytterdörren.

Jisses det var ju knappt ljust ute. Duggregnade gjorde det också. Usch-fy! Det hade blivit is av den där snön som kommit under det senaste yret. Det var inte ens ordning på vintern det här konstiga året.

 – Men lille vän! – Inte ska du väl ge dig ut i det här duggregnet och halkan?

– Halkan …? Snälla matte … Jag fäller väl ut broddarna förstår du väl, fnös Vagabond.

Den här gången gav han mig en blick av pur förvåning, sedan klev han raskt nerför trappans isbelagda steg och satte fart bort mot garaget, utan att så mycket som ruska på huvudet eller vända sig om för att säga hej-då. Det täta duggregnet stod som någon slags dimma i luften och snart hade katten försvunnit i den mjölkvita morgongryningen.

 

***

 

Usch vilken gråkulig vinterdag. På vilket område skulle man sätta in sina krafter den här dagen? Arbetslusten lyste med sin frånvaro. Det fanns disk kvar sedan igår, men något mer spännande kunde man väl få unna sig att starta en ny dag med, i denna arla svinotta.

Jag gick ut i hallen och letade fram ett par raggsockar, som jag drog på mina blåkalla fötter och satte mig på en köksstol och begrundade alla ogjorda ting. En hel del att välja på, för den som vaknat tidigt och med arbetslust: Tömma och byta strö i katternas toalådor stod högst upp på ”att-göra-listen”. – Men, nej, det var för makabert att börja dagen med en så tråkig sysselsättning. Får väl bli något annat; framför tvättmaskinen låg den där mattan som Tequila spydde på igår. ”Handtvätt 40 grader”, stod det på tvättrådet. – Koka sylt av de infrusna lingonen, så jag kunde få lite mer plats i frysen… Men vadå? Varför skulle jag behöva ha mer plats där? Jag tänkte inte baka. Inte nu i alla fall. – Vore kanske bättre att börja med kaffe, manade en hjärncell och jag reste mig upp.

Så sorgligt. – Kaffet var nästan slut, upptäckte jag. Jag skulle alltså behöva handla, innan jag kunde få något kaffe. –  Äsch… Det får duga, med det där skräpet som finns kvar  på bottnen i burken, tänkte jag och skottade i bryggaren det lilla som var kvar. Någon verkan borde det väl göra. Om inte koffeinet dunstat bort, förstås.

 

***

 

Efter åtskilliga timmar kom Vagabond. Han jamade utanför dörren, och det var tur, för den där cat-doorbellen, som jag till sist lyckts få på plats, den blinkade, men gav inte ett enda ljud ifrån sig, trots att reklamen påstått att det fanns 10 läten att välja mellan. Typiskt att just det exemplaret jag fått var behäftat med fel. Katten kom in med spiran rakt upp och slog sig ner i farstun för en liten pratstund, utan att undra vart hans lunch blivit av. Jakten hade kanske gått bra.

Jag tittade en bra stund på honom, men så sa jag:

– Ska du inte uppsöka matskålen som du brukar, Vagabond?

”Matskål och matskål. Skål på dig själv du. Efter den här jakten känner jag mig så generös, så jag kan tänka mig att överlåta min lunch till de där taniga siameserna”, jamade Vagabond. ”De ser ut att behöva den, för de kan ju inte ens slå klorna i en gammal halvdöd vinterfluga. Det har jag nog sett. Några bra jägare är de inte.”

Vagabond kråmade sig och var hur go som helst och svansen piskade inte som den gjort förr. Den höll han stilla under tiden vi snackade. Han verkade så harmonisk helt plötsligt.

Men så undrade jag, om han var sjuk, eftersom han inte uppsökte sin mat det första han gjorde. För det brukar han ju göra.

 ”När man nyss har fällt ett stort villebråd, känner man sig nöjd. Av feta råttor blir man mätt, matte”, sa han med något som lät som en fnysning.

Så knegade han uppför trappan till övervåningen. I halva trappan vände han sig om och jag tyckte han sa: ”Jag går upp och vilar mig en stund…, jag var ju på benen tidigt i morse.”

Jag bara såg långt efter honom. Vilken boss han blivit. Jag kände inte längre igen den skygga och försiktiga katten, han verkade helt plötsligt så säker på allt han företog sig. Nåja… Kanske allt ordnar upp sig, försökte jag tänka, men vad säger Amigo om rivalens nya säkerhet.

 

***

 

Kapitel 49

 

11 jan. 2013

 

Drabbningarna mellan Amigo och Vagabond har resulterat i att Amigo har fått en otrevlig skada på sitt vänstra öra. Sådana skador kan lätt leda till ett hopskrumpnat, fult öra. Brukar benämnas blomkålsöra. Men kanske det klarar sig för motståndarens klor har gått in långt ner. Ungefär vid örats bas, där som det där lillörat sitter. Enormt svullet har det varit. Varmt att ta på, och rött där pälsen är borta. Har tvättat och smörjt det flera gånger och satt en krage runt Amigos hals, så han inte ska sparka i det. Men han har tyvärr redan hunnit sparka sönder det eller om det kanske gick hål på svullnaden av sig själv. Så nu blöder det ur såret. Kanske det är bra.

Just en sådan här öronskada är ett typiskt exempel på helt onödiga krämpor. Skador som uppstår under slagsmål, anser jag är helt onödiga. Det räcker så gott med alla övriga olyckshändelser en katt kan råka ut för. Dessutom blir sådana här skador på öron och ögon, som katterna själva ställer till med, överraskande dyra hos en veterinär. Bläsyrer som katterna åsamkar varandra under sina revirstrider, får ju jag ta både kostnaden och besväret för. Så det vore ju bättre att de gjorde upp om rangordningen utan så mycket ståhej och merkostnad.

Nu är jag faktiskt riktigt sur på båda katterna. Det ginge väl an att försöka bjuda till att bli sams, även om det tar emot. Jag förstår Amigos dilemma med det forna revirkriget, som han har i färskt minne. För så är det ju. Han har krigat med en katt i flera år, och det är ingen tvekan om att den katten hela tiden har varit just Vagabond. Dessutom kan jag inte ta Vagabond i försvar helt och hållet. Med irriterad min sa en av mina närgrannar: ”den där”… och så pekade han på Vagabond. Han klår en grå katt inne på min altan och jag brukar slänga vatten på honom. Det var inte den grannens katt, så varför katterna valde att klå varandra på min häckgrannes altan, låter ju konstigt, men så lär det ska ha varit.

Vagabond, så snäll han än må vara, är kanske en liten bråkstake. Eller så är det bara så, att han måste försvara sig vid alla andra katters påhopp, eftersom Vagabond anses vara utböling i det här kvarteret. – Häromdagen kom han hem med ett blödande ögonbryn. Den skråman var Amigo absolut oskyldig till. Men det var likväl en skada av en klo. Inget att ta minste på.

Men oj, oj… om Amigo kunde förstå min plats i det här kriget. Då tror jag – snäll katt som Amigo är – att han skulle slå i stor tass med Vandringsmannen och låta udda vara jämt… och försöka glömma tidigare strider och strunta i att ge igen för gammal ost.

Ack ja… Suck! – Jag ser just nu ingen ände på det här eländet, som jag helt frivilligt ställde mig i, när jag lockade in Vagabond till oss. Men vad skulle jag ha gjort? – Svara mig på det, någon! Jo, jag skulle ha vänt mig till Djurens Vänner… De har hjälpt mig förr, då när det gällde den korsfäste katten. De hämtade katten här hos mig och såg till att den kom in till djursjukhuset. Där gjordes de operationer som behövdes och de stod även för kostnaden. Jag i min tur såg till att vårda kattkraken här hemma, så länge som det behövdes. Under den tiden jag hade kontakt med Djurens Vänner, fick jag inblick i hur dessa människor slet och jobbade utan lön. Det mesta bygger ju på volontärarbete av medlemmarna. Därför tröstar jag inte be dem om hjälp den här gången. För med Vagabond var det ju inte vare sig olyckstillbud eller något som var livshotande. Inte livshotande när det gällde timmar, även om hans liv ute i bushen var tillräckligt farligt.

Amigo såg bedrövligt nedstämd ut. Det värkte nog i örat, som var så svullet. Dessutom var det obehagligt med en stor tratt om huvudet. Svårt att både äta eller att gå på toan. Inget vidare liv alls. – Jag grävde i mina gömmor och upptäckte att jag turligt nog hade lite penicillin kvar efter en behandling av en annan katt. Jag beslöt att ge det till Amigo. Det skulle vara otrevligt om han fick ett sådant där hopskrumpnat öra. Även ögat på samma sida blev helt igenmurat av svullnad. Men om jag öppnar ögonlocket, ser ögat helt ut, tack och lov. Så det kunde ha blivit mycket värre. Det rann slem och var ur ögat under gårdagen. Men förhoppningsvis är inte synen skadad. Hoppas att allt ordnar sig utan men.

Jag skulle behöva avväpna båda katterna, genom att kloklippa dem, innan de strimlar varandra till oigenkännliga remsor. Men det går ju inte, eftersom Vagabond är mer utekatt än innekatt. Amigo han rymmer ju ut ur rastgården ibland… och blir på så vis utekatt, han också. Då behövs klorna i försvarssyfte. Så jag får försöka hålla mina ögon och öron öppna för vad de där två stridstupparna planerar.

 

***

 

Vagabond hade ingen lust att gå ut i morse när jag skulle plåstra om Amigo. Det måste väl vara ett bevis på, att han anser sig bo här. För att dessa herrar skulle bli tvungna att komma närmare varandra, serverade jag frukosten i en stor skål, där de kunde äta från varsin kant.

Båda katterna var hungriga och käket var godkänt (alltså kyckling). Båda två gick fram till skålen. Utan att tänka sig för gick nosade dessa två bestar på varandra … nos mot nos. Det hade aldrig tidigare hänt. Dock avslutade Amigo hälsningsceremonin med att fräsa. Kanske, kanske kan detta vara början till vänskap, trots alla motigheter. Den som lever får se…, sägs det ju.

Det förefaller som om Vagabond är vänligare sinnad mot Amigo nu, när han har den här plaststruten runt om huvudet. Kanske ser han mindre farlig ut då eller tror Vagabond att det är en helt annan katt, kanske?

Vagabond har börjat med ett nytt ljud. Han urrar på ett mjukt sätt, om jag väcker honom med en smekning eller börjar samtala med honom när han inte sagt något på länge. Det lär ska vara så, att katter aldrig använder detta; Urrr-ljud, mer än till sina ungar, men kan använda det även till sin ägare om han gillar denna … Så står det i böcker om katters beteende. He, he, he… Och då får jag väl slå mig för bröstet, för det är ju Vagabond som har valt mig.

”Skryt luktar illa”, hojtade mina katter i en sammansvuren jamning, just som jag knackade ner den här meningen. Eller var det kanske mat, vatten eller en bön om att bli utsläppt…?

 

***

 

”Oj, då…!” tänkte Vagabond och hajade till, när han mötte Amigo ute i farstun. Det stämmer det där som matte-Moa sade…, att min rival är lite på örat. Fast varför har han en stor plastpotta om huvudet? Det kan väl inte vara nödvändigt? Om han inte tänker stå på huvudet, förstås. Fast då är det ju jättebra att ha skydd för både öron och ögon. Hjälm heter det väl. Lite överdrivet att gå med en sådan mundering på sig inne, anser jag, ifall nån skulle fråga mig. Fast inomhus på höga höjder. Ja, ja… varför inte… Men… jag lägger mig inte i vad de har för sig, de där människorna.

Vagabond liksom stannade till i steget, när Amigo jamade något om att det är Vagabonds fel, att han fick gå klädd i en så lustig huvudbonad.

– Vaddå… Mitt fel! jamade Vagabond och blängde på Amigo. Nä, nä, nä… lägg av pysen… Att det skulle vara mitt fel, att du blivit lite opasslig, det håller jag rakt inte med om.

Vagabond sneddade förbi Amigo, och gick in i salongen. Där sträckte han ut sig på mattan under bordet. Skönt att ligga i skuggan, spann han högt för sig själv och sträckte på sin högra biceps och slickade sig på nonchalant på framtassen. 

Under bordet slapp han somna i elljuslampans vassa strålar. Han brukar lägga tassen över ögonen när det är ljust. Den åtgärden måste väl vara ett tecken på att han vill ha mörkt åt ögonen.

 

***

 

Kapitel 50

 

12 januari. 2013

 

Vagabond kom klivande med bestämda steg och tog den snöiga yttertrappan i ett par språng. Han hade varit på en längre promenad uppe i skogen bakom villorna. Han var ganska hungrig och lite frusen. Jakten hade – som för det mesta – gått urbota dåligt. Inte ens en ekorre hade fallit offer för hans jaktintresse. Han kunde utan minsta svårighet se en Pussi-burk för sin inre syn under tiden han pulsade fram i snöndrivorna neråt villakvarteret för att ta sig hem.

Han hade funderat så här: Ska bli skönt att få komma in i värmen och se vad som finns i matskålen. Det var med förväntan han steg upp på trappan. Men redan på andra trappsteget hörde han hur matte Moa satt i telefonen och babblade. Den där anordningen på väggen bredvid dörren (rörelsesensorn, som till sist blivit uppsatt) den blinkade försmädligt åt honom. Det var väl den grunkan som skulle tala om att det hade kommit upp någon på trappan, förmodade han. Därför satte han sig tyst och väntade på att dörren skulle öppnas, men inte gjorde den det. Inte då! Den där doorbellen, som Moa skrutit över så många gånger, den kunde inte vara värst mycket att ha. Inte om man blev tvungen att sitta och vänta, resonerade Vagabond med en frusen suck.

Men så kom Vagabond på att man kanske måste anmäla sin ankomst på något annat vis, så han gick fram och pillade på det där som var upphängt under sensorn, så den inte skulle sluta blinka. På så vis höll han liv i den där anordningen som han hade hört talas om att den skulle ”blinka och låta” på insidan om dörren. För se om han satt stilla, slutade sensorn att blinka, och då blev det svart och tyst inne. Det var så han hade fått det förklarata för sig, så han pillade vidare på den där lilla apan som Moa hängt upp bredvid sensorn. Rolig liten grej, faktiskt. Något att sysselsätta sig med om man ändå var tvungen att vänta på att få komma in.

– Knepigt… att de som har hand om passkontrollen, inte kan hålla sig àjour med vad som händer vid incheckningen, småmorrade Vagabond för sig själv, när han suttit tillräckligt länge och väntat på att bli insläppt.

Han fnös i en kombinerad jamning och nysning, blängde på sensorn som blinkade så förtretligt. Att jama, det var det samma som att visa upp sitt ID, det hade han börjat förstå, men var ändå inte riktigt säker… Ibland brukade Vagabond jama, innan någon hann uppmana honom till det. Men att sitta och jama i flera timmar, ända tills Moa hördes från insidan: ”Vem är det…? Är det du, Vagabond?” – Nej sådant låg inte för honom. Hände det inget efter första jamningen, höll han därefter tyst eller lämnade platsen på trappan. Ingen idé att sitta här och frysa, brukade han tänka när ingen kom. Bättre att sticka iväg för att kolla efter sork, möss eller kanske rent av ett nytt fjäderfä…? Varför inte?

Den här dagen hade han ganska tidigt på dagen fångat en Talgoxe. Moa hade inte gett honom minsta beröm, trots att han genom egen jakt försökte sänka hennes försörjningsbörda. Moa hade enbart muttrat något surt och höjt ett pekfinger. Dessutom tagit fågeln ifrån honom. Kanske skulle hon ha den till sin egen middag… – ”Inte lätt att veta hur de vill ha det, de där människorna”, hade Vagabond grunnat, när han ånyo gick ut mot ängen, efter att han tröttnat på att sitta och vänta framför passkontrollen.

Tillbaka på trappans kalla stålkonstruktion, satte Vagabond sig framför sensorn. Pillade lite på den upphängda apan. Lade huvudet på sned och lyssnade. – Inte ett ljud. Inte ens den där skrålande radion. Hade hon kanske rest bort, hon Moa, utan att ta med honom? Han gick ända fram till dörren. Lade örat emot springan och lyssnade. Men det var tyst… Tyst som i graven.

Efter något som han tyckte kändes som en evighet, kunde han urskilja ljud inifrån huset… ”Se där ja … nu rör det sig där inne. En dörr som stängdes.” Inget är som väntans tider, men nu hörs det steg också. Stegen verkade komma närmare ytterdörren. Snart kommer frågan; Vem… är det? tänkte han, just som frågan kom.

– Vem är det…? Är det du Vagabond?

”Som om det kunde vara någon annan än jag”, tänkte han. Men jamade så högt han kunde, för nu ville han inte missa att bli insläppt.

– Oh…! Är det verkligen du, Vagabond, jollrade Moa och han hörde hur hon rasslade med säkerhetskedjan.

– Så klart, vem trodde du att det skulle vara annars? svarade han i en utdragen jamning. – Släpp in mig är du snäll, jag håller på att frysa häcken av mig. Jag har stått här på den snöiga trappan och slagit åkerbrasa minst 20 gånger under den senaste halvtimmen. Känner mig alldeles stel, jamade han med missmodig accent.

– Oj, då lille vän, sa Moa när hon öppnat dörren.

Hon böjde sig ner och lyfte upp den randiga katten som var så tung att hon knappt orkade lyfta honom. Men sitta på armen nu… frusen och hungrig… ”Nä, usch!”

– Släpp ner mig och se till att få mat i skålen. Kvickare än fort, tack! – Här dansar inga halta löss, småpratade Vagabond och tog ett hopp ner ur Moas famn och lufsade iväg ut till köket. Stannade vid matskålen, slängde en förebrående blick på Moa och sedan ytterligare en blick på den tomma skålen. Med andra ord; en mycket talande blick.

– Du kan kanske börja med en tunn skiva ost, jamade han och gick fram till kylskåpet och spann en stump medan han såg uppfordrande på sin så kallade matmor.

När jag lagt upp mat till Vagabond och tittade i skafferiet, noterade jag, att det inte var många burkar kvar av kattmaten. Det skulle behöva handlas. Helst idag. Kanske är det säkrast jag tar mig ut i dag, innan nästa snöras är här, för då blir jag väl insnöad igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Just som jag tänkt denna tanke, hörde jag ett dovt muller och något metalliskt skrap. Jag kikade ut genom fönstret. Jo-jo-men-san. Där kom den där jättestora, gula vägskrapan och gjorde ren gatan från gamla snörester och is. Det skramlade och den hade god fart när den passerade ute vid min brevlåda. Snörester blandat med is och grus stod som en kaskad upp i luften och landade givetvis på min utfart.

Nu var det nära att jag börjat gråta. Sådan skottning rådde jag inte på numera. Puderlätt snö gick väl an, men sådant där is-skvarsel som var blandat med salt och grus blev så tungt så det fanns inte planer för mig att klara av att få bort.

– Nu gäller det att du äter med andakt, Vagabond…! sa jag. Det här är kanske det sista du får till livs under den kommande veckan.

Vagabond reagerade, som om han hade förstått vad jag sa. Han slutade tvärt att äta, såg upp på mig och skulle väl jama eller vad det var. En otuggad bit av en köttrest ramlade ut ur munnen och han såg banne mig bekymrad ut när han slickade i sig det som hamnat på golvet. Som om han tänkte: kanske bäst att knäppa tassarna och be en bön.

 

***

 

Kapitel 51

 

13 januari 2013

 

Efter mycket omplåstrande och med hjälp av penicillin, börjar till sist Amigos öra se hyfsat ut. Svullnaden har minskat och en del öppna sår har slutat vätska och ser faktiskt ut att läkas. Men utan penicillinet hade det inte vänt så snabbt. Jag läste på ett ställe på internet att vid sådana här klösskador på öron brukade veterinären skriva ut penicillin. Och nu hade jag en omgång kvar efter ett annat tillfälle, så för min del blev det ju lika bra som OM jag hade gjort en dyr resa till en veterinärklinik. – Så ibland kan turen även vara på min sida när det bär till.

Vagabond ser inte ut att tyngas av ruelse, över rivalens kval och plåga. Han springer ut och in som en kippskodd räv. Vad han håller på med eller var han håller till, talar han inte om för mig. Men han ska ut igen, så fort han har ätit. Han brukar gå upp mot garaget har jag sett, men vart han sedan ställer kosan vet jag inte. Jag brukar lukta på honom när han kommer hem. Kan inte tyda dofterna till annat än frisk luft, gammalt gräs eller mossa och kanske en aning svaga aromer av okända ämnen; kanske gammal vedbod med blandning av gummidäck. Och då kan han kanske ha varit i Lunds vedskjul, som numer förmodligen inte används så mycket till ved, enär familjen har jordvärme. Kanhända att det, i stället för ved, förvaras däck till fordon i det gamla vedskjulet. Vagabond själv tiger om sina uträttningar utanför det här huset.

Vagabond verkar vara en svårflörtad herre. Han verkar inte låta sig tjusas av någon tvåbent varelse utanför mitt hus. Så han är trogen… kan man säga. Inte ens mina barn eller barnbarn tillåter han att bli klappad av. Om någon försöker närma sig springer han undan. Men här inne hos mig får han klappas och smekas av vem som helst. Då är han hur gosig som helst. Så han har tydligen lärt sig att ute måste man passa sig för att komma tvåfotingarna för nära. Han har kanske någon traumatisk händelse som han associerar till.

 

***

 

Det verkar som om Vagabond till sist har lärt sig jama för att komma in. Det som jag inte trodde att han skulle fixa, utan köpte en dyr cat-door-bell, som inte fungerade till fullo. Att han lärt sig jama när han vill in, anser jag tyder på att han, för det första: är smart, för det andra tyder det väl på att han inte har behövt göra det tidigare, ifall han varit en lägenhetskatt, menar jag. Som Vagabond själv sa: ”Man behöver inte jama, så länge som man inte har någonstans att ta vägen, där man är välkommen att stiga på.” Och visst får man hålla med om att det ligger något i det som katten så klokt upplyste mig om. Eller hur?

Men det som hjälpte honom att begripa, att ett jam är det samma som öppen dörr, var nog att jag hela tiden tjatade och frågade vem det var när doorbellen blinkade: ”Vem är det”, frågade jag varje gång jag såg att dörrvakten (doorbellen) blinkade.

”Jamen jam-en- jaaam…! – Bara jag… där är ju bara jag…”, jamade Vagabond varje gång jag frågade vem det var som fanns utanför min dörr. Många gånger lät han både förvånad och förolämpad över mina tjatiga frågor.

”Öppna vettja, lät det som om han velat säga, och stå inte där och jamsa.”

Blinkade, det gjorde den här anordningen, så fort som vinden susade förbi. Det behövdes bara en snöflinga, så registrerade den överkänsliga sensorn rörelsen. Så för det mesta fanns det ingen katt när jag öppnade för att se efter. Ljudet som ringklockan skulle ge ifrån sig var inte medskickat. Med en tyst, nästan ständigt blinkande tingest för en halv tusenlapp, var varken jag eller Vagabond hjälpta. Det var med andra ord: enbart irriterande. Störande helt enkelt.

Jag beklagade mig för Vagabond som såg hjälplöst på mig och nosade på den där tingesten som blinkade för fullt, trots att han var inne med alla fyra fossingarna och ingen annan fanns på trappan. ”Om jag hade pengar, skulle jag betala den där grunkan åt dig”, såg det ut som om han tänkte, för han gav mig en medlidsam blick.

”I fortsättningen ska jag jama så fort jag kommer upp på trappan. Jag börjar förstå att det blir billigare för Moa, om jag gör det”, tänkte han.

Till sist när jag blivit tillräckligt besviken på den där doorbellen, sände jag den tillbaka till firman. Ljudet hade de ju glömt att skicka med, så om jag skulle ha nytta av den, fick jag ju bära den med mig överallt i huset, så jag kunde se när den blinkade. Fast blinkade det gjorde den ju hela tiden. Om bara Vagabond kan fortsätta att jama sig in, kan vi klara oss utan den där manicken.

 

***

 

Tequila är för det mesta så frånvarande, så man får servera henne mat på sängen, om hon inte ska svälta ihjäl. Hon är rädd för den här randiga fästmannen. På grund av att hon är döv hör hon ju inte när jag släpper in eller ut den här besten, Vagabond. Säkrast att hålla låg profil, tycks hon tänka och ligger kvar, även när jag tycker att doften av mat borde nå henne. Kanske väderkornet slagit följe med hennes försvunna hörsel. Verkar lite konstigt ibland. Hur som helst var hon hungrig nu. Det försvann 85 gram delikatessmat utan minsta dröjsmål, när jag ställde skålen bredvid henne i elementsängen.

Ja, jo… jag håller med… Jag har blivit barnslig… Men nu har jag tid med djuren, och då kan jag lika gärna ägna mig åt dem. Gottgöra det jag inte gjorde på den tiden när jag hade ”häcken full” så att säga. För då fick djuren sitta emellan. Det är helt sant. Djuren var de enda som var villiga att schasas undan i brådskan och villervallan som rådde, då på den tiden.

 

***

 

Kapitel 52

 

Den 14 jan 2013

 

I arla morgonstund den 14 januari anno 2013 rök mina älskade bråkstakar – Vagabond och Amigo – ihop och slogs så det yrde hår om dem. Jag såg även att det åtminstone for ett par mörka tussar ur Vagabonds kostym. Jag stampade i sovrumsgolvet och skrek åt dem att sluta bråka. De avbröt omedelbart sin fight och glodde skenheligt på mig båda två. ”Vad ryar du om, Moa, vi har inte gjort något”, såg det ut som om Vagabond ville säga. – Amigos blickar antydde, att jag inte skulle lägga mig i deras mellanhavande. – Deras görande och låtande skulle jag rent ut sagt schiiita i, mumlade han och skyndade sig bort från slagfältet, där ilskan och förnedringen riktigt dallrade i luften, väl blandat med sovrummets övriga dammpartiklar.

Jag suckade och tänkte, som jag så många gånger tidigare redan gjort: Detta blir mig övermäktigt. Jag klarar inte att få ihop de här bråkstakarna. Måste försöka skaffa Vagabond ett nytt hem. Jag hade ju länge iakttagit Amigos nervösa pälsbitande. Han är fläckvis kal över ryggen och det är ju Amigo-katten, som var här först. Alltså är det ju min sak att ta tag i problemet, men var får man tag i en djurvän? En människa som kan ge Vagabond ett bra och kärleksfullt hem? Jag vill ju att båda katterna ska ha det bra. Svara mig på det den som kan! – Blocket har somliga sagt. Vadå Blocket…? Där kan väl vem som helst gömma sig. Säkert finns det många ulvar i fårakläder där, tänkte jag och hade i färskt minne hur jag köpt en grej, av en mindre nogräknad person, som jag blev grundlurad på.  

– Ja, ja… dessa katter kan man bli med negerbarn av att ha under sitt tak, stönade jag när jag huvudstupa slängde mig ner mot sängbottnens gnisslande resårer, för att sova några timmar till, efter det jag medlat i den stormiga uppgörelsen som nyss utspelat sig i hallens mörker.

Om ingen katt ämnade störa mig innan jag hunnit lägga ihop ögonlocken, så ville jag sova en stund till. – Suck! – De här katterna verkar aldrig bli sams. Det förefaller ha gått troll i den här försöksverksamheten att ta hand om; ”hemlös katt”.

 

***

 

Aga var nog något som jag inte utsatt Vagabond för förrän nu i eftermiddag. Han vill gärna tukta de här två siameserna och han är väl tvungen till det för att få bli chef, men nu i eftermiddag hände något. Jag låg på soffan och läste i en tidning, och Vagabond låg på mattan under bordet. Han morrade under tiden han spanade på något. Kanske det var Tequila han såg, för jag hörde att det klingade i elementet, så hon vände sig nog om i den där korgen som hänger där.

Men stunden efter fick jag höra att det blev kurr på riktigt och Vagabond stack som en oljad blixt ut mot hallen och jag hörde att det blev ett inferno i trappan till övervåningen. Jag reste mig upp ur soffan, tog med mig tidningen som jag höll i handen. Den kund jag kanske medla med, om så skulle behövas. För det är inte lönt att ta isär två stridande tigrar utan handskar.

När jag kom ut i hallen, såg jag Vagabond. Han låg beredd i startgroparna, redo att fortsätta loppet efter den som försvunnit uppför trappan, där stridshormonerna fortfarande dallrade ikapp med katthår i en solstrimma, som tittade in genom trappfönstret. Uj, vilket skitigt fönster, måste putsas, hann jag tänka innan jag gick till auktion mot stridstuppen Vagabond. Han kom av sig när jag viftade med tidningen och hojtade okvädingsord åt honom. Jag lät tidningen tufsa till honom på hjässan ett par gånger och så skällde jag på honom för allra första gången. – Oj, oj, oj … Han blev liggande på det mellersta trappsteget som en trasa en bra stund, innan han fattade att han inte fått någon gosig klapp eller något beröm den här gången. Han brukar ju alltid bli ompysslad och tröstad när han blir anfallen. Att det hade en viss betydelse vem som startade bråket, det kom så att säga – som en besk överraskning. Nähää… att anfalla gav inga pluspoäng, ingen klapp eller grädde på ett fat. Det kändes beskt, men tyvärr, så är livet.

Nu får vi se hur det blir efter den här tillrättavisningen. Hoppas att det kan få honom att inse, att även de andra katterna måste få finnas i huset, även efter hans trontillträde. Vilket jag är osäker på, om det skett, eller när det är planerat att ske.

Man måste vara rättvis, annars ger man ju dubbla budskap och här gäller det att hjälpa båda katterna. Eller rättare sagt hjälpa alla tre och inte bara se till den enes behov, för då är man ojust själv och det leder ingen vart.

Att Vagabond är hemlös, kan inte mina katter rå för. Jag som vet hur det ligger till, måste vara den som försöker förklara för dem hur landet ligger, men jag jamar inte på samma språk som mina fyrfota vänner. Därför tog jag tidningen till hjälp den här gången och det hade ju en viss effekt, det måste medges. Grymt, kanske någon skulle säga, men säg det som inte är grymt. Det var inte hårt, och det finns värre saker än en liten smäll av en tidning. Även jag kan tappa behärskningen. Inte så ofta nu som förr. På den tiden när maken fick lov att komma etta på topplistan var det inte roligt alls att vara vare sig barn eller husdjur i det här huset, för då hade matte-Moa, som siameserna säger, en mycket kortare stubin. Då kunde jag göra saker mot både barn och djur som jag ångrar djupt idag, men vad nyttjar det till att älta? Chefen fick ju lov att komma i första rummet, annars blev det outhärdligt här hemma. Det där med ånger och samvetskval är en egendomlig sak. Man kan ändå inget ändra av det som redan är gjort. Så det klokaste vore väl att glömma. Men, är man skapad med känslor för rätt eller fel, så kommer dessa mörka tankar och slår klorna i en som otäcka hökar. Svåra att få väck. Ja, ja… ”Det är mänskligt att fela”, var kom det svaret ifrån? Men inte desto mindre sant. AMEN!

Man lär av sina egna misstag. Man blir visare och gör inte om samma dumhet fler gånger. Det är också en sanningsfilosofi som jag har erfarit. 

 

***

 

Kapitel 53

 

15 jan. 2013

 

I den arla ottan vaknade jag av att det kom några signaler från mobiltelefonen, men signalerna övergick omgående till den vanliga telefonen. Jag bökade mig upp ur slafen för att gå ner på nedre våningen för att svara. Jag började irra mig ner till de nedre regionerna med Vagabond slingrande runtom smalbenen. Mitt i trappan blev vi båda stilla när det knackade på dörren eller rättare sagt ”bankade …” på dörren. Så hårt slår man inte på en dörr, om det inte gäller livet. Något allvarligt måste ha hänt, for det genom min nyvakna hjärna.

Även Vagabond ansåg att det var för kraftiga slag, så han morrade dovt och länge. Så fick jag höra att någon slet upp grinden till rastgården. Vem fasiken har där att göra, undrade jag. Det där rasslet som hördes från trädgårdsgrinden reagerade även Vagabond på. Han satte igång att morra ännu värre. Detta var ett gravt intrång på hans domäner, ansåg han. Därför förstår jag nu att Vagabond räknar oss som sin familj, och att detta morrande var ett försök att försvara oss misstar jag mig inte på.

Konstigt att en katt kan höra att det ligger ilska, stress och obehaglig­heter över ett mänskligt beteende, som detta. För Vagabond såg ju inte vem det var, men det gjorde jag. Det var nämligen den där mindre trevlige televerkaren, som brukade dyka upp här hos mig ibland när det var fel på telelinjen. Att det var just den killen, fick jag ganska snart klart för mig, när jag kikade ut i trädgården genom trappfönstret där både jag och Vagabond hade blivit stående.

Vad som gått så in i helskotta snett så tidigt på morgonen för den här televerkaren vet jag inte, men han var tydligen förbannad över något. Kanske för att jag inte hunnit svara i vare sig mobiltelefonen eller i den vanliga, för han ringde ju nästan samtidigt på två av mina telefoner och bankade på dörren nästan under tiden signalerna skar genom huset, så hur fort tror han att folk får upp ögonen och lyckas få fötter under sig? Ja, gode tid vilket obehagligt uppvaknande vi fick den här morgonen, Vagabond och jag.

När vi inte öppnade omedelbart, försvann televerkaren från yttertrappan och började rådbråka trädgårdsgrinden in till katternas rastgård. Det råkar nämligen vara inne i den delen av trädgården som man kan nå telefonledningens anslutning till huset.

Vad teleteknikern gjorde vet jag inte än. Fort gick det i alla fall. Det är fortfarande fruset i marken, så än har jag telefon. Får väl veta vid nästa töväder, om han åtgärdade felet den här gången. För som jag tidigare nämnt, blir jag utan telefon när det blir fukt i marken. Jag hann aldrig prata med telearbetaren, för raskt som en vessla slängde han sig in i bilen och stack som en blixt.

Vagabond var rastlös länge efter Televerkarn´s besök, och han vågade sig inte ut förrän på kvällen och då gick han in och ut lite snabbare än vanligt. Jag tror inte att han ens vågade gå av tomten. ”För tänk om det där yrvädret till teletekniker kom åter”, var det nästan så det såg ut som om han tänkte. ”Bäst jag håller mig i närheten, så jag kan försvara de mina.”

Första gången släppte jag ut Vagabond genom altandörren i rummet. Det dröjde bara några minuter så blinkade cat-door-dosan och omtalade att han redan var vid entrén och ville in. Så han hade nog bara gått runt stugan och sett efter om det fanns något farligt på utsidan. Klok katt. Han skulle nog ha varit hund i stället. Då skulle vi ha kunnat känna oss trygga här, det begriper jag, med tanke på Vagabonds ilska den här morgonen.

 

***

 

Det är märkligt hur mycket dofter kan förmedla till en katt. Igår skulle jag få främmande, och det första jag gjorde var givetvis att kolla efter mina älsklingars kisspölar… Jo, då jag hittade några nya ställen. Snart vågar jag inte lita till mitt eget luktorgan, för jag känner kanske inte lukten lika väl nu som för något år sedan. Därför gjorde så här: efter att jag torkat med, rengöringamedel och ättika, hämtade jag en gammal parfymflaska ur toalettskåpet… eau de parfum ”over dry” stod det på etiketten. Den parfymen luktar så starkt, så den använder jag aldrig. Men för att råda bot på kattpisslukten, kanske den kunde vara okey, så jag sprayade några droppar på strategiska platser, innan mitt främmande skulle anlända.

Vagabond var inte inne och han kom inte in förrän allt var över och besökarna hade åkt sin väg.

Konstigt, tänkte jag. Vagabond gjorde halt i dörrhålet in till köket, blev låg, fällde öronen bakåt och gick smygande in i köket, som om han sett spöken. Han stannade mitt på köksgolvet och såg minst sagt brydd ut. Så började han morra dovt. Sköt rygg och tittade stint bort mot städskåpshörnan. Va, sjutton ser katten vid städskåpet, tänkte jag, som inget konstigt kunde se. Men en rysning gick genom min kropp, för man har ju hört att djur kan se mer än människor.

Jag strök på Vagabond, men han hade inte tid med några kärleksorgier då. Det var viktigare att hålla koll på hörnet vid städskåpet. Han stod med ryggen i krum och molglodde bort mot hörnet. Mat intresserade honom inte.

Inte förrän senare på kvällen, slog det mig att Vagabond reagerat på parfymdoften… Tur att jag inte hade sprejat mig själv med den parfymen, för då hade han väl gått raka vägen ut ur mitt hus och sökt sig en ny matte, för den doften var tydligen rena odören för en katt av rang.  Så olika kan en doft uppfattas. Det var med andra ord tummen ner, för den aromen. Ska kanske ta Vagabond med mig när jag ska köpa parfym härnäst. Ingen dum idé, för man bör ju hålla sig väl med dem man lever tillsammans med. Eller hur?

Det var just i hörnet vid städskåpet som jag hade sprayat ut lite parfym, så det stod inget spöke där, vilket jag först fick i tanken, att det kanske gjorde. Fast vem vet. Vagabond har inte i ord omtalat vad han reagerade på.

 

***

 

Kapitel 54

 

Vådan av att spara på stegen när man har katter, fick jag erfara en sommareftermiddag. Stig hade varit på besök. Han hade korrekturläst några av mina senast skrivna noveller. Det känns alltid skönt när han har ögnat igenom texten. Han har blick som en hök och upptäcker omedelbart mina slarvfel och bakvända kombinationer av bokstäver, som det ofta blir, när flödet av ord drabbar mig och fingrarna inte hinner landa riktigt rätt på tangenterna.

Medan Stig gick igenom det skrivna, garnerade jag en tårta, och satte igång kaffemaskinen. Sedan beordrade jag honom att bära ut brickan till trädgårdsbordet, vilket han också gjorde. Jag linkade efter med kaffepannan och slog mig ner på den mest skuggade platsen. Vita plastmöbler är otrevliga när det är skarp sol. Men de är å andra sidan underhållsfria och håller längre än trädgårdsmöbler i trä.  

Den här dagen hade varit en av de få fina dagarna under 2013:on-sommaren. Vi intog kaffe och tårta under tystnad… Ingen av oss är särskilt meddelsamma. Skön tystnad, bör tilläggas.

När Stig sa att han hade lite annat att göra, och reste sig upp för att gå, sa jag:

– Å, du… Snälla…, ta med tårtan in, annars blir det solsmak på grädden.

– Okey, sa han, tog tårtan och gick mot trappan.

Han vände sig om på altandörrens tröskel, och sa ett lågmält hej, när han lämnade mig kvar på altanen. Skönt att jag slapp resa mig, tänkte jag som just den dagen hade särskilt svårt att röra mig.

Jag satt kvar en stund i trädgårdsstolen och lät blicken gå över mina perenna odlingar. Tänkte på allt och inget… Filosofera brukar jag kalla dessa lössläppta tankar. Men så beslöt jag mig för att göra nytta. Det fanns massor att göra, för den som har arbetslust, men även utan den lusten blir man tvungen att göra ett och annat, om det inte ska gro igen omkring en. 

Jag hade en del småplantor, som jag skulle plantera innan de storknade i sina små, svarta plastkrukor. – Allra först var jag tvungen att göra en bra jordblandning: sand, torv och vanlig mull.

Mitt arbete tog några timmar. När jag var klar för dagen linkade jag in. På kökströskeln stannade jag i steget. Blinkade nog mer än en gång och stirrade mot bordet. – Vad är det där? Var fasiken har den kakan kommit ifrån? undrade jag i tanken. På bordet stod en kaka av okänt fabrikat. – En alldeles ny kaka, ingen tårta. Den stod och tronade mitt på köksbordet. Men så fick jag se att det låg en massa jordgubbar på bordet alldeles bortom kakan. Vad var detta för en kaka? Var hade den kommit ifrån? – Jag klarade inte av att koppla samman den här skapelsen med kakan, som jag tidigare under dagen hade bakat och garnerat med grädde och jordgubbar.

Ahaa… Hm… hm… mmmm… – Helt plötslig begrep jag… hur saker och ting hängde samman. Stig hade kanske inte ställt in tårtan i kylen…? – Nej… Han hade förstås ställt den på köksbordet. Kan detta möjligen vara den goda gräddtårtan som jag bakade, men som nu var befriad från all grädde? Helt fri från grädde var den. Såg ut som en vanlig sockerkaka. Ingen rolig syn att komma in till, när man hoppats på att kunna värma på en kvarvarande kaffesvätt och ta sig en lite extra tårtbit. Tala om besvikelse.

Jo, då! Mycket riktigt. Visst var det den nya tårtan. Den som skulle ha räckt till många njutbara kaffestunder. Baskade katter och baskade karlar, tänkte jag. Helt renslickad från grädde. Fanns inte ett uns kvar av den vita grädden. – Vem jag blev mest förbaskad på passar sig kanske inte att skriva, men katterna kunde ju tro att det var serverat just för deras skull. Det där med golv, bord och bänkar, spelade ju inte så stor roll för dem. De kunde lika gärna äta på höga höjder som nere på golvet. Det hade god träning i höjdhoppning; no problems.

I min besvikelse över utebliven kaffestund, svor jag efter allt var karlar hette… Karlar som man måste programmera, in i minsta detalj, för att de skulle klara av att uträtta det lilla man bad dem om. – Suck! Plötsligt kände jag mig deppig. Skulle ha varit gott med en extra tårtbit just då, efter mina slitsamma timmar i trädgården, ältade jag i mina tankar. Men nu var det för sent.

Men vem var den skyldige? Vart hade gräddtjuven tagit vägen? Jag hade ju vispat och garnerat tårtan med dryga 4 deciliter tjock grädde, som nu var puts väck. Det borde synas på utsidan om en katt förvarar så mycket som 4 deciliter grädde i magen, tänkte jag och gick på spaning. ej, när han lHHe

Jo, då… En randig katt låg i korgen inne i vardagsrummet och sov, så han snarkade. Amigo låg på klätterställningen. Sov gjorde även han. Tequila låg ute i sitt sommarhus, och hade både dåligt luktsinne och var helt döv, så hon var nog kanhända helt oskyldig. Vilket de andra två troligtvis inte var. Inte svårt att gissa vilka som lapat grädde under eftermiddagen. Kanske hade de varit sams den stunden som de slickade i sig tårtgrädden. Skulle inte förvåna mig, om de lyckades hålla sig i skinnet medan de gjorde odygd.

Fotnot: Fåglarna fick ta resten av tårtan.

 

***

 

Kapitel 55

 

Det är den 29 oktober 2013 i dag – och det var den 4 november förra året (2012) som Vagabond allra första gången satte sina fyra tassar inne i mitt hus. – Så om några dagar är det exakt ett helt år sedan jag drog in Vagabonds matskål på rätt sida om trösken. Så lång tid har det tagit att bli bekant med den här stora tigern. Fast om jag inte hade haft mina två strebrar till siameser, skulle det ha gått fortare, men de var redan bofasta här, så det skulle ha varit alltför galet att säga upp deras hyreskontrakt på grund av att det kom en vagabond och knackade på. Nej, så kan man bara inte göra om man är en rättskaffens person.

I morse åt både Amigo och Vagabond från samma matskål. Det har de gjort sedan en månad tillbaka. De nosade på varandra då och då… Utbytte blickar. Inga fientliga sådana. Utan lite nyfiket som: ”Vem är du egentligen?” – ”Skulle det kunna gå att umgås med dig, kanske?” – ”Nja… Dela matskål räcker.”

Den här följetongen borde vara tillända snart. Tequila är ju fortfarande döv och har stor respekt för den här tigern. Han vill gärna jaga henne, men det är nog mest på lek, men hon vill inte vara någon lektant åt en så stor katt som Vagabond. Hon fräser och springer undan. Tequila ligger för det mesta i sin elementsäng, som står nära mig där jag sitter vid datorn.

Det har varit ett jobbigt år, men det har givetvis haft sina poänger också. Jag anser att Vagabond är en familjemedlem nu när vintern börjar göra entré på nytt. Skönt att han fick en hemtillhörighet till sist. Han är en fin katt. Och det skulle vara ytterst intressant att veta varifrån han kom, men det lär jag aldrig få någon klarhet i.

Mitt problem är att både Tequila och Amigo håller på att pinka in revir. Även Vagabond lockas ibland att göra likadant. Om inte det går att få ordning på det problemet, blir jag ju tvungen att söka nytt hem åt vandringsmannen, trots allt.  Det sker inte med glatt hjärta, för nu har jag fattat att han räknar det här stället som sin hemvist.

Hur många år ska man orka torka kattpink, och se glad ut, utan att tycka att livet känns meningslöst? Här åtgår det många fler frågetecken, än vad man får skriva enligt reglerna. Hur länge orkar jag ha det så här? Det börjar bli dags för att någon annan tar över. Någon som inte har andra katter som kan ta illa upp för att det kommer en ny familjemedlem in i huset.

 

***

 

Genom ett telefonsamtal från en avlägsen vän, råkade jag snappa upp att hans granne hade mist sin katt för någon månad sedan. Då blev jag ”får man säga; glad”. Givetvis inte över den ledsamma händelse som familjen råkat ut för. Utan för att jag närde ett svagt hopp om att kanske jag skulle få ett bra hem åt Vagabond. Till den familjen skulle jag våga lämna honom. Så pass bra kände jag dem. Min vän lovade fråga familjen, om de ville ha en ny katt. Jag sände foto på Vagabond och satte mig i princip ner för att vänta på besked. Vännen skulle höra av sig, så fort han fått kontakt med sina vänner.

Svaret kom inom en vecka. Familjen var glad över att få denna fina katt i sin ägo. Jag min optimistiska toka blev eld och lågor. Jag skulle i framtiden kunna slippa alla bråk och dyrbara omkostnader för att få slagskämparna hopplåstrade. Nu var Vagabond av med både skabb och mask och han var så att säga fit for fight, och vad mer: han var socialiserad, så han var mycket mer än hanterbar. En go katt hade han blivit. Snäll mot människor, i alla fall.

Matkontot som är en burk Mjau á12.90/dag för Vagabond, blir på lång sikt en hel del money less i min plånbok. Skulle vara bra att slippa den kostnaden. Det borde ge min skrala ekonomi upprättelse. Alla mina utlägg för både det ena medlet efter det andra, som skulle göra att hanarna slutade pissa ner mitt hus, inklusive mig själv, skulle jag inte behöva köpa mer av i fortsättningen. Jag kunde slänga hela skiten. Grund-städa och vädra … Gu´så skönt, tänkte jag. Tänka sig vilken lisa att få slippa springa runt i huset med skurhinkar och trasor, såpa och ättika och slippa spraya varje ledig yta med fyspray för 215 kr flaskan (mycket liten flaska) som ändå inte gjorde nämnvärd skillnad på lusten att markera.

Suck… Jag gjorde mig kalas i tankarna, som min mor brukade säga, när saker och ting inte gick den väg hon hoppats och trott att det skulle göra.

Dessvärre, var det ju inte till grannstugan jag skulle lämna Vagabond, utan ända uppe i Gävle, bland örnar, björnar och vargar. Aningen kusligt faktiskt. Men så fick jag ju inte börja tänka. Det fanns väl katter där uppe, som levde bra liv, utan att bli uppätna av sådana vilddjur.

Familjen som skulle ha katten var äldre och ville inte köra bil så lång sträcka som från Gävle och hit ner till mig i Karlskoga och sen tillbaka. Och det får man ju förstå. Men inte ens jag är någon ungdom längre. Jag frågade min vän om han möjligtvis kunde hjälpa mig genom att åka ner hit till mig och hämta katten. Men nix. Han ville inte åka så långt. Nä, vem vill det, tänkte jag. Men det var ju ändock min sak att greja det här, så jag var ju tvungen att reda ut det på något vis. Men hur?

Då återstår bara min egen möjlighet att se till att få bilen lagad, tänkte jag. Den som stått och rostat ihop, så bromsen på höger framhjul kontinuerligt ligger på. Och vad värre var, nu hade alla mina pengar gått by west, så jag skulle inte ha råd att lämna in den till en verkstad. Verkstäder tar minst lika bra betalt som veterinärer. Så hur man än vänder sig verkar det vara stopp, och motgångarna verkar stå på kö för att angripa just mig. Skratta eller gråta. Jag har gjort båda delarna. Gråtit har jag gjort många gånger över att jag själv har ställt mig i denna avskyvärda knipa. Man kan ju faktiskt inte avliva en så grann katt, som Vagabond, bara för att ingen vill ha honom eller ens kan tänka sig att hjälpa mig att ta hand om honom.

Eloge åt min vän Stig. Han har både köpt mat, och andra grejer åt mina PisseNissar ibland. Han är ju själv en sann djurvän, och förstår att allt kostar. Kanske har han förstått att jag lever i marginalen… Eller har Vagabond skvallrat, kanske…? Bett honom om ett bidrag, när han hört mig sucka över kontoställningen.

Vart man än riktar blicken och tanken, så är det motgångar. Men, men… jag ska inte ge upp. Det är nämligen inte min stil. Jag ska försöka se om det inte trots allt skulle kunna gå att få framhjulet, på min Audi, uppsmörjt. Om jag lyckas med det, då ska jag chansa på att jag kan ta mig upp till Gävle för egen maskin med Vagabond. Det kan väl bli spännande att ge sig ut på en strapatsrik tur upp till nordliga delar av landet. Jag har stått med motorhaveri mellan Gävle och Karlskoga förr, så jag vet att om jag har lite matsäck med mig och reservkläder ifall det skulle bli kallt, så kommer jag att klara mig och Vagabond har ju en tjock och pålitlig päls.

 

***

 

Helt överraskande grusades mina fina planer om Gävle rejält. Dessutom av en helt oväntad anledning – och jag sänkte farten i mina försök att få bilen lagad. En person som fick höra talas om mina Gävleplaner, var helt emot att jag skulle lämna katten uppe i Gävle. Vad som helst kunde kattstackaren råka ut för där uppe. Jag blev paff och undrade verkligen vad det var för gallimatias personen snackade om. Alla vilda djur var vad jag själv hade gruvat mig lite för, men så illa är det väl inte att vargar och björnar står beredda med kniv och gaffel för att sluka just Vagabond när han kommer dit upp, tänkte jag och stödde mig på vad jag trodde kunde vara sunt förnuft. – Jag kände ju folket väl, de som skulle ha Vagabond, och de var djurvänner. Om den saken var det ingen tvekan.

Då framkom det att väninnan, som avrådde mig, hade spått i kort och påstod sig ha sett att Vagabond skulle få ett helvete, om han hamnade där uppe. Han skulle bli lämnad till plågsamma djurförsök, sa hon. Hujedane mig, tänkte jag, sådant får man väl inte lyssna till eller tro på. Hur i hell skulle det kunna gå så galet? Det var ju folk jag kände som skulle ha katten, och de var ju äldre än jag själv och höll inte på med några sådana galenskaper… som plågsamma djurförsök. Jag skakade på huvudet åt det jag hörde. Jag försökte tala henne till rätta, men det blev tvärt om. Hon talade mig till rätta istället.

Jag som är lite skrockfull och även har en viss tro på spådomar, kände mig helt plötsligt både bakbunden och handlingsförlamad. Det där med att få bilen lagad, blev lagt på is. Det kändes inte lika viktigt längre.

Frågan var: Skulle jag lyssna på någon som trodde sig kunna se in i framtiden? Känna på sig bättre än jag själv? – Nu när jag äntligen kunde få Vagabond placerad i ett bra hem? Var jag en sådan ÅSNA, att jag inte var kapabel att bedöma människor bättre, än att jag var beredd att lämna min älskade, randiga kamrat direkt till Djävulen? För det var vad personen lät mig förstå att jag var på väg att göra. 

Men jag undrar allt jag… hade kanske väninnan fäst sig för katten och ville ha nära till den, ifall hon framledes skulle få för sig att vilja hälsa på honom. Jag är inte så snäll i tanken, att jag tror henne om alltför goda avsikter. Varför avråda mig från att lämna Vagabond i Gävle? Det osade katt, minst sagt. Minst en hund var begraven i hennes omtänksamma snack, om att Vagabond skulle bli min ålders tröst och glädje. Jag som inte kände det som om jag skulle orka torka kattpiss en enda dag till. Hur skulle jag kunna orka torka kattpiss åtskilliga år till, när jag har så svårt att utreda mig, redan nu?  Man blir väl inte friskare ju närmare 100 man kommer? – Eller? Rätta mig gärna om jag har fel!

En del av mina vänner som jag fortfarande har viss kontakt med ibland; är av den sorten att de avundas och missunnar mig framgång eller möjligheten att lyckas med det jag företar mig. Visst är det en framgång att lyckas få ihop två hankatter, som kämpat och slagits om reviret minst ett par år innan jag bjöd inkräktaren stiga på och bli en av oss i min familj. Men varför unnas jag att fortsätta kämpa med dessa bråkstakar? Tänk om jag skulle lyckas med något, som knappt någon lyckats med tidigare? Skulle inte det väcka missunnsamhet, då…? – Var är haken…? Jag är förhindrad att se den. Det var en bra fråga… För visst är det ett misslyckande att inte ha lyckats få ihop dessa tre bråkiga katter, och misslyckanden är det då rakt ingen av mina vänner som har missunnat mig.  Men nu, helt plötsligt, vill väninnan att jag ska lyckas med konststycket att få katterna sams. Eller vill hon bara hålla mig kvar i denna odrägliga tillvaro, som man ju ärligt talat måst tillstå att jag lever i nu?

Uppenbarligen vill hon absolut INTE byta livsstil med mig. För det har jag erbjudit henne.

Att sätta käppar i hjulet för mig har tråkigt nog varit mångens vilja. Var detta enbart en käpp i min tilltänkta lättnad över att ha kämpat över ett år med katten och nu var nära att ge upp och bli befriad från alla eländen? Skulle den här käppen sätta stopp för mina planer att bli en fri människa genom att leverera Vagabond till en bra familj i Gävle? Nu när jag lyckats få fatt i ett bra hem åt kattkraken, skulle jag inte vara unnad att slippa all kattpisstorkning, extra matkostnad för djur och allehanda andra utgifter, då? – Hade jag inte gjort tillräckligt nu? Så tillräckligt så jag skulle ha rätt att lämna över ansvaret till Gävlarna… där uppe vid Nordpolen.

Jag drog in andan och tog mig ton:

– Jamen, hörru… du, du…! – Om du inte tillåter mig att lämna Vagabond till Gävle. Där jag anser att han kommer att få det bra. Då kan ju du ta hand om honom. Så du vet hur han får det!

– Oh, neej…‼! – Jaag… Herre Gud… Hur menar du? Jag kan väl inte ta hand om en extra hankatt. Jag har ju redan två katter…

Hon glodde argt på mig, som om jag sagt något riktigt galet och insnöat.

– Jamen det där att du har två katter redan, spelar väl ingen roll, fortsatte jag… och lät tuffare än vad jag var. För se det har ju jag också. – Jag har faktiskt två katter. Två stycken envisa siameser, som dessutom inte alls gillar att jag tar hand om Vagabond.

När jag sa så, då mulnade hon betänkligt. Dessutom bor väninnan bättre till för djurhållning än vad jag gör. Hon hävdade att jag skulle göra mig av med siameserna istället, och ha enbart Vagabond. Det ansåg hon var en bättre idé. Då skulle allt ordna sig till det bästa enligt henne. Jahaa, ja… det skulle det nog. Men vari låg den varmhjärtade tanken? Vilket helgalet resonemang. Lämna bort mina siameser, som jag inhandlat för sparade tusenlappa för att istället behålla en vildkatt. Låter snuskigt att jag resonerar så. Men det är ju inte renhårigt för fem öre att bara skänka bort mina egna införskaffade djur och i grunden skita i hur de djuren får det. Är det överhuvudtaget minsta gnutta logik i ett så galet resonemang? Slänga ut två katter i periferin… Bara för att en enda katt ska få det bra. Är det klokt att rasera livet och framtiden för mina två siameser… även de är levande väsen. Amigo kan jag inte lämna till NÅGON… för han törs inte lita på en enda människa mer än mig, och nu på senare år även Stig. Det är de enda två människorna han litar på. Kommer det främmande ligger han och skälver i något hörn bakom någon möbel, tills faran är över.

Det dök upp nya argument. Så detta med att jag skulle kunna lämna Vagabond till Gävle var alltså en så kallad kotanke…(värmländskt ord för dum och omöjlig tanke)

Kanske det där om spådomen inte var något annat än ett listigt inslag, för att få mig att behålla katten. Men varför ville hon att jag skulle fortsätta ha det så dåligt som vad jag själv ansåg att jag hade just då med mina cats? Ja, vad ska man tro? Att katten skulle ha det så fantastiskt bra hos mig, så han absolut inte kunde få det bättre någon annan stans, hörde jag inget om. Så där klämde inte skon.

 

***

 

Så småningom började familjen i Gävle att tröttna på att vänta på kattleveransen. De gav mig en enda vecka till för att frakta katten dit upp. Fick de inte katten i slutet på veckan, skulle de skaffa sig en på ett annat ställe, där det fanns en katt till salu.

Oj, då, tänkte jag och försökte böna mina bekanta som hade nyare åk… än jag. – Men nä-hej… köra så många mil för en kattrackare, som har det bra där han är. Aldrig! Det var helt stopp på mina nära och kära. De vände både mig och Vagabond ryggen. Jag kunde, med andra ord, ligga som jag bäddat. Och kanske hade de rätt?

Hela den här sannberättelsen är genomsyrad av motgångar, och tråkigheter… Men så är det i verkligheten, om man vill försöka ta hand om djur. Få människor ställer upp. De aktar sig noga för besvär och extra utgifter. KLOKA MÄNNISKOR, måste jag säga. Mycket kloka. Många gånger klokare än jag själv. Jag kastar mig ofta in huvudlöst i händelser.

 

***

 

Kapitel 56 

 

Tillbakablick… till 1900-talet.

Genvägar  är senvägar.

 

Det blev en märklig kvällspromenad för Achilles, min allra första hansiames. Vi var ute på det gamla torpet Hulvik. Jag skrev den här novellen om händelsen efter att jag gjort denna galna promenad som verkligen blev en antiklimax, för både mig och katten. – Men gjort är gjort, lagt kort ligger så det är inget annat att göra, än att gilla läget. 

 

***

 

Det gamla torpet var bebott varje sommar av Moa och hennes fyra katter. Hon hade köpt torpet för att ha det som ateljé, och skrivarlya. Så långt är allt gott och väl.

Det hade varit en mycket fin sommardag, men nu var den tillända. Solen var på nergång bortom skogen. Det skulle inte dröja förrän pärlugglan hördes hoa från de mörka granarna bortom uthuslängen. Råbocken hade hon hört bröla redan på eftermiddagen. Något svar från sin käresta hade den inte fått. Men det skulle han kanske få framåt kvällen. Hans käresta låg nog och idisslade i någon mossig skogsbacke och väntade på månskenet, som enligt almanackan skulle inträda framåt natten.

Den här dagen hade Moa börjat med sin vanliga syssla; hugga vet. Därefter hade hon tvättat upp en matta som en av katterna spytt upp en näbbmus på. En äcklig gegga, som hon med en pinne petade av borta vid syrenhäcken innan hon slängde ner den i baljan med tvättmedels vatten. Sedan hade hon hängt mattan på tork på slanan mellan ett par äppelträd, där den halvtrasiga gungan fortfarande vajade i vinden. Något skrivet eller målat hade det inte blivit just den dagen. Sent om sider beslöt hon sig för att laga lite mat åt sig. Både hon och katterna hade ätit en sen middag. Klockan var nära sju, när hon blängde bort mot diskbänken, där koppar, fat och tallrikar tronade i kapp med ett par kastruller.

– Äsch…! Disken får stå, suckade hon och drog en djup in andan och höll den en bra stund, innan hon andades ut och började gå mot dörren.

Hon hade inte bjudit in någon, så det fanns ingen anledning att stå inne och diska, när hon kunde låta sin stackars sjuke kattkrake få komma ut en stund i den ljuvliga sommarkvällen.

Något bra på TV ansåg Moa att det inte var, och aldrig att hon skulle sätta sig framför den en så fin sommarkväll. Det brukade hon inte göra. Achilles som siameskatten hette, hade fått sin dom av veterinären. Hans dagar var räknade och det var med sorg Moa genomlevde varje dag. Hennes fine och trogne katt skulle lämna henne. Det kändes grymt, för han var inte urgammal. Achilles var opererad två gånger för adenocarcinom (en form av cancer). Nu skulle inga fler operationer göras. Så var det bestämt.

Utkommen på tomten med sele och koppel i handen tittade hon sig om innan hon kallade på katten.

   – Achilles! Kom …! Vi tar en promenad du och jag. Efter den gör vi fyr i den öppna spisen och grillar korv precis som vi brukar. Det blir väl bra?

   Achilles svarade och babblade på sitt vis och gick före in i huset, som om han hade förstått att det skulle bli promenad i sele den här gången. För det skulle det bli för säkerhets skull.

   – Vi går ner till ån, där kan vi gå säkra för ryttare och även för hundar … Skulle nästan tro att inga främmande katter går där heller. Jag tror inte att någon katt frivilligt kryper genom det där höga gräset ända ner till ån, inte utan anledning, i alla fall. Fast jag bär dig ner till ån. Det blir väl bra?

   Achilles var med på noterna och Moa låste dörren med dubbla slag och lade nyckeln på det hemliga stället. Det skulle vara förargligt om hon gick och tappade den på promenaden, så de blev utelåsta.

Moa bar Achilles över trädan ända ner till åns strandkant. Dit ner var det dryga hundra meter. En ganska lång sträcka bland tuvor och långt gräs, för att inte tala om sorkens uppvräkta kullar. Dessutom med en tung katt på armen. Älggräset i de fuktiga dikena stod som stora vita skyar. Grant att se på. Luften var bemängd med växtens skarpa doft. Denna läkemedelsväxt kunde bota både smärta och allehanda åkommor, men Achilles canser skulle den inte rå på.

När de nästan var nere vid ån, flög det upp en björktrast ur dikesrenen. – Oj… hjärtat tog ett stort skutt både på henne och på katten. Trasten skrattade försmädligt och for in i ett hasselsnår nere vid åkanten.

– Jag tror minsann att du också blev skrajsen, sa Moa till katten och klappade honom på skinkan, vilket han återgäldade genom att spinna en stump.

  Där på strandbanken satte hon sig ner och tog Achilles i knäet för att vila en stund. Den vilan blev allt annat än ljuvlig.

   – Aaj … aj! Är det brännässlor här vid strandkanten? sa Moa förtretat, när hon suttit en liten stund.

Ve och fasa… Vid närmare undersökning, upptäckte Moa att hon slagit sig ner på en tuva med ettermyror. När hon reste sig upp, fick hon se att det kryllade av röda små ettriga sakar i tuvan. Moa drog ner byxorna och försökte titta på sin bakdel, vilket givetvis inte var lätt. – Herre Je… vad det sved på skinkan. Fast det fanns gott om nässlor också, upptäckte hon. Moa gnuggade på betten och grymtade förtrytsamt, sedan strök hon spott på de röda fläckarna, som sved som eld på den bleka rumpan.

På grund av den där mindre angenäma upplevelsen med myrorna, hade Moa blivit tvungen att resa sig upp. När hon ändå stod på benen, var det lika bra att fortsätta promenaden längs strandkanten, trots att armarna kändes nästan avdomnade efter den långa vandringen ner till ån. Achilles var tung och terrängen hade varit oländig. Hon hade ju inte velat trampa ner det bästa gräset, utan balanserat på dikesrenen, där vallgräset inte var lika högt och fint. Tuvorna av kvickrot var förrädiska. De stack upp som osynliga alptoppar nere vid marken. Hon såg dem först när hon stod på alla fyra. Achilles hade nog undrat mer än en gång, vad allt detta gick ut på. Han skulle ju få gå så fint nere vid ån, hade Moa lovat. Som det var nu, så tappade hon ju taget om honom gång efter annan och rätt vad det var låg de ju i gräset, och sprattlade, båda två. 

– Mjau … Achilles skakade på huvudet. ”På slät mark lovade du, Moa!” – Moa, hon vet nog inte alls vad slät mark betyder, tänkte Achilles.

Han drog en lång suck. Utan att säga vad han innerst inne tyckte, om alla dessa abrupta huvudstupafärder ner i grönskan, höll han god min och spann lite, när han kände för det.

   Det var faktiskt så längesedan som i våras som Moa utlovade den här promenaden… Promenad på slät mark, så en sjuk katt skulle orka njuta av utflykten. ”Njuta” var ordet, det mindes Achilles att hon sagt.  Meningen hade väl varit att de skulle komma iväg innan brännässlorna och detta förbaskade älggräs växt sig mer än meterhögt – likt en urskog längs diket och strandkanten. Tyvärr blev den promenaden inte av förrän nu. Vid den här tiden när sommaren gått över i augusti, var allt uppväxt. På de få ställen där det inte var älggräs, där var det brännässlor eller så var det söndertrampad dyig strand och stora komockor…

– Uschiamej! stönade Moa och pulsade vidare medan hon småpratade med katten.

Den där fina stranden, som Moa mindes, den var bara ett minne blott. Stängslet som man inte såg från torpstugen blev ju en överraskning av det mindre trevliga slaget. Det var stängsel både här och där. – Taggtråd … taggtråd …! Härsan o tvärsan o lite varstans. Högt och lågt. Både en och två, och även tre rader på de flesta ställen. Vad för slags små kryp till kossor hade bönderna tänkt att de skulle släppa ut på dessa betesvallar?

   – Kan inte vara värre med taggtråd på självaste Hinseberg, eller vad tror du Achilles?

Moa var högeligen förtretad.

– Näee! Jag trodde att strandkanten var ren och fin, och fri från både koskit och höga djungelväxter. Här är det staket och all smörja, sa Moa uppgivet just i den stunden som hon trampade i en relativt torr komocka.

   Hon stannade i steget och bara glodde ner på skiten. Strök av stöveln mot en starrgrästuva och suckade.

   – Hur kommer vi förbi här? Säg mig det du Achilles! Jag hade tänkt att vi skulle kunna gå längs med åkanten och sedan snedda upp vid bron, där borta där traktens pojkar brukar fiska. Jag hade då rakt inte väntat mig att stängslet skulle sitta ända ute i vattnet. Nu vill det mycket till att det inte blir kattbad här till råga på allt, stönade hon och började dra av sig en stövel.

   Nu fick Moa ta av sig både stövlar och strumpor, kavla upp byxben och hålla Achilles koppel kort. Hon var tvungen att vada en bra bit ut i ån, så att hon kunde komma förbi stängslets yttersta stolpe. Här var det lika mycket taggtråd som vid Öst-Berlin-muren, deklarerade hon åt katten sin.

   – Hoppas att bonden inte har minerat ute i vattnet också, fattas bara det, nästan snyftade Moa.

   Hon lyckades få tag i yttersta stolpen och krängde sig runt den med Achilles i famnen. Stövlarna med tillbehör var instoppad under jackan. Precis i strandkanten trampade hon snett och tappade taget om katten, men Achilles tog ett skutt och landade torrskodd på en gammal kvarglömd saltsten, som låg på den gyttjiga och söndertrampade strandkanen. På så vis slapp han ett sent kvällsbad. Moa, som tappat balansen, gick det sämre för. Hon körde ner båda händerna i den – av kossor söndertrampade och geggiga älvbrinken. Ena knäet ner i vattnet, så det skvatt.

   Achilles började tvätta sig och blängde mot Moa och undrade säkert över vad detta var för sent påkommen utflykt. ”Hade det inte varit bättre att stanna hemma. Tända en brasa och grilla den där goda korven, som var så god när den blivit lite eldad på,”grunnade han i sitt stilla sinne.

Den sandstrand som nog funnits en gång i tiden var borta. Den var för länge sedan nedtrampad i dyn av de vilda bufflarna, som brukade söka sig till sitt vattenhål när kvällen nalkades. Djuren ville släcka sin törst inför den stundande natten. Så stod Moa och predikade medan hon tvättade av sina händer, vred ur det våta byxbenet, och tog på sig strumpor och stövlar igen.

Achilles undrade om detta verkligen var en ofarlig promenad. Fanns det vilda bufflar – som vad Moa pratade om, då kunde man väl lugnt säga att man var ute på Fisens Mosse, jamade han till Moa som svar på hennes Buffelprat.

   Denna promenad var väl värre än alla hästar och hundar i världen, ansåg Achilles i sitt stilla sinne. Själv fick han ju knappt sätta tassarna i grönskan, mer än när hon tappade honom eller satte sig ner för att vila. – Nästa gärde blev i alla fall lättare att gå på, för det var betat. Det måste ha varit de där bufflarna som betat och gnagt så rent från gräs, så man nästan skymtade i jorden.

   Det gick inte att ta sig igenom stängslet på det stället som

Moa hade trott, att de skulle kunna krypa under … och vidare upp till järnvägen.

   – Oj! Titta Achilles, här är ett dike … rena krondiket, deklarerade Moa och ovanför är det flera rader med taggtråd. Gode tid, hur ska vi ta oss igenom här?

   Achilles jamade: ”det där är ju en skyttegrav, det ser väl en historiskt intresserad katt omedelbart… Men här ska ingen lyckas träffa min häl, om du förstår vad jag syftar på”, snyft-jamade han och såg stort på sin matte.

   – Vad i all världens dar har de haft för djur här en gång i tiden? Har det varit får eller miniatyrdjur av något slag? Aldrig har jag sett taggtrådar sitta med så täta mellanrum. Det är ju knappt att en hare kan komma under utan att skrapa sig på ryggen och få revor i pälsen, eller vad säger du Achilles? Inte ens du skulle kunna gå rak under de här taggtrådarna, det försäkrar jag dig, fortfor Moa att muttra.

   Efter en stunds fundering, fick Moa modstulet traska tillbaka längs taggtrådsstängslet, ända ner till ån igen. Hon fann dock en relativt bra plats att ta sig in på ytterligare ett nytt gärde, ”utan att behöva bada en gång till”. Fast då var det ett annat problem, som dök upp! Längst bort stod en flock kor och ungdjur i nattvila, för nu var det sedan länge mörkt. Bara det inte var några ungtjurar med i samlingen, skulle det nog gå bra… Fast kor är enormt nyfikna, det visste Moa av gammal bondeerfarenhet. Hon tryckte Achilles så hårt mot sig att han knappt kunde andas. Nu var han innanför jackan: ”I fall det skulle komma någon kossa”, så är det säkrast att jag har dig där, hade Moa sagt till honom, när hon drog igen dragkedjan, så det bara var några av kattens morrhår, som stack fram.

   Jaha, ja! – Bufflarna… Där borta har vi de vilda bufflarna, tänkte Achilles och försökte vädra genom den lilla öppningen i jackans halsringning.

Nästan uppe vid järnvägen, såg Moa att djurflocken började röra på sig åt deras håll. Typiskt!

   – Bufflarna kunde väl åtminstone hålla käften, viskade hon i Achilles öra. Den där brokiga gapar ju så gällt som om hon var i målbrottet. Hon väcker väl den enda äkta bonden; så denne släpper ut hunden. Så den får vittring på oss.

    Det rös över Achilles rygg när han hörde Moas profetia.

Att bonden hade hund visste Moa.

   NU … är Moa rädd, tänkte Achilles, och det hade han alldeles rätt i. Hon var mer än skraj, att de skulle väcka hela huset där bonden med fru och kanske unga söner sov. Vad visste hon? Kunde inte ”koskrället hålla käften” åtminstone. Kor brukar normalt inte böla nattetid. Varför de inte brukade det, kunde inte Moas tankar klargöra, men hon hade inget minne av att hon någonsin i detta liv hört några kor råma och böla rakt ut i mörka natten. Det måste betyda stor fara när de gör så, tänkte hon. Då är det sannolikt att bonden tänker detsamma – och beger sig ut för att se vad som står på. Kanske han släpper ut hunden också… Ve och fasa… Hunden brukade höras ända bort till Moas torp. Ett vasst och envist skall. Den här gården låg ju längst bort, så nu var de en bra bit hemifrån.

   Det pep och sved i Moas luftrör, när hon ömsom sprang, ömsom kröp, och snubblade bland tuvorna för att komma fram till järnvägen. – Det gällde att komma att före kreaturen bort till järnvägsbanken. Kom korna dit först, ja … vart skulle hon och Achilles då ta vägen? Nu kände även Achilles att det var något som inte stämde. Moa sprang, det kände han, och han kände även lukten av hennes stresshormoner. Det riktigt stack i nosen.

Rätt som det var hörde Achilles ett skarpt ljud… ”Ritsch” lät det när Moa hastigt öppnade anorakens dragkedja och grabbade tag om hans kropp och drog ut honom från den skyddade platsen.

– Fort Achilles, väste hon och slängde honom över alla taggtrådarna så häftigt, att han nästan fick hicka av skrämsel när han landade på järnvägsbanken.

Nu såg de hur en kossa kom stressande åt deras håll. Moa gjorde fast hans koppel i en stängselstolpe. Kastade sig själv på mage, men fann att hon inte kunde komma under nedersta taggtråden utan att den fastnade i ryggen. Kvickt vände hon sig på rygg för att i stället kasa sig under trådarena, medan hon försiktigt lyfte och lösgjorde taggtråden där så behövdes. Den där mest envisa kossan närmade sig med bestämda steg och nyfiken blick, medan de andra höll sig på behörigt avstånd.

– Jaha, du …! Hej på dig du! – och tack min Gud för att du har ett juver, stönade Moa, där hon låg på rygg i gräset. Då lär du inte vara så farlig, men låt bli att flåsa så! Din andedräkt luktar klöver.

Achilles sköt rygg och fräste, men vad hjälpte det. Inte blev kossan rädd för en katt. Oh, neej, inte då!

När Moa nästan hade lyckats ta sig in på andra sidan stängslet, slängde kossan ut slipsen. Jisses – vad den rev! Kossan hade inte tänkt tvätta Moa … nej, då… Det var något matnyttigt alldeles bredvid Moas ena öra som kossan ville ha, och råkade av misstag slabba lite över Moas ena kind. Den tvättlappen var inte av mjukaste material, det kunde Moa konstatera av bara en enda slick. Det hade känts som om kossans tunga varit gjord av sandpapper. Andedräkten var varm, fuktig och kärleksfull … eller ska man säga kamratlig på något konstigt sätt. Kossans ögon var stora och lyste av ren förundran i den mörka natten. ”Tänk att det finns en människa vaken vid denna sena timme”, tycktes hon tänka. Hon tyckte kanske om att få lite mänskligt sällskap, så där frampå nattkröken.

   När Moa äntligen var i säkerhet, kravlade hon fram till Achilles och drog honom till sig. Han såg ut som en katt på ett Påskkort. Svansen yvig som en julgran och det korta håret på ryggen stod på ände. ”Vad är det här för en kvälls­promenad…?” såg han ut att tänka.

Än var inte faran över. Klockan var så mycket att det nu var släckt överallt i gårdar och hus. Endast hos tandläkaren, som bodde precis vid järnvägen, var det tänt, och det var otur.

   Nu skulle de ta en lugn promenad på gamla nedlagda järnvägen, lovade Moa. Lite skumpigt mellan syllarna, men folk brukade gå där dagtid. Nattvandrare som Moa och Achilles var nog inget som hörde till vanligheterna.

– Älskling, vi klarade det, kuttrade Moa i Achilles ena öra och pussade honom så att hälften varit nog. Nu ska du i alla fall få gå på egna ben som jag lovat dig, jollrade hon.

Hon satte kopplet i friläge, så han kunde gå fem meter före om han ville. Han gick inte fot som Zaraj gjorde.

   Glädjen och friheten blev inte långvarig … Oh, nej! Det kom en bil när de var precis mitt för tandläkarens tomt, den som gränsade in mot järnvägsbanken. Utebelysningen tändes och hundarna släpptes ut och började gläfsa. Achilles var vid det här laget less på alla upprörande scener och incidenter, och började tjuta som bara en siames kan. Det lät som ett vargtjut i den för övrigt tysta natten! Han fullkomligen ylade… Aaauuooh…

– Tyst, tyst …! För Guds skull var tyst! viskade Moa.

Men inte hjälpte det. Vad skulle det tjäna till att be en livrädd siames att vara tyst. Moa ängslades för att hundarna skulle kunna höra Achilles tjut … och väcka intresset hos tandläkaren och hans sena besökare. – Vad skulle hända då…? De behövde bara titta bort mot järnvägen till, så skulle de – utan svårighet – kunna se Moa och Achilles. Järnvägen var ju inte mer än ett femtontal meter bort från tandläkarens trappa. Det blev ganska ljust av tandläkarens ytterlampor, plus lyktstolpen som stod alldeles nära järnvägsbanken. Vad skulle de ha att säga? – Endera till eller om Moa…, utifall de upptäckte henne.  Hundarna kunde ju lukta sig till att någon var där borta på järnvägen, även om hon fick tyst på Achilles.

   För att bli mindre synlig, slängde Moa sig kvickt ner på rälsen…, över Achilles. Hon flängde upp sin jacka och trodde att hundarna på så vis inte skulle känna vittringen av katten om hon inneslöt honom i jackan. Dessutom kanske Achilles inte skulle höra hundarna lika bra, och inte heller känna deras doft, som säkert skulle skrämma honom. Själv var hon minst sagt skräckslagen!

Ve och fasa, rösterna tycktes komma närmare. Moa höjde på huvudet och kikade bort mot kåken. Jo, då både tandläkaren och besökaren var på väg nerför trappan och ut på gårdsgruset. Hjärtat stannade någon sekund, tyckte hon. Men stannade gjorde även tandläkaren. Besökaren öppnade bilens bagagelucka och de båda männen blev stående och rota i kofferten. Men tänk om tandläkaren tog sig en liten titt bort till järnvägen, för att förvissa sig om vad hundarna gafflade om, och fann henne liggande som död mitt på järnvägsspåret mitt i natten. Dessutom med katten under sig. Båda alldeles levande. – Så fruktansvärt förnedrande. Då skulle det väl sägas att ”konstnärer … de gör skäl för namnet …”

Moas hjärta dunkade så hårt att det susade i öronen på både henne och Achilles. I ren panik, började hon klia katten under hakan och på magen …, viskade och flåsade för att försöka lugna honom.

   De fick ligga där på rälsen en bra stund, innan personen som besökt tandläkaren tog plats bakom ratten i sin bil och åkte därifrån. Det dröjde en stund till innan tandläkaren tog med sig hundarna och gick in. Kanske undrade han varför hundarna var så stirriga, just den här kvällen. Men kanske han skyllde på månskenet. Hundar kan ju yla mot månen. 

Ytterlampan hos tandläkaren lyste fortfarande när Moa reste sig upp och skyndade förbi på rälsen med Achilles i famnen.

– Oj, vilket äventyr, du Achilles, frustade Moa och skyndade på stegen.

   Äntligen var faran över och de var ute på grusvägen. ”Oh, helt otroligt! Så ljuvligt att till sist få gå på slät fast mark, precis som hon lovat”, tänkte Achilles och traskade iväg på grusvägen. Nu fick han gå hur långt i förväg han kunde och det var enligt kopplet fem hela metrar. Det vågade han till sist göra. Nu var de så nära sitt eget torps uthus, så nu kunde han känna igen sig. Jippi… skulle han ha velat jama, men han sa inget, man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken, brukade Moa säga. Men vad skulle kunna hända nu när alla sov och de passerat sista utposten (tandläkarvillan).

”Härifrån hittar jag hem själv”, jamade han och masade sig i förväg. Han skyndade på stegen så Moa nästan fick halvspringa.

Rätt som det var tvärstannade katten och backade ett par steg. Det var något grått som for ut på vägen. En grå liten boll. Moa skyndade fram för att se vad det var som Achilles reagerat så häftigt på. Alldeles för litet för att vara en grävling. Måste vara en igelkott, tänkte Moa, för sådana visst hon att det fanns. Katten var nog inte säker på vilket slags djur det var som kom så fort utfarande ur gräskanten, och som lät som en aktersnurra i miniatyrformat. Achilles blev nog rädd allra först.

”Hälsa, det hör ju till artigt beteende, så här grannar emellan”, tänkte Achilles, för att det var en granne av något slag, det förstod han att det måste vara. ”Men fy … så vassnäst den här grannen var.” Han ryggade baklänges efter första försöket till hälsning. ”Vilken galen päls, rena nåldynan, hur kan du gå klädd i ett så opassande ytterplagg?”, fräste Achilles när han råkade få sig ett stick på nosen.

Det var Mor Igelkott som var ute på en kvällspromenad. Den igelkottshonan som Moa kallade Grevinnan. Hennes unge fanns nog där inne bland löven någonstans, han också. Honom hade Moa döpt till Lorden.

Att igelkottfamiljen hade gett sig ut på en nattlig promenad var ju mer förståeligt, för nu var det ju deras timme. Grevinnan sa faktiskt något om att hon tyckte det var fel tidpunkt för Moa och Achilles att vara ute. Achilles översatte till Moa allt det Grevinnan hade sagt, och han fortsatte att tolka Grevinnans tal: Grevinnan hade undrat, när hon nästa gång skulle få tunnpannkakor med sylt, för då åt Lorden så bra, hade hon påstått. Mjölk skulle inte Moa sätta ut, för det fick Lorden ont i magen av, men gärna lite järnhaltigt vatten, helst utan skiffersmak, om det gick att undvika! Vattnet kunde Moa få hälla upp i en stor skål nu när det var så torrt. – De där fiskbullarna som Moa serverat idag, kunde kvitta, lät hon hälsa. Blodpudding och havregrynsgröt var inget som de längtade efter heller. Makaroner … jo, det kunde gå an, men då skulle det vara lite italiensk köttfärssås med också, inte bara det ena … Potatis var inte nödvändigt och då rakt inte sill! Kasslern kunde någon annan få ta hand om, för så gott om vatten, att släcka törsten med efteråt fanns det inte var som helst den här sommaren, lät Grevinnan upplysa via Achilles.

   Hur en Igelkottsfamilj kunde leva i fred och frihet och samsas under samma uthuslänga som flera sambopar av djurarten Grävling … – det var för Moa en gåta, så hon bad Achilles fråga om de var ovetande om varandra. Grevinnan hade svarat att det var annorlunda i djurvärden … Där åt man inte upp sina grannar eller mobbade ut en annan ras, inte ens om rasen råkat tillhöra den vanliga husmanskosten för infödingarna – alltså grävlingarna. Grevinnan förklarade att det var av en ren slump som det blivit så, att de kommit att bo under uthusen samtidigt. Vem som hade bosatt sig där först visste ingen. Därför var det ingen som kunde säga att de hade hittat stället först. De fick helt enkelt försöka stå ut med varandra och göra det bästa av situationen.

 

***

 

När Moa och Achilles äntligen låste upp sin stugdörr, möttes de av tre andra undrande katter. Klockan var 23.30  Deras ”lilla promenad” hade tagit fyra och en halv timme. De andra katterna ville knappast kännas vid dem, när de kom hemdrullande så sent.

   Dessutom så luktade det en massa konstigt av dem: skunk, ko, hund, häst och koskit, väl blandat med gräs, hö, lera och jord och mycket mer… helt onämnbara saker. Fy, det blev för mycket. Ingen grillning blev det heller. Moa slängde sig ner på soffan efter att hon druckit några liter vatten och Achilles, han började tvätta sig. Han sa att det luktade hundlort av honom, eftersom Moa hade vräkt sig över honom där borta på järnvägen. Den där nerlagda järnvägen var allas promenad­stråk dagtid. Dessutom lämplig för hundpromenader. Ormar hade setts mången gång på ligga och gona sig i solen uppe på järnvägen där inte gräset var högt. Vem vet vad mer som kunde begagna järnvägen som trafikled…

   – Rävar finns det gott om, de kan ha gått där nyligen, sa Achilles, för att ge ytterligare skräckkänsla i sin berättelse. Grävlingarna är ju också ute på jaktstigen vid en så sen timme. De är ju också nattdjur …, och rovdjur, tillade han, så till och med lugna Sikita fick sina vågor att rulla som om det gått en havsbris genom hennes cornish-vågiga mjuka pälshår. 

   Stövlarna var allt som Moa fick av sig medan Achilles var vaken. Visserligen var han inte vaken så värst länge, men det var inte fysisk överansträngning, som han var utmattad av, det var av skräck! Men Moa verkade ha drabbats av både kroppslig och själslig överansträngning. Hon började snarka så Kamero upphov sin stämma och sa:

   – Nä, grabbar nu går jag och lägger en tass över gapet på henne. Det där ljudet är då rakt inte kvinnligt och det är föga njutbart att lyssna till. Dessutom väcker hon den där opererade kraken Achilles, han stackarn, som nyss somnat.

Zaraj sträckte på sig, blinkade och tog till orda:

    – Ja!  Det var då en konstig promenad, de var ute på, det må jag säga.  Är det inte det jag alltid har sagt: Genvägar är senvägar, avslutade han kvällens småprat och kröp ihop tätt intill Achilles och de andra katterna.

 

 ***

 

Kapitel 57

 

Att det inte blev något av med kattleveransen till Gävle, behöver jag knappt ägna fler bokstavskombinationer. Gävle-familjen skaffade sig en annan katt. Punkt slut, och det är kanske inte något att undra över. Så omöjligt som det var för mig att få upp katten till dem. – Så Vagabond han är kvar här hos mig och mina siameser, och frågan är väl, om det är så framtiden kommer att gestalta sig när det är år 2013 och sommar. Vi får väl se… Så prata om cliffhanger. Jag får döpa om Vagabond till cliffhanger. Ganska passande namn faktiskt, för hur länge har han inte hängt på yttersta kanten…? Länge nog, skulle jag vilja säga. Ett par år innan han gjorde min bekantskap, höll han väl på att trilla av, kan jag tro. – Det var nog i Grevens tid jag fick upp ögonen för honom med all skabb och mask som han hade.

Hos mig har han ytterligare hängt på yttersta kanten i och med att det inte är möjligt för katterna att dra jämt.

Ena dagen när det går riktigt bra, bestämmer jag mig för att han ska få bo kvar hos mig för gott. I nästa nu… ja, då bestämmer jag mig för att börja söka en ny hemvist åt honom. Det brukar bli ungefär varannan vecka, som jag omvärderar hans framtid, beroende på hur mycket kattpiss jag har torkat, just den veckan. – Men jag tycker om honom och det är äkta kärlek. Det är ju därför jag har så svårt att bestämma mig för att skaffa ett nytt, permanent hem åt honom.

Den här sommaren 2013 var våt och tråkig, men det fanns väl även solskensstunder, även om det var en bra bit emellan dem.

 

***

 

Eftersom jag ofta bjuder mina vänner, djuren, på något ätbart, har jag ju kontakt även med hackspettar. De gillar talgbollarna och de är riktiga krabater och klarar av att hacka till sig en rejäl smakbit ibland. Det här året hade jag även hackspettbarn, men alla ser ju så lika ut, så för att skilja mor och far från varandra fick jag titta i en fågelbok. Röd basker var det väl bara pappa hackspett som hade. Mor körde utan.

Just den här dagen hade det åskat och regnat rejält under förmiddagen, men klarnade upp. Solen torkade snabbt upp den våta växtligheten och allt såg nytvättat ut. Den stora ängen alldeles här utanför min tomt ångade av dofter från tvättade blommor och gräs. Det blänkte i den svarta asfalten och postlådan såg riktigt fräsch ut, trots sina år.

Själv hade jag krupit ihop på soffan med Vagabond liggande på mitt bröst. Han spann och vi somnade båda två. Det är en förunderlig katt. Knappt jag kan tro att det är samma skygga katt, som jag en gång lockade in.

Jag vaknade inte förrän ovädret var över, men kände inte för att gå upp och bli verksam. Jag låg kvar på soffan och gruvade mig över att bli tvungen att stiga upp. Vagabond snusade så sött på mitt bröst. Varm och go. Ibland ryckte det i någon tass och morrhåren fladdrade. Han drömde väl att han fått upp vittringen på något ätbart.

Rätt som det var blev det en hård duns mot rutan … PANG…! – Jag såg hur en hackspett gjorde en tvär loping och försvann ner mot stenläggningen.  – Arma krake, tänkte jag. Vagabond blev tvärvaken och tog ett hopp upp på soffans ryggstöd och kikade ut genom fönstret. Själv slängde jag mig upp ur soffan fortare än vad jag egentligen klarade av, och gav mig iväg ut för att se hur det hade gått med flygaren. – Han bröt väl nacken av sig, var min första tanke när jag klev i ett par Foppatofflor och klev ut på altanen.

– Oj, oj, oj… Hur gick? sa jag högt.

Något direkt svar fick jag inte. Under fönstret och under en av trädgårdsstolarna satt fågeln och vaggade fram och åter, som om den inte visste om den skulle tuppa av eller låta bli. Den arma hackspettungen blundade långa stunder, och det var ju inte konstigt, för det måste ha gjort rysligt om i hela kroppen. Framför allt huvudet. Huvudvärk är väl ett milt ord att använda. Stackaren öppnade näbben lite emellanåt, men sa inte något. Han orkade väl inte ens jämra sig. Stackars liten.

Hur pass flygkunnig den här hackspetten var, är ju en fråga. Flygcertifikatet hade han nog inte blivit tilldelad än. Det fattade jag. Misstänkte att detta måste vara en av hans första övningsflygningar på egen vinge. Jag hade inte tidigare sett mer än ett par vuxna spettar, men detta måste vara en unge. Han var så liten och hade så snuttiga ving- och stjärtfjädrar.

Att sitta under en stol på altanen, skulle inte gå väl många minuter med tre rovdjur inom samma hägn. Katterna skulle sluka den så fort det gick för sig. Jag tog därför ungen och försökte sätta den i cypressen, som växt sig så yvig att den stora poppelns stam blev inbäddad i det gröna riset. På den skrovliga poppelstammen brukade föräldrarna krypa upp och ner och hacka i sig något ätbart. Fågelfröautomaten hängde på en gren i poppeln. Där hängde även talgbollarna som spettarna älskade.

Försiktigt satte jag spettungen på en styv gren bredvid poppelstammen. Tyvärr trillade ungen i backen efter ett par sekunders vinglig vila på cypressgrenen. Jag tog upp den och lyckades hitta en bättre gren. Där kilade jag fast ungen mellan ett par sidogrenar, så den inte behövde hålla sig kvar av egen kraft. Strök försiktigt över fågelns hjässa och sa:

– Det här ska nog bli bra ska du se. Vila lite!

När jag skulle gå in, fick jag ju se att altandörren stod öppen. Den hade jag inte stängt efter mig när jag sprang ut. Den förseelsen hade givetvis mina katter observerat. De hade tydligen stått som åskådare och tittat på mitt pyssel med fågelungen. Konstigt nog var de sams, men Tequila hade inte vågat gå ner från trösklen, så henne puttade jag tillbaka in och beordrade de andra två att gå in. Tänk det gjorde båda katterna utan krumbukter.

Jag höll noggrann kontroll genom altandörrens glas, för att se hur det skulle gå för ungen. Om den trillade ner igen, var jag ju tvungen att ingripa. Det finns ju hökar som har bra syn. Därför var det inte rådligt för en så liten stackare att sitta på marken helt öppet.

Efter någon timme när jag inte sett minsta rörelse vid trädet och lämnat platsen för andra sysslor, gick jag tillbaka och kollade för att se hur det gått med hackspettungen.

Oj… Så förvånad jag blev. Ungen satt på stammen, alldeles intill cypressen. Vid sin sida hade han en vuxen spett, minns inte om det var mamma spett eller om det var pappa. Hur som hels fick jag se något jag aldrig tidigare sett. Den vuxna hackspetten skuttade bort till talgbollen och hackade till sig en bit talg. Hoppade seden tillbaka till ungen och stoppade maten i hans näbb. Återvände till talgbollen och tog nya bitar och stoppade in i ungens gap. Huruvida detta sker med friska oskadade ungar eller om detta var ett samspel mellan en skadad unge och dess förälder, som jag just blev vittne till, kan jag väl aldrig få svar på. Hade hackspettföräldern iakttagit olyckan? – Eller hade ungen på ett språk, för mig omöjligt att tyda, berättat för sin förälder vad han råkat ut för? Hade han kanske sagt så här: ”Nu mamma, får du mata mig. Jag orkar inte hacka på den där bollen. Jag har en så ryslig huvudvärk…, så nu måste du hjälpa mig!”

Hur det hängde ihop får jag väl aldrig veta, men säkert finns det saker i djurens värld som vi inte förstår. De är nog mycket smartare än vad vi tror.

Jag håller helt och fullt med min norrländska väninna som sa: Jag blir mer och mer känslig för hur djuren har det, ju äldre jag blir. Och tänk att så är det, men varför blir det så? Kan det enbart bero på att man har mer tid? Men hela sanningen kan det inte vara. Man vill ju rädda minsta mask. Men, men det kanske är bättre att vara sådan, än tvärt om. Får hoppas det.

 

***

 

Det är inte bara fåglar jag har där ute i poppeln. Jag har en hungrig ekorre också. Jag tycker hon ser så tufsig ut, så jag inbillar mig att hon är mor till många små, som diar henne så hon har blivit lite medtagen. Hon stoppar in jordnötter i kinderna så hon ser ut som en liten hamster. Även hennes liv hänger på en skör tråd med mina fyrfota bestar i samma hage. Men, men … Dessa vilda väsen är vana att hålla koll. Själv blir jag nervös av att bara stå och titta på hur vaksamma alla mindre djur måste vara, för angrepp av rovdjur eller människor. De har det minsann inte lätt. Man önskar ju att man kunde hålla ut en hand över de små liven. En slags allmaktshand.

 

***

 

Kapitel 58

 

Den 13 april… 2014

 

Så paff jag blev när jag skulle gå ut genom altandörren idag. Mitt på trappan låg det en råttfälla med isprungen råtta. Ingen liten musfälle, och ingen liten skogsmus, utan en råttfälla med tillhörande råtta i Medium-klassen. Ett stort ekipage för att vara ditfraktat av en katt.

   Det måste vara Vagabond som varit iväg till någon av grannarna och hämtat detta kadaver. Jag har ju katternas stora rastgård på altansidan. Så den katten som skulle lämna denna gåva till mig, måste ha hoppat in i rastgården med villebrådet. Ett höjdhopp på 1,80 meter, för att komma över planket och in i rastgården. Inte dåligt. För som sagt. Varan var levererad vid altandörren. Hade det inte varit bättre och mycket enklare att göra leveransen vid stora entrén…? 

   Jag har varit en riktig Sherlock Holmes en stund, för att klara av att befria närmaste grannen från misstankar. Musen var inte varm, men den var mjuk, så den var ganska nyligen dräpt. Jag tror inte att någon granne lämnat denna födelsedagspresent på altantrappan en dag för tidigt… Jag har ju min stora dag i morgon, den 14 april. Dessutom har jag inte så skämtsamma grannar, så de velat skoja med mig. Dessutom kan ingen granne komma in i rastgården med mindre än att jag släpper in dem, och det har jag inte gjort.

Leveransen måste ha varit gjord ganska nyligen, annars skulle råttan ha varit kall och stel, och det var den alltså inte. Leveransen måste vara gjord av Vagabond. Amigo är oskyldig för han har varit inne hela dagen. – Det måste vara Vagabond. Det är han som går grannlaget runt och undersöker vad de har i sina gömmor.

”Vad ska man göra när man har hört att matte fyller år… Dessutom många år… Då måste man ju gratulera och vad ska man ta sig till, när veckopengen inte betalas ut och man inte kan ta sig till någon affär för att köpa något fint? Jo, då kan man ju passa på att gratulera med ett stycke kött… helt nyfångat, med fälla och allt. Kan det bli bättre? Fällan kan hon ju använda ifall hon vill jaga själv i fortsättningen…” Så tänkte Vagabond när han släpade hem denna stora födelsedagspresent till Moa-matte. En duktig katt, måste man väl säga.

Igår kom han med en gulsparv i munnen. Dumt nog genade han över närmaste grannens marker, så nu går nog vågorna höga på andra sidan häcken. Det är inte på katten grannarna blir förbannade, utan på mig. Och det är ju ganska förståeligt. För grannarna förstår nog att djur har sina inlärda beteenden och medskickade instinkter. Det är dessa rovdjurstag, som jag skulle ta ansvar för att fostra bort… och jag gör så gott jag kan, men det går inte att fostra bort ett medfött beteende, även om matskålen är full. Att snacka en katt tillrätta…, är mer än jag förmår. Att hålla dem stången så de inte rymmer ut genom rastgården är lika omöjligt. Men jag får ta skiten katterna ställer till med. Det är jag som är dess ägare och då får man ta det som är negativt också. Så är det bara. Man får gilla läget i alla lägen…, inte mer med det, om man nu valt att bo där det inte finns djurvänlig individer.

Man får vara glad så länge inte någon sparkar in tänderna på katterna, för det skulle bli alldeles för dyrt för min magra plånbok. Ja, ja. Man får spotta i tassarna och ta nya tag när det är motigt. Men man får även förstå de som ogillar katter. De som inte skaffat några, ska ju givetvis inte behöva reta sig på grannarnas katter och vad de hittar på. Och har man rabatter som man inte vill att en katt ska hjälpa till i, så är det givetvis retsamt att se en grannkatt pinka eller göra ännu större behov bland rosorna. Jo, jag fattar. Inte ens jag skulle vilja ha det så, om jag inte var djurvän. Men nu resonerar jag som så att gödning är dyrt och om katterna hjälper till med att göda rabatterna får jag ju tillbaka lite av utlägget för deras uppehälle. För rabatter det har jag. MÅNGA. Jag måste se nyktert på det hela och vara rättvis, mot både katter och grannar och även mot mig själv. – Nu var det sagt.

Jag har undersökt råttan mer noggrant nu och funnit en våt fläck på dess rygg, där pälsen har vissa märken efter tänder, så grannen är kanske oskyldig den här gången. – Får se vad jag får för leverans härnäst.

Jag knäppte en bild på kadavret och lade ut Vagabonds fångst till allmänt beskådande på Facebook. Ifall någon lider brist på bisarra bilder att chockera någon med, så passar den här bilden bra. Blev en bra och skarp närbild med min nya kamera. Fantastiskt läbbigt, tycker nog en del som inte är så vana att handskas med sådana här händelser. Usch ja!

Om jag skulle fråga Vagabond vad som låg till grund för att gå till grannstugan och knycka råttfälla och medföljande fångst, skulle han nog svara så här, tror jag:

”Snälla Moa. Jag förstår mig inte på dig. Först klagar du och håller dig illa för att jag är ett så fantastiskt stort matvrak… Hör jag annat än vad dyrt det blir med all kattmat som du tvingas köpa för min skull. För att jag råkar finnas till. Jag blir ledsen, faktiskt. – Så nu fick jag för mig, att jag skulle bidra med lite proviant. Vi kan dela lika på råttan. Jag tar halva och du får resten. Är det okey…?”

Lite obehagligt att det finns någon som sätter ut så stora råttfällor på ställen där en katt kan komma åt dem. Vagabond som alltid är hungrig eller ska man säga sugen på något ätbart, kan ju få för sig att han ska käka det som någon gillrat i fällan, och som är menat att locka råttan med. Man gillrar väl gärna en råttfälla med ost… och Vagabond älskar ost mer än han älskar råttor. Så kanske det var ostlukten, som lockade honom till fällan.

Lite konstigt detta. Man brukar väl inte gillra råttfällor ute i naturen. Inte ens på verandor eller altaner… Där brukar man väl ändå inte ha något som man vill ha i fred för gnagare. Har man till äventyrs det, får man väl skylla sig själv.

Vagabond går fortfarande inte in till vem som helst. Det råkar jag veta, enär jag stötte på en granne, som hade sett Vagabond där borta där hon bor. ”Jag ser honom ofta, men han går inte att ta”, sa hon. Bra, tänkte jag, för då är det mindre risk att någon mänsklig varelse kan göra honom illa. Det är knepigt, men katter är för många ett slags djur som de anser att det borde vara skottpengar på. Fråga inte mig varför. Men katter har ytterst dålig status. Har man mer än en katt, anses man nog inte för att vara riktigt rätt vaccinerad. Men vovvar kan man ha både en och flera och det är inget fel.

En hund är det mer arbete med för den som vill ha lite sällskap. Med ett sådant husdjur måste man ut i ur och skur, hur dåligt man än mår, så en vovve för min del skulle bli helt fel. Men jag skulle inte behöva sticka under stol med hur många jag hade, om det skulle uppgå till tre stycken.

Jag är lite bekymrad över det här med råttan. Obehagligt för mig att inte kunna veta om Vagabond tänker snoka fler gånger på det där stället där han fann den här fällan. – Den personen som gillrat fällan, måste bli mäkta snopen när den finner både fälla och fångst vara puts väck. Skulle vilja se minen på den människan.

Efter den här transporten med den stora fällan och vidhängande stor fångst, blev Vagabond omdöpt. ”Han ska ju heta Starke Arvid”, sa en bekant. Det sägs ju att kärt barn har många namn, så ett namn till skadar väl inte.

 

***

 

Amigo är inte dålig att komma med överraskningar han heller. Förra året när skatbarnen skulle lära sig flyga, gick det galet för en av ungarna. Riktigt galet. Skatungen trillade rent ut sagt av pinn, och hamnade rakt framför Amigo som trånande stod nerom den höga tallen. Han hade en brinnande önskan om att just en sådan olycka skulle inträffa. Som om han blivit bönhörd så hände det…, som inte skulle få hända. – Som ett höstlöv singlade ungen ner rakt framför honom, och vad fanns det att göra då för en sugen katt? Det står i bibeln att manna regnade ner från himlen… Detta var ju manna så gott som något… Vips, slök Amigo skatungen i vingbenet. Sprang mot rastgårdsstängslet, och for som en projektil rakt upp på planket (1,80 högt). Jag skrek åt honom, så han stannade uppe på plankets ovansida. Jag fick tag i en trädgårdsstol och klängde mig upp på den. Öppnade gapet på Amigo och befriade den stackars skatungen, som skrikit på hjälp, så den var hes. Jag visste inte att en skata kunde skrika på det viset. Men det kunde den.

Med skatbarnet i ena handen försökte jag kliva ner från stolen och gick bort till trädgårdsbordet med patienten. Jag blåste mellan fjädrarna för att se om det var något märke efter tänder. Men det fanns inte minsta skråma. Amigo hade hållit så försiktigt, så ingen skada eller blodvite hade uppstått. Men den arma skatungen var givetvis chockad. Jag bestämde mig för att sätta upp den skräckslagna ungen på den utskjutande delen av källartaket. Gjorde en öppning i en pappkartong, så det blev som ett hus. Så inte höken skulle komma och hacka ihjäl den, till råga på allt.

Trots alla mina försök dog skatungen. Begriper inte om den fick en retroaktiv hjärtinfarkt, eller vad det var som hände. Någon konstig komplikation efter kattens övergrepp tillstötte. Tråkigt men naturen har ju sina egna lagar. Äta eller ätas.

En skadad duva skulle jag försöka rädda för något år sedan. Den satte jag upp på ett skärmtak alldeles vid mitt sovrumsfönster på andra våningen, så inte katterna skulle nå den. Där tyckte jag att den såg ut att ha en trygg plats. Den satt där och kurade en hel dag och nästan hela natten, men när jag tittade på morgonsidan låg fjäderdräkten som en fin liten krans nere på altanen. Då hade höken kommit och knipsat den sjuka duvan. – Inne i stan. Det var fräckt, tyckte jag. Jag hade fått för mig att hökar ogillade tätbebyggda områden.

Enligt min fars lärosats, kan jag se skillnad på hök och fiskmås när de flyger. Jag har lagt märke till, att en hök av något slag ofta sitter i en grantopp bortom Finnmans. Och där spanar den tydligen i kapp med tanten på vad jag gör på mina domäner. – Här finns många duvor, så höken hoppas väl på ett nytt skrovmål kanhända.

 

***

 

På tal om duvor, fick jag en granne i pälsen i höstas. Det är ju nämligen så att jag har duvor på mitt loft. Andra och även grannen själv har nog tomtar där, inbillar jag mig. Djurvän är hon inte, men det råkar jag vara och detta gör att jag får många olidliga kommentarer. Man får inte mata skator, även om skatfamiljen består av far och mor och fem skatbarn. Att de äter upp mina och andras jordgubbar är jag grym över, men tröstar mig med att om dom får lite gröt och annat skräp i krävan redan innan det är dags för jordgubbslandets mogna gubbar, så orkar de inte käka lika mycket av bären. Men hur rätt min tes är, vete väl gudarna.

”Du borde riva ner deras bon innan ungarna hinner kläckas!” Fick jag som råd, ett år, av en granne. Men då är det nog bättre att kalla på en motorsågskunnig och såga ner tallen i tid innan de hunnit bygga sitt bo. Man ska inte förstöra fågelbon, det har jag fått lära mig. Inte plundra deras bon på ägg heller. Men det är ingen idé att käftas med folk. Då kan det gå så illa, att man får be Aschberg om hjälp, och vara med i det där programmet ”Grannsämjan” eller vad det var serien kallades.

 

***

 

Kapitel 59 Skatmors tragiska bortgång

 

En idyllisk sommarkväll blev den sista kvällen för mor skata. Eller om det var själva husfar, till och med. Han stal en kotlett inne hos en av mina grannar. Grannen och hans gäster skulle grilla, och det var öl och bubbel och skrål på andra sidan häcken. Men det small också rätt så flitigt, men vad de sköt på brydde jag mig inte om. För det där med prickskytte intresserade inte mig. Kanske lekte de indianer och vita. Inte vet jag.

Men när det började bli bra många krypskyttar i min privata spireahäck satte jag stopp. – Jag är ingen elak kärring, även om mycket i den här berättelsen tyder på det. – Jag gick fram till häcken och sa:

– Hör nu här, unge man…! – Vad sysslar du med egentligen.? Är inte du flerbarnsfar… och borde ha kommit över att spionera på ensamma tanter…? Förklara nu för tant Moa vad du håller på med och gå sedan tillbaka till lägerelden som ryker som en brandmila, och strunta i min häck, där finns ändock inget av intresse för en så stor karl som du!

Mannen stack upp huvudet ur den rosablommande spirean som tydde honom strax till axlarna. Såg riktigt gulligt ut, faktiskt.

– Ursäkta mitt intrång, sa han och tittade lite vindögt på mig. Men det är på det här viset: att vi har skjutit med luftgevär på en skata som stal en kotlett…

– Det var inte bra, sa jag. Vad skulle det tjäna till?

– Jag blev förbannan, för skatdjävulen flög ända in i köket och stal köttbiten, för dörren råkade stå öppen.

– Jamen inte behöver du väl skjuta prick på henne för det?

– Jamen jag blev förbannad.

– Det är inte försvarbart att göra som du gjorde, sa jag och tog nog på mig min allra strängaste min. Man skjuter inte prick på skator som har barn i min tall, förstår du!

– Nej, men jag blev så trött på henne, sa han och tog ett snedsteg som tydde på att han nog inte var alldeles nykter.

Han mumlade någon halvtomhalvt hörbart om skator… Underförstått fick jag en fin vink om, att om jag inte matade skatorna, så skulle de inte finnas i min tall.
Skitsnack, tänkte jag. De har haft bo där i alla år. Även utan matbespisning, tänkte jag men teg för grannfridens skull.

– Men varför kryper du i häcken? undrade jag. Letar du efter kotletten, kanske?

Då kunde han knappt hålla sig för skratt.

– Neej, jag har lyckats skadskjuta henne, så hon kan inte flyga, men hon hoppar runt inne i häcken. Så fort jag är alldeles nära henne och nästan har tag i henne, gör hon ett nytt hopp och jag missar henne och nu tror jag att jag tappat bort henne.

Där brast mitt tålamod.

– Hör nu din dumma yngling. Lyssna på en gammal kärring: Du har gjort något riktigt dumt. Hur går det nu för skatbarnen… tror du…? Om jag inte matar skatorna när det har blivit en förälder mindre, hur ska ungarna då klara sig till dess de blir flygfärdiga? – Svara mig på det! Förmodligen klarar inte skatmor av att reparera sina vingar utan Landstingets omsorg och vårdcentralen är ju stängd på helgerna.

Då skämdes grannen och började fjäska för mig istället.

– Jag ska ta reda på skatan och avliva den, men snälla Moa säg inget om detta till någon annan. – Lova mig det, snälla du! Vi har ju alltid levt i fred med varandra … du och jag, sa han och såg med skam i blicken på mig, där jag stod som självaste Sankte Per framför honom.

Jag lovade givetvis att inte säga ett knyst till en levande människa. Och tänk det löftet har jag hållit. Ända tills nu, bör jag kanske tillägga.

Det har gått många år sedan händelsen inträffade. Men mannen lovade mig att aldrig mer skjuta prick på oskyldiga djur. Bara en sådan sak, anser jag var en stor framgång.

Han fick tag på skatan och bröt nacken av den så smidigt så jag nästan kunnat tro att han inte gjort annat än övat ihärdigt på den kvicka handrörelsen han gjorde.

Jag satte upp pekfingret både bokstavligt och bildlikt och sa: Gör aldrig om denna dumhet mer!

Vem är jag att sätta mig till doms… – Det är ju lätt att se grandet i sin broders öga, men missa bjälken i sitt eget, ekade det inne i mitt samvete. Jag frågade mig själv om jag var så oskyldig själv, så jag hade rätt att ställa en granne till svars. Svaret dröjde…, och jag tröstade mig med att jag på detta vis hjälpte både djuren och grannen att få ett bättre förhållande till varandra i fortsättningen. – Nå, vara hur det vill med den saken. Jag har i alla fall framledes en viss försäkran om att skatorna kommer att få en fiende mindre. Grannen kommer inte att ofreda dem en gång till.

 

***

 

Kapitel 60

 

Ökenhetta och torka, blandat med enstaka skurar…

 

Den där eftermiddagen när jag varit vittne till hur en ska-förälder blivit brutalt överfallen och mördad av grannen, greps jag själv av ruelse över mina egna gamla synder… För att bara nämna en av den mer oaktsamma arten: Tanklöst hade jag ställt ut en blå, stor plasttunna för att samla regnvatten i. Placerade den bara en liten bit bortom tallen. Det var en sådan där stekhet sommar när alla naturliga vattendrag torkade ut. Därför hade jag passat på att samla regnvatten i den här tunnan. Men det blev inte av att jag använde det våta som någon gång ibland kom ovanifrån. Bekvämligheten gjorde att jag tyckte det var enklare att vrida på kranen vid källarfönstret och tappa upp vatten i två mindre handvattenkannor. Alldeles för jobbigt att försöka få upp en skvätt ur den där tunnan som var så hög. Ingen bra skopa hade jag heller. Att slänga ner en hink och försöka hiva upp vatten var för bökigt.

Sommaren förflöt i torka, och hösten kom. Men då fick jag för mig att jag skulle vända tunnan uppochner, så den inte skulle frysa sönder under vinterhalvåret.

Oj…! – I vattnet som fanns på botten i tunnan låg tre små skatbarn och flöt. Vilken smäll mitt samvete fick då. Hade skatbarnen varit törstiga och känt lukten av vatten? Bra väderkorn har skatorna i sina näbbar. Vida bättre än all världens perfekta knarkhundar. Det har jag sett prov på många gånger. 

Jag tömde ut skatbadet och vämjdes över mitt mänskliga tillkortakommande. – Hur hade jag kunnat stå och nästan skälla på en granne, när jag själv hade mina stora brister. – Nej, först ska man sopa framför sin egen dörr, innan man ger sig till att storstäda andras små prång. Fy, så dåligt jag mådde över min egen dumhet och tanklöshet. Hur skulle ett bevingat väsen kunna ta sig upp för egen maskin ur den djupa tunnan, när vattnet inte ens nått upp till hälften av dess djup. Inget fotfäste eller plats att breda ut små ovana vingar. Döden… Ja, när kom den? Efter mycken plåga och förgäves flaxande… rädsla och pina. – Vad skulle skatmamman ha kunnat göra? Om vi talat samma språk, kunde hon ha bett mig om hjälp, men den möjligheten var ju otänkbar. En utopi.

Jag fick trösta mig med att dessa små skatbarn inte skulle behöva lida mer på den här jorden för människors tanklösa gärningar. Just då när jag fann deras jordiska fodral, kanske de satt och tjattrade med mina bortgångna katter långt borta där Regnbågsbron börjar eller slutar. Kanske på en bättre plats än den här Jorden.

 

***

 

När man börjar nysta i gamla synder, flyter det upp massor till ytan. Ungefär som grädden på oskummad mjölk. Ett helt tjockt lager med synder, dock icke gräddgula. Mer i tonerna av sotsvart, skulle jag vilja påstå.

Det var inte samma år som skatornas tre barn omkom, som jag tog död på flera stycken igelkottar. Det var ett annat torrår. Ett sådan där torrår, när små varelser som igelkottar inte hittar något att dricka.

I min källare under detta gamla hus fanns det fukt, för att inte säga vatten. Jag öppnade därför fönstret i källaren så fukten skulle kunna ta sig ut istället för att angripa mitt källartak, som är mitt golv i en annan del av huset. Källaren är så genomdålig att det bara är varmvattensberedaren som finns kvar där nere i källaren, samt en massa tomma syltglas. Någon annan förvaring duger den inte till. Men okey, huset hade jag inga möjligheter att renovera. Om det stod pall min livstid ut, så var det bra. Sen får andra krafter ta över efter mig. Som det var nu, klarade jag mig utan källaren. Har ju kyl och frys i köket.

Om det var för att stänga det öppnade fönstret när hösten nalkades eller vad som fick mig att gå ner i husets skamvrå, minns jag inte. Men där nere låg det flera stycken döda igelkottbarn. Det var ingen rolig syn att upptäcka det. Jag grät över min egen dåraktighet. Vad annat kunde jag göra?

Igelkottsungarna hade nog varit törstiga. När de plågats av den torra strupen och känt lukten av väta, hade de kikat in genom fönstret. Om de hade hoppat ner av egen vilja och kraft för att få sig en hugsvalelse av det härliga vattnet som golvet ständigt var täckt med – tack vare att ingen dränering var lagt runt om husgrunden – vet jag inte. Kanske hade de tappat balansen och fallit ner när de stått och kikat in genom källargluggen.

Tyvärr … och åter tyvärr, så blev det just vatten, som blev det enda som de små liven kunde få i sitt resterande korta liv, efter att de hamnat där nere på cementen. Ingen mat inte ens mammans goda mjölk, för mamman hade varit klok nog att inte göra samma misstag som barnen. Huruvida det fanns mer än en moder till dessa barn, vet jag inte. Men barnlösa blev igelkottsmödrarna den sommaren. Den saken är då säker. För upp från den cementväggen kan ingen kotte ta sig. 

Behöver jag säga att efter denna makabra upptäckt, blev aldrig källarfönstret öppnat någon mer gång.

Hur låter en igelkottsbaby, när den ropar på hjälp? Den saken har jag önskat många gånger, att jag kunnat höra. Tänk om jag hade gjort mig ett enda litet ärende ner i källaren, innan de stackars småttingarna hade svultit ihjäl. Hur länge hade de ropat på sin mamma innan de tystnade för gott, och somnade bort från all oro där på den kalla, våta cementen? Man måste vara hård, för att inte gråta när man ser denna meningslösa syn, som man själv dessutom är orsak till.

Vad skulle mamma igelkott ha kunnat göra? – Jo, gå till mig och tala om vad som hänt; att hennes barn råkat drulla ner i källaren, därför att någon tanklös person ställt upp ett fönster på glänt.

Som ni nog förstår, är inte jag alls rätt man eller kvinna att gnälla på en tanklös granne. Nu är det sagt. Jag skulle inte ha lagt mig i hans göranden i min spireahäck. Punkt slut.

Listan över mina egna tillkortakommanden, kan göras längre, men det räcker här, tycker jag. Resten behåller jag för mig själv. Åtminstone tills vidare. Om ni ursäktar.

Vi avslutar istället mänsklighetens felsteg med en av mina andra grannars feltramp. – En granne som jag har svårt att tåla av många olika anledningar. Men i den här berättelsen får det räcka med att hon inte är djurvän, för bara en sådan sak, väcker irritation hos mig.

Duvor eller tomtar på loftet, har vem som helst rätt att ha och även rätten att behålla dem. – Där den här granntanten har tomtar har jag duvor, för jag tycker det är mera sunt, på något vis. Rätta mig om jag har fel!

Telefonen ringde och jag gick och svarade:

– God dag… Detta är din granne Fru XX. Snett över gatan. Jag vill prata med dig ett tag!

Det lät allvarligt. Vad fasiken kunde jag ha gjort den gnällspiken för illa? – Nå, det fick jag väl ta reda på.

– Vad gäller saken? sa jag hövligt, men kanske lite sökande och opersonligt.

– Jo, det är ju så att du har duvor på loftet…

Hon harklade sig … och hade liksom lite svårt att komma till skott.

– Jag menar… jag vill prata lite med dig… om dem. – Duvorna.

– Ja, visst varsågod!

Jo, du har ju som sagt duvor. Inte en och två, utan en hel hoper. Jag ser ju dem från mitt fönster… hon harklade sig och tog ny fart… ja, när de flyger in på din vind. Det ser jag ju!

– Javisst…, det betvivlar jag inte, men… inte kan väl det störa dig…? sa jag lite försiktigt för att inte reta upp henne i onödan.

Hon drog liksom ett djupt hörbart andetag och fortsatte:

– Jag tycker att du ska avhysa dem så fort som möjligt, och spika igen den där gluggen.

Hoppsan, tänkte jag. Det lät allvarligt – och jag började fundera över vad jag borde svara, men fann inga ord. Det var ett så egendomligt klagomål. Duvorna i mitt hus…! Hur kunde de störa henne, var hela tiden tanken som jag bollade med.

Där skulle jag ha sagt så här: ”Då får du skicka någon hit till mig som kan göra den saken, för min make har ju din väninna och bästa skvallerkollega redan bäddat ner i sin egen säng. Så jag har ju ingen som vare sig kan klättra eller spika. Jag har inte ens en stege, för den tog maken med sig när han flyttade över till din sidogranne…” – Men jag blev så paff att jag blev helt förstummad. Vad sjutton hade den där rävhonan med mina duvor att göra, flög det genom min arma skalle. Hur kunde enbart synen av duvorna störa henne? Ja, ja… en del människor är ju som de är… – MEN så slog det mig att duvor är ena riktiga skitfåglar. Så jag beredde mig på, att snart skulle hon komma till saken och börja gnälla över att duvorna pruttade på hennes fina hustak när de mellanlandade. För se det hade jag sett, att de gjorde. Ibland var det någon av mina duvor som vilade ben och vingar en stund på kärringens skorsten. – Men se… det såg inte tanten, för hon sitter ju för det mesta inne och sladdrar med några andra tanter över en kopp kaffe, och ser inte vad som händer på det egna taket, för utsikten från hennes fönster är ju över mitt tak.

Jag som är ute och grejar mycket i trädgården, ser mer än vad tanterna där inne vid kaffebordet gör. Men att det måste handla om att duvorna förorenar hos henne, det var jag ganska säker på, även om hon själv inte såg när de rastade på hennes taknock. Konstigt nog var jag klok nog, att inte avslöja vad jag misstänkte, för visst är det ena riktiga skitfåglar de där duvorna. Om den saken är det ingen tvekan.

Konstigt att hon inte säger något som förklarar varför hon vill att jag, med omedelbar verkan, sjasar bort mina hyresgäster…, for det genom min skalle, när tanten lite sökande började yra om vad dyrt fågelfröet var. Det hade jag ju faktiskt inte tänkt på. Så jag svarade, att det är väl inget som är billigt nu för tiden. Allt går upp i pris, så det vore väl konstigt om inte frö till fåglarna också gjorde det, menade jag, utan att begripa vart tanten ville komma med sitt gnäll om priserna på fågelmaten. För det var inte den utgiften, som var mest betungande för min del, även om jag givetvis får lägga några kronor på talgbollar och solrosfrön. Men än kan jag ju kvittera ut min pension, så kattmat och fågelfrö får jag det faktiskt att räcka till.

Men så tog hon ny sats:

– Det blir alldeles för dyrt…, i all synnerhet när man måste försörja ett helt duvslag med frö… Då blir det förbaskat dyrt. Så se till att få igen den där gluggen omedelbart, väste hon. Annars får mina småfåglar svälta när det blir vinter.

Kors och bevars… inte kunde hon väl mena att detta var anledningen till att hon ringde, tänkte jag utan att orka fråga om hon skämtade med mig, eller menade allvar. Detta hände alltså förra hösten. 2013.

Min hjärna slutade fungera. Frö… Småfåglar och duvor…? Vad yrade tanten om? Resonemanget lät knappast nyktert, men detta var mitt på blanka förmiddagen, så än hade väl inte tanterna korkat upp? – Jag hade aldrig sett några duvor hänga uppochner i fågelfröautomaterna här hos mig, och då har jag fröautomater på ett par tre ställen, men aldrig sett en duva vid någon av dessa. Inte ens under dem. Så då hade den här tanten sett mer än jag. Inte ens picka frön från backen vågar duvorna göra här hos mig. Så hos mig ca. 50 meter från tantens hus, har jag både hackspettar, skator, småfåglar och även duvor. Och ingen av arterna verkar bli lidande av den andres existens. Så var, var haken hos den tanten? Stod hon i köksfönstret och slängde ut fågelfrö åt småfåglarna eller hade hon en fröautomat? Det glömde jag i förskräckelsen att fråga henne. Om det faller frö från en automat och dessa hamnar nere på marken, ska de sopas upp och kastas, för att inte fåglarna ska förtära det som andra fåglar bajsat på.

Om MINA duvor är så ädla så de sticker bort till tanten och knaprar i sig det som fallit till marken från fågelbordet, så hon slipper ta kvasten och gå ut och sopa. Då borde hon ju hellre ha ringt hit till mig och tackat för att jag har så hjälpsamma duvor. Men se det gjorde hon inte. Hon blev riktigt arg på mig när jag tyckte att det var petitesser, det som hon höll på med.

Det där med att det blev dyrt med allt frö till fåglarna, hade hon uppe flera gånger och idisslade om. Hon kläckte till och med ur sig att hon inte skulle klara av att försörja småfåglarna en vinter till, om inte jag åtgärdade duvornas härjningar. Tänk att ha mage att uttrycka sig på det viset. Där borde jag ha erbjudit henne ett par tior i fröbidrag till den kommande vintersäsongen. Andra dyra historier som jag inte ens vågar drömma om att lägga pengar på, har tanten råd med. Så vad det där med duvorna stod för, begriper jag inte hur jag än vänder och vrider på det hon sa. Ett klart fall för Aschberg och hans kompanjon i Grannfejden… Det hade jag haft lust att sticka till henne. Men dumt att retas, tänkte jag och teg. En del människor är ju som ”Ove” i Fredrik Backmans debutroman. Man kan inte ändra på dem. Man får tiga och försöka stå ut med att den sorten också måste få finns.

Men att duvor är ena riktiga bajsfåglar. Det vet jag. Men det visste inte hon. He, he, he… som väl var, måste jag tillägga. För hade hon klagat på att de förorenat borta hos henne, hade jag ju trott henne och blivit svarslös, och bett tusen gånger om ursäkt å duvornas vägnar. Jag vet hur de är: ibland släpper de uslingarna en klutt, som hamnar på mitt fönster när de kommer i full fart och ska in på vinden. Men som sagt var… jag förstår duvorna. Det är kanske inte så lätt att hålla det man inte har i handen. Och har man dessutom bråttom och befinner sig mitt emellan himmel och jord, må det vara duvorna förlåtet, om det en eller annan gång råkar hända en olycka. Det finns putstrasor och mer är det inte med det. Det finns så mycket värre saker att reta sig på i världen, så varför hänga upp sig på småsaker. Då skulle man ju inte få göra annat än gå och vara arg för jämnan, för skitsaker händer det hela tiden. Det är inget att fästa sig vid.

Tack för ordet!

 

***             

 

Kapitel 61 Korsfästningen…

(Känsliga personer varnas för att läsa detta kapitel! Så borde det stå.)

 

Jag har ju hela tiden, halvt om halvt, lovat att berätta lite om den här katten som någon eller några roade sig med att korsfästa. Just då när detta hände, var jag själv utan katt, för Lotus hade blivit överkörd och jag hade inte skaffat någon ny.

   Det var vårvinter och det hade kommit nysnö, som var ganska blöt. Jag skulle till tandläkaren och åkte hemifrån på förmiddagen. Några ärenden på stan efter tandläkarbesöket gjorde att jag kom hem först vid tvåtiden. Då såg jag att i nysnön vid trappan var det kattspår. Inga vanliga kattspår. De var blodiga och katten hade tydligen suttit stilla en stund vid trappan. Men när ingen var hemma hade den gått sin väg igen. Ingen i grannskapet hade katt vad jag visste, så var kom den här stackaren ifrån? Skadad måste den dessutom vara, det avslöjade ju spåren i snön.

Det kändes inte alls bra att det var blodspår. Jag följde spåren ända ut till gatan, där de försvann på grund av tö, saltad snö, och av trafiken från alla bilar. – Jag gick tillbaka in på gården. Tittade lite mer på blodspåren alldeles nerom trappan. Vad kunde den här kraken ha råkat ut för? Blodiga tassar, vad får man det av?

Jag drog säkert en lång ångestfylld suck. Jag hade så nog med bekymmer ändå. Så att även detta skulle bli mitt problem kändes övermäktigt. Men vad kunde jag göra. Jag var just då ensam med allt. Maken var i USA, som han ofta var på den tiden, men kanske var det lika bra. Då var det åtminstone ett problem mindre. Stora flickan var hem-ifrån-flyttad och jag saknade henne obeskrivligt. Sonen som gick i de lägre klasserna i Bråtenskolan var inte hemkommen ännu. Jag låste upp dörren och gick in. Jag hade hela dagens arbete kvar och var tvungen att laga mat. 

Jag grunnade en bra stund över vad den här katten kunde ha råkat ut för. Jag tyckte det var konstigt att det arma djuret valt just min trappa och inte någon av de andra grannarna, där det varit folk hemma. Fast det visste jag ju inte. Han kanske hade besökt dem före mig och inte fått hjälp där och därför fortsatt ner till mitt hus.

När pojken min kom hem från skolan vid tre-tiden den här dagen, verkade han vara både bekymrad och ledsen. Hade även han råkat ut för något tråkigt? Han slängde av sig ryggsäcken i hallen och kom ut till mig i köket.

– Mamma… Det ligger en katt på kanten av gångbanan. Han ligger i snön och ser sjuk ut, sa sonen. 

Oj…! när pojkens budskap nådde mig, fick jag fötter under mig. Då förstod jag att det måste vara den katten, som varit framme vid vår trappa lite tidigare på dagen medan jag var hos tandläkaren.

– Menar du att katten ligger i snön, frågade jag sonen.

– Ja, visst. – I snön.

– Var han död, kanske? frågade jag.

– Nej, han var inte död, för han rörde lite på sig, men han låg kvar. Han såg smal ut…

Jag avslutade mina bestyr i köket, och klev i mina stövlar, slängde på mig en jacka och bad sonen följa med och visa var katten fanns.

Vi gav oss iväg ut i den gråmulna eftermiddagen, och pulsade oss fram i snömodden.

Jahaa, tänkte jag. En katt som blivit utslängd ur någon bil kanske och som fått försöka klara sig själv med att jaga. Folk tror att katter klarar sig själva i alla lägen, men så bra är det inte. Tyvärr. En innekatt har för det första ingen vana på att jaga och det dräller inte av sork och råttor i en stad. Men vad kan kattstackaren ha råkat ut för, grunnade jag där vi klev i snögloppet. – Resterande sträcka fram till katten, gick vi under tystnad, ända tills Greger sa:

– Där borta ligger den.

Han pekade bort mot ett videsnår.

Jag skyndade fram till platsen. – Men oj! En grårandig utmärglad katt låg på sidan i blötsnön. Herre Gud! – Först trodde jag att den var död, men så reste den upp huvudet en aning och såg på oss med matt blick. Men lade ner huvudet igen i blötan. Den katten var i otroligt dåligt skick, det förstod jag. Nära nog död är väl en mer rätt beskrivning av läget.

Givetvis är man ensam om allt när just sådana här extra händelser inträffar. Först irriterade jag mig över makens alla tjänsteresor… – men kom raskt på att det kanske var lika bra. – Grannar…? – Nä, det var ingen som hade minsta intresse av djur. Inte av katter i varje fall. Detta skulle pojken och jag bli tvungna att klara ut själva. Det begrep jag, utan att behöva fundera någon längre stund.

Jag böjde mig ner, talade lugnande till katten. Strök försiktigt på den och lyfte upp den i famnen. Katten var både blöt och kall. Det kändes makabert att se detta liv så illa tilltygat. Alla fyra fötterna var trasiga. Men där och just då i snödrivan kunde jag inte göra några större undersökningar, utan koncentrerade mig på att bära hem det skadade djuret.

När vi kom hem, bad jag Greger att göra de förberedelser, som behövde göras. Jag förmådde inte sätta ner en katt på golvet när dennes alla fötter var trasiga.

– Snälla du… hämta en av kartongerna som finns på vinden. Kroka sedan ner ett par badlakan ur badrummet och lägg dem i lådan och ställ den där borta vid elementet.

Under tiden Greger gjorde i ordning bädden, stod jag med kattstackaren i famnen. 

Försiktigt lade jag ner katten i lådan. Ett magert skelett. Svarta rädda ångestpupiller. Mat var ju inte att tänka på, för här skulle det ju behövas operationer eller avlivning. Vilket var bäst…? Vilket var barmhärtigast…? Vem kunde jag rådfråga…? Svaret ekade: INGEN…! Vid den här tiden hade jag ingen i min bekantskapskrets som var djurvän. Ingen av mina bekanta hade något djur och vad jag begrep fanns det ingen djurvän bland vare sig grannar eller andra tillfälliga bekanta. Vad jag skulle göra fick jag komma fram till genom att resonera med pojken min. Så liten han var, så var han åtminstone en sann djurvän, och en person med sunt förnuft.

Just då förbannade jag förmodligen alla mina vuxna bekantskaper. Vad hade jag att dela med dem? Den frågan var i den stunden väl befogad.

Polisen…? Jag kunde kanske ringa och be att någon av ordningsmaktens morska män åkte till mig, och avlivade denna stackars kattkrake, som åter lagt ner huvudet och såg mer eller mindre medvetslös ut.

Nej… avlivning kändes inte heller bra. Skulle inte vara rätt lön för den plåga och pina kattkraken stått ut med, för att komma loss från sitt kors… Efter att jag tittat närmare på kattens fyra fötter, kunde jag – och vem som helst – utan tvekan se och begripa, att katten måste ha blivit uppspikad. Alltså ”korsfäst”. För alla fyra fötterna blir det inte trinda hål i utan att något makabert ligger till grund därför… Jag hoppas att den som gjort detta får ångra sitt tilltag. Även läsa denna makabra sannhistoria. Vilken avskyvärd handling!

Nej… skrek mitt samvete. Nu när katten kämpat så tappert var det inte en avlivning som skulle bli slutet på denna vidriga incident. Men frågan var: orkade katten med mer lidande? Och hur skulle jag gå tillväga, för att få hjälp med omhändertagandet av detta arma djur??? 

Måste erkänna att jag mår illa medan jag skriver. Trots att detta ligger mycket långt tillbaka i tiden, står allt kristallklart i mitt minne. Lika klart som om det hänt i går. Om jag orkar skriva, så hoppas jag att någon orkar läsa och ta till sig hur utsatta djur är. Så försvarslösa. Denna händelse är det nog ingen ensam individ som utfört. Ett helt gäng, gissar jag. Förmodligen är det yngre människor, som utfört denna tortyr av ett värnlöst djur. Frågan är: kan dessa individer någonsin bli fria från sina egna synminnen av denna fasansfulla och absurda misshandel? – Hur ond får en mänsklig individ bli? För att klara av att begå en sådan här tortyr mot ett djur, måste individen vara mycket råbarkad. Det finns inte ord för denna vidriga händelse.

Medan jag funderade på vad jag skulle göra som var bäst för katten, gick jag ut i köket och värmde vatten med lite mjölk eller om det var grädde, medan Greger satte sig bredvid katten. Inte lämpligt att ge någon mat kanske…, ifall jag skulle få möjlighet att ta mig till någon veterinär, för här behövdes det professionell hjälp, ingen tvekan om den saken. Men hur skulle det gå till?

Det visade sig alldeles strax att det inte gick att få fatt i någon veterinär just då. De hade inga telefontider så sent, och något jourhavande fanns inte här i vår lilla stad. Vad återstår då, tänkte jag och resonerade vidare med sonen.

Katten lyckades slicka i sig lite av mjölkblandningen. Han var givetvis både hungrig och törstig. Förmodligen även febrig med tanke på fyra söndertrasade fötter.

Jag tittade ytterligare en gång på kattens fötter, för att förvissa mig om skadans orsak. Det var ett stort hål i varje fot. Alltså ingen tvekan om vad för slags våld den råkat ut för. Det var spik gått igenom varje tass. Sedan hade katten ryckt och slitigt för att komma loss, tills varje fot trasats sönder så han blev fri från spikarna. Vilken avskyvärd handling dessa människor gjort. Helt otroligt att någon kunnat begå detta illdåd. Det blir kanske en del upprepningar här, för jag finner inte tillräckligt starka ord för att beskriva det jag blev vittne till.

När katten till sist lyckts slita loss alla fyra fötterna, hade han ju blivit tvungen att traska och gå i blötsnön med sina trasig fötter, så nu blödde det inte längre. Fötternas trasiga vävnader såg ut som kokt kött. Muskelvävnaden var alldeles urlakad av snö och isvatten, så den var grå till färgen. En vidrig syn, kan jag försäkra. Här måste jag ta en paus och lämna mitt skrivande. Så vidriga synminnen har jag.

Det här minnet är så svårt att skriva om så jag riktigt ångrar, att jag lovade göra det. Men nu har vi kommit så långt i berättelsen, så det är lika bra att fortsätta. Av allt jag sett eller hört talas om, när det gäller mänskligt våld mot djur, får läsaren försöka förlåta mig för min tendens att hacka efter alla som inte respekterar djur och deras känslor och smärtgränser. Djur har känslor, de precis som vi.

Det är mycket svårare att skriva om detta, än vad någon kan förstå… Bilden av de skadade kattfötterna har jag på min näthinna, trots att det har gått mer än trettio. En ryslig syn, kan jag försäkra.

Nej, att avliva den här tappre katten som lyckats rycka sig fri från korset, var inte rättvist, ansåg jag… Korset kunde ha varit en vanlig telefonstolpe. Eller varför inte en stor björk. På den tiden fanns det en luftledning – för ström eller om det möjligen var telefon – längs med Sveavägen. Ledningen fortsatte upp till Lerängen.

 

***

 

Jag funderade och bläddrade i telefonkatalogen, mest på måfå, medan jag grunnade på vad jag skulle kunna göra för att hjälpa den här katten… Så kom jag att tänka på att det fanns något som hette Djurens Vänner. Jag sökte i katalogen och fick fatt i ett telefonnummer, som jag ringde. Jag träffade på en man som lovade komma och hämta katten in till Örebro, där det fanns smådjurskliniker som hade jour.

Det kom två grabbar i 25-årsåldern. De blev förskräckta när de fick se vilka vidriga skador katten tillfogats.

De tog katten med sig. Om det gick att göra något åt den här sjuklingen, så skulle de se till att den kom under vård. Sedan behövde katten eftervårdas. De berättade att det var svårt att få tag i personer som ställde upp och vårdade djur utan ersättning.

Där hakade jag på och sa till dem, att om de kunde klara av kattens akuta behov av veterinärvård, skulle jag ta hand om eftervården. Den saken behövde de inte bekymra sig om.

Dagen därpå kom en av killarna tillbaka till mig med katten. Den hade bandage om alla fyra fötterna. Veterinären hade blivit tvungen att amputera en del av tårna, som varit alltför skadade. Kommer inte ihåg hur många men det var någon eller några tår på varje fot, som han blivit tvungen att ta bort.

Killen förklarade att veterinären talat om att en så stor operation var tvungen att tas i två steg. En viss läkningsprocess krävdes mellan ingreppen. Vid nästa operation skulle benen i varje amputerad tå kortas ytterligare, annars skulle det ganska snarat skava hål på huden när katten gick. Så förklarade killen för mig, att veterinären sagt. Men okey… En sjukling kunde jag ju ha här hos mig då. Det var inga problem. Jag hade ju inga andra katter just då eftersom Lotus förolyckats.

Sonen var ett gott stöd i eftervården.

Nu skulle katten få lugn och ro. Få möjlighet att läka ihop och friskna till. Alla återbesök lovade dessa killar från Djurens Vänner att ombesörja. Och det gjorde de också, med bravur.

Oj, så många eländen jag fick ta del av under den här tiden när vi kämpade för att det skulle bli katt av den här tigern. De mest fasansfulla grejer som folk kunde göra mot djur, fick vi höra berättas om av grabbarna. Inte bara katter. Men det var nog katter som var allra värst utsatta, verkade det som.

Resten av vintern gick och det blev vår och det blev försommar, innan nästa operation gjordes. Då skulle katten även kastreras, för det var inte heller gjort. Så vem var det som hade varit ägare till den här katten? Den var inte anmäld försvunnen hos polisen, så det verkade inte som om någon saknat honom. Men en ägare borde han ju ha haft, för han var inte det minsta skygg, trots att den hade all anledning att sky människor. Att tro gott om mänskligheten, var förmodligen just den här kattens dilemma… – Det var väl det som var felet… Att katten inte var rädd. Han hade kanske gått fram till några ligister i tron att bli klappad. Istället för att stryka på katten och säga att han var en fin kisse, hade de utsatt honom för denna korsfästelse.

Med denna egna sannupplevelse i botten, samt alla de fall av grym misshandel av djur som killarna från Djurvärnet lät oss ta del av, är det kanske inte så konstigt att jag blir rädd när djuren inte finns inom mitt synfält.

Hur länge kattstackaren kan ha suttit fastspikad, innan han lyckades slita sig loss, är svårt att säga, men en katt blir inte utmagrad på en dag. Den klarar nog inte heller av att rycka sig loss på bara någon dag.

Detta är så hemskt att spekulera i att jag får ångest när jag tvingar fram minnena nu igen.

Det finns ingen annan skada än korsfästning som katten kan ha råkat ut för. En bilolycka ser inte ut på det viset. Kattens skelett var ju helt för övrigt. Bitmärken av andra djur, blir inte ett bett i varje tass. Mitt i foten fanns ju hålet efter spiken… på alla fyra fötterna. Gräsligt grymt. 

Frampå hösten var katten åter en kry och livsglad katt. En katt som åter litade på mänskligheten. Det hade tagit trefjärdedels år att lappa ihop skadan, som grymma människor åstadkommit på bara en liten stund.

Nu blev det dags att kontakta tidningen och försöka finna den här kattens husse eller matte, om en sådan fanns.

Jag kontaktade Karlskoga Kuriren som fanns då. Det kom en reporter hem till oss, och gjorde en intervju och tog bilder på katten. Detta makabra öde som katten råkat ut för, berörde reportern och hon skrev en utförlig och bra beskrivning om vad katten troligtvis råkat ut för. Tidningen tryckte upp löpsedlar som fanns att beskåda överallt i stan. Kanske gärningsmännen fick sig en tankeställare. Men att ruelse skulle uppkomma i deras samveten är väl knappt tänkbart. Hoppas att de skyldiga någon gång i livet ansätts av samvetsnöd. Må de aldrig ges minsta chans att glömma detta de tillfogade denna randiga kisse, som kanske frivilligt gått fram till dem och strukit sig mot deras ben, innan de gjorde denna avskyvärda korsfästning.

En katt som blir torterad på detta vis skriker kanske inte. I varje fall inte hur länge som helst. Dessutom har den väl inte korsfästs mitt i bebyggelsen. Så det är väl förmodligen ingen som sett kattens belägenhet, så den kunnat få hjälp.

Detta är så hårresande, att jag har dragit mig för att skriva om händelsen. Väntat och skyllt på att jag inte har tid att skriva. Väntat igen enbart för att jag dragit mig i det längsta med att skriva ner detta hemska minne. Men jag vill visa andra godtrogna människor… hur en del mänskliga individer kan bära sig åt mot värnlösa djur.

Tack vare tidningen fick jag kontakt med den rätta ägaren, den som kände igen katten… och katten kände igen ägaren. Så till sist blev allt bra, och kissen tackade för sig och följde med sin husse hem. Det visade sig att katten inte bodde så värst långt från mig. Bara några kilometer bort.

Där var sagan ALL, så att säga.

 

***

 

Kapitel 62

 

Efter det hemska föregående kapitlet, vill jag lägga in lite mer positiva händelser innan pärmarna stängs. Jag har tidigare skrivit om duvor och jag skulle kunna skriva många kapitel om just duvor, för de tycks förfölja mig. Men jag väljer att lägga in en novell här. Men den novellen bygger på lite sanning. Lite sanning, sa jag… Jag har haft och har fortfarande duvor på vinden. Så det är åtminstone sant. Här kommer sagan:

 

Tragedi i djurens värld  

 

Duvan Märta Mellin som levt så länge tillsammans med sin make Ture Tyren. Inte kunde någon tro att de två skulle separera. Flyga skilda vägar. Inte utan orsak, i alla fall. Orsak…? Jo, det fanns givetvis en sådan. Orsaken var en nästan helvit duvfröken, som Ture kom hemflaxande med en sen kväll i februari. I mitten på månaden, bör tilläggas. För dagarna hade börjat bli längre och vårlika. Solen sken så grant på den vita snön och under dagsmejan smälte snömängderna på garagets tak och ispelarna – från dess takskägg i ena hörnan – blev allt längre för varje vinternatts kalla angrepp. Snart skulle iskristallerna nå marken, trodde Märta, där hon satt på sin utpost i gluggen till hennes och sin makes loft.

Duvparet hade haft en otrolig tur, som kunnat få en alldeles egen stor vind att bo på. Som kungligheter, ungefär. För många, många år sedan log lyckan mot dem. Det var på det här viset, att en ventillucka, som suttit på en villagavel, hade råkat falla ner till marken under ett av de hårda, höstliga stormarna…, och det kan man kalla tur.

Huset låg centralt, med utsikt över skogen åt ena hållet och över en dal med en strid älv åt det anda. Fotbollsplanen och Servusbutiken åt ytterligare ett annat håll. Sjön och alla fiskmåsar och båtar var intressant att titta på. Om man vred på sig lite, så man fick utsikt åt just det hållet, då såg man även skolan och Sandvikens köpcentrum, med Ica, Apotek och Blomsterhandel. – Även Nobelverken kunde skönjas åt ett håll. Hade man dessutom goda ögon, som Märta hade, då kunde man se Stora Hotellet nere i stadens centrum. Man kunde även urskilja allt folk som kryllade på torget, när det var torgdag. Fast då fick man sträcka på sig lite grann, förklarade Märta.

Vart eller vad man såg – det berodde enbart på hur man vände sig på skorstenen, menade Märta. Det nya hemmet på vinden hade blivit tillgängligt mycket lägligt. Just när den tragiska händelsen med kvarnen inträffade.

När den gamla kvarnen i stadens utkant revs utbröt det panik bland alla hyresgäster, men Ture tog sin Märta i vingen och sa:

– K-k-komm-m… älskling. – Vi st-st-icker härifrån, älskade Märta.

I kvarnen hade förresten Ture friat till Märta och de hade vigts vid varandra av en Äkta Brevduva från Haparanda. Detta fanns det papper på, men inte tillgängliga just nu, för det papperet hade förkommit i rivningen av kvarnen. Olycksaligt nog.

Duvparet hade bott ett drygt år, där borta vid Granbergsdal i kvarnhuset. De hade andats lantluft och ansett sig fullkomligt lyckliga. En kull ungar hade de fött upp och fostrat till fina medborgare i duvslaget. Före nästa kull, lovade Ture att Märta skulle få en ring. Han skulle se till att hon blev ringmärkt. Han tyckte inte att det räckte med den där lilla papperslappen som legat i deras rede i kvarnhusets skumrask.

 

***

 

Märtas hjärta pickade snabbt och lite ängsligt. Hennes make hade inte alls varit som han brukade vara om vårarna. Inte det minsta uppvaktande. Han verkade rastlös och irriterad för det mesta, tyckte Märta. Han hade en stram linje runt näbben. Han sov inte med huvud under vingen längre, hade hon märkt. Nej, då… När han stoppat in huvudet i fjäderdräkten och sagt god natt, kunde Märta ibland få för sig att kika mellan ett par vingpennor. Och då kunde hon se hur han drog upp sitt huvud ur vingen och började kolla ut mot vindsgluggen, som om han väntade främmande. Vad i Helgoland spanar han efter, tänkte Märta oroligt sådana gånger, men ville inte verka nyfiken. Tids nog skulle hon väl få reda på vad det var som maken hade i kikaren.

Ture behövde inte vara rädd för inkräktare nattetid. Hökar anföll aldrig på natten. Ugglor behövde de inte vara rädda för.  Inget av dessa djur gjorde inbrott på vindar. Skator förstås, men de sov på nätterna, det visste Märta. De hade sällsynt god söm. De var tvungna att sova djupt och länge för att kunna döva och vila upp sina – för det mesta – dåliga samveten. För ibland hände det att de knyckte saker utan att fråga. Som till exempel ägg ur andras bon och si-sånt-där. Även mord på andra arters ungar kunde de begå i frustrerade ögonblick. Ja, listan kunde göras längre, men sömn behövde de ha, det visste Märta.

Katter klättrade inte uppför släta väggar, så Ture behövde inte alls hålla vakt efter vad Märta kunde förstå.

En eftermiddagskvällning när Märta varit ute och flugit på sitt gymnastikpass, fick hon en chock när hon kom hem. På hennes sittpinne satt en nästan helvit lady och kurrade för Ture, som satt och såg saligt viktig ut. Ture kläckte ur sig dessa hemska ord, under tiden som den där vita skepnaden satt och lyssnade: ”Nu ska vi flyga åt var sitt håll, du och jag, Märta. Detta är min nya flamma, Beirut heter hon och vi ska så småningom flytta till ett större duvslag eller kanske till en egen liten voljär. Du får överta vinden här i Bråten efter oss, när vi har flyttat, men till dess får du anse dig som husvill, lilla Märta!”

Det var hårda ord. Blinkhinnorna föll hastigt för båda ögonen på Märta, så det svartnade för hennes ögon. Hon blev yr och vaggade eller snarare raglade ut till gluggen för att få lite frisk luft. Hon orkade inte flyga sin kos omedelbart. Utan blev sittande och vagga i gluggöppningen en bra stund. Vilken skam, tänkte Märta. Duvor som lever som par i hela sitt liv. Vad ska tjocka släkten säga nu? Jag kommer att bli en visa över hela torget. Kanske över hela stan… Och så… får jag leva ensam, resten av mina duvdar! kuttrade Märta gråtmilt.

 

***

 

Märta tog sorgen med den tragiska skilsmässan som en man, kan man säga. Hon flaxade iväg ut till Lantmannaföreningen – det som nu kallas GRODDEN. Där fick hon mat och husrum i deras sädesmagasin. Kamrater fick hon ett otal ganska snabbt. Många ville höra om Tures svek och hon fick berätta om och om igen för de unga duvorna, de som ännu inte fått någon friare, hur det kan gå till ute i den stora, vida världen.

En dag när Märta och tre andra duvfruar satt uppe på ett tak och diskuterade i vårsolens livgivande strålar, tystnade Märta tvärt. Hon tyckte att hon såg Ture … Men nej, det kunde ju inte vara han. Fast den här charmige duvhanen påminde – både i utseende och i gester – om hennes före detta make. Hennes älskade Ture. Men vad skulle han, i så fall, ha för ärende ut till dessa breddgrader? undrade Märta och blinkade några gånger, sedan fortsatte hon att stirra mot platsen där den där nye duvkillen spankulerade.

Utan att Märta hann tänka sig för, hörde hon sig själv ropa:

– Tuuree … Tuuree … Tuuu…

Hennes pulsar brände som aldrig förr.

Märta tvärtystande, när hon hörde sig själv och kollade blygt åt sidan på sina kamrater, som också fått syn på nytillskottet där nere på marken.

Märta märkte, att duvan som gått där nere och sett ut som om den letat efter något, som den tappat, hade stannat upp i sina rörelser och såg nu rakt upp på henne. – Han tittade på just henne av alla andra duvor, som var ute denna tidiga vårdag.

I nästa sekund fällde duvkillen ut sina gracila vingar och med blixtens hastighet flaxade han upp till Märta och slog båda vingarna om henne.

– Ååå, men oj…! Är det verkligen du, Ture? – Så lycklig jag blir, kuttrade Märta.

– Men… Hur … Var… har du Beirut?

– Oh! – Tyst älskling! – Förlåt mig för mitt hjärtlösa svek och ta mig tillbaka, kära du! – Beirut var bara ett stort misstag. Det är dig jag har älskat hela tiden, Märta.

– Jamen var är hon, den där vita, fagra skönheten…?

– Kära du Märta.

Ture såg smått generad ut, när han skulle till att berätta:

– Du förstår, Märta… En gubbe som hette Noak hade haft flygspaning efter den förrymda Beirut… Så en dag när vi var ute i stadsparken, fick Noak korn på oss och han plockade resolut upp Beirut och började snacka med henne.

– Oj, oj, oj, då!

– Beirut förklarade hon för mig, att hon skulle följa med gubben Noak. De skulle ut på en provtur med en stor ark… Ända bort till Ararat skulle de bege sig. Leta efter mullbärsträd, sa hon. Så henne, Beirut alltså, kommer vi inte att få fler besök av.

Så förenades de båda turturduvorna i en innerlig smällkyss, näbb mot näbb.

– Tidigare, så lovade jag dig – att innan vi skaffade nästa kull duvungar, så skulle jag ringmärka dig, Märta. – Det är dags nu. Kom så sticker vi och fixar ringar.

Och där var sagan ALL.

 

***

 

Kapitel 63 – – – Tiden går, och det har blivit 2014

 

Nu har vi kommit in en bit på ett nytt år. – Katterna pinkar och slåss även under det här året. Under den senaste månaden, när Vagabond fått vårkänslor och propsat på att vara ute på spaning om nätterna och inte kommer hem förrän på morgonkvisten, har Amigo visat stor kamratskap och lojalitet. – När Vagabond till sist kommer hemrumlande på morgonkvisten och placerat sig på yttertrappan och skriker utanför dörren och vill in, då griper Amigo in. Eftersom Amigo för det mesta vistas på nedre våningen hör han när Vagabond ber om att bli insläppt. Då tar han sitt ansvar för att rivalen ska få komma in under tak. – Amigos varma katthjärta värnar även om rivalens väl och ve… Amigo går nämligen en våning upp och väcker mig… Han jamar och står i, så jag blir tvungen att böka mig upp ur sängvärmen, för att se efter vad han vill.

Väl uppe ur sängen och inne på toan, hör jag hur Vagabond skriker utanför, så det skär i mitt samvete. Alltså är det den saken som Amigo vill tala om för mig; att vi har en vagabond stående på trappan. Hungrig och frusen.

På något sätt har Amigo anammat att den här stora randiga saken ska bo hos oss. Även om de inte är några vänner i vanlig mening.

Under gårdagen var det snöblandat regn och inget väder för trädgårdsarbete. Då passade jag på att ta en vilodag, och låg på soffan mest hela dagen med Amigo på armen. Vagabond uppenbarade sig och ville dela vilodagen med oss. Han satte sig på soffans armstöd alldeles ovanför mitt huvud. Vagabond satte i gång att spinna, så det knastrade och pep i spinnmotorn. Han såg ömsom på mig, ömsom på Amigo… Amigo blev stel som en pinne i min famn, och spanade mörkblått upp på Vagabond… ”Ett Steg Till … och det smäller…”, sa Amigos blick, så jag valde att lägga handen över mina egna ögon. Inget hände den här gången, men om jag hade strukit på Vagabond, hade det nog inte gått väl. Sådant får jag passa mig för. Båda katterna vaktar noga på vem som får kärlek. Istället för att flyga på mig, hoppar de på den katten som jag nyss klappat. Som om det vore den kattens fel att den blev smekt. Så är det …, när man inte vågar ge sig på rätt person. Hönan A, hackar hönan på B… och den hönan hackar i sin tur på C…

 

***

 

Numera är Vagabond upptagen och även registrerad som medlem i den här familjen. Jag har skriftligt på att så är fallet.   Efter att polisen sökt efter den när kattens rättmätige ägare, utan att finna någon, har jag fått bekräftelse på att jag är Vagabonds nuvarande ägare. Det papperet kan jag visa upp om händelsevis något skulle åberopa att den är Vagabonds ägare… Jag har låtit Vagabonds foto med text figurera på Facebook under ett drygt halvår.

Om vi går tillbaks till sommaren 2012 när Vagabond var skygg som ett av skogens vilda väsen, har han gjort stora framsteg, för att bli en modern innekatt. Skriker när han vill ut, eller när han vill in. Går till skafferidörren och ställer sig och jamar, om han inte vill ut som jag kanske allra först trott.

Han har lärt mig en konst också… När jag frågar: ”Vill du ha mat… bockar han. Så när jag frågar: ” Kan du bocka…?” Då bugar han djupt och ser sedan på mig: ”Nå, får jag nått ätbart nu då, eller måste jag bocka en gång till?” Och så gör han det om jag inte omedelbart öppnar skåpdörren. (Det var egentligen Vagabond som först införde detta med att bocka… och så hakade jag på och sådär har det fortsatt.) Han bockar varje gång när jag säger ramsan. Vill du ha mat? – BOCKA…!

Det är en ytterst intelligent katt. Småpratar nästan mer än mina siameser, när han är på det humöret.

 

***

 

Kapitel 64

 

Klockan närmade sig spöktimmen. Det var tyst i huset. Siameserna låg sammanslingrade i elementkorgen. Jag satt vi datorn, utan att ha musik på. Det var endast den ljusa skärmen som avslöjade att det var liv i huset.

Rätt vad det var hördes ett par dunsar från yttertrappans stålkonstruktion, följt av avgrundsvrål från katter. – Va, sjutton … var det? – Vagabond? Eller…? Med vem kunde han slåss uppe på yttertrappan? – Räv, folk eller fä…?

Vilken katt är så modig att den knallar upp på en trappa, där det sitter en randig, stor tiger och vaktar.  För så måste det ha varit. Vagabond hade nog suttit där en bra stund i hopp om att höra några ljud inifrån huset… så det var idé att jama för att någon skulle komma och öppna. Hör han inga ljud från oss här inne, gör han sig inte mödan att jama. ”Ingen idé. – De hör ändå inte!” tycks han tänka. Mycket klokt resonerat av en katt, tycker jag.

Jag släppte tangentbordet, reste mig upp och snubblade iväg ut i farstuns mörker. Slängde upp ytterdörren på vid gavel. Fast där ute i beckmörkret kunde jag inget se, men jag hörde tumultet. I det bleka skenet från en gatlykta skymtade jag en mörk boll som for iväg uppför stigen till garaget. Skriken fortsatte dock ända upp till tvärgatans häck, där det blev tyst. – Blev de sams eller slog de ihjäl varandra?

Märkligt… I det här djurfientliga kvarteret borde det inte finnas någon främmande katt. Fast ej kastrerade katter kan lägga iväg långa sträcker i jakt på en hona. Men ända upp på min yttertrappa, där det redan sitter en konstapel, var lite väl fräckt. Friskt vågat, måste jag säga.

Jag slängde på mig en jacka, klev i ett par Foppatofflor och gick ut i trädgården och lockade på Vagabond. – Den tidiga majnatten var kall, tyst och ödslig. Det enda som hördes var ett frasande ljud från äppelträdens grenar, när vattnet från duggregnet letade sig ner till fjolårsgräsets döda gräsmatteragg.

Mina försök att locka fram Vagabond ur nattens spöklika skuggor misslyckades. Han var som uppslukad.

Dagen därpå, även den regntung och våt, utan att Vagabond kom för att inta frukost. Det blev eftermiddag, det blev kväll, men ingen Vagabond syntes till. Vart tjyven hade katten tagit vägen? Blev han ihjälslagen… då i gårkväll? – Nä… så kunde det inte vara.

Ytterligare en dag fördrevs i väntan tills även den blev ett preteritum, utan att Vagabond jamade vid ytterdörren. Först dagen därpå… hördes något litet pip… Jo, visst jamade det. Visst var det väl Vagabond…? Bäst att kolla!

Jag öppnade ytterdörren. Utanför stod det en katt, men oj, oj… hur den katten såg ut. Var det verkligen Vagabond? Ett öra höll han aningen bakåtstruket. Ögonen fanns kvar, men såg ledsna ut. Lösa hårtussar satt här och var som små fallskärmar i pälsens ytterhölje. Svansen hängde som något sorts släp efter honom, när han tyst smög förbi mig och in i farstun. En riktigt ruggig syn. Han måste ha råkat ut för en rejäl omgång prygel. Men vem var den antagonisten, som klarat av att prygla Vagabond så rejält?

– Men Gu´va har du varit med om? sa jag upprört och strök på honom när vi båda var inkomna i farstun.

Vagabond svarade inte med ett jam, som han brukade, utan gav mig en matt blick och bockade djupt som han brukar göra när han vill vara ödmjuk. Vad var det för strapatsrika dygn han varit ute på? Stackars katt.

– Vad har du gjort med svansen? frågade jag katten.

Svensen såg ut att vara mycket tjockare på ett ställe. När jag undersökte Vagabond lite närmare, upptäckte jag att det fanns en stor knöl invid svansroten. En aning större än en pingisboll. Svullnaden satt några centimeter från svansfästet. Förmodligen var det ett bett från en annan katt. Vad var det för ett djävla monster, som attackerat Vagabond, mitt uppe på trappan, häromkvällen? – Inte lite fräckt att flyga på honom utanför sitt eget hem. – Dessutom bitit honom i bakdelen? Som jag förmodar att han gjorde eftersom de slogs så våldsamt. Men om svansskadan uppkom just då…, det vet jag ju inte. Det får stanna vid mina egna gissningar. Fast jag vet att katter kan tillfoga varandra skada där bak när de bråkar. Syftet är förmodligen att kastrera motståndaren. 

Efter denna nattliga fight med en okänd fiende, blev Vagabond riktigt dålig. Han blev nästan liggande. Svansen värkte nog. Förmodligen hade han även feber. Det är sådana här skador som blir både dyra och ledsamma om man måste blanda in veterinärer. Ett djävla skit, att inte katter kan låta bli att slåss och bråka. 

Amigo blev mer vänlig, och riktigt sympatisk mot Vagabond efter den här incidenten. Han nosade på Vagabond när de möttes en morgon vid matskålen. Jag tyckte nästan att det lät som om Amigo suckade när han såg på sin rival. Sedan såg han på mig, som om han ville säga: ”Det ä bedrövligt hur tilltygad killen blev, du matte. Och detta enbart för att han försökte försvara oss mot intrång. –  På vår egen trappa…Inte klokt alltså…”

I den stunden verkade det som om Amigo lade ner sina vapen. Båda katterna intog sin frukost sida vid sida, med små sidoblickar, som inte brann lika häftigt som tidigare. Mycket konstigt…, det hade skett någon slags förening katterna emellan. Det var inte att ta miste på. Absolut inget jag inbillade mig. Vad sjutton berättade Vagabond för Amigo när han till sist kom hem efter det där bedrövliga slagsmålet på trappan…? – Måste ha varit något riktigt hårresande, eftersom Amigo blev så vänlig mot sin ärkefiende. Skulle ha varit intressant att få höra Vagabonds story, direkt från honom själv.

 

***

 

När jag skriver detta har det snart gått två år sedan jag ställde ut mat åt Vagabond för första gången. Det har tagit tid, att bli bekant med honom, men nu är han den underbaraste och mest sociala katt man kan hitta. Fäller inte hår den här våren heller och är inte bortskämd med mat. Äter och tvättar sig och knallar in i salongen och lägger sig i korgen som står vid elementet. – Om inte jag ligger på soffan, för då kommer han och placerar sig på mitt bröst. Där lägger han sig tillrätta, tung och varm och spinner tills både han och jag somnar. Men ibland är den platsen upptagen av siameser, men då placerar Vagabond sig på soffans ryggstöd. Har han tur så kan han inta rätt plats lite senare.

Tequila, som för det mesta legat i någon sovkorg och inte vågat visa sig, har börjat promenera uppe lite mer. Hon verkar vara mindre rädd för Vagabond nu. Men rätt vad det är, så händer det att Vagabond blir på lekhumör och det förstår hon inte. Inte så konstigt kanske. När han börjar fara runt i rummet, med eller utan papperstuss, blir hon livrädd. För att inte tala om när den randiga tingesten landar alldeles bredvid henne som någon sorts Batman. Då fräser hon och tar betäckning.

Nu är det snart sommar och katterna, inklusive Tequila börjar vara ute lite mer. Det gör att revirinpinkningen mestadels sker utomhus. Så nu kan man dra in andan inomhus, utan att falla baklänges, för kattpink luktar kan jag tala om för den som inte vet.

 

***

 

Kapitel 65  En vanlig vardag med Vagabond

 

Vagabond är en intelligent katt.  Påhittig och förslagen. Det är ord som jag har använt tidigare. Den här dagen hade jag lite bråttom. Som vanlig, startade inte bilen, och jag behövde handla lite. Nå, det var inte så långt till Servus. En jouröppen Konsumbutik. Dit är det väl ett par kilometer om man tar gång- och cykelbanan. Jag beslöt mig för att ta min nyligen inköpta handikappcykel. Trehjulingen.

Det är egendomligt, men man känner sig lite dum när man cyklar på en sådan. Som om den övriga mänskligheten måste tro att det är i mitt huvud felet sitter. Jag menar, så att jag inte klarat av att lära mig konsten att cykla på två hjul.

Jag gjorde mig klar, tog nycklarna och hanväskan, gick ut i hallen och klev i skorna. Men så kom Vagabond springande och jamade högljutt. Nu var det dags att ge sig ut på rövarstråt, tycktes han tänka. Han som leget inne på soffan och sovit hela eftermiddagen ville ut och lufta sig. Kanske var han pinknödig också. Han föredrar att pinka ute. Men nu var det jag som var lite tveksam… Skulle jag verkligen släppa ut honom. Onödigt att riskera att han följde efter mig bort till Servus, så jag sa:

– Hörru…, katt. Kan du inte sätta dig och pinka i toalådan?

Vagabond svarade med ett nästan uppkäftigt jam och såg grönt på mig: ”Det där med inneklosett, vad är det för pjosk? En riktig katt går väl ut och lättar på trycket. Inget att snacka om. Förresten tycker jag att det är äckligt att kliva i den där bingen med geggigt strö, där andra individer gjort sina behov. Snuskigt rent ut sagt.”

Vagabond tyckte att det skulle bli intressant att få komma ut och jaga sork och kika lite i smyg på de där bevingade sakerna… Fjäderfä, kallades de visst, hade han för sig. Fast lika gärna kunde det bli en ekorre, ifall en sådan skulle våga sig alltför nära.

Hur som helst följde han med mig ut. Jag såg att han stack iväg bort mot garaget. Tur…, tänkte jag och låste upp cykeln och krånglade mig upp på sadeln och lade i ettans växel och trampade iväg. Såg mig om ett par gånger, men nä, då… Vagabond märkte inte att jag stack iväg. Han hade nog brådis för att komma iväg till sina jaktmarker.

När jag cyklat en bit hörde jag ett ynkligt jam. En riktig djup-jamning…

”Mjaaoouuaaa…. Mooaaa… Vänta på meeej. – Mjaoo-a.”

Inte kan det väl vara …? Jag avbröt mitt tänkande och stannade upp i trampandet och såg mig om. – Nä, dra… då fick jag se Vagabond komma i full karriär en bit bakom mig på cykelbanans regnblanka asfalt. Svansen rakt upp som ett utropstecken. Han lade på ett extra kål när han såg att jag stannade och väntade på honom.

Hur skulle jag göra nu då? Klockan var ju mycket. Affären skulle stänga om en knapp timme. Det hade regnat och var blött i gräset. Skulle Vagabond kanske stanna och kolla på något intressant…, trots det våta, och låta mig fortsätta ensam…? – Eller skulle han hänga med ända upp till affären?

Nej, usch! Där uppe är det så mycket trafik så dit vågar jag inte låta honom följa med, tänkte jag medan jag satt och inväntade honom. Men när han var jämsides med mig, trampade jag iväg en bit till. Han blev åter på efterkälken och ropade på mig att jag skulle vänta på honom… ”MOaaa… mmjaa-men… vänta på meeej, dåå…!”

Vagabond gillade inte att bli på efterkälken. Jag väntade in honom igen och han sprang förbi mig med spiran högt och gav mig bara en snabb sidoblick just i omkörningsögonblicket. Jag lät honom komma en bit i förväg, innan jag åter tog några tramptag. Men jag kom snart i fatt honom, för det var ju mycket på sidan om vägen som han var tvungen att kolla på. Det var ju därför som han blev efter började jag förstå. För springa fort kunde han. Mycket fortare än jag själv kunde cykla. Det blev som med haren och snigeln i den gamla barnsagan. Jag är ju snigeln, utan tvekan. Därför ansåg Vagabond att han kunde hinna kolla på mycket intressant, innan jag skulle hinna ifatt honom. Men så snart jag var förbi, började han jama, som om han blev rädd eller ledsen. Han jamade så jag blev ängslig att de närmaste villaägarna skulle springa fram till sina tomtgränser för att se efter vad detta kattjam kunde bero på… ”Maaooaa… vääänta, mjaaoooaa, jag hinner inte med… Mjaaoo, moa… väntaaa… inte så fort, mjaaooo!”

Jag började så småningom förstå att Vagabond inte alls hade tänkt överge mig för vare sig sork, nyvakna nattfjärilar eller fåglar. Han skulle vakta mig vart jag än tog vägen. Det var hans ansvar att se till att jag kom hem helskinnad. Jag vet sedan tidigare utflykter att han hänger med tills vi åter är tillbaka på ruta ett.

När vi tillryggalagt halva sträckan till affären, frågade jag mig: skulle jag hinna dit innan de stängde, om jag först vände tillbaka hem med katten…?

Jag satt stilla på cykeln en stund och övervägde hur jag skulle göra. Om jag hade haft honom i koppel hade han kunnat följa med till affären, men inte ledig och lös bland alla bilar som körde där uppe på stora genomfarten mot Nora. Hundar brukade också vara med sina hussar dit, så det fanns alla chanser att Vagabond skulle kunna bli skrämd av något och ge sig ut i gatan utan att se sig för.

Jag begrep att jag skulle bli tvungen att vända om, men skulle Vagabond ha lust att vända om och följa med hem…? Det var inte så säkert… – Jag vände i alla fall cykeln och började trampa hemåt för att se hur Vagabond tänkte göra. Så fort han blev på det klara med att jag ämnade cykla åt andra hållet vände han också. Så fort han blev efter, började han gråt-jama och be mig vänta på honom. Bara han såg att jag stannade och vände mig om på cykeln, var det bra… Då kunde han sluta ängslas och kunde springa utan att hela tiden trötta ut sig med att jama samtidigt.

 

***

 

Gårdagen var en händelserik dag för Vagabond. På förmiddagen hörde jag hur det blev ett kattslagsmål alldeles utanför, men jag hann inte se skymten av vare sig Vagabond eller den han slogs med. Men han slogs ju på sin egen domän, så att säga. När jag kom ut på trappan var de stridande parterna borta. – Amigo och Tequila var inne, så det var tydligen någon helt annan katt han bråkade med. Men vilken katt vågar gå hit, när jag har en så vaksam katt, som Vagabond, på tomten? Det kan man undra. (Långt senare har jag fått reda på att icke mindre än två nya familjer har flyttat hit till dessa kvarter. Båda familjerna har katter, och dessa katter måste ju också försöka skapa sig egna revir. Kanske är det med dem han slåss.) – Om dessa andra katter höll sig inom sina revir, skulle ju inte Vagabond behöva kriga alldeles utanför vår egen ytterdörr.

Svaret på vem Vagabond slagits med den här gången, fick jag någon timme senare när jag hittade ett blått katthalsband i gräset. Det satt en mässingstub på bandet. Den innehöll en remsa där det stod både kattens och ägarens namn. Det visade sig vara en av de nya grannarnas katt, som tappat halsbandet. Det låg på platsen där jag hört skriken lite tidigare. Så Vagabond kan tydligen fila upp inkräktarna när de kommer för nära. Om de inte har här att göra, så är han ju i sin fulla rätt att avhysa vem han vill. – Lite konstigt att han gav en hona stryk, för en hona verkade det vara med ledning av kattens namn. Men han räknar väl den här tomten för sitt revir nu – och då gäller det ju att försvara gränserna mot intrång. Hur han har burit sig åt för att slita halsbandet av kattfröknen begriper jag inte, men det får väl stå för Vagabond. Men han tiger om saken. (Långt senare fick jag veta att katten som ägde det blå halsbandet blivit kristnad till ”Berit”, innan ägaren lyckats fastställa kattens kön. Berit var alltså en hane. Detta berättade ägarinnan när jag förde saken på tal.)  

Dagen gick utan några fler eller större strapatser. Alla katterna till och med Tequila vågade sig ut på promenad i rastgården. Trots att Vagabond också var där. Solen sken och det var ljuvligt. Jag grejade med mina växter och pratade med katterna och i ett nafs låg dagen bakom oss. Jag kunde frankt konstatera att dagen lagts till historien. Men kvällen var kvar… och som sagt gårdagskvällen var alltså sommarens första ljuvliga sommarkväll. Datumet var den 23 maj 2014.

Min son kom på besök. Han och en kompis skulle iväg till en båttävling dagen därpå. De skulle köra långt och skulle ge sig iväg i ottan och sonen skulle sova över i sitt gamla pojkrum. Därför ville jag inte att Vagabond skulle stå och jama utanför sonens stängda dörr. Han skulle ju upp tidigt och behövde slagga ostört några timmar. Därför sa jag till Vagabond att han kunde gå in på mitt sovrum och vila sig där istället. – Efter att jag släppt in Vagabond där, stängde jag dörren dit in och gick tillbaka ner. Jag hade middagsdisken kvar att ta hand om. Men kvällen var så ljuv, så jag gick ut och grejade lite i trädgården istället. Kvällen var ljus och myggen hade inte hunnit komma igång på fullt allvar ännu.

När jag någon timme senare stod vid diskbänken, upptäckte jag att det tassade in en randig katt genom altandörren som stod på glänt. Vem sjutton var det…? Var kom den katten ifrån och vems var det? Randig precis som Vagabond, men han var ju instängd på övervåningen. – Eller…, var han kanske inte det längre…? – Hade han börjat lära sig öppna dörrar nu också, tänkte jag och gick för att kolla om sovrumsdörren var öppen. Det var den inte. Däremot var balkongdörren inne i sovrummet lite öppen… och det visste jag att den var. Där inne i sovrummet, fanns ingen katt. Alltså var det Vagabond som fanns nere i köket. Han hade således hoppat ut… Ut från andra våningen… Den katten är inte bet. Han löser de flesta problem på egen tass.

– Men käre katt…! sa jag och spände ögonen i Vagabond när jag kom tillbaka ner till köket. Det är ju du…! – Jag tycket väl det… – Har du hoppat från andra våningen…? Kastat dig ut i periferin, utan att skada dig mot plattläggningen?

Jag tyckte nästan att Vagabond gjorde en axelryckning där han satt vid kylskåpsdörren och väntade på att bli serverad.

”Javisst… är det jag – och på fråga nummer två kan jag svara; att visst har jag hoppat ut, och det där med att skada sig; jag fällde givetvis ut landningsställena innan jag tog mark, så det var ingen buklandning, ifall du trodde det, Moa.”

Han blinkade, och kisade upp mot mig. Det såg ut som om han log när han bugade, lite blygt, och sa med dov stämma: ”Det var väl inget, man är väl vältränad och mina biceps är det inget fel på. Inte på höftmuskulaturen heller, så det så!”

Eftersom jag stod som paralyserad bugade han ännu djupare, för att visa sig underdåning och jag tyckte han sa: ”Kan man få lite käk nu då…? Eller måste jag buga ytterligare en gång? – Lite ost skulle smaka bra, efter den här flygturen.” För att förtydliga det han sagt, flyttade han blicken mot kylskåpet. Det brukade hjälpa, det visste han.

Så här dramatiskt är det att ha Vagabond som sambo. Det händer hela tiden saker runt den katten. Hoppas att framtiden inte blir trasslig. Måtte det värsta vara över nu, så jag, tillsammans med mina siameser, kan fixa resten av omhändertagandet av den här hemlöse katten. Vi går ju snart in på det tredje årets början med samboskapet… Vagabond och jag, samt Amigo och Tequila. Vad det anbelangar den kattan, har hon börjat bli modigare. Hon ligger inte längre som en kroniker i elementsängen. Kan lägga sig lite var som helst och är ofta uppe och spatserar…, och framförallt: hon går ut en sväng och får luft och sol. Det är värdefullt att det börjar bli katt av henne igen. Kanske hon förstår att hon och Amigo måste hålla sams med Vagabond.

Man kan inte göra annat än hoppas att allt ska gå bra i fortsättningen. Jag har gjort allt jag kunnat, så nu hänger det på själva ödet, vart det vill att den här historien ska sluta. Vagabond är avmaskad, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Fri från öronskabb och i förrgår gav jag honom medel mot fästingar, så nu slipper han även den plågan några månader framåt.

 

***

 

Just den här eftermiddagen blev både katterna och jag överraskade av en åskskur, som seglade upp hastigare än någon av oss räknat med. Jag fick slänga rensjärnet och kuta in med Tequila i täten. Stängde altandörren och bröt strömmen när den första riktigt otäcka åsksmällen kom. Av den där åskguden har jag tidigare fått saker fördärvade. Så nu skulle jag lura Tor. Lade mig på soffan och löste korsord medan ovädret pågick. Amigo var ute, men jag vet att han tar skydd i katthuset, när det blir kärvt i naturen. Ett perfekt tvåmansboende som jag fick av Greger. Byggnaden ser ut som en barack. Rödfärgat med vita knutar och vita lister runt om de både dörrhålen. Samt ett gulligt skärmtak över ingången. Men Vagabond…? Nä… han hade nog lagt iväg åt annat håll och kommit undan skuren, resonerade jag och tänkte inte mer på det, utan lät hagel och regn piska rutorna rena.

När den första skuren slutat, kom jag på att jag borde öppna locket till drivbänken och ta vara på vätan som kom ovanifrån. Därför klev jag i träskorna och gick ut. Vem möter jag, om inte en dyblöt Vagabond, som stegar fram från något gömsle i trädgården. Inte det bästa stället vad jag kunde förstå. Jag förebrådde honom för att han var så stel i nacken att han inte kunnat knacka på hos Amigo, som oskyldigt tittade ut genom sin glugg i baracken.

”Kvarta hos det där… monstret… – Aldrig”, jamade Vagabond ynkligt. – ”Skulle väl aldrig falla mig in att trycka ihop mig med honom i den där holken. Bo ihop med en sån som han…” – Katterna blängde på varandra…, och jag tyckte att Amigo sa: ”Ha, ha-haa…, du blev rejält fuktig, va… din olidlige tyyyp…!”

 

***

 

Kapitel 66  En helt ny vändning

 

När jag minst anade det, tog den här storyn med Vagabond en ny vändning. Slutet skulle bli helt annorlunda. Ödet självt hade ingripit.

När min vän Stig dök upp den här dagen, hade jag en hel del att diskutera med honom. Det var en sen höstdag, men solen hade tittat fram och det var riktigt varmt på min uteplats, där vi placerat oss med en kaffetermos och ett par kanelbullar.

Amigo kom och hoppade upp i mitt knä. Tequila låg kvar inne. Vagabond höll till borta vid tujorna och rotade. Han tycktes ha fått fatt i något intressant i den där lövhögen, som låg vid sidan om trädgårdslandet. Kanske hade han fått upp vittringen på någon gnagare eller möjligen aromen av en igelkott som höll på att göra iordning sitt vinteride.  Vagabond är alltid bizi sysselsatt.

Jag berättade för Stig att jag hade fått besked om att nu skulle min höftledsoperation bli av. Problemet med katterna skulle alltså bli riktigt akut. Var gör man av två stridande hankatter, när man måste läggas in på Landstingets hotell.  Att Stig skulle behöva passa mina pissenissar under min sjukhusvistelse var för mycket begärt. Ingen människa kunde begära en sådan sak av honom, inte ens jag hade mod att be honom. Dessutom var han kattägare själv, så han kunde ju inte flytta hem till mina busar under tiden jag var inlagd på sjukhuset. Eftervården för min del kunde bli lång, så det som behövdes just då, var ett permanent hem åt Vagabond.

Efter Vagabonds eventuella omplacering, närde jag ett stort hopp om att mina andra katter skulle bli normala och sköta sig, så det blev möjligt för någon att komma hem till dem och se till att de fick mat och ombytt strö i toalettlådan. Att tala förstånd med katter… det hade jag försökt mig på i treochetthalvt år, utan att lyckas. Så inte var det med något stort hopp om en lösning, som jag den här dagen började diskutera med Stig om katternas framtid.

Vad kunde jag göra? Sätta alla tre katterna på ett kattpensionat? Nej, det skulle bli för dyrt. Kunde jag möjligen sätta Vagabond på ett pensionat? – Nej… Även det skulle kosta för mycket, med tanke på att min konvalescens efter operationen skulle bli lång. Det skulle alltså dröja innan jag kunde böja mig så djupt, så jag skulle klara av att torka kattpiss igen. Dessutom dök tanken upp över hur Vagabond skulle må, om han fick sin frihet inskränkt, som man måste säga att han måste få på ett pensionat. Nu var han van att gå ut och in som han ville. Bara att jama… endera på insidan eller utsidan. Det där med att komma in eller ut hade han för länge sedan räknat ut. Så det var inget problem. 

Så fick jag, vad jag trodde var, en snilleblixt. Om jag vetat hur galet allt skulle bli, hade jag givetvis skrotat idén omedelbart.

Stig var djurvän och Amigo vågade dessutom visa sig, när han kom på besök. Han kunde tillochmed gå fram och nosa på Stig, men där var det stopp. Att bli klappade av en annan människa än av mig, vågade han inte. Det var alldeles för farligt. – Jag visste ju hur livrädd Amigo var för allt vad människor hette. Därför vågade jag knappt hoppas, att han skulle kunna bli förtrogen med Stig, men honom hade han ju sett under många år. Jag hoppades att så småningom borde han ju vänja sig vid en annan ägare. Därför frågade jag Stig om han möjligen kunde tänka sig att bli Amigos nya ägare.

Efter ett par tysta minuter mötte jag min väns blick. Jo, om jag trodde att Amigo kunde gå med på det, så kunde han tänka sig att ställa upp och göra ett försök. Hans katt var ju en hona, så chansen att det skulle kunna gå bra kanske fanns.

Kanske skulle Vagabond sluta markera när han blev ensam med Tequila. Hon var ju en hona, så henne behövde han ju inte kriga emot. Alltså skulle Vagabond bli herre på täppan, utan att tvingas övertyga någon om den saken.

Sagt och gjort. Stig och jag kom överens om att testa min idé. Amigo skulle få byta ägare. Han skulle bli sambo med Stig och hans honkatta, Busan! – Vi gick in och jag tog fram transportburen och placerade Amigo i den och så for vi iväg hem till Stig.

Att åka bil gillade inte Amigo, men vad var det han inte gillade… Den listan kunde göras lång. Att öppna transportburen hemma hos Stig, var ungefär som att öppna burdörren och släppa ut en frisk vind. Vips var Amigo försvunnen. Han kom inte fram hur jag än lockade. Därför lämnade jag honom utan att säga adjö.

När jag senare på kvällen hörde att Amigo inte visat sig framme, utan satt kvar och tryckte under sängen, blev jag inte särskilt överraskad, inte bekymrad heller. Att det skulle ta tid hade jag förberett mig på.

Vi får se tiden an, och hoppas på att han samlar mod och kryper fram, sa jag när jag hade telefonkontakt med Stig.

 

***

 

Vagabond såg inte besviken ut över att ha blivit av med sin motståndare. Utan minsta betänklighet intog han högsätet på klöstunnan. Han verkade trivas och slutade pinka. Nu behövde han inte markera sina revir längre. Tequila hade han ju som i en liten ask, utan att det fanns en rival inom syn-eller hörhåll. Vad mer kunde han begära av livet.

Att allt, om bara några dagar, kunde ändras, var han helt ovetande om, och tur var kanske det för både honom och mig. 

När det gått två dagar, utan att Amigo krupit fram från sitt gömställe hemma hos Stig, beslöt jag att åka dit, för att göra ett försök att övertala katten att komma fram. Detta misslyckades dock.

Jag trodde att vid det laget borde Amigo vara både hungrig och kissnödig. Tyvärr satt han helt orörlig under sängen. Han verkade i det närmaste vara helt förstelnad. Det enda mitt besök ändade till, var att han i vild panik rusade ut från sitt gömställe och kravlade sig in under soffan i vardagsrummet. Den soffan gav inte utrymme för att kura ihop sig bekvämt. Den tunga möbeln gick knappt att rubba. Ingen idé att försöka. Då skulle vi bara skrämma Amigo ännu mer. Precis som vi alldeles nyss gjort genom att dra på den otympliga dubbelsängen. Under sängen hade det åtminstone funnits utrymme för en katt, så det nya stället var att byta ner sig.

Den återstående veckan blev bekymmersam. Dagarna fram till min operation var lätt räknade och Amigo satt fortfarande som en stenstod under soffan hemma hos Stig. Mat levererades på ett tefat som sköts in under soffan. Toabesöken klarade Amigo av när natten föll på, då när han trodde att ingen såg honom.

Stigs egen katta var inte vidare förtjust över att ha fått en siames liggande under soffan. Med stor skepsis kikade hon in under den. Backade några steg och fräste, samtidigt som hon sa till sin husse: ”Kan du inte dammsuga bort det där monstret som ligger och trycker under soffan, så man kan börja se på teve, och känna sig som folk igen!” – Hon hade aldrig haft någon kattkompis, och deklarerade tydligt, att hon inte heller saknat en frändes sällskap. Hon klarade sig mycket bra ensam.

När det gått åtta dagar, utan att jag lyckats få fram Amigo när jag varit och hälsat på, beslöt jag mig för att inte ge upp med mindre än att få fram honom. Nu skulle jag ha fram kattuslingen, därmed jämt. – Det tog nästan en hel dag för mig att övertyga honom om, att han skulle få komma hem. Efter mycket om och men, kröp han till slut fram ur sitt usla gömsle, både dammig och skräckslagen. Trött och stel av den obekväma ställning som hans kropp fått inta under en dryg vecka.

Kvickt stoppade jag Amigo i transportboxen, och så bar det av hemåt. Där hemma väntade inte Vagabond med glädje. Han hade acklimatiserat sig, och trivdes med sin chefspost som han intagit.

Tequila hade inte gillat den nye chefen. Därför hade hon blivit liggande likt en kroniker i sin elementsäng. Det var sällan hon klev ur bädden för att inta föda eller uträtta andra naturbehov. Stämningen var lugn, men inte alls bra mellan henne och Vagabond.

De få gånger hon visade sig ute på golvet blev Vagabond eld och lågor och ville leka med henne. Men det ville inte hon höra talas om, och skyndade undan, vilket hade till följd att Vagabond satte fart efter henne. När jag såg det, skrek jag givetvis åt honom att sluta med sina uppvaktningar, men Vagabond plirade bara grönt åt min stränga röst. Han nonchalerade det jag sa och fortsatte jaga Tequila, trots att hon både fräste och skrek. Nu började mitt tålamod tryta. Katterna begärde det orimliga av mig. Inte ens Vagabond ville vara en lydig och snäll kisse längre. Han gjorde upp sina egna spelregler.

 

 

***

 

 

Kapitel 67  Nya vyer för Vagabond

 

Vad inte Vagabond hade räknat med, det var att han om bara några sekunder efter Amigos återkomst, skulle mista platsen som chef. Överraskningen kom när han, inget ont anande, låg på soffan, mätt, varm och go, för att ta igen sig en stund. Just i den stunden när han funderade över om det var gnagare eller flygfän, som han skulle spana på när han vilat färdigt och gett sig ut på ranchen igen. – Just då kom Moa och slet bryskt upp honom från soffans varma underlag.

”Va, sjutton… tar du dig till människa, ser du inte att jag vilar middag?”, hade han velat ryta, men han var ju en snäll och sympatisk katt, så han bligade bara lite sömnig mot Moa, som såg ovanligt stressad ut, och som höll alldeles för hårt om hans randiga kropp. ”Aj… det gör ju ont, Moa. Ta det lite försiktigt!”, försökte han jama, men inte lyssnade hon inte. Nä, då det hade hon inte tid till. Hon konkade vidare med honom tills hon kom ut till tvåmetersmannen, som stod ute i farstun. Då beordrade hon att han skulle öppna dörren till transportburen som stod på golvet. Långeman var dum nog att lyda. Hade han inte gjort det hade Vagabond hunnit ta ett språng, och sätta sig i säkerhet. Det där med transportburar hade han fått nog av. Det brukade aldrig sluta bra, om man kom in i en sådan, det visste han alltför väl.

Långeman var översvallande behjälplig och höll upp fångstburen, så att Moa enkelt kunde putta in honom baklänges i den, innan han ens hunnit tänka på att protestera. När dörren till boxen stängdes, anade han oråd, men då var alla flyktförsök grusade. Vad hade de nu i kikar´n de där två mänskorna?

Människor är inget att lita på, det var en tes som han lagt på minnet.

Vad snackade Moa och Långeman om egentligen? Var det möjligen den där otäcka sprutan…? Han vågade knappt ta tanken till sig. Han hade hört så mycket om den. Ruskigt värre. Efter den väntade Regnsbågsbron… Dit skulle man komma efter den injektionen, det hade Vagabond fattat, men dit ville ju inte han. Frisk och stark och livsbejakande som vad han var. Men hur skulle han kunna komma ur denna knipa, instängd i en flygsäker transportbur? Nu var goda råd dyra.

Vagabond ropade med hög röst:

”Hörru, du, du! Jag har åkt i den här kabyssen förr, och jag vet var vi hamnar. Jag har ingen skabb i öronen, inte ont i magen heller. Inte ens bitsår i svansen den här gången. Allt är bra, jag mår priiiimaaa! – Släpp ut mig, snälla. Detta måste vara ett stort missförstånd. Jag ska ingen stans idag, och det där med bilåkande för ro skull, behöver du inte tänka på, Moa. För jag tycker det är en fasa att lyssna till det där morrande ljudet, som låter som en jättestor tiger och osar bensin. Roa er med något annat.

Åka bil var det värsta Vagabond visste, så varför skulle han bestraffas med en sådan åktur?

Kan det här möjligen vara straffet för att jag jagade Tequila i morse. – ”Men det var ju bara på skoj, hör du det, Moa? På skoj…, var det ju. Man ska inte straffa katter retroaktivt, det står det om i böckerna, men de har du kanske inte haft tid att läsa”, snyft-jamade han.

I ett nafs steg kattångesten upp inom Vagabond. Under de år som gott, hade han lärt sig en hel del av det svenska språket. Ord som: ost, kattmat och katthem… Möss, sork och strömming, lät väl bra, men inte kattpensionat. Dåligt väder snackades det ofta om, men det gjorde inte honom något, men när de nämnde Blocket och annonser, blev han bekymrad och brukade gå ut en sväng för att få tankarna att klarna. Men han hade hört mycket annat också, som lät ruskigt. Veterinär, spruta och Regnsbågen… Var det just precis i den ordningen…? I så fall kunde man ju sätta likhetstecken mellan den där sprutan och ”De sälla jaktmarkerna”, misstänkte han.

Han mindes att han hört Moas upprörda röst:

”Nog ska det väl gå att få en annan lösning.

Långemans svar mindes han också:

”Det är för bövligt om det ska gå den vägen på en så fin katt.”

Men Vagabond var ju inte hundra på om det var honom eller någon annan kisse de hade talat om. – Det där förbaskade Blocket… kom upp nästan ett par gånger om dagen, när Moa pratade med någon i telefon. Ruskigt värre alltså. Där på Blocken hade han fattat, att en katt kunde få vilken djävul som helst till husse eller matte. Varför lade inte Moa ner allt det där med att byta hem åt honom, han var ju fullt nöjd med det hemmet som han hade. Dumt att hålla på med sådant nu, när det var bråttom inför den där sjukhusvistelsen.

Han hade ju aldrig någonsin klagat på vare sig maten eller komforten, så varför skulle han i så fall tvingas byta hem? Han gick ju ut till dasset, så Moa behövde aldrig tömma någon potta efter honom. Pälsvården skötte han med sin egen borste, så den behövde hon inte heller tänka på. Håret satt fast på kroppen, så hon behövde inte borsta bort hår från sina kläder. Det hade han med egna öron hört att Moa sagt till en väninna att hon tyckte var lustigt… Katter brukar fälla hår hade hon sagt, men det gör inte Vagabond!

Han sträckte på sig när han tänkte på det berömmet, för det var en uppskattning som han lagt närmast sitt varma hjärta.

Lite extra ost bad han ju om ibland. Kanske var det den utgiften som blivit betungande för Moa… Men han hade ju försökt att hålla igen på det där med ost, men det var svårt, för det var det godaste han viste. Ost, medelstark; prästgårds, eller Herrgårds… Vilken delikatess.

Rätt som det var hörde Vagabond Moa säga:

– Den här klumpen tar vi i återfrakt!

– Återfrakt…, hur menar du nu…? frågade Långeman.

– Jo, jag menar så här: sa Moa. Du får försöka ta med dig Vagabond hem. Han är ju helt socialiserad nu efter treochetthalvt år hos mig. Så honom får du nog inget besvär av. Dessutom får din hona ett exemplariskt sällskap, för hon gillade visst inte det där med siameser under soffan, rabblade Moa och Långeman stod som förstelnad och bara såg på henne medan hon tog på sig kappan.

Oj, oj… Karln hade ju inte hunnit svara, och hur skulle han ha hunnit det, grunnade Vagabond, och kände hur skräcken grep tag om hans kropp, där han satt hopkurad i resboxen.

 

***

 

Efter någon halvtimmes otäck bilfärd förstod Vagabond att han blivit bortrövad från de fria vidderna hos Moa. Hon hade sålt honom till Stig-Långeman. Inget fel på den karln, i och för sig, men hans bostad var ett enda stort fel.

Det ekade när han tassade ut på golvet och parketten blänkte som glansis. Här har du en ljuvlig uteplats, gol Moa och öppnade dörren till en glaslåda som hängde utanpå ytterväggen. Vad menade hon? – Uteplats… Inte en enda buske. Betong istället för gräs, inte vare sig möss, sork eller fåglar fanns det i den glaslådan. Högt uppe i luften måtte han vara, för han såg bara trädtopparna genom det där glaset. Molnen också, men fy, inte kunde det vara någon njutning att sitta där och beskåda världen. Utan att medverka, dessutom. Som att sitta på bio och iaktta allt roligt som andra hade för sig nere på gatan. Nä, tack… Detta var då rakt inget för en ”Viddernas man” som en Vagabond som lärt sig leva i naturen.

– Å… här har du utsikt, Vagabond, kuttrade Moa, kolla ska du se!

– Fy, och usch, fnös Vagabond när han kollade ner på asfalten. Här finns ju inte en endaste grön äng, jamade han och såg frågande på Moa.

Om det hade funnits ett grönområde nedanför balkongen vad skulle han ha haft för nytta av det? Han var ju flera våningar upp i luften. Såg allt som genom något slags luftperspektiv.

Vagabond hörde hur Moa sa adjö till Långeman och önskade honom lycka till. – Lycka till med vad? undrade Vagabond, men iddes inte fråga. För han hade redan fattat, och något kvitto på sina misstankar behövde han inte. Han var en intelligent katt.  Det var alltså i den här bunkern resten av hans liv skulle utspelas. Se allt genom glas, men dofterna då… Vittringen av villebrådet kan man ju inte känna genom en glasruta, men det förstod nog inte de där människorna, som hade möjlighet att gå ut och in som det passade dem.

 

 

 

***

 

Det kändes ödsligt när både Moa och Långeman lämnat lägenheten. Tyst och konstigt. Han hade sett att det låg en brokig katta och sov i en korg. Men hon hade verkat så högfärdig, så henne var det nog ingen idé att försöka göra sig bekant med. Fast det hör ju till att hälsa, och presentera sig och det beslöt han sig för att göra nu när han inte hade något annat för händer.

– God dag på dig, lilla fröken hårfager, sa han så mjukt han kunde…

Där avbröt han sig, för ingen månraket kunde ha gått så raskt till väders som vad den kattan gjorde. Det knakade i kornischen och den åkte på sned, när hon med ett elegant hopp landade på den. Gardinen svajade till och råkade få med sig en halvdöd pelargonia, som stått i fönstret och väntat på en ny vår. Det skrällde i parketten när krukan mötte golvet. Jord och krukskärvor flög. Vagabond hade fått ta ett raskt hopp baklänges för att inte bli träffad av studsande lekakulor, som kom emot honom likt en hagelsvärm ur ett gevär. Det smattrade utöver golvet.

Han ruskade på huvudet och tänkte: Galenpanna…, vilken tokig katta!

Där uppe vid taket satt Långemans katta, Busan, som någon slags kattuggla, i flera timmar och kollade ut över rummet. Inte en blinkning kunde Vagabond se att hon vågade göra. Nu var hon allt skraj, den tuffa bruden. Surt sa räven.

– Ja, ja… Sitt där du… Inte gör det mej nått, sa Vagabond och blängde upp mot taket. Du tröttnar nog snart. Om du inte trillar ner förstås, tillade han med lite hån i stämman. Det ser inte vidare bekvämt ut, må jag säga, så inte skulle jag vilja byta med dig.

Men de orden och ett sista ögonkast upp mot den svajande kornischen, gjorde han en piruett bland jord och lekakulor och gick ut i köket för att kolla matskålarna.

”Bra att Långeman inte är hemma”, grunnade han medan han åt lite av kattmaten som var kvar. ”Lika bra att han inte vet vad vi håller på med när han är borta. Busan är så feg så hon törs inte skvallra, kan aldrig tro det.”

 

***

 

Det där med att hälsa i tass, hör ju till när man kommer ny till ett ställe, tänkte Vagabond, och spände den högra bicepsen. Han hade varit nära flera gånger, men då hade Busan gett honom en situps med klorna ute, och så gör man väl inte? En välkomstkram hade han hoppats få, för det var vad han hade tänkt ge henne. Inget annat, nä, dåå… Han var en hygglig kisse. En chevaleresk kavaljer, som visste hur man skulle bete sig i sällskap av hondjur av den egna arten. För visst hade han väl peil på det? Det hade hans mamma, en gång för alla präntat in, så det så!

Busan såg grinig ut tyckte Vagabond när han kisade mellan sina mörka fransar, och lyssnade till hennes muttrande.

– Så fort man vänder ryggen till händer nått, klagade Busan och lade av en svordom när hon kom tillbaka från köket efter att ha käkat frukost tillsammans med Långeman. – Ligger inte den där randiga gangstern mitt på husses säng…? Jo-hoo då, det gör han. Bäst att ta skydd uppe i skåpet. Där kan han inte ta mig, för han är alldeles för fläskig, den där drasuten.

Därefter tog hon ett hopp ända upp till överskåpet.

Vagabond ryckte till av förvåning och blinkade ett par gånger: ”Bevare mig… Det där var inte dåligt, kan hon ha vunnit något mästerskap, tro? … vara en kändis, kanske. Vunnit SM-titel… – … eller varför inte rent av VM-titel. Det där hoppet vill det väl till att jag själv skulle klara”, grunnade Vagabond, som legat och sovit räv på Långemans säng.

”Va, kattsingen yrar jag om”, tänkte Vagabond, och satte sig upp, när han erinrade sig en händelse, som utspelat sig för bara något år sedan hemma hos Moa. Han gäspade och försjönk i det ljuvliga minnet:

”Jag skulle visst klara ett sådant hopp. Jag har ju alldeles glömt bort, att jag innehar mitt eget rekord på 1.80 m. Mitt alldeles egna höjdhopp, utan att ta sats. Dessutom var det med tung last. Jag tänker på den där gången när jag knyckte en grannes råttfälla. Det var med vidhängande råtta. En råtta i mediumklassen och Big-fälla. Ex-large fälla, alltså. Det skulle nog inte den där smala stadskattan, Busan, klara av. – För att klara ett sådant hopp, krävs det att man är en vältränad Bonnis med vältränade muskler. Knappt jag tror att jag skulle klara av att göra om min bravad.

Moa hade ju födelsedag den där gången, och jag hade inga pengar. Långt till affären var det också för mig som inte har så långa ben. Men ett litet bidrag till matkontot, skulle hon säkert sätta värde på, tänkte jag när jag kånkade hem den där jätteråttfällan. – Den gången så Moa verkligen snopen ut. ´Måste vara grannen, sa hon…, för inte kan väl katten klara en så stor fälla med vidhängande mus?´”

 

***

 

Vilken fjompig katta, tänkte Vagabond när han började förstå att Långeman fick bära Busan ut i köket och servera henne mat där, med dörren stängd, så han inte fick vara med. Fast efteråt när Långeman burit henne tillbaka till överskåp inne i sovrummet, brukade Vagabond få en extra ostbit som tröst för att han blivit portad från gemenskapen någon timme. Det hade väl inte gjort något om han ätit frukost samtidigt med Busan och Långeman. Det skulle ju ha länkat dem samman bättre. Suttit till bords som en hel familj. Tänk så gemytligt det skulle ha känts. Men, suckade Vagabond och mindes sin mors ord: ”Man kan inte få allt.”

Långeman var ofta borta. Det var både bra och dåligt. Dåligt… på så vis att när husbonden inte var hemma, var det ingen idé att sätta sig vid kylskåpet och vänta på ost. Det var även bra … när hussen inte var hemma. Det var ju då som Vagabond kunde försöka sig på, att bli närmare bekant med den där fagra långhårskattan. Han gjorde allt för att hon skulle falla för hans randiga charm, men det verkade vara en synnerligen svårflörtad böna. Eller var hon kanske en sådan där som man kallade ”flata”? Kunde han kanske fråga om hon var lagt åt fel håll?

 

***

Kapitel 68  Tristessen smyger sig på

 

Vagabond började tycka att det var långtråkigt. Han hade ju inget att göra under dagarna. Inget att syssla med om nätterna heller. Bara ligga och slappa…, det var inget liv för honom. Han ville vara aktiv. Vara till nytt på något vis, men vad nytta kunde han göra i en lägenhet högt uppe i skyn? Dessutom en våning helt fri från möss och sork. Det var ju inte något trivsamt liv för honom. Hos Moa hade han – åtminstone vintertid, bör tilläggas – kunnat lyssna till hur mössen gnagde i väggarna. Han mindes det mysiga ljudet av gnagartänder. Hur spännande det varit att sitta på vakt och hoppas… Hoppas att gnagarens tänder skulle hålla och att timmerstommen skulle paja. Han såg för sig hur han väntat på att göra det där dödsföraktande hoppet och … dimpa ner mitt på … och …

Där avbröt Vagabond sina tankar, svalde saliven som börjat rinna ut ur ena gipan. Blinkade bort ett par tårar och suckade.  Han blev alltid så deprimerad av att gå tillbaka i tankarna, och minnas flydda tider. Tiderna hos Moa och siameserna. ”Är det så här mina resterande dagar ska bli, då hade jag nog haft det bättre på det där andra stället; Vid den där regnbågsbron eller vad det var som Moa och Långeman hade pratat om. I de där sälla jaktmarkerna borta vid Regnbågen hade jag åtminstone kunnat jaga, det kan jag inte här. Finns inga levande väsen i den här varma och sterila våningen. – Jo, en och annan torr mal eller nattfjäril har jag sett”, snyftade han.

Sitta i fönstret och glo och längta ut till friheten hade han tröttnat på. Allt på andra sidan glaset var ju ändå helt onåbart för hans del. Den här sortens existens var inget riktigt liv för en amper katt, som var van att leva lantligt stadsliv i ur och skur. En katt som kunde sköta sig själv så långt det var möjligt. Tristessen spred sig som ett gift i Vagabonds ådror.

Hur skulle han kunna fördriva dagarna så de kändes meningsfulla? Tvätta sig…, gno och putsa. Det gjorde han ju efter varje måltid, men det kunde han väl inte hålla på med dagarna i ända? Vässa klorna hade han gjort tusentals gånger på det där klösträdet, så han hade nästan kommit ända in till stommen.

Teveunderhållning kunde han inte roa sig med, för apparaten var ju avslagen när Långeman var borta och när han äntligen kom hem, tittade han enbart på sport, och sådant var inte Vagabond intresserad av. En bra naturfilm, skulle han ha velat se. En film med fåglar, möss och andra smågnagare. Annars kunde det kvitta.

Vagabond började förstå att han skulle bli tvungen att snacka allvar med den där högfärdskattan, som låg i det där skåpet uppe vid taklisten. – Om han fick liv i henne kunde ju de två ha trevligt tillsammans. Det skulle vara intressant att veta hur hennes liv hade varit. Från vilket land hon kom och sisådär. De där Siameserna hade berättat att därifrån de kom var det varmt och gott, fast de fick väl skylla sig själva som inte hade ordentliga pälsar. Hade det gjort som han själv, skaffat en Polarpäls, hade ju inte de heller behövt frysa. Den här kattan hade åtminstone päls. Den såg dyr ut dessutom. Nutria…? Det luktade så, men nää, det var nog silke eller kallades det kanske angora? Söt var hon i alla fall. Han skulle inte ha ett dyft emot att gänga sig med henne. Skam den som ger sig, tänkte han och spann en stump för henne. Men hon bara fnös och tittade en aning nötbrunt på honom. Konstig ögonfärg, men gulbruna ögon hade han ju hört talas om, och det passade bra på henne.

 

***

 

Denna vantrivsel som Vagabond kände i en steril lägenhet, kunde han inte berätta för någon om. Han kom ju inte i kontakt med någon mer än Långeman. Moa hade ju slutat att komma och hälsa på. Sista gången hon kom hade hon med sig en tablett som han skulle ha. Det var mot inälvsmask. 

– Den här tabletten ska du ha Vagabond, sa hon och klappade på sitt knä.

– Jahaa, jamade han och hoppade upp i hennes knä och satte sig till rätta.

Den där lilla tabletten var han ju van att få med någon månads mellanrum. Men nu förtydligade Moa att detta var den absolut sista tabletten. I fortsättningen skulle han inte behöva maskmedel, för nu skulle hans diet bestå av kattmat. Inga fler möss, alltså.

Det lät dystert, kunde det vara så illa att den här lägenheten var hans slutstation. Det rös över ryggen på honom när han tänkte så. Aldrig mer några mjuka, varma möss…

 

***

 

Kapitel 69   Uppbrottet

 

Det var Stig som ställde upp för mig under min sjukhusvistelse. Han axlade det tunga oket att sköta mina katter, Amigo och Tequila. Dessutom blev det han som fick ta hand om Vagabond, trots att hans egen katt inte ville ha någon kattkompis.

Som en tätting fick han fara mellan mitt hus och sin egen bostad, för att hålla ställningarna på båda platserna, så ingen bröt sig in hos mig eller gjorde åverkan. Allt detta gjorde han med den äran. Någon annan lösning lyckades vi inte finna.

När jag blev utskriven och kom hem efter några veckors konvalescens stod huset kvar, och båda siameserna såg välnärda ut och hade inget att klaga på. – Men ett helt annat akut problem hade uppstått under min sjukhusvistelse. Vagabond och Stigs katt, Busan, hade kommit i luven på varandra riktigt rejält.

Vagabond var ingen besvärlig katt i vanliga fall. Fick han bara lite mat och en ostbit, så var han nöjd. Men Stigs egen katt, Busan, mådde dåligt. Hon var livrädd för den här randiga vandringsmannen. Djupt chockad. Hon var rashatare så att säga, och kunde inte förstå varför hennes husse helt plötsligt öppnat flyktingförläggning i deras hem. Allra först hade ju hussen kommit hem med en tanig siames. En riktig räddhare, som bodde under deras teverumssoffa en dryg vecka. Omedelbart efter att den katten försvann, kom ju den här randiga jättekatten. – Asylsökande hade Busans husse förklarat att den där randiga katten var. Men flyktingar hade inget i deras hem att göra, deklarerade Busan och satte sig på tvären. Hon hade inte minsta förbarmande med den hemlöse katten. Det var inte hennes problem att den där vandringsmannen blivit utan bostad. Att hon skulle behöva en randig sambo, var det dummast hon hade hört, och det stack hon inte under stol med.

”Ut härifrån”, fräste hon och lade öronen bakåt.

 

***

 

Av sysslolöshet och tristess hade Vagabond blivit som förbytt. Han jagade Busan som den värsta tyrann. Han ville absolut bli närmare bekant med denna fagra mö. Men Busan vägrade.

Vagabond vaktade så noga på Busan, att det blev helt omöjligt för Stig att ha båda katterna under samma tak. 

Busan var skräckslagen, och låg för det mesta i garderobens överskåp. Hon fick bäras ut till matskålarna, annars fanns risken att hon skulle svälta ihjäl. Toalettlådan behagade hon strunta i när hon upptäckte att Vagabond använde den.

”Nähää… Någon måtta får det vara. Dela matskål har jag funnit mig i… Men jag sätter mig inte på samma potta som den där busen pinkat i, ingen vet vilka baciller han är behäftad med”, sa hon och bajsade i stället mitt på golvet.

Det började bli jobbigt för Stig, och det är inte svårt att förstå. Katter som inte kommer överens är ett elände, ingen vet det bättre än jag själv.

Kulmen kom en kväll när Vagabond gav sig den på att han skulle ha fatt i Busan. Jakten gick – under vilda skrik från Busan – upp över byråer, bokhyllor, gardinsänger och ner på golvet, under sängen och upp i taket. Katterna virvlade som löv och Vagabond så stor och tung han nu än var hängde med i denna slalomlöpning. Nästan ända upp i Busans överskåp lyckades han ta sig. Den vådliga färden slutade med att Busan fick en skada i ett framben. Hon blev illa däran och kunde inte stödja på frambenet. Spricka eller sträckning, vilket det var så skulle det nog läka. Men det kunde ta tid, och det skulle de visa sig att det gjorde.

Just efter denna galna afton ringde jag till Stig från min sjukhussäng för att höra hur det gick för honom med katter och allt annat som han ensam blev satt att sköta.

När han berättat vad som hänt, drog jag en lång ångestfull suck och tänkte:

Nej…, nu räcker det! – Nu har Stig gjort så mycket han kunnat, och mer därtill. Nu får andra människor ta vid. Han och jag har verkligen öppnat både våra hem och plånböcker för att djuren skulle få det drägligt, men nu var måttet rågat, ansåg jag. 

Jag som var helt nyopererad, kunde inte ingripa, än på ett tag. Men jag sa till Stig: ”Förse dig med en GPS, och åk direkt till Svartbäcken… Hälsa från mig och berätta för folket där, det du nyss talade om för mig. Där finns det folk som har ett gårdshus och i det finns en tom lägenhet. Där får de lov att inhysa Vagabond, och sedan hjälpa dig att ta kontakt med ett katthem och be att dessa tar hand om Vagabond. – Så där kan du ju inte ha det, inte kattan din heller.” 

Just så gjorde Stig. – Han stack iväg och lämnade Vagabond för vidare transport till ett katthem.

Där hade händelserna kunnat utvecklas åt vilket håll som helst. Men självaste Ödet ingrep och sände en manlig ängel till Svartbäcken. Den här mansängeln fick se Vagabond, och föll pladask för han gröna ögon, som var kantade med svarta eyeliner och fransar. Hans randiga kropp påminde om en liten kattunge som denne man haft när han var barn. Kärleken var ömsesidig och omedelbar. Man kan säga att Vagabond betedde sig som om den här mannen och han själv var gamla polare. De blev hej och du med varandra omedelbart. Kanske mindes Vagabond den här mannen från sitt tidigare liv, vem vet?

Vagabond strök sig genast mot ”Tobbas” ben och visst jamade väl Vagabond fram en liten fråga: ”Du har väl en bit ost hemma, va?”

Tobba tog katten med sig hem, och nu är Vagabond kung på egen ranch. Nu har han egna jaktmarker ute på vischan. Sin jakträtt påstår Vagabond att han delar med både björnar, vargar, lodjur, samt en massa rävar. Men vad skulle en räv ha att komma med när Vagabond visar sina vältränade, randiga muskler.

Äntligen har Vagabond fått det riktigt bra, och det är han värd, för det är en fin katt. Snäll och godmodig. Tar det mesta med humor.

Nu ska han åldras i lugn och harmoni med sin nye husse. Dela dennes dagliga bröd, och givetvis ”osten”. 

 

 

© Ingbritt Wik